Omedvetenhetens milda lätthet

Är lite intresserad av att intervjua A, som helt missat att det finns något som kallas Twilight-serien. Han känner inte till Edward och Bella. Det gör mig fascinerad. Han har alltså missat det helt och hållet. Som att missa att det pågår ett kungligt bröllop i stan, eller att missa att det blivit milleniumskifte.

Jag är allt annat än omedveten om Twilight. Tvärtom, jag vet för mycket redan. Jag skulle vilja skriva om allt jag vet, eftersom jag läst sista delen, men jag vågar inte för då blir man anklagad för att vara en sån som förstör. Som avslöjar saker i förväg och så vidare. Och sån vill man ju inte vara. Eller? Är det okej om jag skriver en lång, uttömmande drapa om sexualskräck och Breaking Dawn här på Jazzhands? Om jag lovar att varna för spoilers?

Under tiden ber jag att få vädra en stilla undran om när man ska göra film av Virginia Andrews böcker om incestbarnen på vinden. Klockrent efter Twlight, tycker jag. Av många skäl.

Tankar

Såg en märklig särskrivning idag: “KÖTT BULLA MACKA”.
Och då har jag ändå sett felstavningen “Nazi goreng” en gång.

Bröllopsyra

Pratar bröllop på film i Radio Stockholm onsdag runt tio på morgonen.

Newsflash!

Första nyfikna “vem är det som har det där fula barnet”-samtalet har inkommit nu!

Hade väntat mig fler vid det här laget. Samt ett och annat “mitt barn är inte alls fult, som du skriver!”-anklagelser från någon ängslig mor. Kanske kommer…

Barnet

Det är inte så att jag ogillar barn. Jag ogillar vissa barn, på samma sätt som jag ogillar vissa vuxna. Särskilt de som läser konstkritik. De ogillar jag mest. Och de som säger att man “betalar till sig själv” när man har en bostadsrätt.

Ett barn i min närhet är fult. Det är ett mycket fult barn. Och jobbigt.
Jag hade kunnat tåla det, om inte föräldrarna påpekade att det var ett sött barn, och så duktigt. Ligger före med tal och allt. Tänka sig! Och om de sätter på musik – hör och häpna – så dansar barnet!
Dansar!
Och Barnet gillar vuxna smaker på mat också. Va! Hör och häpna. Ja, som brieost!

Alla barn jag känner verkar ligga före med talet för övrigt.

Te, tröjor och tragedi

Köpe en kofta på Sivletto för 1600 like it’s no big deal. Jag minns när jag var student och jobbade extra mellan lektionerna för att klara mig eftersom jag vägrade ta studielån. Hade mellan fem och sju tuss i månaden, och hyran låg på tre.
Nej, jag vet inte heller hur det går ihop.
Då drömde jag om den dagen jag skulle ha tio i månaden. Då skulle jag spara tusen i månaden, minst, tänkte jag. Och ändå leva superflott, kanske till och med äta en hamburgare då och då. Kanske klippa håret. Kanske köpa dyra flingorna och inte Euroshoppers corn flakes.

Note to moderater: att använda denna text i syfte att propagera för att “alla kan om de bara lägger manken till/vill” förbjudes.

Stream of Consciousness del 2

Jag saknar fåret, eller lammet. Jag saknar stillheten, någon som pushar, får mig att gå längre. Någon eller något som ger energi,.
Jag vill ha en resa inplanerad, ett äventyr att se fram emot. Annars blir det apati och sånt är ju inte bra. Kollar SAS lågpriskalender. Skön definition av lågpris. Ungefär likadan som Hötorgsgubbarnas något glidande definition av “halva priset.
Jag måste göra nåt, måste bestämma nåt. Måste fatta beslut.
“Du är ju fortfarande ung”, får jag höra. Är jag?
Kanske. Men man vill ju inte bli en Sex & the City-kvinna som tror att det är power att sjunga karaoke och bära klänningar som slutar strax under rumpan för att jag kan.
Drömmer fortfarande om pappa titt som tätt och blir alltid lätt besviken när jag vaknar.
Tar ut mig på core-träningen. Ser en tjej som har sjukt snygg kropp, och som rör sig som en dansare. Sen ser jag att hon har ett olyckligt ansikte. Alltså, olyckligt som i fult. hon är ful i ansiktet, men har en fantastiskt vacker kropp. Jag blir lite beklämd. Fast någonstans också skadeglad.

Billig sketch av C. Hainer

Två snubbar möts på stan.

– Men tjena! Fan vad länge sen! Hur är det?
– Jösses, det var inte igår!
– Nej, det måste varit flera år sen. Klassträffen 94?
– Nåt sånt, helt klart. Gud vad tiden går.
– Verkligen. Men du lever och har det bra?
– Visst. Jobbar som säljare. Gift. Tre barn. Två grabbar och en liten tjej.
– Gott! Har du kontakt med någon annan från klassen?
– Jodå, Maria springer jag på titt som tätt. Hon jobbar som personlig tränare nu.
– Ja, det kunde man ju tänka sig.
– Och Peder bor i London, håller på med ekonomi. Jörgen ser man ju ganska ofta såklart, han är jobbar ju som blottare numera.
– Vad sa du?
– Han slutade med sitt stressiga konsultjobb, blev blottare istället. Det var nog bra, tror jag. Passar honom bättre. Friare tider, mer eget ansvar. Men det var tydligen kärvt i början.
– Blottare? Alltså blottare?
– Ja. Riktigt duktig på det också. Vunnit priser och grejer. Mina ungar älskar honom. Farbror Jörgen skriker de när han kommer gående i trenchcoaten.
– Eh. Men alltså…?
– Vi skulle kunna ta en after work någon dag, alla tre. Jag hör med Jörgen så styr vi upp nåt. Han brukar hålla till runt Norrmalm. Någon gång nästa vecka?
– Eh. Visst. Men asså..
– Jag kollar med honom! Har du flickvän fortfarande? Ta med henne i så fall, hon kommer älska Jörgens grejor. Han är riktigt duktig.

Granolan är det nya surdegsbrödet

Renée Voltaire. Tyvärr är hennes svindyra granola vansinnigt god. Jag äter den med trumpen min, som på trots. Jag vill inte gilla Renée Voltaires granola, egentligen. Mest för att hon säljer miljövänliga tamponger under etiketten “Lingonvecka”. Det stör mig. Men granolan är god.

Jag köper två olika svenne-granola på ICA. Ja, två. Det blir fortfarande billigare än ett paket Voltaire-granola. Men ICAs smakar hö i jämförelse. Och nu måste jag äta upp alla mina granolor jättesnabbt eftersom det bara är en tidsfråga innan det blir det nya surdegsbrödet. Till hösten kommer det granolaworkshops, sanna mina ord. Eller vänta, surdegsworkshopen börjar ju i höst, så till våren blir det granolafeber på söder och Kungsholmen. Även om hipstermödrar redan börjat experimentera med recept.

Själv kör jag mest på skorpor och blåbärspaj, om det är någon som bryr sig. Never goes out of style. Jag har det bästa blåbärspajsreceptet någonsin. Tro mig. Jag är BREE of Bondegatan (Desperate Housewifves-referens) när det gäller paj. NU: granoladags. Lunch.

Stream of consciousness kl. 16:52. En frilansjournalists tankar. På söder.

Jag vill ut till fåret igen. Eller lammet.
Om jag bara hade bil. Och körkort.
Jag vill förminska några delar av mig själv också. Det kostar 45 tusen. Antar att man inte kan dra av det på firman.
Nosejob vore kul, på sitt sätt. Tror jag skulle känna mig ännu mer hemma i LA då.
Att Chris Isaak bor i San Francisco ser jag som ett svek.
Jag pratade med Malena om Chris Isaak. Hon sa att “rockmännen” är underbara som “manstyper” men man kan inte ha ett fungerande förhållande med dem.
Varför är jag så dålig på att ta hand om mina jobb? Jag är som en Hunter S Thompson vad gäller deadlines och respekt för redaktörer. Borde jag profilera mig som en nykter Hunter S Thompson?
Jag försöker att bättra mig. Jag går upp tidigt på morgonen, jag äter en stadig frukost.
Någonstans stör det mig att granolan jag köpte för 80 spänn faktiskt är jättegod. Alltså, vem är den här Renée Voltaire, och hur ser hon på prissättning av råvaror egentligen? Och det kan inte vara hennes riktiga namn.
Jag köpte granolan för 80 spänn samma dag som jag också köpte en krydda som heter “Grillgläjde från Österlen“. Varför får det mig att skämmas?