Helgen

Vi steker pannkakor sent på kvällen, han slutar sent från jobbet. Han är glad, jag är glad. Han tar lite danssteg i köket och omfamnar mig medan jag steker spenat som vi ska fylla pannkakorna med så att de blir en slags crêpes.
Jag tänker på hans reaktion när jag blev ledsen. En del av mig tycker ju att det var bra att bara borta bort det ungefär som en dagmamma borstar bort gruset i handflatan när man trillat och säger åt en att fortsätta leka.
Men å andra sidan är detta en del av mig. Jag kommer aldrig att bli fri från min separationsångest, min känslighet, vad man nu vill kalla det. Det är också jag. Och även om det tagit mig år att ens börja acceptera att det är så, så är det ett faktum nu. Detta är en del av mig både jag och de som kommer mig nära måste kunna acceptera.
Nu har vi ju inte känt varandra särskilt länge och det har stått ytterst klart flera gånger tidigare att han helt enkelt inte vill ha med känslosnack att göra. Alls. Kan inte, vill inte. Vad vet jag. Och jag kanske är öververbal många gånger (hey, jag lever på att uttrycka saker).
När vi kollade på Gift vid första ögonkastet och Sam grät när hon kramade Neil men berättade inte om sina nyfunna känslor för honom sa jag “Men säg vad du känner! Låt honom få veta!” till teven och han sa “Hon gråter, hon ser på honom. Han vet”.
Med andra ord: Jag tycker att man ska verbalisera, han litar på handling.
Kan detta förklara något? Antagligen inte. Pratar med A om detta, han säger att han ibland reagerar “kyligt” på känsloutbrott när de är av en sort där han “inte vet vad han ska göra av informationen”, när det man reagera på (min stundande resa i det här fallet) är ett faktum. “Vad ska jag göra med den informationen?”.
Ja, man kan ju reagera på den. Eller inte. Men varför inte i så fall?

Just nu tänker jag strunta i det. Jag är kvar i två dagar till, jag låter det vara. Vi lever tidsbegränsat just nu och jag låter det hamna bland det lågprioriterade för tillfället av den anledningen. Eftersom ingen av oss pratat om hur tidsförlängningen ska se ut.

Tillbaka, fast kanske bara ett steg

Fick någon form av litet återfall igår, vi var på marknaden som de har nere på huvudgatan varje torsdagskväll. Vi träffade hans polare, det rara gifta paret, och de frågade när jag åker hem och när jag kommer tillbaka och hur länge jag stannar i staden den här gången. Jag vet när jag åker tillbaka till Sverige, och jag vet att jag måste åka tillbaka till LA snart. Men i övrigt vet jag ju inte.

När vi kom hem sedan sköljde lite vanlig, hederlig gammal oro och separationsångest över mig om än i ytterst mild form. Jag sa att jag var ledsen och nervös inför att resa. Några tårar föll. Han ändrade genast samtalsämnen, märkbart irriterad. Jag sa “Well, jag är glad att du inte är ledsen” men ursäktade mig dessvärre och sa att det kanske lät konstigt eller sarkastiskt och det var inte så jag menade. Jag kände redan då att jag höll på att trassla in mig i något slags kleggigt nät av tårar, ursäkter och obegripligheter. Fast jag omöjligtvis kan be om ursäkt för att jag är ledsen för att jag måste resa hem.

Han blev lite irriterad och svarade kort och stirrade rakt fram. Han sa “Alltså, jag kanske blir ledsen när du drar men du är ju här nu och vi kan väl ha det skoj fram tills dess?” vilket givetvis är helt korrekt och sant. Jag snyftade lite men skärpte till mig rätt snabbt. Kände mig lite off resten av kvällen, som om jag irrat iväg på fel stig, tappat bort honom och vår grej, vårt språk, vårt band. Jag känner fortfarande ett litet eko av det men måste försöka att tänka att vaffan, det var bara en kort liten grej, en snabb liten våg av oro och tårar. Ingen stor grej, inget förödande. Sånt händer. Och jag klarade det förhållandevis bra jämfört med min tidigare CV. Ska försöka att inte vara hård mot mig själv här eller göra en grej av det. Jag kan ju inte be om ursäkt för något sånt här. 

Ett så vackert regn

Det var mulet igår och himlen såg överraskande tung ut. Vi hade pratat om att hajka tidigare men inte gjort det. Jag hade till och med packat sneakers och gympabrallor för den eventualiteten. Han var ledig igår – visade det sig – och föreslog en hajk trots risken för regn. Det var helt rätt beslut trots – eller tack vare – det lätta regnet som började falla redan när vi var nere vid bergets fot.
Vi mötte två personer på vägen upp men i övrigt var vi helt ensamma. Landskapet och de andra kullarna som ramar in staden var magiskt suddiga och lummiga i regnet. Jag såg dimma rulla ned från de andra bergstopparna.
Det tog oss nog lite mer än en timme att klättra till toppen där vi satte oss ned på en bänk som det stod END OF TRAIL på. Det regnade smått och det var jag glad för eftersom det svalkade och man slapp se så svettig ut. Sen åkte vi till en djuraffär och kollade på hamstrar och chinchilla. De hade en kameleont där också, i en alldeles för liten bur. Jag hoppas att någon köper den snart.

En vanlig onsdag som inte alls är vanlig

Det här är, helt ärligt, första gången i mitt liv som jag inte frågar vidare.

Vi ligger i sängen, vi är trötta och lampan är släckt. Jag säger att jag trivs här, att det är så himla lätt att vara med honom, att vara här. Att jag verkligen börjar gilla staden också. Han skojar, jag säger åt honom att jag är allvarlig. Jag säger att jag gillar att vara med honom och att jag är ganska säker på att han känner samma sak. Jag säger att det känns som om vi båda vill fortsätta med det – att ses. Han säger “Ja, definitivt” och det är här det revolutionerande händer: Jag nöjer mig.
På allvar. Ingen oro någonstans i kroppen. Inget skriande behov av att få mer bekräftelse på just detta, på att få det sagt i ännu mer klarhet, kanske med någon slags plan, något slags löfte (som jag ändå skulle börja tvivla på för löften kan brytas eftersom känslor kan ändras).
Jag känner inget sånt. Och det beror inte på att klockan är sen och jag ska sova. Det beror inte på det. Det beror på att jag vet. På att jag tänker att det här är ju supersoft och härligt och det är klart att det kommer bli knepigt att bygga något när vi bor i två olika kontinenter men ändå.

Här är den stora, megastora skillnaden:
1. Jag litar på det han säger, det han gör. Jag litar på vad jag känner, det jag gör.
2. Fortsätter detta är det fantastiskt, gör det inte det blir jag jätteledsen men inte knäckt. Det kommer inte döda mig så som andra hoppfulla känslor dödat mig tidigare. Jag kommer att veta att detta var äkta – just detta – och att jag gjorde allt jag ville och kunde.

Detta är den största skillnaden i världen.

Bra grejer

Här är för övrigt ett satans fint ordlöst hyllningsinlägg från min kompis Björn. Aldrig känt mig mer hedrad.

Drömskt

Kullarna är så gröna, så lugna. Som en skyddande, mjuk mur kring staden. Det är varmt idag, över trettio grader. Han börjar jobbet vid elva idag så vi tar en sovmorgon, vaknar halv tio och hör grannens papegoja kraxa. Grannen har flera papegojor. Stora fåglar i stora burar, ibland går jag förbi hans hus med flit och hoppas att en papegoja är ute och vill hälsa.
Jag rostade blomkål i ugnen, ett stor huvud som jag köpt på marknaden. Priserna är löjliga, tjänar de ens pengar på det här? Fem solmogna, kaliforniska citroner för en dollar. En tjock bukett grönkål för en dollar. Och så vidare.
Jag rostar blomkålen med rödlök och vitlök, jag tänker servera den med pasta och lite riven ost. Kanske kapris också om han gillar kapris. Alla gör ju inte det.
Jag har saknat att laga mat och baka. Jag har saknat hur avslappnande och stärkande det är. Det är något mer utmanande att stöka i hans kök. Dels är mått och temperatur olika, dels är hans gasugn lite oberäknelig och dels har han inte så många köksredskap. Men jag gillar det, det är mer av en utmaning. Mer McGyver.
Man ser kullar från fönstret. Gröna, lummiga. Man ser en klarblå himmel utan minsta lilla moln. Hur hamnade jag här?
En ny granne flyttade in tidigare i veckan, i lägenheten mitt emot. Jag möter henne utanför huset, hon hälsar och presenterar sig. Jag säger att jag egentligen inte bor här utan bara hälsar på. Jag specificerar ingenting, jag vet inte vad jag kan specificera. Det är okej. På marknaden dit jag går själv eftersom han jobbar sent, träffar jag hans två kompisar. De presenterar mig för en tredje kompis som har ett litet stånd där han gör ballongfigurer. De säger att jag är “en vän” till deras vän. Jag hör tvekan i rösten men uppskattar artigheten. Jag tror det är artighet i alla fall, att inte anta saker och ting. Det är helt okej för mig, i alla fall för tillfället. Jag vet att han tänker på mig, jag vet att jag kan få honom att skratta.
Den nya kompisen gör en blomma av två ballonger och ger den till mig utan ett ord. Jag tackar så väldigt mycket. Hur hamnade jag här?

Vaniljvindar

Helgens sista suck

Bara några hundra meter bort dog James Dean i en bilolycka. Någon Dean-frälst japan köpte marken och nu står en diner där. Den är rätt charmig men också rätt så ful. Jag hade hoppats att de hade lite sköna grejer där till salu men det var bara James Dean-vykort, fula James Dean-klockor och registreringsplåtar.
Men de hade god paj. Så pass god att vi stannade där på både ditvägen och tillbakavägen. Dinern ligger lite mitt emellan kuststaden och Fresno där fotbollskillens familj bor. Vi var där över helgen. Gick på zoo med hans syster och hennes kids. Åt på italiensk restaurang med hans mamma. Tog det lugnt, kollade på teve och somnade i soffan. Såg Deadpool som var otippat våldsam och otippat rolig, vissa skämt skrattar jag åt fortfarande.
Nu är vi tillbaka igen. Det som känns hemma. Tog en lur på sängen, satte väckarklockan på en halvtimme. Tvättid, bakar alla hjärtans dag-kakor. Han frågar “Vad ska vi kolla på ikväll?” och sen pratar vi om att vi måste försöka hitta en ny tv-serie vi kan se tillsammans och som vi kan kolla på samtidigt när vi är ifrån varandra.
Det är en realitet. En verklighet.

Bagatell

Han stod och borstade tänderna i morse då en reklamslinga för alla hjärtans dag drog igång. Vi har inte nämnt alla hjärtans dag.
Han stack ut huvudet med tandborsten i handen och sa “Är alla hjärtans dag stort i Sverige?”.
Jag sa “Nej men det börjar väl bli, som med alla andra amerikanska kommersiella högtider. Men nej, jag brukar få ett kort av min mamma, det är allt”.
Han sa “Jag tycker det är en dum högtid”.
Jag sa: “Har du köpt något till mig?”
Han tystnade och sa sedan: “…yeah…?”
Jag garvar och säger “Lögnare”
Och så garvade vi båda två.

Hemma!

Har hittat det. Mitt hörn i staden. Ett cafe med bra te, perfekta (alltså verkligen perfekta) pain au chocolate. Och milkshake på menyn. Plus att mandelcroissanterna ser sjukt lovande ut.
Hittade det på en sidogata och kände okej, bra. Staden är söt och rar och allt men jag har inte hittat en hörna ännu, ett ställe som jag förknippar med staden och dit jag längtar efter att gå. Nu har jag det. Dessutom heter stället Scout vilket alltid varit namnet på min framtida hund. Plus att de säljer sweatshirts och vackra kort. Och jag utmanar alla att hitta någon som äger (och använder) fler sweatshirts och vackra kort än jag gör. Hela garderoben full – av både sweatshirts och vackra kort.
Jag gillar detta. Jag hittade mitt hörn. Nu har jag flera anledningar att kunna känna mig hemma här i staden. Och jag hittade det på egen hand, fotbollskillen har inte hört talas om stället. Men så dricker han varken te eller kaffe också.