För dig som också är “inne på humor”

En gång, för ett par år sedan, så hände det sig så att jag dejtade en man som tyckte att han var rolig. Alltså, han tyckte att han var superfestlig. Han tyckte att han skulle kunnat bli komiker, och beviset på detta var bland annat att hans kollegor på jobbet vid flertal tillfällen sagt att han var kul.
Jag tyckte att han var tråkig. Men samtidigt så var han stilig och han talade med en charmig dialekt så det räckte för mig. För tillfället. Jag trodde att jag var kär i honom. Eller i alla fall förtjust.

Men det är ju tyvärr så att humor är en vital del av en relation. I synnerhet en kärleksrelation även om jag har svårt att se att jag skulle ingå i någon slags djup och bestående vänskapsrelation med någon jag inte kan skratta tillsammans med.

Ja, nu hände det sig i alla fall så att jag och den tråkiga mannen hamnade i en situation där han blev irriterad på att jag inte skrattade åt honom. Det blev en allvarlig stund. Han fattade inte att jag inte tyckte att han var rolig, det tyckte ju alla. Han gav sig därför på det ödesdigra projektet att bevisa för mig att han var rolig och att jag helt enkelt hade fel som inte skrattade åt honom.

Ja, jag vet. Det låter som en Seinfeld-sketch. Och värre blev det också när han radade upp sina bästa skojgrejer, skickade mig en lista på dem. Med referenser till olika form av skrivet material såsom blogginlägg, Facebook-uppdateringar och Twitter-kommentarer som genererat många likes. Det kan ha rört sig om en tio exempel. Jag svarade att vi nog får acceptera att vi har skild humor, på samma gång som jag självklart tänkte att detta är stört. Detta är helt och hållet förödande. Att bevisa att man är rolig, eftersom att bara säga det inte räcker. Att bevisa att man är rolig genom att säga det. Alltså, det fanns så mycket absurditet i detta att jag liksom på någon slags ren trots stannade kvar i “diskussionen”.

“Men du kan ju också vara rolig”, sa han frustrerat en gång. “Det har jag ju märkt”.

Detta var kanske det roligaste han sa under den korta tid vi dejtade. Jag skrattar fortfarande åt det. Utan att för den sakens skull gå med på att han skulle vara rolig. Som han själv ansåg.
Det hela kulminerade i att han skrev lite nytt material. Hans typ bästa material någonsin. Han testade det först på kollegorna på jobbet och enligt honom “vred de sig av skratt” i sina ergonomiskt riktiga kontorsstolar. Han sa att de kallat honom “ordkonstnär”. Han sa att de sa att han var roligare än de flesta tal de hört på en kollegas bröllop veckan innan, och det hade verkligen varit roliga tal, de hade verkligen raljerat över i synnerhet brudgummen då.

Raljerat.
Ordkonstnär.

Och med denna upptakt så skulle man antagligen bli spänd och peppad på att höra det “nya materialet”. Och jag ber att få påpeka att nej, denne man var inte professionell komiker på något sätt. Han jobbade “på kontor”. Var ingen skrivande person.
Men hans lite olyckligt överpeppande inför sitt eminenta gag gjorde mig bara så trött och föraktfull. Jag blev alltså den totala motsatsen till peppad. Det får liksom inte gå till så här. Och heller inte att han tar fram YouTube-klipp med olika komiker, visar för mig och berättar om deras olika stilar. Steve Martins ståupp, Eddie Murphys Raw och någonting med Chris Rock. Förklarar vad som gör dem roliga (men misslyckas i detta). Säger “Så helt olika humor har vi ju inte”. Han poängterar att jag ju också gillar humor. Ju. Jag är ju också inne på det.

Så när han drar sitt superskämt, som jag i dagsläget inte ens minns så tänker jag “men skratta lite åtminstone nu då så att det inte blir sjukt dålig stämning” men Kan Inte Förmå Mig att ens le. Jag ger honom inte ens ett leende. Jag försöker men det går inte. Det GÅR bara inte. Jag sitter tyst, stel och med ett nollställt ansikte. Jag är ju också rolig. Jag är också inne på humor.

Köptag/nya tag

Köpte ett par jeans idag. Grå. Har inte burit jeans sedan Dackefejden, det går helt enkelt mot mina principer (som bygger löst på att mina byxor ska vara bekväma dvs ha resår och att jag vägrar acceptera att jag har en större jeansstorlek idag än när jag använde jeans senast).
Men jag fick ett infall idag. Andan föll liksom på. Precis som andan föll på att ha fuchsia läppstift. Se där!
Och så gick boken i tryck också. I alla fall för de förhandsexemplar man bestämt att trycka och langa ut till intressenter, influencers och folk som snackar mycket. Offentligt.
Vilket kanske bidrog till detta övermod.
Rätt beslut? Det får tiden utvisa. Det vill säga typ morgondagen då jag ämnar ha dem på mig medan jag kollar hundar på hundmässan.

Förberedelser

Det är många förberedelser nu. Jag går ock klipper mig, en typ av förberedelse. Langar upp vintergrejer på vinden, det verkar ju ändå inte som om jag kommer att behöva dem de närmaste två veckorna.
Jag bokar tid hos läkaren för att fylla på medicinförrådet för några månader framåt, åtminstone tre. Jag har en ny läkare nu, det verkar vara lite andra grejer som gäller nu. Men jag är bestämd i min åsikt att jag bör fortsätta med mediciner ett bra tag framöver, säkert resten av livet. Har slutat tre gånger på över tio år. Det har alltid slutat med katastrof. Det känns trist att detta måste kommuniceras, nästan bevisas, gång efter annan. Men visst, de vill väl bara att folk ska ha det bra och inte förlita sig på kemikalier om de inte behöver och så vidare. Men jag kan intyga att jag är i absolut behov. Det känns så trist bara, att detta inte är en lika 100%-ig självklarhet hos läkarna som det är hos mig. För det är ju jag som har erfarenheten av vad som händer med mig annars, inte läkarna.

Nå. Klipper mig, slår in julklappar, postar paket till utlandsvänner och bokar in och betar av allehanda viktiga möten. Jag vet hur det brukar bli, bäst att försöka hinna med så många och så mycket som möjligt. Innan jul och innan reseångesten.

Leende i biosalongen

Brooklyn har premiär 26 februari. Det är dagen då biobesökare kommer att sitta i biosalongen och bara le. Fånigt, rart och varmt. Sådär som när man ser en känsla man verkligen vill känna, och som förmedlas genom filmduken. Brooklyn borde ju haft premiär 14 februari istället, det här är den mest romantiska film jag sett i år, tror jag.

Den behandlar ämnen som “att finna ett hem” och “att tillhöra”, belonging. Och det var länge sedan jag såg ömhet och äkta förälskelse gestaltas så oskyldigt vackert. Ibland behövs inte mycket – ett speciellt leende, en blick. Här är det också de där ivriga rörelserna, de man försöker kväva när man egentligen bara vill veva med händerna och hoppa upp och ned.

Jag kommer på mig själv med att sitta i salongen och liksom bara le, och känna mig kär i någon fast det är oklart vem. Bara kär och förälskad i allmänhet. Nu längtar jag till 26 februari då jag kan få känna så igen, för då ser jag om den här lilla pärlan. Nick Hornby har skrivit manus dessutom. Om ni inte redan var övertygade.

En bra dag, från början till slut

Mina morgnar är hans kvällar. Då är tonen annorlunda, såklart. Han säger att han tagit ledigt nu, vi ses dagen innan nyår. Och nyår.
Jag får ett vykort där han ritat “en rockad”, det är rart. Han har glömt att skriva mitt namn på kortet, bara adressen. Det är roligt. Brevbäraren måste fattat ändå. Hatten av för denne.
Jag får också ett fint födelsedagskort från R, min kära LA-kompis. Hon skickar med presentkort på tre olika ställen i LA som jag älskar. Frozen yougurt-ställe, bland annat. Och en mexikansk kedja som hon själv aldrig skulle äta på men som hon vet att jag äter på. Aw! Sötast!
Och sedan, som om detta inte vore nog, så besökte jag bokförlaget idag för att träffa en gymnasieklass som arbetat med min bok som ett projekt. De har läst den och diskuterat den och sedan tagit fram omslagsförslag. Det var obeskrivligt kul att se deras tolkningar av bokens teman, huvudfigurer och känsla. Nostalgi och vemod verkade vara de tydligaste känslorna, och ensamhet. Och så är det roligt att se vilka reaktioner läsare har på huvudpersonen Jims kompis Mats. Han har hittills orsakat en himla massa tumult. De få som läst boken hittills (och det är inte många) har haft ganska skilda, men ändå starka, känslor kring honom. Så även gymnasiekidsen från idag. Mitt hjärta är förstorat och varmt nu.

De tre veckorna

Nu börjar det hända saker. Man når en punkt då man måste våga vara konkret. Hur och när? Och där är vi nu. Ta ledigt från jobbet, ses var. Sova var. Göra vad.
Okej, inte så konkret men i alla fall datum och plats. Och han säger att jag får komma till hans stad om jag vill, och stanna hur länge jag vill. Det är lugnt. Och nyår borde vi kanske bara ta det lugnt, äta middag någonstans.
Jag tänker inte “vad har jag gett mig in i” utan tänker fortfarande ganska distanserat på det hela. Det är filmiskt, det är ett äventyr. Det är roligt. Det är en fin startsträcka, om allting sedan pajar ihop är det ändå okej för hela åkturen hit har varit skojig och ytterst behaglig. Och fin.
Och han lämnar in någon ansökan om ledighet och nu är det bestämt. Och han frågar var jag kommer bo och han säger att han bor hos kusinen men vi kan se. Vad Som Händer.

Rockad ‘n roll

Vad kallar man stadiet du man har ett helt lexikon fullt med insiderskämt och levlar till nivån där man involverar varandra i vardagen och i små projekt?
Jag hade världens bästa mössa nämligen. Har aldrig haft en bättre mössa. Den var i en perfekt färg (mörkröd), perfekt passform och perfekt mjuk (kashmir). Men den är borta och jag har letat efter en likadan i två år. Gett upp. Det är svårt att nöja sig med näst bästa när man erfarit det bästa. Och det gäller ju allt här i livet.
Det närmaste jag kommit Den Perfekta Mössan hittade jag på Paul & Friends på NK men den kostar 700 spänn där och den är ändå inte Den Mössan. Har fingrat på den, provat den, övervägt…och sedan suckat och gått därifrån.

Så när jag hittar min mössa – den perfekta mössan – online så måste jag ju ha den. Måste. Men de skeppar bara till USA så jag frågar fotbollskillen om jag får låna hans adress. Kunde fråga min bror, kunde fråga min vän som bor typ tre gator från mig i LA. Men jag frågar fotbollskillen såklart och han säger självklart, inga problem.

Och sedan pratar vi om sällskapsspel, jag älskar ju sådant. Jag frågar om han spelar schack. Vet inte varför. Han visar sig älska schack och spela det på telefonen varje dag. Jag är förvånad.
Jag säger att jag ogillar schack. Men mest ogillar jag “rockad”. Jag FATTAR inte hur en rockad funkar! Folk har försökt lära mig flera gånger man jag HAJAR liksom inte. Varför ska de byta plats? Och när?
Så skojar vi om rockader och att göra en rockad. Om att bara jerks gör rockader, det är en asig grej att göra. Och jag säger “Jag gör aldrig rockader på första dejten” och det tycker jag var ett riktigt lyckat skämt. Jag klappar mig själv på axeln för detta. Han säger att han håller med och att rockader hör hemma inom äktenskapet.

Se? Där är vi nu.

Ett år äldre, ett år stöddigare

Idag delar jag och Britney Spears födelsedag. Det känns bra! Får ett födelsedags-sms från fotbollskillen och han har, på min uppmaning, skaffat en mjuk filt vi kan sitta under och kolla på trash-tv. Han skickar ett foto på den.
Mamma skickar ett supergulligt om än förvirrat sms:

Extra rörande eftersom hon ligger kvar på sjukan och ser dåligt utan glasögon. Själv funderar jag på om jag ska köpa en superdyr mössa jag sneglat på och till och med provat flera gånger för att sedan konstatera att…
a) det går emot ALLA mina principer att betala 700 spänn för en mössa.
b) den kommer säljas för halva priset efter jul.

Men på födelsedagen försvinner de där spärrarna och det blir någon slags frizon för allt sånt där. Snarare “vad för onödig och svindyr pryl ska jag köpa till mig själv idag?” än “det där jävla ockerpriset går jag inte på, jag ska fan skriva en insändare om det”.

Grattis till mig! Ett år äldre, ett år närmare självinsikterna.

Paralleller

Mamma svimmar bakom ratten och kör bilen ned i diket. Airbagen knockar av henne glasögonen och slår upp hennes läpp. Hon förs till sjukhus och vaknar utan att se så bra. Man gör ju inte det utan glasögon.
Det finns inte mycket jag kan göra när hon ringer från sjukhussalen. Hon kan inte se så bra men hon vet inte var hon har extraparet och jag har hur som helst inga nycklar hem till henne. Hon ringer medan jag bakar småkakor, sockerkakor och päronpaj. Oreo-kakorna är redan klara. Det står en äppelpaj i ugnen. Linnéa är på plats, som alltid, och snart kommer en och annan gäst som jag har bjudit på fika.
Världar har en tendens att kollidera, kontraster har en speciell förmåga att göra sig påtagliga i de stunder då de blir som störst.
Det luktar underbart i mitt kök av kanel, vaniljstång, anis och nejlika som vi kastar ned i en kastrull med vin. Det är mulled wine. Ett slags doftkoncentrat av Den Här Tiden På Året.
Samtidigt vet jag inte vad jag ska göra för mamma. Jag önskar att jag hade kunnat ge henne ett par glasögon. Men jag har faktiskt ännu sämre syn än henne och hur som helst tror hon att hon får komma hem i morgon, hon mår ju faktiskt rätt så bra.
Men det får hon inte alls, säger läkarna, som vill fortsätta ha henne i salen. De tar prover och mäter saker och kollar. Hjärtrytm och blodtryck. Allt läskigt.
Och hon har ingen laddare med sig till mobilen, och hon undrar var glasögonen tog vägen. Kanske gick de inte helt sönder? Men på sjukhuset har man inte sett till några glasögon.
Jag äter bara en bit äppelpaj. Och lite kardemummakaka som jag svänger ihop i alla hast. Och det är inte ovanligt att bakning och oro korrelerar i mitt liv, ibland känner jag att det inte finns någonting annat att göra än att svänga ihop den mjukaste och mest väldoftande kaka. Men just i det här fallet råkade våra parallella världar bara ta sig de här uttrycken. Mamma svimmar och kör i diket medan jag tar ut småkakorna med hasselnöt ur ugnen. Och båda påminns vi om att livet är förgängligt.

Welcome to Snoozeville. Population: You

Har varit supertrött de senaste dagarna. Det började nog med att jag sov så där löjligt dåligt i början av veckan, jag körde minimalt med piller och då blir det så. Sedan brassade jag på igår och i förrgår istället vilket resulterar i att jag de senaste dagarna istället varit dåsig mest hela dagen.
Har knappt gjort någonting alls av konstruktivt värde men har istället fikat länge med bra folk, pratat om tv-serier, uttrycket “sjuk humor” och killar som säger att tjejer har “bekräftelsebehov” och allt annat som gör livet värt att leva.
Har jobbat minimalt men har ändå lyckats få iväg en och annan text, obegripligt hur. Och skickat iväg månadens nätta lilla bunt med fakturor. Det kanske skojigaste med att vara egen företagare. Att skicka fakturor. Leka sekreterare åt sig själv. Numrera och specificera. Känna sig upprymd och viktig.
Och sedan har jag tagit en eftermiddagslur på soffan.

Så när fotbollskillen sedan hör av sig när han vaknar och jag ligger och vilar, och frågar “Vad har du gjort idag?” så vet jag att jag inte kan svara helt sanningsenligt, jag skulle låta som världens största excentriker. Jag skriver att jag ätit skorpor och administrerat viktiga saker. Det är inte en lögn men det är en modifierad sanning.