Geek love

Bredvid ligger geekigaste affären någonsin – Forbidden Planet. Och tror ni inte att jag går in där, stannar i en kvart och nästan går därifrån med en liten Twilight-docka?
Jag rycktes med i den allmäna geek-stämningen tror jag.
Jag fastnade vid Twilight-hyllan (eftersom de inte har en True Blood-hylla?) och var precis på väg att gå till kassan med min Edward-docka innan jag insåg att jag måste sluta bete mig som en idiot och försöka finna inre tillfredställelse i materiella ting.

Silly hats, silly walk

Har hittat ett jazzcafé. Dudes i hatt (!) och/eller jazzskägg. Kom igen! Men de har gratis Internet i alla fall. Och billig frukost som inte baseras på skinka.

Ja kapten!

Jag hittade en skön antikaffär idag som sålde antika kartor. Jag gick in och sa att jag “av skäl jag inte kan förklara” var intresserad av en karta över belgiska Kongo att hänga på väggen. Den kostymklädda mannen rörde inte en min, sa bara “I see” och drog ut en låda märkt med “Colonial Africa” och drog upp en hel hög med utsökt vackra kartor och började sortera dem. Han mumlade saker som “Den här visar visserligen Afrika men inte Kongo…” och “Här är en trevlig sak, väldigt detaljerad…” tills jag hade en liten hög framför mig med högkoloniala tryck från 1800-talet.
Nu kostade kartorna visserligen runt 300 pund vilket var kanske 280 pund mer än jag hade tänkt spendera men känslan var underbar. Jag såg mig själv med ridbyxor och en kopp te lite slappt i handen, en sabel och bah “Där! Det där landet tar vi!” och så skulle jag sticka sabeln i något land, kanske Kongo.
Historiens vingslag och så vidare. Bla bla bla. “Rusta flottan!” och “Ta med en uppsättning biblar!”. Tänk om man någon gång i sitt liv fick skrika “Mot Kongo, mina herrar!”.
Ja, det var en skön liten fantasiutflykt till svunna tider. Jag bad mannen att “hålla” en av kartorna. En missriktad artighet såklart eftersom jag inte hade några planer på att komma tillbaka och casha upp. Inte den här gången i alla fall.

Kolonialvaror

Ja, jag har ju aldrig stuckit under stol med att jag tycker kolonialstilen är asfräsch. Alltså som inredning- och klädsstil alltså, inte nödvändigtvis ideologi. Hela Mitt Afrika-grejen med ridbrallor och vit blus. Inredning i typ mörkt trä, vitt och någonting zebrafärgat. Därför blev glädjen stor när jag hittade National Geographics egna affär – hur stor som helst – med bomullsplantor, parfymer “inspirerade från olika världsdelar” och koffertar i läder. Det enda som fattades var lydiga uppassare i vita linnekläder. Tyvärr var ju alltid så oförskömt dyrt att jag får lägga min dröm om ett kolonialt hem straight outta belgiska Kongo åt sidan för tillfället.

En observation i all vänskaplighet

Jag är inte rasbiolog men är engelsmännen inte ett ovanligt fult folk?

Öbor har visserligen en tendens att vara fula eftersom de avlar sig med varandra och därmed förfular sin egen ras och så vidare (jag har bott på Irland) men 90% av britterna ser ju ut som Wayne Rooney.

Oavsett kön.

Tystnad från min sida

Hilary Swank är ett charmtroll. Mer kan jag inte säga. Jag har skrivit på ett embargo. Jag har sett en film som jag inte ens får blogga om förrän en vecka innan premiär. Jag har skrivit under ett kontrakt som förbjuder mig att yppa någonting alls. Så jag säger inte ett knyst.

Jag fick i alla fall ett paraply med filmens namn på. Bra. Behövdes igår när regnet öste ned. Jag nynnade på “An Englishman in New York” medan jag knallade tillbaka till hotellet från biografen.

Filmbolag kan vara såna envisa femåringar som trotsigt ställer sig och skriker mitt i ICA Maxi. Jaja, måste man säga då. Jaja, du får väl min signatur då.

Skammens rodnad – sömntabletter och fel dörr

Okej, det där var ju galet pinsamt. Nu har jag större förståelse för folk som har ångest efter ett “fylle-sms” eller “Men jag var ju full”. Min ursäkt är dock något hårdare: “Men jag hade ju tagit lugnande!”

Jaja, nu är jag i London och det är ju, som alltid, den smutsigaste av städer. Jag vill gärna gilla London. Jag undrar hur många gånger jag varit här. Tjugo minst. Trettio? Kanske. I teorin borde jag älska att vara här. Vaddå, ett land av tedrickare! Jag borde vara i himlen!

Men nej. Jag ser bara fula engelsmän med knöliga näsor, undermålig mat och svindyrt Internet. Jag betalar en spänn i minuten för att gå in på Jazzhands och klaga. Men folket måste få veta!

Snart ska jag “jobba”. En rolig grej är att jag fått med-highlighter-understrukna, viktig anvisningar om vilken DÖRR till hotellet jag ska ta för att inte STÖRA de kreativa människorna jag ska träffa där.
Som en bonus kommer tydligen Jarvis Cocker att närvara. Intressant. Hur sur på en skala blir Jarvis Cocker av folk som går in genom fel dörr? Av min junketerfarenhet att döma så lär jag få reda på det i morgon. Minst tio personer kommer att ta fel dörr. Jag ska se till att inte bli en av dem.

Det är sömnen som talar!

Jag kan inte ta helt och fullt ansvar för vad kommer att skriva inom de närmaste tre minuterna. Ni förstår, jag har tagit en sömntablett. Blandat med ångestdämpande orostabletterna jag tar efter som jag har en slgs psykos som har med resa att göra så kan resultatet bli aningen groggy.

Jag och min terapeut – detta är helt och fullt sant – pratar om min ångest inför resor. Mycker traumatiserande har hänt mig i samband med resor. Många personer har lämnat mig genom att resa iväg. Det finns med andra ord fullgoda, begripliga anledningar till att jag varje gång innan en resa ska darra, känna ångest och vissa gånger tro att jag ska dö. Eller att någon annan ska dö. För att jag inte var där.

Gud åh Gud, varör väljer man då ett yrke där man reser bort minst en gång i månaden. Våndas varje gång. Klänger mig fast runt halsen på de jag håller kär och ber dem att inte gå. Vart ska de gå? De är hemma och ser på tv. Får de inte det? Uhm, hur tänkte du nu?

Klart du får gå. Men lämna mig inte.
Så tänker jag.
Som en romantitel nu när jag tänker efter.

Gud, när saker börjar låta “som romantitlar” i ett liksom rus av sömntabletter och lugnande medel så är det dags att lägga huvudet på kudden och säga god natt…jag kommer att sakna er…snälla skriv en rad så jag vet att ni finns där, även om jag är borta, okej?

Snälla.

Valfri The Clash-referens som rubrik

Ja, det blir London. Ett alldeles för tidigt plan i morgon bitti och en alldeles för lång vistelse. Jag hörde “An Englishman in New York” på radion igår. Ett tecken?

Flygnojan kickar in som vanligt. Ångesten som får mig att önska att allt ställs in så att jag kan sova i min egen säng i morgon istället. Som vanligt alltså. Ni vet att jag går i terapi för detta, va? Det är alltså inte bara lite “resfeber” som min mormor skulle sagt. Snarare reseångest. Alltid. Alltid. 24 timmar innan ungefär. Stora darren. Alltid.

Önskemål: scones, The Wolseley, en anständig fish ‘n chips, te-koll på Fortum & Mason, minst ett garv på någon plufsig engelsmans bekostnad, gratis Internet, flyg som går i tid och förhoppningsvis gratis merch på någon av junketsen jag ska på (Det är filmfestival i London just nu). En liten gosedjursräv skulle inte sitta dumt. Veckans tävling: vilken film?

"För att jag kan"

Jag tror att jag åker till London i övermorgon. För att jag kan. För att ingenting håller mig i Stockholm.

För att de har goda scones.

Eller också inte. Jag får se. Hänger på flygbiljett.

Nu ikväll ska jag se Kennet p¨tv3 kl. 20.00 och inget får stoppa mig.