Jazzhands

Men det är ju en bra idé!


Jag säger det varje år. Och nu säger jag det igen: varför är det inte socialt accepterat att bära overall?
Det är ju överlägset det bästa plagget för vårt klimat. Det är helt okej att sätta ett dött djur på huvudet, vira in sig i fjädrar från kanadensiska gäss eller ha moonboots. Men det mest praktiska plagget av alla – overallen – är bannlyst. Skulle man ha en sådan på sig skulle man ses som mentalt sjuk. Man skulle bli en paria.
Varför?
det är ju egentligen det enda raka plagget, vintertid. Praktiskt. Varmt. Funktionellt. Och skulle säkert kunna designas i skithäftiga versioner.
Varför är det tabu? Våga bära bävernylon!

  • Postad 2007-11-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 6

Etiketter None

Bekännelser


För flera år sedan läste jag att någon högstående litteraturkritiker på någon högstående tidning (kan ha varit New York Times) skrivit en bekännande artikel där han avslöjade att han aldrig läst klassikern Moby Dick. Han listade också tre andra klassiker han aldrig hade läst, och som han som högstående litteraturkritiker, förutsattes ha läst redan som treåring. Det var Dickens, nån sak av Steinbeck och nåt mer. I samma veva uppmanade han andra kritiker att lista vilka klassiker de inte läst.
Han satte en skön snöboll i rullning. På flera tidningar i hela USA avslöjade kritikerna glatt att de varken läst Beowulf eller Onkel Toms stuga.
Jag gillar grejen. Jag är dock osäker på om man ska avslöja vilka filmen man är stolt över att inte ha sett, de man liksom gladeligen avslöjar sina bristande kunskaper i. Eller om man ska avslöja sina pinsamma luckor.
I kategorin “Klassikern jag gladeligen avslöjar att jag inte sett” finns Schindlers List. Jag är ledsen, jag har inget intresse av den. Förintelsen var hemsk. Schindler gjorde vad han kunde. Cudos. Men jag har faktiskt ingen lust att se två timmar svartvit misär, signerad señor Spielbergo. So shoot me.
Värre är det med de filmer man skäms för att man inte sett. De som man faktiskt borde ha sett, enligt rimlighetens alla regler.
Pulp Fiction, till exempel. Jag har inte sett den. Jag vet att jag borde. Jag vet att man ska tycka saker om den. Jag vet att den är inflytelserik och betydelsefull. Men jag har inte sett den. Vad värre är – jag har tagit upp den flera gånger i videoaffären, hållt fodralet i min hand, men alltid suckat lite och tänkt “Nej…jag vill faktiskt inte”.
November är filmbekännelsernas månad. Jag har biktat mig. Å det rejälaste. Bollen är er.

  • Postad 2007-11-14
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 14

Etiketter None

Att man inte kan få ha sin megalomani ifred…

Mirres blogg: Ha, in your face VHS

  • Postad 2007-11-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Kan vi definiera "pretto" här och nu, tack?

– Allt jag lärt mig kulminerade i att göra denna film, men när jag väl stod mitt i den insåg jag att jag var tvungen att formatera hela mig. Tänkte visa ett par scener på Stockholms filmfestival, mest för att utsätta mig själv, sager Johan Renck.

  • Postad 2007-11-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Jag vill låtsas, på riktigt.


När det regnar ute, som idag, känns det alltid som om jag är med i en film. Regnet är där för mig, för den scenen. Jag vet bara inte vilken film det är. Det är ett problem för mig. Men det är ett romantiskt drama av något slag. Troligtvis med sorgligt slut.

Film ett
Jag stoppar händerna i fickorna, och “Life on Mars” med David Bowie spelas, precis som i Life Aquatic. Kameran filmar mig rakt framifrån, mitt ansikte blir ledsnare och ledsnare under första versen, och precis på refrängen börjar jag gråta. Allt i en och samma tagning.
Det skulle vara en vacker scen.
Jag fortsätter att gå, tårarna fortsätter att rinna i regnet. Kamera från sidan. Folk passerar mig och går emot mig men jag märker det inte. De är som en grå massa för mig. Mitt röda hår står ut. Jag vandrar runt i tårfylld förvirring.
Så ebbar musiken ut och då ser jag var jag har gått, i mitt dimmiga, ledsna tillstånd. Jag står utanför hans hem eller hans studio. Jag har gått dit automatiskt. Jag ser honom inte där inne men vet att han finns där. Jag torkar tårar men det spelar ingen roll för ansiktet är blött och regner öser. Han finns där, jag vet det, och jag blundar och låter tårarna ta över.
Musiken fade-ar ut.
Vilken film är det här? Har jag sett den? Finns den?

Film två
Dörren till hans studio slår igen bakom mig. Mitt ansiktsuttryck är blankt, som om jag inte kan fatta vad som just hänt. Bruce Springsteens I’m on Fire börjar spelas, och jag dröjer en stund vid dörren men börjar sedan gå. Korsklipp till killen. Han står på dörrens andra sida, suckar en gång och går sedan tillbaka till ritbordet.
Klipp tillbaka till mig, som börjar gå därifrån. Jag tar på mig en mössa, på ett mysig New York-sätt. Jag försöker värma mina händer genom att blåsa på dem. I samma stund börjar det regna. Jag tittar upp mot himlen. Stannar, står still och tittar upp mot himlen. Klipp.
Han är i sin studio och målar eller håller på med foton. Han tittar ut och ser att regnet piskar mot fönstret. Han dröjer en liten, drömsk stund för länge vid fönstret. Korsklipp till mig som går i regnet. Bruce som sjunger. Korsklipp till någon lycklig scen från dagen innan. Inte så att vi har kuddkrig, han och jag, men nåt ditåt. Kanske sitter vi i soffan och äter chips. En av oss berättar något med yviga gester och jag skrattar jättemycket.
Korsklipp till mig på en buss. Jag drar fingret mot rutan på klassiskt vis. Bruce ylar. Bussen åker förbi studion men jag vågar inte titta dit.
Jag är ganska säker på att den här filmen inte finns. Men kanske musikvideon finns?

Alternativ
Om jag skulle vara med i en befintlig regnscen eller regnfilm skulle jag vara med i antingen Fyra bröllop och en begravning. “Regnar det? Jag har inte märkt det” säger Hugh Grant fast han är helt och hållet dyblöt.
Eller så skulle jag vara med i Frukost på Tiffanys för det är den sortens romantiksucker jag är. När George Peppard springer efter den förtjusande, men precis nedbrutna, Holly Golightly och skäller ut henne, och hon vet att han har rätt. Hon ser på honom med ögon som säger “Jag vet, men kan du älska mig ändå?” och han kysser henne. I regnet. Värsta Hollywoodregnet, totalt studioregn, och en kyss som ser hård ut. Men det är underbart.

  • Postad 2007-11-12
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 10

Etiketter None

Kransenbo with attitude


Så här ser bilden ut i Dagens Media. Tydligen kom min krönika med förra veckan, i onsdags. Den är lite virrig, men jag gillar bilden. Jag knyter min halsduk lite som en slips. Nice.

  • Postad 2007-11-12
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 8

Etiketter None

Män är från Mars, yeah yeah yeah


Jag åt middag med P och vi diskuterade psykologi. Psykologiska saker. Insikter och grejor man upptäcker om sig själv.

P läser böcker som heter typ “Neuroteknologisk psykologi” från “The Institute of Psychological Technology” eller nåt sånt.
Jag läser en glad och trevlig bok som heter “Happy Yoga – 7 reasons why there is nothing to worry about!”

Har könsskillnader exemplifierats tydligare än såhär?

  • Postad 2007-11-11
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Lägg det här ansiktet på minnet


Den här trevliga mannen heter Jason Reitman. Igår såg jag hans nya film Juno som var skitbra. Han gjorde Thank You for Smoking för två år sedan, om namnet låter bekant. Jag träffade honom förra sommaren då han skulle börja filma Juno. Vi åt frukost tillsammans i LA. Han beställde frostflakes. Jag blev imponerad. Vi var på femstjärniga Four Seasons och han ber om frostflakes?
Själv åt jag tjockisfrukost i lyxens tecken, vill jag minnas, med omelett, vegokorv och nybakade bagels. Storyn kommer i Bon den 22:a november.

Han skulle börja med Juno, men innan dess en reklamfilm med Foppa så han frågade mig en massa om svensk hockey. Inte mitt expertområde direkt. Jag kunde inte svara på en enda av hans frågor. Inte ens “Var kommer Foppa ifrån?”. Jag drog til med “någonstans i norr”.
Eh…

Jason och jag har en gemensam bekant, så vi känner varann lite. Jag mailade honom igår och talade om för honom att Juno är superbra. (Den ska förresten visas på Stockholms filmfestival, för den som är intresserad. Sedan går den väl upp på bio.)
Jennifer Garner spelar en yuppie som mest av allt drömmer om att bli mamma och jag har inte insett förrän nu hur snygg hon är. Hon gör ett, faktiskt, rörande porträtt av Kvinnan som har Allt, utom det enda hon längtar efter; ett barn.
Ellen Page från Hard Candy spelar den kaxiga 16-åringen som kan hjälpa henne att nå sitt hjärtas innerska önskan. Michael Cera, den underbara George Michael i Arrested Development, spelar den alldeles för snälla pojkvännen/kompisen och AD-kollegan Jason Bateman Garners man.

Jag gillar både tonen, som är lite Wes Andersonsk, och animationerna som ramar in historien och ger den känslan av serietidning, vilket lyckligtvis lyfter den här annars ganska allvarliga historien, till en 16-årings halvvuxna/halvbarnsliga nivå. Skitbra.

Jag skrev det till Jason. Han svarade direkt. Han bad mig ha koll på “hur filmen blir mottagen i Sverige”.
Och för första gången kände jag verkligen hur det måste vara att sitta på “the receiving end” av en recension.

  • Postad 2007-11-08
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 18

Etiketter None

Problemet med svensk film

Har skrivit en krönika för Dagens Media. Den kommer i papperstidningen när papperstidningen nu kommer ut.
Blev fotad och det är bara alldeles för uppenbart hur mycket jag vantrivs framför kameran. I alla fall den som står stilla. Den som rör sig går bra. Men det som står stilla förvandlar mig till ett kylskåp. Stelt och oformligt.

Har skrivit en till lång artikel för Bon också. Kommer ut snart. I nästa nummer har jag med två skitlånga grejor. Bra!

Har också sett teater idag. Man måste ju vidga sina mediavyer ibland. Måste erkänna att jag har ruskigt svårt för teater, jag gick mest med för mammas skull. Ett dockhem, på Dramaten. Att publiken bestod av pensionärer (det var kl. 12 på dagen) gjorde upplevelsen något mossigare än vad som kanske var tänkt. Jag nickade till ett par gånger.
När jag vaknade insåg jag, som jag gjort så många gånger förut, att skälet till att svensk film inte funkar är ju för att det är filmad teater.

  • Postad 2007-11-06
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Smoothies, pizzor och ett housewife-komplex


Big H är galen i smoothies. Han har ingen mixer hemma hos sig så när han är här plockar han ivrigt fram min ur köksskåpet, ungefär som när barn plockar fram leksaker ur leksakslådan. Med ungefär samma entusiasm gör han smoothies. En liter i taget. Sedan försvinner de spårlöst.
Jag vet inte hur eller varför men jag blir extra huslig när H är i närheten. Det borde kanske, för alla som känner H, vara tvärtom. Det är inga krav på trerätters och tända ljus därifrån direkt. Jag tror, tvärtom, att han skulle bli ganska nöjd med smoothies och smörgåsar till middag.

Men jag får istället en oförklarlig lust att baka, fixa, gratinera och hålla på när han är här. Jag bakade pizza igår.
Ja, bakade.
Sedan åt vi nybakad pizza framför teven, som om det var en helt vanlig söndagsgrej.
Det är inte. Inte för någon av oss.

Vi åt aldrig tillsammans hemma när jag växte upp. Jag har knappt några minnen av gemensamma måltider med familjen. Man fick liksom fixa sin egen mat och så var det med det.
Så jag kan inte skylla på värsta trygga familjegenerna och traditionerna som gör att man triggas till att baka paj och tvätta fönster varje gång en karl kommer på besök!

Om det inte är nån fåning backlash-reaktion.
För trots att jag tycker att det är smått absurt att jag ska bete mig som en gift tant hör jag ändå mig själv säga muppsaker som “Vill du ha ett par hela strumpor?” och “Det är kanske bäst att jag gör en extranyckel ändå”.

Men åååh!

Okej att jag är hemkär, men när blev jag en femtiotals-housewife, med rosa äppelkinder, rutigt förkläde och uppoffring som främsta mål?

  • Postad 2007-11-06
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen