Jazzhands

Last call

Älska folk mindre och sporta mer. Mina nyårslöften 2012.

  • Postad 2011-12-31
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Stuff human people like

Gör ett nördtest på nätet och får reda på att jag är så mycket människa man kan vara. Till och med i fantasivärldar där jag kan vara vad som helst är jag människa.
Det är okej för mig, om än lite tråkigt. Jag har ju ändå alltid hatat sci-fi lite grann och föraktat simpla människor som uppskattar det så det är – jag upprepar –  heeelt okej för mig.

Har på senare år dock lärt mig vara mer accepterande mot fantasy, men vägrar att ens befatta mig med “alternativa världar” och framtidsdytopier. Så det är kanske inte så konstigt att jag blir “människa” och inte cyborg eller rymdmonster i ett test på Internet.

Dock vill jag påpeka med stolthet i rösten att Internet anser att jag är en Night Watch. Nu är det kanske det tristaste man kan vara – stå och vakta en mur på livstid, i evig vinter, men det betyder att jag är Jon Snows framtida fru och det uppskattar jag. Även om det endast kan ske i en alternativ fantasivärld. IRONI!!!!

  • Postad 2011-12-30
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Uppryckning

Okej, operation uppryckning inledd. Jag har nu spenderat ett fyrsiffrigt belopp, som skall förbli okänt, på olika “reafynd” över staden. Min ekonomi har erfarit en smärre backlash men jag mår i alla fall bättre och det är ju huvudsaken. Visst, jag vaknade med en begynnande förkylning, alla de bekanta symptomen, men sånt kan man leva med. Det hör ju till och så vidare. Plus att man får äta kopiösa mängder glass vid förkylningstillfällen.

Det blev filmsammanfattning i P3 Populär i morse, innan ett tvåtimmarsbesök hos dyra skönhetsterapeuten. Det var kul som alltid men också sorgligt eftersom programmet läggs ned i övermorgon. Sista medverkan någonsin med andra ord. En tom och trist känsla, jag älskar verkligen att sitta i den där studion, se den gröna lampan tändas och höra den krispiga direktsändningstystnaden i hörlurarna. Kommer att sakna det.

Höll för övrigt på att säga att “Never Let me go” handlar om “cyborgs”. Jaja, evande organdonatorer, whatever. Same, same. Årets besvikelse i vilket fall som helst.

Vemodet fortsätter men terapeuten och nattsömnen har ingett hopp. Det kommer kanske att ordna sig trots allt.

  • Postad 2011-12-29
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Avstickare/Pånyttfödelse

Okej, ny idé: jag besöker Clarion hotells spa. Där ska det, förutom diverse hot tubs, också finnas en snödusch. Precis som på bergstopparna i Himalaya! Jag kommer att bli både renad och pånyttfödd.
Detta är mitt sista hopp.

(I kombination med terapitiden i morgon då)

Min svarta, nedfläckade, sargade själ (hösten har varit tuff) behöver duschas med oskyldig, ren snö.

  • Postad 2011-12-27
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Backlash

Drar till gymmet igen. Springer igen. Det går inte alls bra, jag blir trött och yr och klarar inte ens en halvtimme. Kanske beror det på att jag inte åt någon frukost innan jag drog dit. Inte lunch heller för den delen, så visst, det kan finnas en logisk förklaring. Däremot hittar jag inget som kan förklara denna oerhörda trötthet. Släpar mig ut ur gymmet, armbågar mig fram bland reafryntliga människor i Skrapan och däckar sedan ihop ännu en gång hemma. Ont i hjärtat, ont i bröstet, ont överallt. Försvinn otäcka värk, försvinn.

  • Postad 2011-12-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Röda dagar, svarta nätter

Hyr en knippe romcoms och bygger ett torn av kuddar i sängen. Nu jävlar ska det svarta väck. Bort med det. Det är ju bara känslor, som bekant. De är inte farliga och de kan inte skada.

Så sägs det i alla fall.

Min plan funkar inte särskilt bra, jag blir så där vansinnestrött igen och hamnar i koma. Somnar, drömmer om båtsemester i Italien med Kristin där vår båt blir stulen och vi tvingas bo hos excentrisk men snål konstnärinna. Vaknar och lyssnar på ljud. Vartenda ett gör att jag hoppar till. När citrusträdet i fönstret tappar en frukt som med ett litet “thump” studsar ned på byrån och sen golvet. Vatten som rosslar i rören. En ensam cyklist.

Funderar på att gå upp men vet att det kommer slå helt fel. Jag ligger i sängen under täcket och lyssnar och ställer upp mina allra tappraste innersta soldater som får stå upp mot tårarna som hotar att invadera och ta över hela mig hela tiden. Det är som om de smugit in i drömmen till och med för när jag somnar om drömmer jag att jag tappar bort min bror och jag springer runt och letar i absolut förtvivlan.

 

  • Postad 2011-12-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

Helgen, segheten, huvudvärken och Hur sporten räddade mig från känslorna

Det stämmer inte. Huvudvärk, sån enorm trötthet i hela kroppen och så det där dunkandet precis innanför tinningarna. Det är med svårighet jag tar mig upp ur sängen och sväljer en näve huvudvärkstabletter och supervitaminer. Sen kravlar jag mig tillbaka och börjar kolla på Noah Baumbachs Kicking and Screaming som jag gett mig själv i julklapp. Jag ger upp efter en kvart. Huvudet sprängs.

Igår, på julafton, drog jag till gymmet. Jag och kanske tio andra nyttjade maskinerna och försökte se bortom det stora L-tecknet i våra pannor. Jag höjde hastigheten så mycket jag kunde i jakten på…ja vad? Utmattning? Nån slags tillfredsställelse? Jag vet inte. Fångade ändå mig själv i spegeln när jag trettio minuter senare lämnade löpbandet för att stretcha och tittade automatiskt bort. När jag springer tror jag att jag är 180 cm lång och har ben som en Barbiedocka. Besvikelsen när man ser sig själv röd, genomsvettig och med glansig blick. Utan Barbieben (kanske lika bra iofs, Barbie ser ju vanskapt ut. Word. Grrlpower etc)

I säng till elva, dödstrött, helt utan pillerpåverkan. Alltså verkligen helt slut. Visst, jag åt kanske mer cheddarost än jag borde ha gjort men ska det göra mig helt knockad, verkligen? Snacka om svag.

Vaknar tio timmar senare med huvuddunk. Hur vek är jag egentligen? Jag vet inte. Men hellre sömn än tja, tankar och sånt. Fuck tankar och sånt. Nästa år – nyårslöfte – ska jag älska folk mindre och sporta ännu mer.

  • Postad 2011-12-25
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Men trots allt – en god jul

Här är en liten julfilmstext.

  • Postad 2011-12-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Blå timmen

Jag vet, det börjar bli tjatigt. Jag borde inte. Jag är så medveten om hur gammal den här historien är att jag betalar 1200 kr i timmen för att en kbt-terapeut ska lyssna till den istället för att jag ska besvära andra med den.

Och ändå kör jag på. Här och nu. Igen.
Ja, igen.

Historien om de som lämnar och den som blir lämnad, alltså. Om den blå timmens ensamhet. Himlen som är extra tung så här kring jul då allting blir spegelvänt. Då de som inte är kvar märks tydligare än de som är här. Smärtan blir större än friden. Ensamheten större än gemenskapen.

Det är så här det känns alltså. Som en brännhet tyngd över bröstet. Som ett borrande surr i huvudet och bakom ögonen. Det är så här akut ensamhet känns. Den känns som sorg. Är det sorg? Jag noterar det. Drar mössan över öronen och tvättar nya glasögonglasen med tröjan. De har blivit alldeles mascarafläckiga. Det är så här det känns. Borde jag inte sluta känna så här någon gång? Borde inte känslorna vara lika trötta på sig själva som jag är på dem och bara lämna mig ifred?

Jag går hem och försöker att döda dem. Först med samtal, resonerande. Men det går inte för jag gråter så mycket att jag måste släcka i lägenheten när jag sätter mig vid köksbordet och begraver ansiktet i händerna. Jag släcker för att jag inte vill att grannarna tvärs över gatan ska se. De har tänt julljusstake och allt, jag ser dem pyssla i köket. De ska få ha sitt julpyssel ifred såklart.

Sen ringer jag kbt-terapeuten. Ursäktar mig för att jag ringer dagen innan julafton och allt. Det är det säkert många som gör, säger jag.

Det är sorg, säger han.
Så här känns smärta och ensamhet och det är inte mycket att göra åt. Härda ut, sörj det som aldrig var, sörj det som kunde blivit och sörj det som var. Det är inget farligt, det kommer att gå över.

Just så säger han faktiskt. Det kommer att gå över.

Det känns dubbelt att höra någon man betalar stora pengar till säga “det går över”. Men samtidigt är det ju en tröst för tigerhjärtan. Det är inte den mest tröstande tanken när den blå himlen sänker sig ensamma, kvävande och pressande ljus över mig som en bedövande madrass. Men vilken är den mest tröstande tanken? Vilken skulle den kunna vara? Jag har letat efter den länge.

Nej, det funkar inte. Jag ger upp och tar tabletter. Terapeuten ringer och säger att jag måste acceptera de här känslorna. Han använder ordet “sörja” igen. Han säger att det är okej, det är inget misslyckande. Tabletter kan man ta till ibland också, när det behövs. “Tänk att du tar lite medicin för lite allergi bara” säger han i vad jag föreställer mig som “mitt i julstöket”.

Jag domnar bort. Huvudvärken dunkar, ögonlocken svider. Mascara i ögonen, jag försöker torka bort. Det är så jävla dumt det här. Så onödigt. Det här är en del av mig jag vill skära bort. “A skin too few” hette den där dokumentären om Nick Drake. Jag vill bända bort den där pressande, tryckande känslan över bröstet. Sätt dig upp mer ordentligt, luta dig tillbaka, försöker terapeuten. Kan du andas lättare då?
Jo, kanske lite.

Jag fortsätter att domna bort. Det här är så dumt. Så onödigt och dumt. Hur många andra håller på så här?
Så jävla dumt.
Tar en sömntablett och säger hej då till den här dagen. Löftet om att det går över känns långt bort men trots allt inte omöjligt. Det här är en dag bland alla andra dagar. En helg bland alla andra helger. Kanske är den här känslan bara en av alla andra känslor? I så fall är den också förbi i morgon.

  • Postad 2011-12-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Pundaren som ung

Oklart varför jag tog en sömntablett igår när jag ändå hade sprungit rekordsnabbt i tjugo minuter. Jag vet, tjugo minuter är inget att orda om men jag kom till gymmet för sent, de har “jultider” nu och stänger därför tidigare en vanligt. Likt en pundare knackade jag på glasrutan på dörren (kom dit fem minuter efter att de slutat släppa in folk) och bad att få komma in. “Schysstarå!”. En tjej kollade med “övriga personalen” som nickade och så blev jag insläppt med förmaningen “Bara du lovar att du är klar innan nio”. Jag körde hela pundarregistret med “Asså tack snälla, verkligen, och jag lovar”.

Därför blev det en kort runda, men jag sprang desto snabbare, som om det vore ett kortdistanslopp och prispotten var en ny säsong av 24. Stretchade inte heller vilket betalar sig idag när jag inte bara är sömntablettsknockad utan också aningen stel i låren (i den mån man kan vara “stel i låren”).

Idag är jag ledig (i den mån en frilansare är “ledig”, men ni kan det där nu). Jag har inga ärenden. Jag har inte måsten (förutom, möjligtvis, att dammsuga). Jag borde känna frihet och julglädje. Jag känner tomhet. Kanske lite rastlöshet till och med? Bör jag skriva ett till inlägg på Weird Science? Håna Kristofer Ahlström som vanligt? Eller bör jag – förvirring – ta det lugnt?

Jag är inte bara nybliven löppundare, gott folk, jag är också frilanspundare. Det tar tid att trappa ned och tända av. Bear with me.

  • Postad 2011-12-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen