Jazzhands

Vänner

Vad gäller i stunder av kris?
Vänner.
Tänk om man inte hade några.

Som ger en kram, håller om tills jag släpper. Tills jag släpper taget, inte de. De låter mig bestämma.

Som ser ens tårar som dyker upp olägligt, kanske på toaletten efter en pressvisning, och som tar fram näsdukar ur fickan och erbjuder skjuts hem.

Alla som inte dömer.
Eller som gör det, men behåller tankarna för sig själva.

“Tänk inte, överansträng dig inte. Dina tankar kan inte påverka situationen just nu”, säger de och hör av sig för att kolla om jag äter lunch.

De känner inte till min problematik, mina trauman som brusar upp. Eller så gör de det.
Eller så förstår de inte men de ser att jag lider och bryr sig inte så mycket om varför.

För det går inte att lösa.
Just nu.

Men de kan sitta bredvid och klappa mig på ryggen när jag gråter.

  • Postad 2022-07-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

I huvudet

Men jag är också förnuftig. Jag kan vara. Det är bara det att det är så stor distans mellan sinne och hjärta. Eller förnuft och känsla.

Jag lyssnar på mindfulnessövningar. Jag vet, självklart vet jag, att det är här och nu som gäller. Att tid kommer att ges och finnas för sorg, varför ta ut i förväg.
Men säg det till ett brinnande hjärta.

Jag kollar på honom i buren. Sover han? Är han orkeslös? Varför äter han inte hö just nu som Alf gör? Är det värmen? Är det nu han blir sämre?

Går jag utanför dörren vill jag bara gå in igen. Jag står inte ut att lämna dem. Jag står inte ut med att ha ångest på bussen, att tänka hur kan människor bara handla mat på ICA, bara flanera längs Skånegatan och äta glass.

Är jag hemma sprängs jag. Jag var vid graven på midsommar. Den betyder inte så mycket för mig som den kanske kunde eller borde. Alla är olika, för mig finns inget efterliv. Jag önskar att jag var religiös. Eller spirituell. Allra mest önskar jag väl att jag kunde tro på reinkarnation och att vi möts igen. Men tyvärr inte. Detta är allt vi får.

Och inte vinner man poäng för att man oroar sig. Hade en svärmor som såg sin oro som valuta, som något man visade och skröt med och begärde tack för. Se så mycket jag oroar mig för er!

Jag vill inte vara sådan. Jag vill inte ens vara en person som oroar sig. Jag vill vara en mindfulnessguru som tänker att jag lever i nuet för det är det enda som vi med säkerhet kan säga någonting om. Nuet.

Jag vet att marsvinen lever i nuet. Djur lever i nuet. Kanske är det en tröst. Jag tror det.

  • Postad 2022-06-30
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Det omöjliga inlägget

Vilket svårt inlägg att skriva. Vilken svår tid. Vilken svår sommar.

För en vecka sedan åkte vi till veterinären, Figge hade fått ett litet höstrå i ögat. Jag fick ut det men ögat var rött, det kan ju bli skador på hornhinnan och man behöver droppa med antibiotika. Väl där upptäckte veterinären en klump nere vi ljumsken på honom. Jag blev chockad, inget jag hade märkt. När kom den?

Figge har haft en tumör förut, när han var fyra. Den opererades bort men tyvärr visade det sig att den var elakartad. Den har alltid legat och spökat, den har alltid funnits som ett hot. Att den skulle hunnit få fäste, att den skulle komma tillbaka och sluka hans liv inifrån.

Nu är den här.

Veterinären säger att allt tyder på att den är elakartad – stället den sitter på, tumörens form – och ger honom några veckor kvar att leva. Det är prognosen. Han kanske kan få en bit av en fin sommar men inte mer.

Man vill inte operera, han är för gammal. Han kanske inte klarar narkosen, han kan komma att få svårt med läkningen efteråt om han klarar sig. Man avråder.

Det är svårt att förklara vad det där djuret betyder för mig. Jag märker att vissa vänner inte förstår. De säger förnuftiga saker. De säger inte “det är ju bara ett husdjur” eller så (för då vore de nog inte mina vänner) men de säger saker som att naturen ska ha sin gång (vilket jag motsätter mig för om “naturen” hade haft sin gång hade han ju varit död för två och ett halvt år sedan när han tog bort första tumören).

Jag vet givetvis att Figges liv är tidsbegränsat. Jag har alltid vetat det. Men det är en sak att veta det i teorin och en annan i praktiken.
Vi vet att våra föräldrar ska dö. Det är en väldigt skillnad på det och att faktiskt förlora en förälder.

Förra veckan fick jag ett val – att operera eller inte.
Att operera med risk att han inte klarar sig.
Att inte operera med risk att tumören utvecklar sig och dödar honom.

Jag har inte kunnat sova, inte kunnat äta.
Jag hade ganska så bestämt mig för att inte utsätta honom för operationen och hoppas på att tumören är godartad.
Också här tänker jag att det är en sak att veta att deras liv är tidsbegränsade, en helt annan när ett beslut om hans livsmöjligheter vilar i mina händer.

Men under besöket idag försvann den förhoppningen. Den är med största sannolikhet elakartad och har redan satt igång att döda honom. Operationen är utesluten. Kanske är det en viss lättnad att beslutet inte behövde bli mitt men jag vet inte. Jag har tagit två Sobril så jag kan inte avgöra.

Jag önskar att jag trodde på reinkarnation. Jag önskar att jag trodde på en himmel där alla levande varelser möts igen. Igår kväll övervägde jag att be. Men till vem? Jag tror inte på någon Gud, det ter sig helt absurt för mig. Så därför hade det varit hyckleri att be till en Gud bara i denna yttersta stund.
Och samtidigt, paradoxalt nog, känner jag skuld. Har jag verkligen gjort allt för Figge? Varför har jag rest bort och lämnat dem? Förra året var jag borta från dem i åtta veckor sammanlagt. Sammantaget säkert ett halvår.
Jag borde tagit ut dem mer, borde, borde.

Detta är normala men destruktiva och menlösa tankar. Det vet jag. Men vad ska jag göra åt det?

Figge lever i nuet. Det gör Alf med. Men jag undrar om inte Alf känner någonting på sig, han vill vara nära sin pappa mer än vanligt. Lägger sig bredvid honom, lägger sig med huvudet mitt emot sin pappas huvud. Som för att se honom, se att han är där. Precis som jag gör, sticker ned huvudet i buren och tänker i detta ögonblick, i detta ögonblick, i detta ögonblick är han ännu hos mig.

Och han är mitt allt.

  • Postad 2022-06-29
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Fysiken

Börjar mer och mer tro att PT är de som sitter inne med kunskapen om hur man ska leva och hur man når frid.
Inte bara att de kan anatomi och att de har både viljan och förmågan att pusha. Vilket då i sin tur leder till tillfredsställelsen över att man kan utvecklas, man kan mer än man tror och man kan förändras. Alltså bli bättre, starkare, säkrare.

Idag och igår har jag lidit av den värsta träningsvärk jag kan dra mig till minnes. Gjorde benspark (som jag trodde hette bencurl), i maskin, det vill säga den enda övningen (mig veterligen) som verkligen bara isolerar de stora musklerna på lårets framsida. Enbart.
Jag hade aldrig valt den maskinen. Jag hade aldrig utsatt mig för plågan. Jag hade definitivt inte utsatt mig för plågan fyra rundor på raken.

Men det är inte det som fått mig att tänka. Utan det var när vi avslutade passet med armar. Biceps, triceps, axlar och allt däremellan. Vikten är vansklig, man måste välja rätt. En vikt kan kännas lätt de första fem repetitionerna men så når man tio och de sista två och då känns armarna uttänjda och trötta.
Jag sa “Jag ogillar att känna mig svag!”
Han sa “Men du är inte svag”.

…och lade på något kilo till.

Han såg något jag inte såg med andra ord. Och han sa inget nedlåtande som “Alla känner vi oss svaga ibland” och heller inget flåsigt som “Kom igen nu! Det här kommer göra dig starkare”.

Han sa bara “Men du är inte svag”.

…och jag haltade därifrån på mina ömma ben och med mina spagettiarmar och kände mig inte svag.

  • Postad 2022-06-08
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Röda känslor (nej, en annan nyans)

Anger as soon as fed is dead;
‘T is starving makes it fat.


Emily Dickinson

Jag är arg. Det är ovant, jag försöker att djupandas och lyssna på Enya. Jo, på allvar.

Det har varit en grej som fascinerat terapeuter i årtionden – jag blir aldrig arg. Men det blir jag visst, menar min terapeut. Irritation, surmulenhet och en stilla känsla av agg är också vrede. Jo, sånt kan jag ju känna så helt sant är det inte att jag aldrig blir arg. Jag brusar bara inte upp, jag säger inte ifrån (fast jag borde), jag skriker inte (fast jag borde). Jag blir bara ledsen, internaliserar vreden (eller vad det nu är) och gör om den till sorg, ledsamhet eller i bästa fall någon textrad gömd någonstans.

Som en parantes tror jag att många skrivande personer har förmågan (eller förbannelsen) att omvandla vrede till små meninga och ord. Kanske till och med romaner. Det är författarens hemliga hämnd, den introvertes rädsla för att tala högt.

Men nu är den här. Vreden, det stora molnet. Det som gör andningen snabbare och plågsammare. Jag dubbelandas, en teknik jag påmindes om senast på andningscentret Hale. Ja, det finns ett sånt. Ja, det är oerhört “stressad överklass” att gå på andningsövningar. Men det hjälper. Och man kan ta med sig teknikerna hem. En dubbelandning är att man andas in luft i magen och sedan bröstet genom näsan, och sedan andas ut genom munnen. Prova.

Inte för att det gör underverk för min vrede just nu, men lite grann. Enya gör säkert också sitt till. Och att stänga av alla notiser på alla ställen där notiser vill smyga in och uppröra mig.

Varför är jag arg? Om jag hade gjort en prognos, säg för flera år sedan, så skulle jag säga att vreden skulle nog nå mig inte genom en sak utan flera. En gemensam, samlad styrka.

Jag är stressad. Jobbstressad. Jag behöver tacka nej till jobb (detta besvärar mig lite), jag behöver säga att jag inte kan lämna i tid, i alla fall inte på den höga nivå jag hade velat lämna (detta besvärar mig mycket).

Jag känner en krypande stress över all ADMIN jag måste göra på grund av torra omständigheter som har med bank och företagsform att göra. Zzzz…Siffror, papper, underskrifter, telefonköer till banken, besök på banken, felaktiga besked från banken…

Jag upprörs över hur mycket jag tar åt mig personligen av saker som skrivs och tycks och sägs av för mig både bekanta och främmande människor. På Facebook, på Instagram. Och lösningen är förstås – läs inte då. Jag försöker.

Jag upprörs över människors oförmåga att förstå varandra. Eller ovilja snarare. Jag upprörs över sms och email. Jag upprörs över hur jag själv upprörs. Jag upprörs över hur jag själv engagerar mig i konflikter som inte ens rör mig. Där jag borde säga “Det låter tråkigt, hoppas att ni kan läsa det” istället för att komma med vinklar, tankar, uppmuntran, försök att förstå. Som ändå utmynnar i att välja oförståelsen. Här är det jag som blir arg på mig själv – varför ska jag oombedd försöka “lösa” saker, det är ju faktiskt bara förment i många fall. Har jag verkligen blivit ombedd att komma med lösningar och förslag? Nej, det har jag inte. Jag har blivit ombedd att hålla med, att lyssna på någons irritationer.

Så nu är jag själv irriterad.
Ännu mer – jag är arg.
Och det vill jag inte vara.
Vilket gör mig ännu mer arg.

  • Postad 2022-06-02
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

The kindness of strangers

Jag fick ett fint mail. Jag känner inte avsändaren men har följt henne en längre tid på IG, vi har hörts ett fåtal gånger helt kort. Men nu, efter en kommentar från mig, fick jag ett meddelande i vilket hon lyckas artikulera någonting min terapeut försökt säga mig i två års tid. Nämligen vikten av att veta vad man söker, och vikten av att veta vad man har – inom sig. Vikten av att förstå att också jag är viktig.

Eller, som hon uttrycker det: “Jag vet vad jag är värd och jag vet att det är mycket. Så för att få en plats vid mitt bord krävs det att man bidrar med något alldeles speciellt. Detta ska inte tas för arrogans. Att jag sätter min själv först och främst gör att jag också tillåter och förstår att min partner sätter sig själv först och främst. Utifrån detta mötte jag personen som är perfekt för mig och nu är vi gifta”.

Jag uppskattar hennes ton. Det rena, raka kalkylerandet.

Orelaterat men ändå relaterat är att jag fortsätter att träna. Vikten av att ta hand om sig själv och så vidare. Känna att man klarar grejer. Och jag gillar (verkligen gillar!) att se hur mina muskler växer. Mina lår har helt nya dimensioner, muskler som sticker ut vid sidan av knäet (“som på en ballerina”, som en vän sa till min förtjusning). När jag lyfter vikter och hantlar ser jag mina axelmuskler jobba. Som jag gillar det.

Så det där med egenvärde och självkärlek, jag tror det kan ta sig in i kroppen på olika sätt. Inte minst genom träning och genom mail från främlingar.

  • Postad 2022-05-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Återfall

Nej, nu klarar jag inte det här längre. Stå ut, stå ut! Det finns inget annat sätt! Stå ut!

Gör det verkligen inte det? Är lidandet det enda sättet?
Ja, säger terapeuten. Det är det enda sättet. Stå ut, stå ut! Annars faller du tillbaka på bekanta mönster (rusa tillbaka, kasta sig in i annat direkt, ta en massa piller och domna bort). Bara för att de känns trygga och bekanta, inte för att de är bra.

Jag kan inte så ut. Jag tar så många olika piller att jag klarvaken klockan två på natten ringer vårdupplysningen för att fråga om jag kan ta ett piller till eller om hjärtat stannar då. En sjuksköterska med behaglig röst säger (som vanligt) att det kan hon inte svara på, det får hon helt enkelt inte svara på. Det måste en läkare svara på. Jag påpekar att det är svårt att få tag på en läkare att konsultera klockan två på natten och hon frågar “men vad har läkaren skrivit på doseringen?” och jag påpekar, igen, att doseringen är jag inte oroad över utan blandningen med de andra tabletterna jag har tagit.

Men hon kan inte svara på det. Hon får helt enkelt inte svara på det. “Så om du kan, så försök sova nu”.

Men jag kan inte sova. Ångesten känns så stark att jag känner hjärtat pumpa, högt och snabbt, och jag försöker att andas, att göra djupandningar och övningar men det är svårt när man också gråter.

Jag tar upp ett av djuren, kramar honom tätt intill mig i sängen. Hans vita, lena, fluffiga päls. Jag ser hans stora öppna ögon i mörkret. Det här går inte, det här går inte.

Stå ut, stå ut.

  • Postad 2022-05-17
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Känslan av ett slut

You are tired,
(I think)
Of the always puzzle of living and doing;
And so am I.

e. e. cummings

Jag vet inte om smärtan är störst i det allra mest konkreta (orden man säger som avslutar det hela, raderandet av foton, tandborsten som står ensam i glaset).
Eller det diffusa. Att sträcka sig efter telefonen efter att ha sett något roligt att dela med sig av. Impulsen att ringa för att man behöver prata om någon orättvisa under dagen.

Men jag tror det är det konkreta. Som nu. Lådor med nedpackade kläder och minnen från ett liv. Inte bara det, nedpackat hopp och nedmonterad längtan. Det liv som en gång var och det liv som skulle vara.

“Det går i vågor” svarar jag när någon frågar. Det gör det sannerligen. Och ett hav är aldrig helt stilla.

  • Postad 2022-05-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Före, efter och ingenting mittemellan

Det finns ett före och ett efter men det verkar inte finnas någonting mitt emellan.
Egentligen ser ju mina kvällar efter likadana ut som FÖRE. Det vill säga, jag jobbar, kollar på tv-serier, plockar upp djuren, rensar lådor och skriver brev. Ingen skillnad.
Men de är inte alls som FÖRE. I detta EFTER så finns en rastlöshet som liknar en nervositet emellanåt. Är det ensamhet? Inte som jag upplever ensamhet i alla fall men det finns väl nyanser.

I ett FÖRE var skillnaden att telefonen plingade till med sms då och då. Oftast triviala, förutom i det enda syftet att det faktiskt skickades till mig som tänkt mottagare. Nu är telefonen tyst och inte sällan skickar jag därför ut ett batteri med sms till bekanta som skulle kunna vara mottagliga och rastlösa precis som jag. “Kolla vad jag köpt” (bild på en snygg, italiensk korsordstidning)”, “När ska vi ta vår lunch?”, “Hoppas du mår bättre nu. En glass när du är frisk?”.

Ja, kanske är det ensamhet. Men en nyans av det i så fall. En ny nyans.

  • Postad 2022-05-14
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Till saker som varit

Jo, det är så att USA inte längre är ett andra hem. Det finns inte kvar en plats för mig där, ingen person heller. Det var en sakta, pockande känsla som inte gick att skaka av sig. Ett stilla oväder som inte gick att stänga ute.

Rätt beslut? Fel beslut? Jag vet inte om det är rätt att fråga så. Det blev ett beslut. Känslorna påverkas, dagarna påverkas. Men det blev ett beslut.

Åh den där bekanta känslan i bröstet, den där molande värken man varje gång hoppas slippa. Aldrig igen. Men det är just det – varje gång. Med det sagt – jag har känt det förut och jag har överlevt det. Jag har känt lugn, lycka och glädje mellan varven. Okej kanske inte lugn, det är en svår gren för mig, men glädjestunder. Och så dyker den upp igen, känslan som tar över allt. Men poängen är att den inte är ständig, den är inte ens beständig. Det får den inte vara i alla fall.

Och i fredags, just i fredags, var det en bra dag. Jag skrev en grej som var kul. Jag pratade i TV och själva den akten, att prata i direktsändning, får mig att koncentrera mig och skärpa sinnena. Efteråt promenerade jag och en tanke kom till mig nämligen att jag inte är intresserad (får inte, bör inte) av någon som inte på allvar är intresserad av att verkligen lära känna mig. Jag vet att det är den allra högsta insatsen. Jag vet hur mycket som kan stå på spel och hur mycket man kan förlora. Och senaste åren har jag satsat lågt och förlorat i stort sett ingenting. Men hellre inte riskerat något.

Men just i fredags då det var sol och mina sinnen hade skärpts och jag var fri, ledig och helgen skulle till att börja – då kom den tanken till mig väldigt klart. Att jag vet en del om mig själv, en del bra grejer till och med. Att jag är trött på att vänta, att det faktiskt ärligt talat är en förtärande grej det där med väntan. Vänta på att den andres känslor ska komma ikapp, vänta på att den andres mod ska komma ikapp mitt.
Det som hände för en halv livstid sedan, i alla fall känns det så, när jag föll hårt och djupt så berodde det på väntan. Faktiskt. Jag väntade och väntade. Förberedde och fantiserade och tänkte och höll tillbaka, höll tillbaka. Och väntade. På att hans ord skulle matcha hans handlingar. Det kommer, det kommer. Vänta, vänta.

Som jag väntat sedan jag var ung. På allt möjligt har jag väntat. Alla möjliga personer. Gud som jag har väntat. Men sedan i fredags väntar jag inte längre. Jag tänker inte lägga en minut till på väntan, det säger jag till den där brännande känslan och de allt svagare tankarna på att jag ska hålla tillbaka den jag är.

  • Postad 2022-04-25
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen