"Det vanliga, tack"

Åh, nu har jag varit på 50’s Diner så mycket så att de inte bara hälsar igenkännande (“Trevligt att se dig igen!”)  utan också vet att jag kommer dit för att dricka milkshakes för 3.29 dollar! Jag skulle kunna säga “en milkshake, som vanligt” om jag ville. Fast jag tar ju olika smaker varje gång, som sig bör.

Varför finns inget sånt ställe i Stockholm, där jag kan bli stammis och slinka in för att dricka en alldeles för stor glassdrink efter en hård jobbdag (ironi)? Där glada snubbar med guldtand och fina leenden hälsar glatt och ger en ett extra körsbär på toppen av skapelsen. Åh, det är ju precis en sån grej man drömt om ända sedan jag såg Skål! på tv. Eller Beverly Hills 90210 för den delen. Eller Seinfeld.
Alla borde ha en sån plats. Men det kan ju bara inte bli Hard Rock Café. Det funkar inte.

Ska vi…

…gå vidare nu och prata om det absurda tv-programmet Marriage Ref eller kanske en skön antikaffär jag hittade som säljer vintage buktalardockor? Jag tycker på något sätt att det är intressantare än mina knubbiga ben och svenska accent.

Men för all del, vi kan fortsätta prata om mina knubbiga ben också. Jag är okej med det, eller dem.

Caroline

To foreign readers, and "Junket police"

So, let me get this straight.  You sit in roundtables, never open your mouth, which is why I guess you can criticize other people’s accents because no one has ever heard you speak.  Do you understand the term ‘foreign press’ i.e.  EVERYONE has an accent?  So, then you go home  (on the bus, no less!)  and write disparaging (look It up) comments about people while hiding behind your own funny little obscure language no one can understand?   I’m sure your countrymen must be very proud of you perpetuating the image of the timid little mouse who in reality is a vitriolic snake like some of your other Swedish colleagues in LA pretending to be’legitimate’ journalists.  I hope you have a Plan B concerning your income – publicists will be thrilled to see how you utilize these junkets.  And very brave of you to comment on other people’s appearance when we can see pictures of what you look like.  Obviously, you have a good sense of humor!  You’ll need it!
I’m sure you’ll be very popular when you enter the next hospitality suite – your blog is being circulated as a warning to other journalists who have the misfortune to sit with you on roundtables, so that they will be aware that, in fact, they are the subject of your next story.

Junket Police

Dear “Junket police”,

Thank you for your comment.
I seem to have upset you somehow and for this I wish to apologize.
I love being a junket journalist. I love everything that surrounds it, from hospitality suites to meeting people from different countries (some of which have become my friends!). And yes, naturally I have an accent too, when I speak. I am a foreigner.
I love junkets, I truly do. But I find those roundtable situations bizarre, most of the time. It is not because of the individual people but the situation. Everyone is there with a different agenda or editor, wanting different angles for their story. The questions being thrown at the talent sometimes differ so much from one interviewer to another, that the interview becomes absurdly strange.
This I find funny, yes, and I have reflected on it on many occasions in this blog. This is not, however, the same as using my blog as a personal outlet for mockery. That should be evident, I have had this blog for a long time (three years) and most of my press contacts know of it, as far as I know.
I have also, on various occasions, reflected upon my own part in the roundtable interviews in this blog. Here for example.
I am unfortunately, as you have noticed, sometimes quite shy at these occasions. It all depends on the mood of the room, I guess, but in general I am not the most prominent speaker in the room. You are right about that and as you can see in previous entries, quite aware of that too. It is a problem of mine nontheless.

I am not sure why the particular entry that you commented on (“Journalistskvaller”) upset you so much. One of the journalists at the table (you, perhaps?) talked about the Oscars and how the voting sometimes works. I thought it was very interesting (and I am jealous of anyone with such insight. As a shy foreigner I will never gain that) and wrote about it.
I also made comments on the accent of one of the other participants and this is, perhaps, unecessary even though the post is in Swedish (an obscure language, indeed). I believe it was more of an observation than a vicious insult but since you seem to have taken offense to it it will be removed.

Again – if I have upset you I hope you can accept my apology. I would love to talk to you next time we meet, if we do. Maybe you misunderstood some adjective I used?

Kind and respectful regards,
Caroline

Ett rop på hjälp

Ånej! Shoppingdjävulen har mig i sitt fasta grepp! Hur ska jag ta mig loss?

Lite är Linnéas fel, hon har bil. Hon tar mig till coola ställen som Marc Jacobs-affären på Melrose och It’s a Wrap på Robertson, där man säljer kläder som används i filmer och på tv!

(Trivia: köpte ett par skor med skyhöga klackar. Kände inte igen “koden” på skorna, den som avslöjar vilken film eller program de varit med i, så jag frågade, helt apropå när jag betalade för dem. Mannen bakom kassan kollade på koden KNR sa slött “Knight Rider“. Mina skor har varit med i Knight Rider!)

Besökte också sjukt många antikaffärer i Pasadena, en riktig höjdare. Dockhuvuden, fjärilar i formalin, hattaskar, mässingsbulldog, allt finns där.
Och ändå var ingen av oss beredd på vad som väntade när vi steg in i antikaffären Georgina’s. Det var som ett avsnitt av Twilight Zone. Det var helt enkelt för freakigt där inne.

Georgina själv såg ut som Geraldine Chaplin, lång och being med kritvita, långa fingrar. Hennes affär var full av dockor. Och alla vet hur läskiga dockor kan vara. Då ber jag er att föreställa er en affär full av antika dockor. Och då menar jag dockhuvuden, clowndockor, afrodockor, grisdockor, trasdockor och högar med kroppsdelar från dockor.

Föreställ er det. Och försök sova gott sen.
Och ja, vi var de enda i butiken.
Twilight Zone, säger jag. Twilight Zone.

Dagens kändis

Mark Valley, som spelar Christopher Chance i Human Target kom springande (eller så gick han väldigt snabbt) på gatan tillsammans med en hund.

Han hade militärgrönt på sig vilket jag tycker kändes udda. Har rollen tagit över hans liv?

Hoppas inte, jag tycker att det är en jättetrist serie. Det roligaste med den är taglinen: “He is a guardian, not an angel”.

Att leva på kredit

Linnéa, min bästa resvän, är i LA och som vanligt är vi helt in synk beträffande vad som ska göras i stan. Och som alltid lyckas vi pricka av sakerna på vår (oftast gemensamma) lista snabbt och effektivt.

Idag:
Target. Världens i särklass roligaste affär. Man känner sig superrik där eftersom allting kostar pesos och det finns crazy saker där som literförpackningar hårgelé, kornblå mashmallowkycklingar och fula baddräkter designade av Jean Paul Gaultier (sant!). Det är lite som IKEA – man vet aldrig vad man kommer hem med.

Farmers’ Market. Körsbärspaj på farmor ankas vis.

The Grove. Lugn lunk för mig. Ystert glädjerus-shoppande för Linnéa.

La Brea. En bra gata, La Brea. Där ligger både Yogurtland som jag älskar på gränsen till vansinne (gör din egen frozen yougurt – välj bland tusen smaker och toppings), och American Rag som å ena sidan har provocerande överpriser men å andra sidan roliga kläder, fina interör grejer med fransk/marrockansk touch och stylish personal.

S. Beverly Blvd. Favoritaffären alla kategorier, alla gånger heter Anthropologie. Jag halade upp kreditkortet och pejade 2500 utan att blinka. Vaddå, jag kommer ju använda plaggen? Svindyrt kaffe/te på kändishaket Urth Café. Stockholmpriser på allt men å andra sidan får man en Hello Kitty i mjölkskummet.

Hem. Tröttma. Fem shoppingkassar. Och Linnéa har inte ens varit i landet i ett dygn.

Dagen då jag blev generad

Köpte en kjol igår, i Santa Monica.
Hade den på mig idag.
Inser plötsligt att kjolen gått sönder. Ett stor hål som bara växer.
Eftersom jag råkar vara i Santa Monica så jag går in i affären och visar upp den trasiga kjolen och ber att få byta den. Snälla. For the love of God.
Säljetjejen säger att visst kan jag få det men tillägger “Uhm, det är en underkjol du har på dig, bara så du vet. Jag skulle råda dig till att inte bära den in public“.

Dagens kändis

Såg Courtney Thorne-Smith (Alison i Melrose Place!) handla mat i Whole Foods. Vi log mot varann. Som jag tyvärr alltid misstänkt har hon dålig hy.

Sirap för själen

Kände mig lite out of it igår, så jag ställde mig vid busstationen och hoppade på den buss som kom först.
Det blev 3:an, som går förbi Venice och Marina Del Rey. Jag åkte i en halvtimme innan jag blev rastlös. Kände inte igen mig nånstans, men jag hoppade av och började promenera. Det såg ut att dra ihop sig till regn.

Då fick jag syn på den här dinern, tvärs över gatan. Anledningen till att jag tog just buss 3 och hoppade av just här stod plötsligt klart för mig. Jag tackade ödet, korsade gatan och steg in.

Jag tror jag fann amerikas kärna igår. Den där Peach Pit-dinern man vill hitta till i sitt liv, både bokstavligen och bildligt. Där några stammisar nyfiket tittar upp bakom kaffekoppen och de förklädsprydda damerna bakom kassan kallar en “dear”. En kallade mig till och med för “little girl” vilket jag bestämmer mig för är gulligt och inte knasigt.

Jag slår mig ned på en röd vinylstol vid disken, mitt emot en liten jukebox. Menyn är hur lång som helst, de har till exempel ungefär femton olika sorters milkshake, och de kostar inte ens tjugofem spänn.
Jag beställer blåbärspannkakor och får en hög som är säkert en decimeter hög. Och en liten skål med sirap, såklart.

Jag blir, som alltid, gråtfärdig.

Jag orkar inte ens äta häften av den enorma portionen. En kvinna som också sitter vid disken är klar med sin frukost. Hon har inte ätit upp sin toast och hon har kvar en liten citronskiva man får till teet. Hon ber om en doggybag. “Visst, Darlene” säger tanten bakom disken. Darlene packar ned två toast och en skiva citron. “Synd att slänga” säger hon “Det finns så mycket man kan göra med citron”. “Absolut”, svarar tanten allvarligt.
Jag får grova, mysiga Twin Peaks-vibbar av detta eccentriska beteende Darlene uppvisar.

“Är det säkert att du inte orkar mer”, frågar man mig. Känns som om alla stammisar på en gång fäster uppmärksamheten åt mitt håll. Jag är plötsligt utbölingen, den nya. Jag är Agent Cooper, om man så vill. Jag försäkrar att jag inte orkar ett endaste blåbär till men att allt smakade utsökt.
En av damerna lägger en varm hand på min axel medan hon plockar bort min tallrik. Jag får lust att beställa en milkshake bara för att få sitta kvar lite till, men orkar verkligen inte mer mat.

Jukeboxen spelar gamla dängor. Jag tackar för mig och går till stationen med lätta steg, och väntar på bussen med ett leende. Runt en timme senare är jag hemma igen

Dagens kändis

Tog tenorens cykel idag och dundrade iväg till Brentwood Country Mart. På söndagar får barn klappa djur där. Jag dök in och låtsades att jag var förälder till någon knatte men efter ett tag blev det pinsamt uppenbart att jag bara ville gosa med killing, minigris och lammunge.

Cyklade vidare till Brentwood Farmers’ Market, en slags större Bondens marknad, med frukt, mat och folks egengjorda armband med träkulor.

Köpte jordgubbar.

Åt jordgubbar.

Såg Dustin Hoffman i slappa, amerikanska fuljeans och mintgrön skjorta bära på två plastpåsar frukt.