- Postad 2010-12-11
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: 22
Mammons kraft
Mammons makt är stor. För ett utlovat arvode ska jag se och recensera Änglagård 3 nästa vecka. Utan att veta någonting om den så tippar jag ändå på att den kommer att innehålla:
1. En omotiverad sekvens som utspelar sig utomlands.
2. En scen där Helena B är arg på någon och ställer sig och skriker. Pekfingret i luften.
3. En scen där någon, kanske Helena B, dansar bredbent och frigjort.
4. En scen där någon använder en svordom eller ett skällsord man inte hört på den här sidan av femtiotalet (typ kanalje, pappskalle eller drummel).
5. En scen där någon, kanske Helena B, tar upp ett svartvitt foto och smeker det ömt. (Kvalificerad gissning: hemma hos farsgubben Wollter, medan han smyger in bakifrån och säger nåt i stil med “mmmm….visst var hon vacker, din mamma”)
Återhämtningen
Så fort jag återhämtat mig från upplevelsen ska jag berätta om en liten film jag kallar “Burlesque“. För att den heter så. Den handlar om Cher och Christina Aguilera (stavning?) som har en kabaré tillsammans. De klär sig i nätstrumpbyxor och plommonstop för det är burlesk, och sånt gillar karlarna. Enligt Kennet gör jag en mean imitation av Cher när hon sjunger om hur skattmasen må flåsa henne i nacken men än är hon inte knäckt. Tror M håller med.
- Postad 2010-12-11
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: 2
Mer naket!
De nakna läpparna. Jag ser dem en del ute på stan. Ibland sitter de på unga töser, i kombination med alldeles för mycket foundation, i en alldeles för mörk nyans.
Inte för att vara den men det gör mig lite illa till mods. Man vill gå fram och trycka deras hand och med vänlig röst säga att less is more. Kära ni.
Catwalkens nakna läppar är något annat, något mer androgynt, blekt och sprött.
Det måste inte vara fel.
För den som tycker att foundation på läpparna helt enkelt låter för äckligt, så tycker jag ett ljust läppstift kan vara ett alternativ. Det finns många fantastiska nyanser, som inte behöver resultera i 80-talets ljusa Lili & Sussie-munnar. Att låta det dra åt beige istället för fuschia är väl nyckeln.
Eller varför inte ett nude-färgat lipgloss? Med mycket pigment då, så att det även blir en färgskillnad. Då får man ju den nakna färgen, men en – förhoppningsvis – mer levande konsistens och form?
Och låt mig få berätta vad som är snyggt till. Alltså supersnyggt. Alltså Keira Knightly-snyggt? Askgrå, silvriga smokey eyes! Ka-ching!
Nyårsafton, snart är du här.
- Postad 2010-12-11
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: None
Slutet gott, allting gott
Så fick jag mitt julbord till sist!
En kollega mailade ett “kommer du på kanal xs julbord? Har du osa:t?”.
Hm, sa jag som inte hade fått inbjudan.
Jag tog en chansning och osa:de. Vad är det värsta som kan hända, att de säger nej?
Jag osa:de och sa att jag såg fram emot det hela. En sanning!
Såg framför mig en fullproppad sal, någon vd som klingade i ett glas. “Tack för att ni följt med oss på den här resan” osv. En mer eller mindre spelade väl ingen roll, tänkte jag och fortsatte att tänka detta tills man meddelade mig att jag var välkommen på julbordet.
Jag var alltså på väg att weddingcrasha ett julbord. Julbord crasher. Jag var välkommen till julbordet jag inte var bjuden till. Glädjetårar. Nästa år ska jag osa till alla julbordsinbjudningar jag, via kollegor, kan komma över.
Hela resan dit var som en dansande parad. Jag såg tre “skötare” som var ute med ett helt hunddagis. Tjugo hundar minst. Tog kort.
Lyckades gå förbi Svenskt Tenn precis när två Östermalmsdamer i päls gick in. Jag gjorde en obscen gest bakom deras ryggar och det gladde mig oerhört.
Julbordet sen, var ingenting som jag hade trott. Tjugofem personer max. Placeringskort. Mitt skrivet i sista stund med kulspets, jämfört med de andras tusch. Hälsade, förklarade hur mycket detta julbord betydde för mig. Kan ha upplevts som hysterisk. Sedan njöt jag av smaker jag inte upplevt på flera år. Som jag njöt, åh som jag njöt.
Idag är jag en lite, lite lyckligare människa. Slutet gott, allting gott.
- Postad 2010-12-10
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: 8
Gudomliga fransar
Jag såg Clint Eastwoods kommande film Hereafter härom dagen. Jag kunde inte sluta stirra på Bryce Dallas Howards ögonfransar.
Och hennes blanka hår, givetvis, men sånt är man ju van att se på film. Hon har lösögonfransar får man anta, men ändå, man blir chockad och imponerad. Vad är det långa ögonfransar egentligen gör med en betraktare?
Jag vet inte, kan inte sätta fingret på det, men ögonfransar är konstiga saker, de signalerar något. När man ritar en tecknad gubbe som ska vara en tjej ritar man ögonfransar. På frågan om deras viktigaste makeup-produkt svarar de flesta kvinnor “mascaran”.
Bryce spelar en osäker men flirtande och kärlekstörstande tjej. Hon viftar med fransarna när hon försöker få Matt Damon på fall. Sen gråter hon. De långa fransarna bli fuktiga, stora tårar fastnar i dem. Hon ser ännu sårbarare och ynkligare ut med de stora ögonen, och de stora tårarna. Är fransarna kanske där för att vi ska ömma för henne?
Men hon flirtar också. Och fransarna blir till sexiga plymer som vinkar. Kom, kom.
Jag tänker också på hur hårfin gränsen ibland är, mellan vackert och överdrivet. Tänker på lösögonfransarna som är för långa, för tjocka eller för svarta. Det blir kabaré över dem, kanske till och med drag queens – motsatsen till sköra, ömma flickor i gråt.
Läser att man under krigstiderna i Europa använde skokräm för att förlänga fransarna. Skokräm! Smälter inte det? Hamnar det inte i ögonen? Så beredda är vi alltså att förlänga våra fransar.
Jag vet inte vad jag vill säga, bara att makeup allt som oftast inte bara är en liten detalj, ett litet fåfängt tidsfördriv. Vi vill signalera saker. Vi är till och med beredda att ta till skokräm om så ska behövas.
- Postad 2010-12-10
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: None
Den osynliga munnen
Det verkar som om vi bör prata om “nude lips”. Dessa hudfärgade, osynliga accessoarer som syntes på visningar för a/w 2010.
När jag ser Guccis bleknosar, med blött hår och iskall blick tänker jag på Laura Palmer, druknad och insvept i plast. Det är ju bra på sätt och vis, för det skänker ju en helt ny mening till begreppet “dramatisk look”.
Nä, men visst blir det en effekt när dessa blöta havsnymfer med iskall blick och stelfrusna läppar skrider fram i ett elegant haute couture-plagg.
Ofta kommer en motsatstrend efter en trend. Tidigare säsong var fortfarande den starka munnen (röd, mörkröd, lila)Â väldigt framträdande, helst i kombo med ett vitt, matt ansikte och diskreta ögon. Motsatsen till detta kan ju mycket väl vara den mer än minimalistiska nakna munnen, den som i stort sett inte finns. Borttrollad med foundation, insmält i ansiktet.
Nå.
Hur kan vi tolka detta? Ja, förutom att det är en motsatstrend tycker jag också att den signalerar minimalism. Då i motsats till stora, böljiga 50-talsnickar i både kläder och makeup.
Tycker också att det finns något androgynt över munnar som vägrar finnas, mycket eftersom den köttiga, röda munnen är en sån evig symbol för kvinnlig sensualism.
Ingen mun lika med ingen röst?
Ingen mun lika med ingen sexualitet?
Eller är det bara: Ingen röst lika med “jag är bara en modell, kolla på kläderna istället?”
- Postad 2010-12-09
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: None
Tomheten och grisfoten
Det var kanske sju år sedan jag åt julbord sist. Som frilansare blir man aldrig bjuden på julbord av “chefen”. Endast när jag lyckats vara vikarie på någon tidningsredaktion vid en lyckosam tidpunkt har jag kunnat ånjuta samma rättighet som alla anställda. Rätten till julbordet.
Döm därför om min entusiasm när jag alltså detta åt blir bjuden på julbord av en tevekanal. Jag har tänkt på det i flera dagar nu, på rödbetssalladen, köttbullarna och ris á la Malta.
Framför allt ris á la Malta. Jag har knappt tänkt på annat. Bara på hur jag ska äta denna gudomliga rätt och hur jag ska ta om först en gång, sen två utan att skämmas.
Funderade också på att sno med mig grisfötter. Inte för att jag äter grisfötter. Vem äter grisfötter? Men bara för att sno med mig nåt, stoppa handväskan full.
Men i vanlig ordning skulle jag väl snubbla, tappa väskan med allt grisigt innehåll, mitt framför arrangörerna. Fatta sno en grisfot och bli ertappad.
Så jag gjorde mig i ordning, tog på mig fina men alldeles för kalla kläder. Åkte till Djurgården. Pulsade fram i snö. Kom fram till “Wärdshuset”. Hängde av mig kläderna i garderoben. Frågade hovmästaren glad i hågen om var jag kunde hitta mitt sällskap. Kastade lystna blickar på julbordet. Motstod impulsen att sno nötter.
Hovmästaren meddelar att det inte finns något sånt sällskap på plats.
Då går det upp för mig att jag tagit fel på dag.
Jag pulsar tillbaka genom snön, hungrig och besviken.
Ställer mig och väntar på en spårvagn som aldrig kommer. Inser hur kallt det är och hur enfaldig jag är som bär nylonstrumpbyxor. Känner sakta hur jag fryser till is, hur kylan stiger åt huvudet, hur huvudet börjar dunka. Hur jag drabbas av nåt som måste vara motsatsen till solsting. Köldchock?
Står där och tänker på ris á la Malta, huvudvärken och om den där satans spårvagnen kommer någon gång. Det gör den, men alldeles för sent, och efter att jag stirrat på en lapp om en saknad nalle “iklädd smoking och blå regnrock vid försvinnandet” med en hittelön på 3000 kr.
Tomheten. Besvikelsen.
- Postad 2010-12-08
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: 8
Brevet från Guerlain
Här kommer ett svar från Guerlain på frågan om djurtestning av deras produkter.
Since 1989, Guerlain do not perform any test on animals for the products they put on the market, long before the official ban in 2004 in the European Union.
Guerlain believes that ending animal testing is a benefit for all: consumers, animal welfare and industry. LVMH Group, to which Guerlain belongs, played a leading role in the development of alternative methods engaging important funds into the “Fund for Alternatives to Animal Testing†in Washington D.C., as well as, in France, in the Opal program. This approach permitted to Guerlain to guarantee answers to the double demand, consumer safety and respect of animal life.
The cosmetic industry is committed by the European cosmetics directive to stopping animal testing for substances used for cosmetics in acute toxicity studies in March 2009 and in repeated-dose toxicity studies in 2013.
Furthermore in 2011, the European Commission will issue a report to assess the progress made to date about validation of alternatives to animal testing and the difficulties encountered, the challenges for 2013 are considerable.
Like we always did, Guerlain, as a responsible industry, respect the European legislation as we respect regulations worldwide.
The development of alternatives methods is a real scientific challenge and Guerlain is committed to continue to make all efforts in order to respect legislation, consumer safety and animal life.
- Postad 2010-12-08
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: None
Parfymfrågan
Det kom ett mail:
hallå hallå! melon då?? har varit i alla tonårsbutiker jag kommit på. ingen har melonparfym! säg inte sergio rossi, för den luktar verkligen inte melon, även om han det var vad han siktade på. och kalk/gips? jag vill lukta gips!!
Här kommer svaret:
Demeters Thunderstorm luktar aningen kalk. Det är den enda jag vet som jag själv luktat på. Vad gäller melondofter kan man tänka sig The Body Shops Body butter med doft av honungsmelon. Inte en parfym, visserligen men en parfymerad produkt som får jobbet gjort.
Jag har bett tidningen Bons doftredaktör Andreas Båsk ge dig ytterligare tips. Han skrev nämligen nyligen en text om just ämnet melonal. Så här svarar han:
“Många parfymer som säljs som â€marine†och â€aquatic†innehåller två ämnen som heter melonal och calone – ofta är de från tidigt 90-tal. Hur de kom att associeras med hav är för mig en gåta, eftersom de snarare luktar som ett neonfärgat hologram av en melon. New west for her från Aramis (1990) var en av de första parfymerna som kom fullproppad med dessa ämnen och den brukar beskrivas som en melonbomb.
Issey Miyakes L’eau d’issey är ett annat exempel. Idag missbrukas de här ämnena envist i sportdofter, men letar du där får du i regel en massa trä och metall på köpet vilket i kombination med melon ger lukten av nyduschad värdetransportrånare. Vill du ha melonen ren och eteriskt dallrande som svag neon runt din kropp – kolla ovanstående tips eller leta bland frostade flaskor från första halvan av 90-talet”.
- Postad 2010-12-08
- av Jazzhands
- Kategori: doft, Uncategorized
- Kommentarer: None
Utveckling?
En gång, som ung, råkade jag se Svarte orm. Då tyckte jag, för en sekund att Rowan Atkinson “såg bra ut”.
Kanske var det makten, sarkasmen. Jag vet inte.
Jag kan liksom prata om det idag.
Sen tyckte jag Steve Carrel “såg bra ut” i Little Miss Sunshine. Jag börjar vackla i den frågan faktiskt.
Nu tycker jag plötsligt att Steve Coogan med sina köttiga läppar och skum mogen-man-i-kris-page “ser bra ut” i The Trip.
Bör jag oroas?
- Postad 2010-12-07
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: 36
Recent Comments