Det här med finken

En dude berättade att han vill skaffa en fink som husdjur eftersom “de aldrig kan tämjas”.

Modernistisk relief föreställande Jesus

Vad är märkligast i den här artikeln om Anders Borg? Många menar att det är den här passagen där skribenten helt matter-of-factly menar att många vet hur Anders Borg ser ut “svart, åtsittande tröja”:

“Alla som sett honom i svart, åtsittande t-tröja (och det är många) vet att det gett resultat: Anders Borgs pondus är inte bara intellektuell, utan även fysisk. Hans utstrålning tar plats”.

Men jag hävdar ändå att den märkligaste och mest intressanta passagen är denna:

“Bilder på de tre barnen, en akvarellmålning av Birgitta Liljedahl föreställande Marilyn Monroe och en modernistisk relief av Jesus pryder också rummet.
– Jag har valt själv, säger Anders, påtagligt nöjd”.

Den sköna dagen

Vad jag gjort idag? Inget speciellt, hängt på stans lyxigaste spa tillsammans med min mentor bara. Ångbastu, förfriskningar i form av små kiwiklyftor, hela den grejen. Yogaövningar med stor boll, simrundor och hårinpackning. Och sedan te i baren.

Det är ju ett litet rikemansparadis där, såklart, och så oerhört lyxigt. På det där behagliga, jag-har-inga-problem-i-världen-min-man-tar-hand-om-dem-åt-mig-sättet. Men ändå känner jag mig lätt obekväm i miljön. Alltså inte i bassängen/bastun/duschen (även om mina linser klagar och stundtals får mig att se utvecklingsstörd ut) men i miljön. Gud, jag kunde inte se mer osäker och malplacerad ut om jag ens försökte. Mina social skills blir till Lisbeth Salanders när det glider in snygga Östermalmsblondiner i omklädningsrummet med små, nätta stövletter och fula men äkta Louis Vuitton-väskor. Eller när pondusmagade farbröder med konungakrull glider in i baren och bara tar plats. Jag blir förbannad på mig själv för att jag reagerar ungefär med ett “Ja, gode herrn” och en nigning.

Men eftersom jag är den jag är så blir effekten att jag ansöker om medlemskap i ställets gym. True fact. If you can’t beat them join them. År 2012. Året då allting förändrades.

När man vill berätta för mycket

Det måste vara svårt. Såklart. Att göra en uppföljare till två succéfilmer, älskad av vit medelklass i alla åldrar världen över.

Såklart man känner press.

Men Young Adult är inte särskilt bra. Jason Reitmans nya med Charlize Theron som Mavis som är fast i gymnasiet fortfarande och tycker att alla som vuxit upp och gått vidare är tråkmånsar utan liv. Hon har någon fix idé att hon ska bli ihop – igen – med sin high school sweetheart, som för mig tycks obegriplig. Vem skulle vilja vara tillsammans med sin high school sweetheart idag?
Svaret är väl: de som inte förändrats sen high school.
För alla andra är det väl högst otänkbart och ointressant.

Jaja. Nå. Det är självklart en symbol för att man vill tillbaka till en tid då framtiden låg öppen och man var poppis, om man nu var det, och känner sig vilsen i nutiden och vuxenrollen.

Det jag vill fästa uppmärksamhet på här (förutom att jag en gång haft en regelbunden och stadig kontakt med Jason Reitman. Dock inte längre. Ture fact, klapp, klapp, tack för mig) är att det är väldigt mycket nittiotal nu. Visst, det beror säkert på att den generation 30-something-regissörer som kommer fram nu hade sin coming of age på nittiotalet och världen som den ser ut idag (numera gör man ALLT på DATA!) ter sig så väldigt, väldigt annorlunda.

Diablo Cody, som skrivit manus även till Young Adult (inte bara Juno, alltså) är definitivt stuck in the 90’s. Hon älskar rockiga tjejband, rutiga flanellskjortor och grrrls with attitude. Det står ju helt klart. Ungefär som Drew Barrymore.

Jason Reitman vill berätta för mycket, för tidigt. Han är typ min ålder och visst, han har en hel del livserfarenhet att tala om, och ett gott berättarhandlag men är han verkligen mogen nog att berätta om hur svårt det är att bli vuxen och ta ansvar för sitt liv? Där tänker man väl att den lite äldre Diablo Cody, fast i nittiotalet, har mer att berätta, men även hon verkar inte kunna se bortom high school. Till exempel så exemplifierar man Mavis infantilism med att hon har en liten hund och skriver teen novels.

Alltså, jag känner ju ganska regelbundet att jag borde klippa mig och skaffa ett riktigt jobb. Jag ser också att folk omkring mig växer om mig, skaffar barn och bildar familj. Det är inte det som gör mig stressad, utan att de verkar hitta ett lugn, en lunk. Det skulle kunna vara intressant att berätta om. Avunden för det snarare än längtan efter high school.

Å andra sidan har jag också en bekant som stundtals halkar in på en harang om hur han skulle vilja gå i gymnasiet igen, om hur allting var så mycket roligare och lättare då och hur alla blivit så tråkiga och skaffar äckliga barn och blir äckliga småbarnsföräldrar helt plötsligt och bara ljuger, ljuger och ljuger. För sig själva!
De kanske inte ljuger, de kanske förändras, säger jag. De kanske tycker, på riktigt, att det är skoj.
När jag säger den typen av saker anser han att jag också gått på lögnen så visst finns det folk som Mavis, såklart. Men jag vet inte om de är så intressanta, de vägrar ju utvecklas. Alls.

Och det är problemet i den här filmen också. Den börjar och stannar på noll.

Ett porträtt av vinnaren som ung

Jag och terapeuten gör en deal. “Klarar du det då?” frågar han.
Jo, men det ska jag väl klara, säger jag.
Klarar du det, frågar han igen.
Ja. Jag klarar det.

Dealen är hemlig, den är mellan mig och terapeuten. Eller mellan mig och mig, vilket man nu vill.

Jag vidtar åtgärder och förändringar nu. Jag är 35, det där dags att om inte krisa så byta riktning. Jag väljer det senare. Och nej, inte byta riktning sådär dramatiskt, jag ska inte välja ny karriär, läsa genusvetenskap eller designa barnkläder eller nåt. Men jag har ett nytt halvtidsjobb på gång. Det kommer att ge mig struktur och ett vardagsschema, vilket för mig är ovanligt för att inte säga unikt.

Så jag ska jobba halvtid på kontor. Eller okej, redaktion/byrå. Sen ska jag avsätta minst en schemalagd dag i veckan åt att skriva boken. Den där satans boken som bara ligger och skvalpar. Urlakad och medvetslös. Men ett bokförlag som visat intresse ingjuter hopp och motivation.

Annars går det inte. Alltså, att under mina flexibla, ever-changing dagar skriva en artikel och sen utbrista för mig själv “Nä, nu lägger vi jobbet åt sidan och öppnar det här dokumentet på 300 000 tecken och ser om jag kan få rätsida på det istället” händer ju inte. Så schemaläggning är den enda möjligheten. Och det är på gång. Väldigt mycket på gång.

Och löpningen. Fortsatt löpning ingår också i vinnarplanen. Igår sprang jag så att svetten lackade och jag såg ut som en skön idiot under tiden eftersom jag log vitt och brett när endorfinerna kickade in. High on life, man. High on life! Nån löpardude i full löparoutfit sprang bredvid. Han blev vinnaren denna gång, inte jag. Men det är okej. Jag vinner nästa gång och nästa år vinner jag sådär i allmänhet, tror jag. Bok och allt.

Stammisvinnaren

Jag och A löste förresten korsord tillsammans på stammiskrogen där söders charmigaste servitör jobbar. Han (ögon som smalnar när han ler, luggen som faller i pannan) går förbi och frågar “Vem vinner?”.

Jag säger att vi löser korsord.
Ja, men vem vinner då, undrar han.

Väljer att tolka hans användning av verbet “vinna” som att han syftar på vem som “vinner” i allmänhet. Vem som är vinnaren här i livet. Jag tänker efter en sekund och bestämmer mig för att det är jag.

Jag, säger jag och rätar på mig. Jag vinner.

Another day at the office

Idag består mina arbetsuppgifter av att närvara vid en reklaminspelning med Johan Renck.
Another day another dollar.

Några snabba tankar om Girl with the Dragon Tattoo

1. Eftersom David Fincher låter psykopaten lyssna på Enya i filmen är han numera min nya kung och andliga ledare.

2. Blomkvist/Craig läser liksom jag lokaltidningen Södermalmsnytt.

3. Daniel Craig kompenserar för sin korthet genom att gå bredbent.

4. Jag känner alltså en person som har en roll som “journalist” i filmen. Han är journalist i vanliga fall också. AUTENTICITET!!!

5. Men den autenticiteten försvinner när David Fincher tror att gemene samhällsjournalist ser ut som Joel Kinnaman och bär finbyxor och väst på jobbet.

Stamgästen

Jag har aldrig varit stamgäst någonstans förrän nu. Har inte fattat hur man gör. Hur kan man gå till samma ställe flera gånger i veckan? Eller vad som nu krävs.

Har alltid tett sig tämligen absurt/neurotiskt i min bok. Jag har fnyst åt A som inte bara har ett stammisställe utan flera där de vet vad han heter och frågar hur läget är. Tönt. Neurotiker. Tänk/ät utanför lådan, dude.

Men i hemlighet har jag varit avundsjuk. Som alltid.

Men nu har jag blivit en sån. En stammis. En som går till ett och samma ställe flera gånger i veckan. Inte bara känner personalen igen mig numera och vet vad jag brukar vilja ha (burgaren med extra ost och en jordgubbsmilkshake, tack), de kramar mig också. Eller, i alla fall en av dem. Söders kanske charmigaste servitör gör det. Han kramas, klappar på ryggen och trugar på mig milkshake med löftet om att “du vet hur bra den blir när jag får göra den”. Och han har rätt. Milkshaken är gudomlig, när han får äran att göra den.

Nej, jag säger inte var hans finns för då slutar det vara lätt att bara glida in och få ett bord på en gång och då slutar söders charmigaste servitör med lugg som faller i pannan att vara tillgänglig. Han är redan omsvärmad av brudar varje gång, det får inte plats fler nu. Jag är tio år äldre så det är liksom inte frågan om nåt sånt. Men jag gillar att ha den där syltan som bas. Jag löser kryss där (söders charmigaste är lika delar förbryllad och nyfiken) och jag har grinat där (fick en kopp te av personalen). Jag funderar på att ge honom en julklapp, men det kanske är att bryta någon slags stammisregel? Jag kan inte sånt, jag vet inte vad som gäller.

Sist jag var där retade jag honom för brudarna. Han flinade och klappade mig på ryggen och sa att jag skulle komma tillbaka snart. Detta betyder att ytterligare en sak som jag drömde om när jag var liten – nämligen att känna mig som en av rollfigurerna i Cheers – har gått i uppfyllelse.

Och detta tar jag med mig in i 2012.

Maratonkvinnan

Det är möjligt att löpning är det nya. Länge tycktes det mig som om cykling var det nya. Alltså verkligen cykling, köpa velociped för trettio tuss, pyssla med cykelförfining och så vidare. Tour de France.

Men nu vet jag att det är löpning som är det nya.

Dagen jag aldrig trodde skulle komma har kommit och passerat. Jag har alltså inte bara köpt löparskor utan använder också aktivt en sån där överarmsgrej där man har iPoden när man springer.

Inget av detta stämmer med min självbild. Inte heller att jag – från ingenstans – börjat älska löpningen. Alltså, och det här är ingen efterkonstruktion, jag gillade verkligen att springa när jag var mindre. Jag var snabb också. På kortdistans, aldrig längre sträckor. Hell no. Men det här med atletiska sysslor har aldrig varit något för mig. Förrän nu.

Jag tror att jag sprängde en gräns när jag köpte de dyra löparskorna. Från och med där var det ingen återvändo. Jag sprängde en annan då jag sprang längre än tjugo minuter för första gången för ett tag sedan. Då öppnade sig plötsligt himlen, änglakörer kom ned, jag torkade bort svett som sved i ögonen och jag såg att allt var gott. För allting är gott på löpbandet. Det är jag mot världen och jag vinner, för världen är med mig.

Nu planerar jag min löpning, jag ritar in i almanackan när jag ska kunna smita iväg, bara jag, löpskorna och iPoden. Nästan som att schemalägga förbjudna stunder av njutning. Svetten, värmen, den dunkande pulsen. Jag trycker på min låtlista “Jogging” och känner hur jag redan sträcker på ryggen, blir längre, starkare och hårdare än alla. En halvmil springer jag, ibland mer. Man ska inte överdriva. Jag går av bandet utan att känna mig varken vimmelkantig eller någonting annat, bara varm, svettig och ten feet tall. Jag kör lite armövningar också bara för att jag känner mig så oövervinnerlig. Att jag har linne på mig bekymrar mig inte längre. Alltså, det brukade innebära enorma problem med min självbild att ha linne men inte längre. Inte på löpbandet.

Min terapeut råder mig att springa på. Fortsätt med det, säger han. Fortsätt med det. Men gärna yoga och meditation också, tycker han. Något sånt, nåt som får ned mig i varv, får mig att komma närmare mig själv. Du har så många rädslor, säger han. Du måste hitta en trygghet.
Men det känns som att gå bakom ryggen på löpningen lite, ungefär som att man inte vill gå till en annan frisör när man hittat en som funkar. Det är ju jag och maskinen, jag och löpskorna, vattenflaskan och den där känslan när man liksom skakar lite på axlarna och vet att nu börjar det. Klara, färdiga…

Tankarna när man springer, känslan när man ser siffrorna ticka förbi på maskinen. Svetten som rinner längs ryggen, längs halsen. Fötterna som jobbar, nävarna som knyts. Jag har hittat min nya Prozac. Cue den här låten.