Campa = butch

Såg Böda camping igår, femmans nya trivselprogram. Det var stundtals varmt och mysigt, stundtals glirigt. Lite som Ullared minus excentrisk lagerarbetare.
Det som slog mig var dock följande: campande kvinnor är butch. De har rökröst, köttbullekropp och en något aggressiv framtoning. Vissa hade skinnväst. Rätta mig om jag har fel men är inte skinnväst butchplagget nummer ett?
Till detta hör också att deras män, i den mån de hade någon, alltid var lång och spinkig. Männen gav helt klart ett mesigare intryck.
Blir man butch av att campa eller är camping något man, som butch, söker sig till?
Här är fakta i frågan: På camping fikar man mest hela tiden. Många ballerinakex, en hel del virrepinnar. Och så grillat med fet sås till. Gott förvisso, men också gynnsamt för en köttbulleformad kropp. Äppelformad är kanske ett trevligare uttryck. Denna kroppsform kan uppfattas som butch om den ikläs skinnväst.
Campingen har också inbördes hierarkier. Man får kämpa sig fram i det område på campingen som kallas “slummen”. Men visar man sig värdig blir man dock upptagen i “den innersta kretsen” och får en tröja som det står “Böda Babes” på eller “Böda Beer Bodies”. För att visa sig värdig krävs också en viss form av morskhet.

Slutledning: Camping är butch.

Den överrepresenterade reklamen

Har du munsår?
Känner du någon som har munsår?
Har du någonsin kommit i kontakt med någon som har munsår?
Jag tror aldrig jag sett någon som haft det, som inte varit pundare. Har jag vuxit upp i en priviligerad miljö kanske? För mig är det en sjukdom som inte existerar. En snabb koll i omgivningen visar samma sak. M minns att en kille i klassen hade det, någon gång på högstadiet. Okej, hur många procent av hans umgängeskrets utgör då denna f d klasskamrat, undrar jag? Säg 0,5%.
Så 0,5% av folket omkring mig har munsår. Ändå, skulle jag vilja påstå, utgör mellan fem och tio procent av tv-reklamen, reklam för munsårsmedel.

Visst, insändare i lokaltidningen-nivå på detta inlägg, men ändå. Det stör mig.

Let's go let's go ned på stan!

Hötorgets gytter på söndagarna. Jag trivs där. Om man skulle vara banal kanske man skulle kunna kalla stämningen “kontinental”. Visst vågar jag väl vara banal?
Det är en kontinental stämning, det luktar brända mandlar och känns som marknaden i Bryssel. Folk säljer gamla mattor, tavlor med kala landskap och små pannor i koppar.
Jag tror att jag också gillar känslan av att man kan gå vilse, att man kan tappa bort varandra i myllret. Och löftet om “fynd” och sen en kopp kaffe medan man blåser på fingrarna som blivit kalla. Nagellacket heter “Sinister”.

Jag tänkte på Sonja idag. Jag blev ledsen.

Jag längtar efter att prata med visa människor. Jag vill att någon ska se mig i ögonen och säga “jag förstår” och “jag vet vad du ska göra, jag vet hur jag kan hjälpa dig”. Någon som inte är en charlatan, utan en klok och kännande varelse som ser mig.

Ser mig.

Jag har ett så fint och vackert hem. Det har jag. Jag älskar det, och jag pysslar om det hela tiden. Jag tänker inte på det som städa, det är mer att pyssla om den förlängda delen av mig själv som är mitt vackra, fina hem som luktar doftljus och kokos-schampo från Kiehl’s. Här är jag säker, här når döden inte mig.

Leda och melankoli är höstens melodi

Känner för att shoppa men vet inte vad. Jag behöver ingenting. Tvärtom, jag borde sälja grejer, göra mig av med saker jag redan har. Jag köpte ett flott guldarmband i veckan.
Jag känner för att baka men vet inte vad, är inte sugen på nåt. Man borde väl baka i alla fall, frysa in. Men då är vi tillbaka på det där osexiga stadiet igen. I don’t do “frysa in”.
Gör en lista på folk jag bör skicka julkort till i år istället och börjar förbereda.

Saker man inte ska prata om

Jag är periodare vad gäller böcker. Jag läser inte så mycket, egentligen. Jag sparar inte böcker heller, de är mer konsumtionsvaror som ska ges bort till vänner om de är bra, eller till Myrorna om de är dåliga.

Jag har upptäckt att detta är en känslig sak, ungefär som politik och Erotikmässan i Alvik. Hanteringen av böcker är ytterligare en sak man i mesta möjliga mån ska undvika att prata med folk om, man vet inte vilka känslor man rör upp. Svanktatueringar är ytterligare en sak. Man ska aldrig säga något om svanktatueringar, för man vet aldrig vad folk har prytt sin kropp med.

Om böcker då, så fick jag precis en totalt skruvad komplimang/förolämpning, som gick såhär:
“Du måste läsa jättemycket”
“Nej, det kan jag inte påstå”
“Men hur kan du hänga med så mycket då i allt som händer?”
“Händer var?”
“Kulturellt!”

Jag kunde ana att det fanns en himmel

Jag ställde klockan men vaknade tidigt i alla fall. Jag tog på mig en mörkblå klänning.
Den vackraste höstdagen, en sån där lugn dag, fast fullt sprakande.

Jag och mamma valde blommor, vi tog en orange bukett och delade upp den. Jag skrev ett kort med en sista hälsning från mig och Peter. Till den tryggaste i våra liv, den som alltid kallat oss “älskade vän”, som klappat oss på kinden. En hälsning till henne.
Jag tänkte inte att jag skulle gråta. Jag tänkte att jag är härdad nu, och jag har inte gråtit hittills i alla fall. Jag grät inte när jag fick beskedet att hon somnat in, ensam på sjukhuset, precis efter att läkarna sagt att hon skulle bli okej igen.

Men jag grät ändå. När jag satt i den lilla kyrkan, kanske den ödmjukaste lilla kyrka jag varit i. Det är det där med “borta för alltid” som tar en i slutändan.

Jag har syndat, jag har ljugit. Vad mer har jag gjort? Jag har varit självisk. Jag är allt dumt och elakt någon någonsin sagt att jag är. Nu börjar jag om.
Så tänkte jag medan prästen orkestrerade ett finstämt farväl.

Sonja var bara kärlek. Hon var faktiskt det. Stor, varm och rar. Hon liksom vaggade lite när hon gick, såg alltid frisk och solbränd ut, även när hon blev sjuk. Man lurades att tro att hon skulle stå emot allt.

Det var inte så att jag kände guds dömande hand på min axel. Det var inte det. Vad jag kände var kärlek, och hur jag bara vill bli ren från allt annat, och omfamna det goda som finns kvar, nu när en av de vackraste människor jag någonsin känt gått bort.

Jag såg Sonjas ansikte i hennes två döttrar och blev sorgsen. Det kan tyckas konstigt och banalt att vara fäst vid sin gamla dagmamma men betänk att jag gick hos henne, varje dag, från att jag var nio månader fram tills jag var elva. Mot slutet handlade det väl mest om att äta mellanmål där och sen gå ut och leka, men hon har sett mig i hela mitt liv. Vi har hållit kontakten, hon har fortsatt kalla mig “älskade vän”.

När vackra, kärleksfulla människor försvinner så rubbas en hel värld.
Solen sken.
Efter begravningen blev det landgång och princesstårta.
Jag känner mig bedrövlig, både renad och vemodig. Det där med att tiden stannar till ett ögonblick ibland. Det stämmer.

Gud vilket svamligt inlägg

…om Cornelis. Den tjockisen.
Jag ber att få utveckla.

"Jag är som trubadurer är mest – håller på för länge"

Såg Cornelis.
Såg mina skäggiga kompisar Klas och Karl medverka. Dock inte i samma scen.
Såg min far i Cornelis där “på slutet”. Samma tjockmage, söta tjockrumpa och gråa skägg. Samma look. Grå stickad tröja, stora jeans.
Ogillar fortfarande den där låten där barn sjunger LalalalalalaLALA men kan tåla Felicia adjö. Fortfarande svårt för sånger om “etablissemanget”, men gillar “Hajar du det då Jack”-låten. Jag är en förändrad person, jag vet.
Är också imponerad, nästan förälskad, i Amir Chamdin. Vilken ömsint man han måste vara. Och varm. Och estetisk. Allt en kvinna vill ha (skoj).
Extra roligt att Fred Åkerström framställs som omöjlig. Varför ska de alltid vara omöjliga? Verkar inte spela någon roll om de är rockstjärnor eller trubadurer. Ett kontrakt och en hel del framgång senare och de blir omöjliga, både att leva och jobba med. Man ska aldrig bli ihop med en up-and-coming-sångare. Kan bara sluta illa. Är det på samma sätt för rock/trubadurbrudarna?

Dit pöbeln vägrar gå

Fick en överraskande insikt idag. Om man vill bort från pöbeln, slippa trängas, och istället handla sina vinterkläder ifred så ska man åka till Barkarby.
Jag trodde, och säkert många med mig, att det var precis tvärtom. Svenne härjar i Barkarby, där trängs man och hamnar i dragkamp om någon rosa piké av märket Boomerang innan man, förvirrad av rådande stämning, köper ett par mockabrallor på Marlboro Classics innan man får kämpa för livet för en plats på bussen tillbaka till pendeln.

Icke.

På Barkarby Outlet var idag inte en människa, förutom jag och Erika. Och visst fanns både Marlboro Classics och Boomerang representerade, men också hipstermärken som Hope och Acne. Inte en människa i sikte, vi hade hela den lilla outletbyn för oss själva. Detta förvånade mig.

Så – om man vill undvika kreti och pleti så är det svenneorkanens öga man ska söka sig till.
Omvänd psykologi? Förlegad världsbild?

Och på tal om förlegad världsbild, på Barkarby finns också Filippa K-outlet där dealen är “30% på ordinarie pris”. Det är väl ingen outlet-deal? Man vill ju ha förra säsongens osålda varor för halva priset, det är dealen!
Eller så är det samma sak här – omvänd svenneism. Man tror att vissa saker gäller i Barkarby, som att det är fullt av muppar i träningsoveraller och keps, men så är det precis tvärtom.

Insikt!

Ordet ingen kan säga fem gånger på raken!

Nu blir det festligheter! Helgen börjar nu!
Först filmfestivalstidningsfest! Längsta ordet!
Och i morgon besök hos kvacksalvaren! Ja!
Och sen visning av en film om en fet trubadur! Och jag som hatar trubadurer, tänk om jag lär mig något? Tänk om det är en ögonöppnare! Det vore spännande!
Hur jag lärde mig älska Hönan Agda.
Som när Jack Vreeswijk (tänker inte dubbelkolla stavning, jag är bohem) spontant tar fram guran hos Skavlan, och lirar Cecilia Lind, medan Hank von Helvete sjunger och Cajsa-Stina Åkerström sitter bredvid med slutna ögon och vaggar lite fram och tillbaka medan hon sjunger med!
Ja!