Under the influence..

Jag skriver detta då sömntabletten kickar in. Det blir alltid intressant då och jag brukar få radera det på morgonen igen. Men en och annan hinner kanske se dessa mina innersta tankar, och det är något sånt jag kanske hoppas på när jag utmanar ödet på detta vis.
Nå. Jag vill vara smal. Det är så töntigt och det är så “men banta då?” och jag försöker, jag går på gym och allt, men sen tar det stopp. Man ska väl äta när man är hungrig? Eller ska man vara nöjd med sin kropp rakt av? Ja, men då kan jag ju lika gärna äta den där biten manchegoost. Hur är det det ska vara, ska man vara smal eller ska man vara nöjd med hur man ser ut?
Jag är tjockis, knubbig, korpulent, runt. Jag har en mage som en badboll men eftersom mina bröst är ett hån mot den mänskliga anatomin så kan det funka många gånger, utan större missöden.

Jag gillar Alexa Chung och vill vara Alexa Chung. Men hon har ju så smala ben! Så jag kan aldrig bli Alexa Chung.
Jag sökte aldrig till Journalisthögskolan eftersom jag var säker på att jag inte skulle komma in. Jag är fortfarande övertygad om det. Min favoritbok är Svindlande höjder. Min favoritförfattare är Truman Capote. Det borde stanna där. Inte mer. Inga fler saker man ska läsa, saker man ska tycka om.

Är jag tjock, är det jag behöver veta. Eller ska jag acceptera mig för den jag är? Knubbig, lite av en drama queen ibland, needy, flirtig och ganska grävande i stunder då jag behöver smarta saker för att inte bli iskall och hård. Säger man “Men du får se till att ha hälsan” blir jag hård. Det går snabbt att gå från mysig till hård för mig. Jag är skitbra på att vara kall. Ice Queen. Den grejen vinner jag. Kronan på huvudet. De ska banne mig få veta,

Vad babblar jag om? Sömn ja. Och fetma.
Ska det här publiceras?
I nuläget ser jag inget fel i inlägget så ja.

Vill du komma med hem och se på mina oljemålningar?

Jag har börjat samla på porträtt i akryl och olja, med mig själv som motiv.

För tillfället äger jag två. Det här är det senaste, ett verk av New York-coola Rory Gevis (hur kan man inte beställa ett porträtt av någon med det namnet?) och jag älskar det som livet självt.

Har sedan tidigare ett fantastiskt dramatiskt porträtt signerat min idol Frida Farm. Jag brukar nicka till det om morgnarna. I ett slags hemligt samförstånd.

Jag rekommenderar alla att pryda sina väggar med porträtt av sig själva. Hundar som spelar poker i all ära, men det känns rätt bra att lägga sig och sova under ett stort, guldinramat porträtt av en själv i sina bästa år. Varför ska jag ha andra människor på väggen för, egentligen?
Det är ju absurt.
När man tänker på det.

(Förlåt men…)

(Förlåt men…)

Finnes: Musikalaspirant

På Värmdö kan man sjunga högt och ostört med musikalröst. Man tar en eka jättelångt ut på öppet hav och sjunger sig hes. Brukar öppna med nåt dramatiskt men ändå hyggligt lätt ur West Side Story.
Går vidare till tyngre grejor som Les Mis, men slutar alltid med Anthem ur Chess. Tommy Körberg är mäktig. Såg honom givetvis på Stjärnorna på slottet och förvånades över att han inte var mer uppblåst.
Alltså om jag hade sjungit Anthem – spelat ryssen – i Chess, mot Elaine Page, i London – så skulle jag förvandla mig själv till Napoleon. Jag skulle kräva att man tilltalade mig med Master eller Maestro.
Tommy är verkligen alldeles för modest.

Tough love/Love hurts

Naturen vore fantastisk om det inte vore för all fauna. Alla djur som mindre än att de får plats i näven, och som inte är ulliga på något sätt borde tyvärr förpassas till gaskammaren. Jag vet att det kan låta radikalt, men vad har en mördarsnigel någonsin gjort för dig?
Eller en huggorm? Fästing? Geting?

Och alla håller de till på Värmdö. Och alla älskar de C. Hainer.

Traumat från hembygdsgår'n

Befinner mig ute på landet. I det här fallet Värmdö. Omringad av får, grönska och hallonbuskar. Ja, det är härligt.

Besökte hembygdsgården, de hade loppis av den gammaldags sorten där allting kostar en femma och man får ett leende på köpet. När jag stod och plockade bland böcker som “Rysare“, “Onkel Toms stuga” (tryckt 1945, klart jag köpte den) och “Boken om humor” så kom en geting och satte sig på axeln på mig, vilket orsakade panik. Den ramlade ned i bh:n och jag blev hysterisk. Bjöd på en dans utan like och försökte förtvivlat skaka ur den jäveln men han stack mig flera gånger. Slutade med att jag skakande klädde av mig klänningen och bh:n inför hembygdsgårdens finest. Häpp!

Trauma.

Fick dock gratis saft sen.

En sann historia

Igår när jag gick hem i regnet runt elva, var jag ensam på Kocksgatan sånär som på en man i rullstol som alltså körde rullstolen baklänges – med hjälp av sina fötter. Jag stirrade lite, tänkte att han behövde hjälp och hojtade Behöver du hjälp.
Nej då, försäkrade han och kollade skumt på mig.
Jag tänkte, eftersom du körde baklänges, sa jag.
Lättare så, sa han.
Okej, sa jag.
Jobbar du med handikappade, sa han.
Nej, sa jag, då hade jag kanske vetat att det är lättare att köra baklänges än framlänges.
Nä, men det är nog bara jag, sa han och rullade iväg baklänges.

Sommarblogg

Som sommarpratare fast sommarbloggare är jag idag. Fast jag vet inte, det är ett ganska otypiskt inlägg för att vara mig. Och som straff har jag därför lika många ogillar-tyckare som gillar (man trycker på en liten tummen upp/tummen ned). Jag kommer inte att vinna denna popularitetsröstning.

På tal om det, förresten, så drömde jag att jag fick ihop det med Jim Carrey lite smått (förlåt, men jag tycker att han är snygg. När han inte grimaserar) men han bedrog mig, kunde inte köra det traditionella par-racet. Men i drömmen var känslan av förälskelse angenäm och trevlig. Så det blev liksom lika många tummen upp som tummen ned där också.

Det här med konsumtion kontra samvete bla bla

Köper en klänning från Sonia Rykiel på nätet. Den är på rea men kostade ändå massor. Nu hänger den här och jag vågar inte prova den av rädsla att den ska sitta fel.

Handlar en stege på Brandstationen för 850 kronor. Alltså, 850 kronor. Lika mycket som min mamma får för att jobba extra en hel lördag. Okej, lite mycket för en sliten stege, tänker jag men nu bör jag väl hålla god min och köpa den annars kommer de väl stirra på mig och tycka jag är konstig som ifrågasätter priset. De vet antagligen något jag inte vet, om prisbilder och trender och så.

Tar hem stegen. Vad ska jag med en stege till? I min lilla etta?
Lämnar tillbaka den. “Vi har ju egentligen inte öppet köp…”.

Jag är inte mogen att hantera egna pengar. Varför ifrågasatte jag inte det rimliga i att betala 850 kronor för en stege?

Sedan intervjuar jag Göran Greider till ett jobb, och han säger bra saker om (lyx)konsumtion. I mitt sinne försöker jag att försvara Rykiel-köpet. Jag handlar få, men dyra plagg. Kvalitetsplagg, räcker hela livet. Bättre att sömmerskorna i Paris får betalt för sitt arbete än att ett öre hamnar i fickan hos någon barnarbetare i Kambodja.
Men det där är ju inte sant. Jag handlar inte alls bara ett (lyx)plagg då och då, som jag sen har hela livet. Det där är en illusion och en livslögn.

Precis som att hala upp plånboken och låtsas att man är den typen av person som utan problem betalar 850 för en skranglig, gammal stege. Också en illusion och livslögn. vad krävs, egentligen, för att man ska bli sann mot sig själv?