Hit the road, Jack!

Ska inte avslöja för mycket om 24 men Battlestar Galactica-bruden är den svaga länken här, helt klart. Så mycket som inte stämmer. Jag har aldrig tidigare ifrågasatt trovärdigheten i 24s storylines, tro mig, men här är det lite för mycket.
Att en person med hennes (förmodade) bakgrund ens kan få jobb på CTU…ja, här ligger en hund begraven.

Nå.

Typ halvvägs klar med boken. Har tappat stinget lite. Vad gör man? Man skriver vidare såklart men ingen känns klockrent.
Längre.

Medelklassens diskreta charm

Jag handlade på vanliga medelklass-affären Ralph’s idag, som variation. Annars har ju kedjan Whole Foods en speciell plats i mitt hjärta. Men varför?

För att jag gillar förljugenhet? Whole Foods är kedjan som säljer organisk, ekologisk mat till löjligt höga priser. Det finns en salladsbar, man kan köpa kaffe eller smoothie inne i affären och cruisa omkring med medan man handlar till ljuv, harmlös pausmusik på låg nivå.
Det finns också en sektion för homeopatiska oljor, mediciner och hudvård. Och beanies och hackysacks. Hippegrejor.  Fast för rika hippies i Juicy Couture-byxor och Ed Hardy-hoodie.

Ah, medelklassens diskreta charm. Min kärlek till kedjan började då jag hittade det bästa te jag någonsin druckit. Jag dricker ju inte kaffe, men älskar te, så upptäckten var revolutionerande för mig. Sedan dess har jag alltid vallfärdat till Whole Foods och deras te-hylla varje gång jag är i staterna.

Kärleken har vuxit under åren. Trots att de säljer Norah Jones-skivor vid kassorna och trots att många av deras “organiska” produker är importerade utifrån (!) så känner jag en sån frid därinne. Ingenting kan såra mig bland hyllorna med organiska nachos, saltade med havssalt från medelhavet. Här är det frid på jorden och vad jag än köper garanterar mig ett långt, hälsosamt liv.

Och det bästa teet heter fortfarande Vanilla-Almond och kommer från Republic of Tea.

Dagens utflykt

Tog bussen till “The Bev”, jag mår bättre idag. Åt lunch på California Pizza Kitchen. “Table for one, please”. Promenerade längs S Beverly Drive, som måste vara LAs Babytown, bara fashionabla, dyra kläder för barn. Den ena affären med löjligare namn än den andra. “Auntie Barbara’s children” var det kanske löjligaste, jämte “Little Miss Dimples”. Puh-leease.

Tog bussen dit förstås. Alltid bussen. Och det är alltid något av ett gamble. Ibland får man vänta fem minuter, ibland en halvtimme. Ibland hamnar man bredvid en hemlös utan tänder, ibland en transvestit. Men man kan vara säker på att det alltid sitter en full eller drogad lirare längst bak och sjunger någonting.

Den tredje dagen

Tog lite tabletter igår för att kunna sova på magontet. Sov tolv timmar, helt galet. Lite bättre nu.

Det händer lite titt som tätt, detta. Någon gång om året kanske. Då blir det sjukhusvistelse och alla tänkbara prover och sen skickas man hem igen på dag tre med förordning om att komma tillbaka om det blir någon förändring åt det sämre hållet.

"Hur har du mage…?"

Magjävel. Nu är den igång igen. Den vägrar ge sig, trots att jag är snäll mot den.

Magjävel!

Efter en hel dag med enbart kex, yoghurt och te tänkte jag att jag skulle gå till salladsbuffén på Whole Foods och få i mig lite vitaminer. En sneaky liten röst i mitt bakhuvud säger “Gå till Souplantation istället, då får du ännu mer vitaminer och mineraler att välja på. Varierad kost kanske kan hjälpa din mage?”

Sneaky rösten vet att jag är lättövertalad vad gäller Souplantation – ett bufféställe där man får äta och dricka hur mycket man vill för en hundring. Bonus: frozen yoghurt som man får ta själv, från en sån där maskin. Olika såser och toppings på det.

Jag bah “Min mage blir säkert bara tacksam för detta hälsosamma alternativ!” och går dit dubbelvikt av smärta.

Jag åt faktiskt sakta och hälsomedvetet. Snäll soppa, rara små bröd, trevlig sallad och lite oansenlig pasta på sidan om. Allt i små, små portioner. Givetvis efterrätt på det men ävn den i moderat portion.
Magen skriker till ett par gånger och gör sig omöjlig. Gnäller och har sig. Magjävel! Men sen, ingen skillnad. Nu är jag väl inne på 36:e timmen med magont. Varken till eller från.
Tror på att bara ignorera. Det här har hänt förut. Brukar gå över efter två dygn på sjukhus.

Mycket snack och lite pizza

På förekommen anledning: Pizzan jag beställde från Domino’s för ett par dagar sedan höll inte riktigt måttet, tycker jag. Hade väntat mig mer frityrgreasy kant, med ljuv smak av transfett, och kladdigare och segare ost.
Grejen är – och det är därför de kör reklam på tv hela tiden, som i slutändan lockade mig till pizzaköp – att de helt ändrat sitt recept. Domino’s, som vi känt och älskat, är helt borta. Istället finns nya Domino’s, ungefär som Nya Moderaterna eller New Labour. Same but different.
Frityrgrease och fejkost är minne blott. Nu ska det vara smakigare, vitlökskant och tomatsås med örter. Kalla mig bakåtstråvare men jag gillade gamla Domino’s bättre.

Sol ute, sol inne etc…

Å ena sidan så är solen tillbaka. Kyliga vindar men ljummet i luften och sol. Ah, jag öppnar balkongdörren och välkomnar den åter.

Å andra sidan magont som är inne på 24:e timmen nu. Jävla mage. Igår hade jag svårt att stå på benen och att sova var omöjligt till någonstans framåt småtimmarna.

Därför: vinglig i huvud och kropp, har i stort sett inte fått någonting gjort. Äter enbart menlösa kex och dricker te.

Handen på hjärtat nu då!

Jag hade ju lovat mig själv att få åka till Santa Monica när jag nått 150 000 tecken. Jag fuskade, jag åkte dit idag fast jag bara är närmare 140 000. Men vaffan, det är ju jättetrist att sitta inne hela dagarna.
Jag tänkte först att regnet var en förklädd välsignelse, att det skulle få mig att skriva mer. Men nej, när solen skiner och jag knallar ut en sväng drabbas jag ju mer av det dåliga samvetet som säger “du är här för att skriva” och jag sätter mig skamsen vid datorn så fort jag kommer in.

Med regnet har jag ingen sån drivkraft. Vad är poängen med att skriva för att få åka till Santa Monica när det ändå regnar ute?

Gick ut för att posta brev. Det blixtrade till och hela himlen öppnade sig. Jag blev mer än dyblöt, glasögonen (jag hade glasögon) gick inte att se med så jag ställde mig under närmaste busshållplats, inte för att det hjälpte, och buss 720 till Santa Monica dök upp.
Jag hade exact fare change, vilket krävs för att få åka med på bussen, i fickan.
Skulle ni avstått i en sån situation?

Wet 'n wild!

Nu har det regnat konstant i fyra dagar och det ska tydligen fortsätta veckan ut. När jag säger “regna” så menar jag spöregna, hagla och någonstans däremellan bara regna som vanligt.
Det blixtrar, mullrar och regnar, regnar, regnar.

Det regnar när jag lägger mig, det regnar när jag vaknar. Regn, regn.

Jag gillar det men saknar möjligheten att gå ut.

At large!

Jag känner mig så amerikansk just nu. Varför? Därför att jag…

1. Blev jättesugen på pizza från Domino’s efter att ha sett deras reklamfilm spelas upp om och om igen på tv.

2. Beställer därför pizza online. Imponeras av att man får komponera sin egen i några enkla steg.

3. Väljer hemkörning eftersom det är det man gör, det har jag sett på film.

4. Trackar sedan beställningen online som tickar till och visar var i processen pizzan befinner sig, från “order placed” via “prep”, “bake”, “quality check” till “out for delivery”.

5. Får ett meddelande om att “Carlos” är på väg med min pizza. Jag möter honom och sticker cash i hans hand. Mottager en kartong goodness.