Jazzhands

Glada sommar

Vaknar och somnar med en oro och nervositet men försöker att bara ignorera. När jag inte ignorerar tränar jag eller så håller jag på med andningsövningar eller andningsfokus. Börjar sakta tro att detta är människans normaltillstånd.
Ser på mina marsvin som ju vet – eller borde veta – att jag är deras vän. Om inte deras vän så i alla fall den som ger dem mat, som hjälper dem i deras överlevnad. De borde känna igen min doft som “ofarlig” eller i alla fall inte ett primärt hot. Ändå har de kvar sitt flockbeteende och djupt nere i deras gener vet de att de är bytesdjur så de springer ifrån mig när jag närmar mig dem. Springer, flyr, gömmer sig. Det är deras normaltillstånd – att inte lita på någon, att utgå från att ingen vill dem väl.
Är det mitt normaltillstånd?
Sådan vill jag inte vara. Så varför är jag orolig och nervös hela tiden? Var bjuden på två födelsedagsfester i helgen, hade tänkt gå men ändrade mig. Det gick inte, funkade inte.
Kanske är det inte alla andra som inte vill mig väl som är den stora oron, kanske är det att alla andra ska tro att jag inte vill dem väl som är rädslan?

  • Postad 2019-07-08
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Sommaren, halvtid

Har oerhört lite jobb men de jag har är ganska roliga: läs den här boken och skriv kåserande. Läs den här boken och intervjua hon som skrivit den.

Igår läste jag min första Elena Ferrante (nej, det är inte hen jag ska intervjua). Neapel-böckerna har inte lockat mig, vet inte varför. Det borde de gjort eftersom jag fortfarande när en Italien-vurm. Kärlekar från tonåren går inte alltid över så lätt.

Nå. Jag läste någon intervju med någon, minns varken vem eller var, som sa att Dagar av ensamhet var dennes favorit. Det måste ha varit någon vars smak jag respekterar eftersom jag köpte boken direkt. Det tog mig tre kvällar att läsa ut den, det var utmattande. Inte för att det är utmattande att läsa utan för att den handlar om ett sammanbrott, ett mänskligt förfall. Över – faktiskt – att vara en kvinna “i en viss ålder” som inser att hon blivit den hon alltid tänkt att hon inte ska bli. Den som ger lite av sig själv för att mannen ska behöva ge lite mindre av sig själv. Och till slut har man gett honom allt och då tröttnar han på att ingenting finns kvar att få.

Jag blev matt av att läsa om barn som har feber, hundar som måste rastas, tvätt som ska sorteras och samtidigt måste man (som kvinna) tänka på att raka benen, ta hand om sig själv, wellness och artigheter. Jag ville nästan kasta boken i väggen och köra lite djupandning.
Det är alltså en bra bok.
Det är alltså en bok som fick mig att känna igen en känsla. Jag har inga barn och ingen hund, inte den känslan. Men den av övergivenhet som övergår till ilska och besvikelse. Känslan som ligger där precis i skarven. Den som säger att fan också, jag har gett och du har fått. Du har vuxit och jag har krympt. Men samtidigt: jag gjorde det av kärlek.

Varför gör vi det av kärlek?

Inom socialantropologin menar man att den rena, osjälviska gåvan inte finns. Vi förväntar oss alltid någonting i utbyte. Är det inte ett “tack” så är det vår egen känsla av förnöjsamhet. Till och med att skänka en anonym gåva, till exempel till välgörenhet, gör vi för att det skänker oss någonting tillbaka: en känsla av att vi är goda människor till exempel, eller en känsla av lättad skuld.

Så är det av kärlek vi krymper oss själva egentligen?
Nej, det är det ju inte. Det är av längtan. Egoistisk och desperat längtan.
Det mest irriterande.

  • Postad 2019-06-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Åldrandet

Bruce Springsteen har släppt ett nytt album och det är mycket bra. För att inte säga jättebra. I texterna märks ett vemod och en betraktelse över hur snabbt tiden går, hur snabbt ett liv försvinner.

Jag kommer att tänka på hur jag lyssnat på flera gamla idolers senaste album och tänkt samma sak, att de skriver om att bli äldre, om att livet snart är slut. De flesta tittar tillbaka i backspegeln med ett vemod. Bruce också, även om han för inte länge sedan släppte This Life som jag tycker är en vacker och livsbejakande låt med raderna “This life…and then the next“. Han sjunger om hur tacksam han kan vara ändå när han ser tillbaka på sitt liv, att han ändå fått möta kärleken och haft det fint.

Så hoppas jag också känna vid livets slut. Så känner jag redan kring olika kärlekar. Jag har inte hamnat i ett förhållande som pågått i all evighet, jag firar inte tioårig bröllopsdag och jag har många, många hjärtesorger i mig. Men jag har upplevt olika kärlekar istället, jag har fått vara kär en massa gånger istället för en lång, fördjupad kärlek. Jag är nöjd. This life and then the next.

Jag minns att när jag recenserade den sista filmen i trilogin “The Trip” så slog det mig att också den handlar om åldrandet, om att famla efter gamla meriter både professionellt och personligt. Har jag fortfarande kvar “det”?
Pet Shop Boys jättefina skiva Elysium (titeln syftar för övrigt på paradiset) handlar bara om döden och åldrandet. Fast sett ur olika vinklar, en av de roligaste låtarna beskriver en taxichaffis (tänker jag mig?) som snackar på om hur han känner igen Neil Tennants ansikte och “just det, du är ju med i det där gamla bandet”.
En annan minns glansdagarna på 1980-talet då man kunde festa, droga och ha sex helt obehindrat. Innan aids-epidemin kanske? Något han också skildrat i Being Boring.

Vad är det jag vill säga? Jo, att det är påtagligt att man blir äldre och man märker det ännu mer när man lyssnar på gamla följeslagare vars musik man lyssnat på genom åren och som nu plötsligt börjar skildra sitt eget åldrande och den stundande döden.

Tänkte samma sak när jag såg Bryan Ferry för ett tag sedan. Nu skriver han knappt några egna låtar men det finns kanske en tanke bakom att han på senaste albumet valt covers på låtar som While my heart is still beating och Bitters End.
Vi tänker alla på döden. På vad vi lämnar efter oss. Men också på vad vi har här och nu. I alla fall borde vi tänka på det.

  • Postad 2019-06-18
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

I’m not the man they think I am at home

För övrigt såg jag en film jag tyckte oerhört mycket om. Så mycket att jag såg den igen dagen därpå faktiskt. Och kände mig manad att skriva den här texten om. Som jag för övrigt (apropå inlägget nedan) är rätt så nöjd med.

  • Postad 2019-06-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Dumstrut

Idag fick jag en text refuserad. Det händer sällan och det har aldrig tidigare hänt för just denna uppdragsgivare. Det vanligaste är att redaktören har förslag på redigering och korr. Ibland kan det ta flera vändor innan den får godkänt.

Men refusering händer sällan.

Det är såklart en del av verkligheten och ska såklart inte vara en reflektion av ens kapacitet, eller summan av allt man skrivit. Men så funkar ju inte refuseringar. Så funkar inga dumpningar eller avvisningar.

Blir man avvisad av en person man vill imponera på eller älskas av så ses det sällan som en enskild företeelse, satt i relation till det stora hela.

Nej, smittorisken är skyhög vid avvisningar. Man vill aldrig flirta med någon igen, dömd att vara ensam och så vidare.

Eller, i redaktörsavvisningsfallet – man vill inte skriva en enda rad till.

Det går över, jag vet. Men jag hade precis kommit igång som smått med en ny version av pappaboken jag tänkt på och skrivit på i flera år. Nu kickar tvivlet in, alldeles för tidigt och alldeles för hårt.

Som sagt, smittorisken är hög.

Men för att påminna mig om att sånt händer och inte ska definiera summan av allt man gör tittar jag på den här bilden av en huva min mamma sydde till mig när jag var bebis. Hon misslyckades fatalt, det framgår ju tydligt. Alltså, det är inte meningen att tyget ska stå rakt upp som en strut eller som påvens hatt utan ligga ned som ett huckle (ja, detta var på 1970-talet då huckle var chict).

Detta hindrade inte mamma från att sy fler skapelser. Genom åren har jag burit grymma sweatshirts med revärer och en turkos studentklänning sydd efter ett mönster från 1950-talet (i efterhand: inte en bra look på mig).

I morgon blir det kanske en ny rad skriven. Men idag tjurar vi.

  • Postad 2019-06-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Vi pratar om ord

Hittade det här gamla samtalet mellan mig, Niklas och David. Stora ordsamtalet 2019 kring 2018 års viktigaste ord. Med lite förskjutning.

C: Första frågan är hur länge till tål -gate att användas? Weinsteingate etc.
D: Det har känts gammalt länge
N: Jag skulle säga att det har standardiserats nu. Den är där for good. Men i vanlig ordning: fyra ej ammunition mot budets bärare!
N: Vad är det undre kravet på att det ska vara en gate idag? Mer än två personer tycker att annan person gjort något dumt?
D: Devalveringen av ordet är delad den med. Dels att det räcker med otroligt lite argt/dumt och dels att det inte på något sätt behöver vara något “viktigt”.
D: Watergate var ju, med alla mått mätt, viktigt.
C: Finns inget svenskt alternativ?
D: -härvan kanske?
N: Timellhärvan.
D: -härvan känns bra och grått, som han som gick till horor. Den där svenska politikern. Eller var det en “affär”?
N: Jag gillar nog affär. Härva har något så uppgivet över sig. Affär känns som något internationellt och lyxigt.
D: Det kan man ju inte påstå att till exempel Timell gör. “Timellaffären” faller på sin egen orimlighet.
N: Timellgeggan
D: Mer så
C: Men ska vi enas om att -gate är tröttsamt?
D: Hur många av alla som säger Weinsteingate kan redogöra för vad Watergate egentligen handlade om?
N: Jag ser det som ett krav framöver. På så sätt kan vi förhindra mer – gate.

C: Det andra jag vill ta upp är att säga “man”, engelskt uttal, framför saker. Manbag och manbun är gammalt. Manflu också. Men igår hörde jag till exempel “manbox”, en ask med hudvårdsartiklar för män.
D: Det bygger väl på att “man” kopplas ihop med något fjolligt?
N: Eller att man så tydligt måste försäkra alla om att det är manligt och inte bögigt. Manbag är INTE en handväska.
C: Så många brunchgrejer som har engelska ord nu. Overnight oats.

N: Men om jag får gå lite Magdalena Ribbing här så tycker jag att innan man använder “man-” på ytterligare en grej så kan man i alla fall fundera på om finns något genuint mansunikt bakom det. Manflu har jag alltid gillat på grund av allt uppenbart ståupp-material som ju grundar sig i det.
D: Vad är manbag då, en portfölj?
N: Det är en handväska. Men man måste få männen att tro att det inte är det.
D: En portmonnä.
C: En Börs.
D: En pung. Fast med förledet “herr-” känns det i stället snuskigt på grund av kopplingen till herrtidning.
N: Herrväska låter onekligen som sexväska.
C: Var det inte han Kapten Klänning som hade en sån?
N: Säkert.
D: Herrtrosa. såldes på 80-talet.
C: Det var en gympaväska full med diverse instrument, masker, sexleksaker. Ready to go. Som väskan man packar inför en stundande förlossning.
N: Det borde finnas ett bekvämt namn för en sådan väska med innehåll
D: Eggarväska?
N: Låter som spolvätska
D: B.O.B. För “bug-out bag”
N: Tror det är för etablerat redan.

  • Postad 2019-05-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Fukt

Det regnade igår och i morse, det är fuktigt i staden. Den typ av fukt som tränger sig in i kläderna och håret fast man står stilla. Jag promenerade till “det andra caféet”. Mitt favoritställe Scout nere i kvarteret har fått en filial. Det var ett tag sedan men vi kallar det fortfarande för “nya Scout” eller “det andra caféet”. Det tar kanske tjugo minuter att promenera dit, jag var lagom fuktig när jag kom fram.

Jag får för mig att jag jobbar bättre när jag gått dit. Att jag sitter ned och fokuserar. Det är både sant och inte sant. Jag får saker gjorda men de har inga eluttag där (de vill väl inte att collegestudenterna ska sitta där hela dagen och suga på en kopp). Så när batteriet är slut är det också slutjobbat för min del. Jag tar den långa vägen hem genom lummiga kvarter där träden sträcker ned sina armar för att hälsa och där man undrar varför ingen plockar de stora, mogna citronerna som hänger långt ut över staketen. Av artighet? Respekt?

Jag lagar trerätters. Jag gillar att laga mat i Kalifornien, mer än hemma. Dels för att det är roligare att laga till två än till en. Dels för att grönsakerna är så fantastiska. En bruschetta här är inte samma sak som en bruschetta hemma.
Jag går till gymmet oftare här och inte alls lika mycket hemma. Inte motiverad, inte lika kul. Inte lika lätt att gå till gymmet i leggings i Stockholm, här är det standard att knalla runt i sportswear. Skulle aldrig få för mig att lämna hemmet i tajts hemma. Men det är också den Kaliforniska icke-respekten. Alla avarter av yogan som YogaSulpt (med vikter) och YogaBarre (balett-yoga) och nu – skojar inte – också HipHopYoga.
Den totala icke-respekten för den ortodoxa yogan och workouten gör mig glad. Jag går på allt utom HipHopYoga. Aldrig att jag skulle göra HipHopYoga. Jag har svårt med koordinationen bara på balettyogan och då står vi mest mot en stång och sparkar.
Jag gillar det. Det är som en slags yoga-anarki. Och ändå måste alla sitta ned i lotusställning och säga namaste när passet är över.


  • Postad 2019-05-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Melankoliska maj


Jag har en oro som inte går över. Det är trist. Jag gör det jag tror på: vårdar kroppen och försöker att distrahera mitt inre, ge det en liten paus. Problemet är att pauser lätt kan förslöa.

Jag försöker skriva men det blir bara dåligt. Känns platt och kliché. Så jag slutar att skriva. Jag försöker jobba men jobben är få. En tidning skriver att de ska ändra formatet, en annan att de ska byta redaktör. Jag ogillar att vara så utbytbar.

Jag ser en fin dokumentär om Mr. Rogers och tänker på snällhet. Kindness är ett bättre ord, det är mer aktivt. Snällhet har tyvärr andra konnotationer, som att man är snäll i brist på annat. I brist på mod eller intelligens?
Vill man inte bli ihågkommen som en snäll person? Minns en intervju med Eddie Redmayne som börjar så här: “Du har ryktet om dig att vara den snällaste, artigaste och mest älskvärda personen i Hollywood…?”. Ja, jag sa inte att det var en bra intervju, bara att jag minns den. Han svarar i alla fall “Tja, hellre det än ett rykte om det motsatta?”.

I brist på att skriva bra tänker jag att jag ska vara snäll och göra gott. Är de ens relaterade? Jag tänker att tanken på att glädja eller i alla fall vara snäll, kanske mildra någonting, skulle kunna distrahera oron.

Till och med Mr. Rogers hade oron. Mest den där vanliga, om att inte duga. Men han hade försprång: han var kristen. Det fanns alltid någon att stå till ansvar inför, någon som skulle summera i slutändan. Någon man kunde falla tillbaka på i stunder av tvivel.

Det är rörande i alla fall. Är det betryggande? Det vet jag inte. Men jag vet att alla, oavsett, har oron. Det är bara en fråga om mer eller mindre.

  • Postad 2019-05-16
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Nama-friggin’-ste

Tre, fyra gånger i veckan går jag dit. Ser mig själv i en spegelvägg, jag utför övningar och rörelser. Ansiktet blir rödare och rödare. I början, när kinderna bara är lätt röda, tycker jag att det är ganska klädsamt. Det man kallar glow, om man har lust. Sedan blir jag mörkröd, det ser ut som om jag har andnöd. Men jag vill inte att någon ska bli orolig för mig så jag försöker att le med jämna mellanrum för att signalera att allt är lugnt, gud vad skönt det är att svettas ordentligt och verkligen jobba igenom hela kroppen.

Bla bla.

Jag har tre instruktörer jag gillar. Det finns en jag är mest fascinerad av, hon är den mest muskulösa kvinna jag sett i hela mitt liv. Inte muskulös som att hon är stor utan muskulös som att varenda muskel i hennes kropp är definierad och hon har inte ett gram fett på kroppen.

Av de jag gillar är Alyssa den mest peppiga. Hon skriker WHOOOOO då och då och saker som “Ta det ännu läääägre”. Här om dagen, efter ett svettigt pass (alltså, det finns inga fönster i lokalen och passet innan är någon slags bikram som salen är fuktig och varm) var också hon svettig och röd. Vi för ihop handflatorna och sätter tummarna mellan ögonbrynen och så säger instruktören några ord i stil med tack för att ni gav mig förtroendet att leda er denna tisdag eller något sånt. Sedan säger de namaste och vi förväntas svara namaste och böja överkroppen mot golvet.
Den här gången sa hon nama-f***ing-ste och sedan bad hon om ursäkt och sa att så ska man inte säga.
Det gjorde mig ändå glad. Ibland menar man det, ibland kan man faktiskt känna tacksamhet – för att kroppen orkar, för att man ändå vill någonting – men ibland känner man bara att det här var ju superjobbigt och herregud, någon borde tacka mig. Nama-f***ing-ste.

Det får bli mitt motto under nästa vecka.

  • Postad 2019-05-06
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Budskapet går (inte) fram

Vore det inte så tråkigt och sorgligt så skulle jag skratta.

Jo, den där drömmen jag haft om pappa i över tio år nu, den där han måste ge sig av på något uppdrag som han (och jag) vet att han inte kommer att komma tillbaka från.
Det har varit många varianter genom åren: ned till “havets botten” utan dykarutrustning är den vanligaste versioner. Säkert finns det tolkningar att göra kring just vatten och det undermedvetna men vi skiter i det.
I drömmen försöker jag alltid att övertala honom om att tacka nej, att inte gå. Först med logiska resonemang (“Du kan dö”), sedan mer och mer vädjande. Men han går ju alltid i alla fall och i drömmen vet jag att vi aldrig ses mer. Precis som i verkligheten.

I natt drömde jag en annan variant, en ny version på exakt samma tema. Min hjärna har slut på manus, samma story som ska bearbetas om och om igen fast i ny tappning bara. Det är som hjälteresan, ursprungsmanuset och konflikten.

I denna nya variant har jag spårat pappa som befinner sig på en hemlig, oåtkomlig adress. Jag får tag på någon som kan ge mig numret dit men vårt samtal bryts gång på gång innan jag får alla fullständiga siffror.

Till alla som undrar om döden och som undrar om sorg:
Förtvivlan försvinner först, sorgen tar längre tid. Först försvinner den bara fläckvis, sedan bleknar färgen. Sedan försvinner den helt.
Men saknaden försvinner aldrig.

  • Postad 2019-05-05
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen