Jazzhands

Fotbollssommar

Jo, han är kvar. Fotbollskillen som lätt får skägg och skäggstubb. Förut alldeles kolsvart men nu med fläckar av grått. Efter ett tag, eller när jag säger att han ser ut som en vilde, rakar han av sig allt och gör en stor show av det hela. Kommer ut ur badrummet med skepparkrans, går tillbaka till badrummet och kommer ut med det där konstiga skägget man har runt munnen och så vidare.
Nu har han plötsligt landat i att på riktigt spara mustaschen, att vara en man med mustasch.

Allt detta ser jag förstås bara på bild och någon gång ibland på en videochatt. Han är den första och hittills enda, tror jag, som jag anser klär i mustasch.

Vi har inte setts på ett halvår nu, på grund av rådande tillvaro. Det är långt. oerhört långt, jag är förvånad att vi fortfarande hörs. Ingen av oss är särskilt förtjust i videosamtal heller men vi nyttjar dem.

Jag skulle rest i mars, jag hade bokat biljett. Men så blev det ju inte och jag ska erkänna att när USA sa att de skulle stänga gränserna i en månad blev en del av mig lättad. Jag var inte helt resklar, jag var inte förtjust i risken att bli sjuk i USA, jag såg inte fram emot själva resan som numera inte går direkt som förut utan via New York eller Chicago. En lång resa.
Jag kände också att jag inte ville lämna mina djur. Ja, jag vet att det kan låta trivialt men så här var det – efter en emotionellt stressig jobbperiod, där också Figge opererades och det visade sig att han hade en elakartad tumör som kan ha spritt sig, blev jag faktiskt lite dålig.
Dålig som i gråtig, nervös och inte klara av att vara på arbetsplats. Dålig som i att skaffa en ny terapeut.
Så det kändes som något av en skänk från ovan att inte kunna åka just där och då.
Mitt relation till fotbollskillen hade förändrats drastiskt, tror jag, om beslutet hade kommit från mig. Nu kom det från högre ort.

Detta var i mars, månader har gått. Jag mår bättre. Det är stabilt. Allt hos mig mår bättre utom min kondition som är på botten (coronas fel). Annars lugnt.
Men hur många fler månader som kan tillåtas gå innan jag och fotbollskillen träffas är verkligen oklart. Hur länge tål en relation att man inte ses? Önskar att jag inte får reda på vart bristningsgränsen går.

  • Postad 2020-07-05
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Stashen

Plötsligt tjänar folk pengar. De har kommit till en ålder då man nått en ansenlig position på jobbet och kan köpa sommarstuga eller båt.
Eller nej, jag känner ingen som köper båt. Sommarstuga däremot. Renoveringar och större lägenheter.

Jag svettas lite när de berättar om sina löner och sina sambos löner och sina bekantas löner. Summorna låter vansinniga, vad gör folk med så mycket pengar? Jag undrar hur mitt liv skulle ändras, om det skulle ändras, med en sådan inkomst.

Men sedan minns jag. Det kostar ju att ha hög lön också. Det kostar ansvar och tid. De har fått höga löner för att de nått höga positioner där de måste jobba och prestera och ansvara.

Det var över femton år sedan jag lovade mig själv att aldrig (mer) jobba heltid. För det är inte värt det, jag förstår inte hur jag ska kunna jobba och leva. Jag tror erfarenheten av klinisk depression hjälper till, man lär sig uppskatta tid. Man lär sig uppskatta hälsa.
Jobbade jag supermycket och superhårt så skulle det ju vara för att kunna ta ledigt, kunna gå i pension och leva gott.
Kanske är det någonting jag bara intalar mig, jag har ju inga barn att ta hänsyn till eller ansvar för. Men jag tar ansvar för mig, och min hälsa.
Genom att inte jobba och inte tjäna massor.

  • Postad 2020-06-29
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Uppdatering sommar

Så här lång tid har det aldrig gått mellan inläggen. Varför en sån lång paus? Jag vet varför, därför att jag vill skriva mer och personligare och ärligare och intimare. Och därför blir ingenting skrivet publikt längre.
Hamnar det i bokmanus? Jag vet inte, jag både tror det och inte tror det.

Det har varit midsommar och jag gillar inte midsommar. Vissa helger känner jag ingenting för alls. Som påsk och nyår. Midsommar vacklar mellan noll känsla och direkt obehag. Det var tretton år sedan pappa dog på midsommarafton, jag har inte längre kvar muskelminnet som rycket till och svärtar ned. Ändå åkte jag till graven med mamma. Vi planterade tre nya blomsterplantor och klippte ned enen som vuxit sig stor som ett träd med en sekatör. Sedan åkte vi hem. Snabbt avklarat. Inte ens graven är laddad längre. Saknaden däremot. Igen och igen kommer han till mig i drömmen och säger farväl, farväl. Eller så gör han mig besviken, det är en ny utveckling. Innan sa han bara farväl, farväl, jag måste gå och du kan inte hindra mig.

Jag gör om hemma, stannar upp ibland och räds tanken på att djuren ska dö. Kanske inte idag, kanske inte just i denna sekund men snart.
Jag har en ny terapeut, ända sedan jag skaffade djuren, sedan Figge fick en tumör som är borttagen men som visade sig vara elakartad har jag behövt en ny terapeut. Jag går upp om natten och kollar att han lever. Jag håller honom och gråter för att han ännu är vid liv men kanske snart inte längre. Det hela är ohållbart så nu har jag en ny terapeut.

Jag gör om hemma. Köper fem olika färgprover på en mintgrön nyans. Jag vill ha en kulör som påminner om oxideringen på mässing och tenn. Köper alltså fem olika färgprover. Inget duger, köper tre till. Jag har åtta. Köper ett sista innan jag tänker detta är vansinne. A föreslår att jag ska blanda alla prover – jag menar det är minst fyra liter tillsammans – med vitt. Jag skrattar sedan säger han att han menar allvar. Jag tänker på saken och gör det han föreslår. Hade det varit bara jag i rummet hade jag hällt ned en hel burk vitt och hoppats på det bästa men A är metodisk och häller en deciliter i taget och uppmuntrar mig att provmåla. Jag ser hur färgen går från gulgrön till nästan perfekt honungsmelon. Till slut har jag den – drömnyansen.

Vad lär jag mig av detta? Ingenting.

  • Postad 2020-06-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

Bagarens respekt

Det går givetvis trender i allt. Vissa är helt logiska och kan lätt spåras till sin källa. Andra mer diffusa.
Som hemmabak. Det fascinerar mig vilka bakverk det går trender i att baka. Cupcakebonanzan minns vi väl alla. Bananbrödstrenden som peakat under coronakarantän. Varför just bananbröd? Detta fascinerar.

Jo, givetvis spelar sociala media in. Cupcakes var ju ohyggligt bildvänliga, såklart. Frosting, sprinkles och allt. Bananbröd gör sig sällan lika bra i bild.

Nå. Egentligen funderar jag inte så mycket på just dessa trender utan den ihållande surdegsbrödstrenden. Jag trodde den var mer eller mindre global men det är ju fel.
Sedan trodde jag att den var nationell men även det är fel. Släktingar som bor i Hammarby Sjöstad dvs precis strax utanför tullarna och alldeles nästgårds från Södermalm sa att “surdegsbröd är poppis på Södermalm har man förstått”. Kan ju bero på generationsskillnader förstås också, att man upplever det som trendigt.

Nå. Min egen karantän bakning har gått åt matbröd. Jag har gått från vanliga, enkla jästfria bröd som kavring till långjäsning som grytbröd där jag också experimenterat med kryddor och att toppa med flingsalt och rosmarin, sådana grejer.

Nu är jag alltså inne på surdegsbröd och känner mig som en klyscha. Men det skiter jag i eftersom brödet är så roligt att baka. Jag gillar generellt att bara saker som kräver flera moment, som oreos som kräver deg som sedan kräver perfekt rund form och sedan en fyllning och sedan en sammansättning.
Surdegsbröd är next level. Mata degen, se till att den trivs. Göra brödet, jäsa brödet. A hade till exempel ingen aning om att surdegsbröd inte innehåller jäst. The power of surdeg.

Första försöket blev okej, men jag har svårt att få degen att jäsa ordentligt. Skam den som ger sig och så vidare. Fortsätter göda, ta hand om surdegen.
Har en sån ökad respekt för bagare nu, i synnerhet de som håller på med surdeg och som får den perfekt varje gång.

Mitt problem nu är bara att frysen är full med bröd. Brukar dela ut till rumänen som sitter utanför COOP och truga på A. Och mer lär det bli, detta ska jag bemästra.

  • Postad 2020-05-28
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Omsorg vs. oro

Släktingen är martyr av den gamla skolan. Hon är också katolik, jag tror det kan vara relevant att nämna.
Hon skickar meddelanden varje dag till mig. Varje dag. Hon vill tala om att hon ber om mitt tillfrisknande, att hon oroar sig dag och natt.
Det är uppenbart att hon vill ha ett tack för detta. Tack för att du oroar dig. Tack för att du ber för mig.

Jag är ateist. Jag tror ju inte på bönens helande kraft, jag tror framför allt inte att en annan persons bön å mina vägnar har någon effekt på min sjukdom.

Så kan jag, med ärligt uppsåt, tacka människan för det?

Nu är det väl inte så jobbigt, skicka ett sms där man uttrycker sin tacksamhet för att någon tänker på en. Bryr sig. Tillräckligt för att skicka sms och tala om att de tänker på en och bryr sig.

Men det gäller varje dag. Hon tänker, bryr sig, oroar sig varje dag. För min skull, bara min skull. Och ja, jag skickar svar, jag säger tack, jag säger att det var vänligt och ja, jag hoppas också att jag mår bättre snart och hoppas allting är bra med dig också. Tack så mycket, hej hej.

Men det ligger en egoism i detta, släktingens agerande. För om det inte fanns en belöning i form av mitt tack, så skulle hon inte be, oroa sig, bry sig.
Varför skulle hon annars vara angelägen om att låta mig veta, varje dag, om hennes osjälviska akt? Om den verkligen var osjälvisk menar jag.

Det är detta som stör mig.
Se så mycket jag bryr mig – allt jag vill ha är ett tack. Är det inte en motsägelse i det?

Martyrskap, kan vi kalla det.

Och, kom jag på igår kväll, att förväxla omsorg med oro. Att tänka att oro är en vacker och osjälvisk form av omsorg.

Det är fel.

När jag kom på det kändes det som om en lampa tändes i mig. Det är alltså detta som gnagt i mig, som fått mig att rynka ögonbrynen varje gång (varje dag!) telefonen plingat till och hennes emojitäta redogörelser för hur mycket hon oroat sig, hur mycket hon bett och därmed hur mycket hon bryr sig.

Där är det. Uppfordran, min del av avtalet som måste uppfyllas. Hon ska be, jag ska tacka. Det är liksom dealen, om än outtalad och framför allt inte framförhandlad.

  • Postad 2020-05-14
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Sjukdom och arbete

Jag gick på bio, jag såg Smärta och ära. Jag och en till person i hela salongen.
Smärta och ära låter lika passande som sjukdom och arbete. Stolthet och fördom. Och så vidare.

Sjukdom och arbete. Alla jag vet har fått sitt arbete påverkat på något vis. Vissa mindre, kanske för att de redan jobbade hemifrån, andra mer eftersom det för just dem och deras företag behövts en ekonomisk åtgärd.

Jag själv trodde mig inte så drabbad. Jag har mitt regelbundna kritikeruppdrag för GP. Jag hade några kulturtexter på gång. Min initiala kalkyl höll, april var ingen katastrofal månad.

Maj däremot. Nu har svångremmarna verkligen dragits åt. En redaktör svarar “Det är en jättebra idé, vi hade gärna tagit den men…hoppas att du får in den i någon annan tidning för att jag vill läsa”.

Jag pratar med en redaktör för en tidning som kommer ut fyra gånger om året och han talar om hur mycket tidningen, och hans egna företag som står för den, förlorat i uteblivna annonsintäkter.

Sjukdom och arbete. Idag vaknar jag och känner ont i bröstet igen, jag hade ju detta för ett par veckor sedan och höll mig inne. Sedan blev jag frisk, gick ut och vips är det tillbaka. Skulle jag inte gått på bio? Jag kände mig frisk. Jag anade att salongen skulle vara tom, filmen har ju gått i en evighet.

Jag skulle hjälpt mamma med huset idag. Allt det där som börjar bli mer och mer överväldigande för henne. Men jag kan inte riskera någonting.
Så jag stannar hemma och…gör vaddå? Jobben är färre. Jag lägger ännu mer tid vid recensionerna som nu är nere på en i veckan istället för två. Jag försöker att skriva på bok men strandar på formen (inte innehållet).

Sjukdom och arbete. Det ena påverkar det andra. I Smärta och ära kunde smärtan, den fysiska, påverka äran. I sjukdom och arbete skulle jag, i detta läge, kunna hävda att sjukdomen påverkar mig i den betydelse att jag ger mer. För jag har mindre.

  • Postad 2020-05-09
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Drömmar

Han dyker upp igen! Varför blir jag inte kvitt den man som jag träffade i tre månader och som sedan drog sig ur. Vi var förälskade, absolut. Ett så mossigt ord. Men det är det ordet vi har som beskriver det initiala, trevande, förblindande och hoppfulla.

Nu drömde jag om honom igen. Jag vet att han gift sig och ett barn är på väg. Hur vet jag det, jag söker inte upp honom. Jag letar inte upp honom på Facebook eller Google. Ändå får jag informationen?
Jag hatar sånt. Att inte kunna ha kontroll över vem som får komma in i mitt liv.

I drömmen, som var en avancerad lucid dreaming, träffades vi och allt var som jag minns det. Den goda delen, då. Någon moster eller faster dök upp och sa “Jag förstår att du har frågor…” och jag sa “Ja, är han inte gift…? Ska ha barn..?” och hon sa “Jag visste att du skulle undra och jag ville stilla din oro. Hon gjorde allt för att behålla honom.”
“Så det finns inget barn?”
Fastern skakade på huvudet.

Och nu till grejen: I drömmen visste jag att jag drömde. Men jag var inte säker. Jag nöp mig själv för att försäkra mig om att jag inte drömde, till och med i drömmen reagerade jag på att detta var typiskt. En klyscha.
I drömmen, i och med mitt nyp i armen, kunde jag till min förvåning konstatera att jag faktiskt inte drömde. Att jag var vaken!
Sedan vaknade jag.

  • Postad 2020-05-07
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

De dagarna

Ibland går det dåligt. Att skriva som jobb är på ett sätt som vilket annat jobb som helst – man producerar någonting.
Men å andra sidan är det inte alls ett vanligt jobb. Man får anpassa sitt språk efter uppdragsgivare, skriver man recensioner som jag gör så ingår ju en del av ens egen person i texterna. Tycke och smak måste redovisas och motiveras.

Därför går det ibland fel. Det skriver man kanske inte så ofta om (och med “man” menar jag mig själv).

Att man får kritik och att redaktörer kommer med korrektur och synpunkter är oftast ingen större grej. Redaktörerna strävar ju också efter en så bra text som möjligt. Jag tycker det är skönt med ett andra öga på en text. Man kan lätt missa saker och ting. En hänvisning, en oklarhet som för en själv är helt uppenbar.

Det är en vanesak. I början känns varje korr som ett knivhugg i egot. Man vänjer sig. Man lär också känna sin redaktör, vilka är mer känsliga och vilka är mer överseende. Eller, vilka är nitiska och vilka är avslappnade.

Då och då händer det att jag bommar helt. Inte ofta, jag skulle nog kunna räkna gångerna på handens fingrar – och då inte ens alla fingrar. Och så utspritt över femton års professionell karriär.

Med bomma helt menar jag att misslyckas med uppdraget. Att antingen skriva en text som inte är bra, som inte håller måttet. Eller att skriva fel. Missuppfatta eller använda en felaktig källa.

Första gången det hände var för femton år sedan. Jag hade övermod och skrev om en “trend” jag tyckte mig se i amerikanska filmatiseringar om presidenter. Jag minns faktiskt inte alls vad jag hade för tes men jag minns att jag hade övermod. Jag skrev på ett sätt jag tyckte gick hem i tidningarna, jag härmade andras sätt att skriva på. Jag försökte att skriva roligt framför att driva någon tanke, gissar jag. Den refuserades.

En annan gång, något år eller två senare, fick jag ett uppdrag av en kundtidning. Jag skulle skriva om kompressorer. Jag kan ingenting om kompressorer. Hade jag varit mer rutinerad, som idag, hade jag nog tackat nej.
Men jag intervjuade någon enormt dryg man på någon datafirma som direkt insåg att jag inte kunde något om kompressorer och därför talade både nedlåtande och använde extra komplicerat dataspråk. Jag var ung, jag försökte följa med. Det blev katastrofalt. Men hade kunnat redas upp om inte snubben varit så jävlig. Han gick till redaktören och sa att jag fattade noll, att jag var outhärdligt ointelligent. Så redaktören strök artikeln.

En sommar för kanske två år sedan skulle jag intervjua ett teaterkollektiv. De insisterade på att bli intervjuade tillsammans allihop eftersom ingen ville “föra talan för hela gruppen”. Det slutade med att jag inte kunde få ihop ett datum då alla i kollektivet kunde ses. En mindre van skribent (jag själv för femton år sedan till exempel) hade kanske försökt ytterligare ett par varv. Men jag gick till kunden och sa att detta går inte, denna logistiska mardröm stjäl bara tid.

Förra veckan skrev jag en recension, lade ned mycket tid på den eftersom serien jag recenserade fick ett mycket lågt betyg som jag ville motivera. Den recensionen hamnade aldrig i tryck men det berodde inte på mig utan på en felbeställning – tidningen hade redan skrivit om serien.

Men det rörde sig ju om omständigheter utanför min kontroll och mitt ansvar.

För fyra år sedan hände en märklig grej. Jag fick ett uppdrag, det var bråttom. Det handlade om plastikkirurgi och var för en större damtidning. Jag skred till verket, intervjuade kirurger om trender och attityder och vad det nu var. För att sedan, när jag skulle skicka in texten, se att det inte alls var det uppdraget handlade om. Jag fattade inte hur jag ens kunnat få det till att jag skulel skriva om plastikkirurgi. I “briefen” stod det att texten skulle handla om någonting helt annat. Jag minns inte ens vad.
Eftersom det var bråttom ringde jag upp redaktören och berättade att jag av någon anledning helt missförstått beställningen. Jag hade skrivit en helt annan text. Den ville de inte ha och de bad någon annan ta över det ursprungliga uppdraget.

Men nu, alldeles nyss hände det igen. Jag bommade totalt. Jag blev tillfrågad om jag hade en idé till en tidning, någonting inom områdena konst eller trädgård eller så. Jag kom upp med tre snabba förslag, konst och trädgård är inte mina expertområden direkt.
Jag skrev, redaktören saknade resonemang. Jag skrev om, hittade hänvisningar och exempel. Redaktören såg att en av hänvisningarna jag refererade till var namnet på en byrå och inte en person. Ett av exemplen var luddigt, inte glasklart. Texten upplevde de som slarvig, hafsig och i stort sett en besvikelse. Så den “ställdes”, alltså man ville inte ha den.

Det svider såklart när sånt händer. Och man pratar kanske inte om det så ofta. Jag frågade en gång Jesper Rönndahl om han någonsin bombar under något av sina ståupp-uppträdanden. Han sa “Gud ja! Jämt” och berättade att det “är det enda vi pratar om” när han träffar andra ståuppare.

När jag träffar andra frilansare, och det gör jag ofta (halva bekantskapskretsen skulle jag säga är frilansare) är bommade uppdrag verkligen inte det vi pratar om. Men det kanske vi borde? För det tär på självkänslan. Hur sällan det än händer.

  • Postad 2020-04-17
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

När de ringer

Jo, det här med min examen i socialantropologi. Redaktören som frågade om den var ute efter en antropolog till ett populärt tv-program. Hade jag tackat ja hade det varit en seger för min akademiska karriär.

(Eller så hade kanalen fått mail med “jävla ljugarmedia och fake news hon är ju inte antropolog…?!? ELLER?!??)

(När jag pluggade antropologi dröjde det säkert ett år innan jag fattade varför grannar och annat löst folk frågade om jag “hade varit i Järna ännu” efter att de fått svar på frågan “vad gör du nu?”)

(Antropologi – ett missförstått ämne)

Men i och med att jag numera, som sagt, är fast tv-recensent på GP så tackade jag nej. Jag kan inte recensera en bransch jag också medverkar i, tänkte jag.

Så förvirringen kring min professionella utbildning fortsätter, gissar jag. Suck.

  • Postad 2020-04-06
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Resten av historien

Har haft påtagligt med mycket milt “ont i bröstet” sedan i torsdags då jag fick för mig att jag skulle “gå hem”. Jag hade varit med i Efter fem och pratat om Tiger King men knappt varit ute på hela dagen. Under taxiresan till studion blev jag åksjuk, som jag ofta blir.
“När du är nervös inför nåt tv-framträdande”, skockade A. Han har fel. Jag är aldrig nervös för sånt. Däremot blir jag åksjuk när jag inte har ätit någonting på länge innan resan. Om jag åker på någon slags tom mage.

På hemvägen bad jag taxin släppa mig tidigare, jag hade tänkt Kungsträdgården först, det är en lagom promenad. Men himlen såg mörk ut vilket borde fått mig att tänka “äh, kanske åka direkt hem?” men istället hörde jag mig säga “Du kan släppa mig var som helst nära Slussen”. Vilken han gjorde. Vid det laget hade det inte bara börjat ösregna utan det var någon slags storm också.
Jag kände “jag kan inte ändra mig nu” och “lite spännande med regn?” och gick hem. Stannade till i portar några sekunder och tog mig vidare. Kände mig som Odysseus.

Sedan dess ont i bröstet. Lite rinnig näsa. Säkert förkylning? Men håller mig inne ändå. Verkar mest beställa grejer på nätet, som dyra ekologiska tvålar med motiveringen “de går ju åt”. När jag inte gör det städar jag men det är ändå stökigt. Marsvinens fel mest.

Och så läser jag dessvärre läsarkommentarer på saker jag skrivit. Varför?

Den goda nyheten är ju att jag numera är regelbunden, fast tv-recensent på GP. Jag känner en sådan enorm tacksamhet för detta uppdrag. Så jag jobbar hemma. I soffan. Med ett djur i famnen.
…och försöker att inte oroas för nära, kära och de jag omedvetet kan ha smittat trots att jag hållit mig borta från folk.

  • Postad 2020-04-06
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen