Jazzhands

Verkligheter

“Hej! Jag ringer från Tre. Är det Caroline?”
“Ja”
“Stämmer det att du är född 76?”
“Ja”
“Bra, då kan vi erbjuda dig vårt seniorpaket!”

  • Postad 2019-08-20
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Orden

Igår morse såg jag en dokumentär om Marianne Ihlen och Leonard Cohen.
Som dokumentär var den hyfsad men ämnet och deras kärlekshistoria rörde mig och jag lämnade bion gråtande. Mest rörd blev jag över Cohens ord till sin gamla kärlek på hennes (och hans egen) dödsbädd. Orden var få men oerhört vackra och de bekräftade nog något hon alltid vetat men behövde få höra. Kanske till och med behövde se på papper.

Filmen heter Words of love och det är ju ändå så att ord betyder någonting. Handlingar, känslor påverkar oss såklart men vi förankrar dem i ord, vi ramar in dem med ord.
Jag var gråtmild hela dagen efteråt. Jag tänkte på ord man sagt och ord man aldrig sagt. Ord man tänkt “men de vet han redan” eller “men det behlver jag väl inte säga till henne”. Jag sa aldrig till min mormor att jag älskade henne. Hon sa det aldrig till mig. Jag kan ångra det idag. Vissa ord behöver man visst säga, för att bekräfta handlingen och känslan.

Jag fick ett mail från en man i 50-årsåldern som tackade för Åsneprinsen. Han skrev att boken kunde handlat om honom, han kände så igen sig.
Det är roligt och rörande överlag att få sådana mail men extra roligt från män, de tar sig mer sällan tid att skriva. Men att känna att ens ord, orden man valt, påverkar är en speciell känsla.

Men igår fick jag också ett nej på fyra artikelidéer jag försökte sälja in. De orden var inte tillräckligt bra eller tillräckligt rätt.

Ja, som sagt, jag var gråtmild igår. Ord och känslor. Vilka ord behöver jag höra? Vilka ord behöver jag säga?
Det sistnämnda kom jag tyvärr på fler exempel på än det förstnämnda. Då jobbar jag ändå med att uttrycka saker.

  • Postad 2019-08-14
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Ensamsport

Vad är motsatsen till lagsport? Solosport? Singelsport?

Jag skolkade från gymnastiken under trean i gymnasiet. Fick nog av lagsport och genans. Dessutom hade jag hört att betyget i idrott inte räknades in i totalen när man sökte till universitetet. Om man nu skulle göra det.
Det var barnsligt av mig. Onödigt. Jag hade inte haft problem med att få en trea. Jag hade kunnat byta om, varit på plats, visat en aning entusiasm. Men framför allt hade jag kunnat strunta i att visa mig avig. Jag var jätteavig mot mina klasskamrater. De var nya, jag var ny i klassen eftersom jag hade varit utomlands ett år. Så sista året hamnade jag med folk jag inte kände och då bestämde jag mig för att de inte var värda att lära känna. Så otroligt barnsligt. Och fel.

Dock ska sägas att jag nog aldrig varit en lagspelare. Inte en särskilt bra sådan i alla fall. Kanske en lagledare men inte en spelare.

Jag tänker på detta när jag springer. På hur jag så sent i livet kom på att jag gillar löpning. Ett löpband behöver man inte betala stora summor för att springa på, Friskis och svettis duger bra. Lägg pengarna på ett par hörlurar istället och lägg lite tid på ett bra löparsoundtrack. Mitt råd.
Löpningen, tänker jag, är den ultimata solosporten. Om det nu är det det kallas. Solosport.
Även om man skulle få för sig att springa ute bland folk eller till och med i grupp (aldrig!) skulle det vara ensamt. Man umgås inte, samspelar inte när man springer. Löpning är helt enkelt en ursäkt att vara en ensamvarg. Detta passar mig. Jag tävlar inte mot någon annan, däremot tävlar jag mot mig själv. Hur långt, hur snabbt. Vad någon annan springer intresserar mig inte så mycket. Däremot hur många sekunder jag kan förbättra mitt resultat med.
Allt detta njuter jag av medan fötterna landar mjukt på bandet. Jag har köpt nya skor, lagt en ansenlig summa eftersom mina gamla skor var för gamla insåg jag på det plågsamma sättet med drag i vaden direkt efteråt.

Det rytmiska. Svetten och uthålligheten. Och det osociala, till och med anti-sociala. Allt detta gör löpningen perfekt för mig. Och jag tänker på filmen (och boken) Långdistanslöparen. Nu är den ju en film om klass, överheter och att behålla sin integritet. Javisst. Men det är också en film om löpning.
Den handlar om unge Colin, en ungdomsbrottsling och produkt av sin klass. Han hamnar i ungdomsfängelse där hans vana att springa långdistans för att helt rensa sinnet och tankarna kommer väl till pass.
Den svenska titeln är bra men originaltiteln bättre: The Loneliness of the Long Distance Runner. Det är bara det att “loneliness” har en så trist klang. Byt ut det till solitude och jag skriver under.

  • Postad 2019-08-07
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

Runner’s hiiiigh

Jag förstår att det inte låter mycket men jag sprang fem kilometer på gymmet idag.

Senast jag höll på med löpning var sex år sedan. Jag var på någon slags topp 2013 då jag sprang flera mil i veckan. Sedan blev jag sjuk, jag hamnade på dårhus i två veckor och var tvungen att lägga flera månader på att ta igen mig.
De två sakerna är inte relaterade. Jag hamnade på sjukhus med diagnosen klinisk depression.

Efter det tog jag mig aldrig upp på löpbandet igen. Eller jo, jag gjorde några halvhjärtade försök men allt smakade sjukdom och varje gång kändes som att börja från noll så jag lade av. Gömde löpgrejerna på vinden och har levt på gamla meriter sedan dess. “När jag sprang flera mil i veckan…”.

Idag spelade de Born in the USA när jag kom in på gymmet. Jag knöt näven och drog den i luften helt automatiskt som en glad tönt. Sedan smittade liksom Bruce-glädjen av sig, jag fick någon förnimmelse av att jag faktiskt varit glad på gymmet, gillat att gå dit. Jo just det, det var ju när jag sprang.

Utan att tänka och utan att ens värma upp hoppade jag på löpbandet. Jag tänker “jag är ringrostig, vi kör i fem minuter och sedan kommer jag vilja hoppa av och då kommer jag pressa mig till sju”.

Men jag fick en sån kick av att springa, jag kände igen mig i stegen. Så jag körde på. Jag drog av fem kilometer som i löptermer är jättekort såklart men det är inte poängen, det är inte där den stora glädjen ligger. Den ligger i att den där jobbiga episoden i mitt liv är bakom mig, jag har liksom spräckt barriären nu. Den ligger i att jag inte bara klarade 5 kilometer utan gjorde det med lätthet och glädje. Och den ligger i att det verkligen finns någonting som heter runner’s high och som jag belönades med idag.

  • Postad 2019-08-02
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Nya besked

Nås av beskedet att det inte alls är bakterier i bettet och att jag äter antibiotika i onödan. Sköterskans exakta ord. “Du äter det i onödan”.
Hon ringde eftersom svaren på bakterieodlingen de tog kommit från labbet och den visade inga bakterier alls. Jag var tvungen att fråga vad som menades. Jag är fortfarande inte helt klar på det. Såret såg värre ut idag, ska inte gå in på detaljer men handen svullnade upp igår kväll under bion. Ja, jag såg Rocketman för tredje gången. Det är rekord för mig. Inte att se en film tre gånger, det finns flera filmer jag sett tre eller fler gånger, men att se den på bio tre gånger. Betala för ett biobesök av samma film. Igår var i alla fall första gången jag såg den med text och det uppskattade jag, det gav faktiskt lite av en dimension. Alla låtar var textade, till exempel, på ett härligt poetiskt vis. Tolkningar, helt enkelt. Som att Tiny Dancer började med “Brud i blåjeans” (“Blue jean baby”).

Där satt jag, jag hade för en gångs skull fått med mig A, och kände handen svullna och pulsera medan jag än en gång fick den där känslan man får när man plötsligt vill spara någon. Ja, spara någon. Det är det bästa uttryck jag kan komma på. Som Elvis-människor som åker till Graceland för att spara honom. Jag gick hem och googlade på Elton John-tröjor. Var på väg att beställa en också innan jag hindrade mig. Mest för att jag vill sluta handla grejer och det är inte så att jag behöver en Elton John-tröja.
Det är bara för att du vill spara på honom, tänkte jag för mig själv.

Hur som helst. Handen svullnade, Elton/Taron sjöng Rocketman och jag kände någon helt felvriden nöjdhet över att As ögon tårades. Aha! Tänkte jag. Aha! Jag känner honom fortfarande bäst av alla.
Felvridet, som sagt.

Hur som helst. Handen svullnade, jag ringde sjukvårdsupplysningen och i morse närakuten och allt det där. Inga bakterier, handen fortfarande svullen och stor som på en knubbig bebis ungefär. I proportion då. Fick en inköpslista på saker att lägga kompress med (alsolsprit som huvudingrediens) och så här ett dygn efter handens rop på hjälp är såret faktiskt lite, lite bättre.

  • Postad 2019-08-01
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Biter handen som matar en

Nu blev det så att jag tog ut djuren till gröngräset på kyrkogården. De blir så glada då, man märker att de är i sitt rätta element. De slukar gräs som små dammsugare och sträcker upp nosen och plockar upp dofter i luften.

Ibland men väldigt sällan slåss de. De ryker ihop och blir till en enda boll och man ser inte vad som är vad eller vem som är vem. Det är läskigt. Aldrig har uttrycket “ryka ihop” passat så bra.
De rök alltså ihop och jag förde ned en hand för att sära på dem och det är någonting man inte ska göra, jag vet. Men det ser ju så hemskt ut när de vildar sig så. Jag blev självklart biten själv, det är det som händer och skälet till att man inte ska sticka ned handen som en annan amatör.

Men såren blev inte djupa. Jag satte på plåster och tänkte inte mer på saken. Förrän två timmar senare då handen svällt upp till en absurd nivå, det såg ut som om jag gömt en halv golfboll under huden. Började googla på hur man tar den svullnad, är det bara is som gäller eller? Ringde sjukvårdsupplysningen som aldrig någonsin varit till någon hjälp, de säger bara att man ska uppsöka vård. Samma sak nu, “gå till närakuten”. Jag suckade högt.
“Har du något annat råd?”
“Mitt råd är att gå till närakuten”.
Överdrivet för ett sådant minisår tänkte jag innan smärtan började stråla ut i hela handen som inte gick att varken knyta eller sträcka ut. Dessutom började knogarna ömma fast bettet satt mitt på handryggen.

Jaja. Närakuten blev det. Infektion var det. Antibiotika tre gånger om dagen och visst temporärt handikapp, upptäcker att jag inte kan knyta skorna eller sätta upp håret till exempel. Ändå nice eftersom det gör att jag blir hänvisad till att kolla brittiska polisserier och dricka juice. Med otvättat hår.

  • Postad 2019-07-31
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 6

Etiketter None

Djurens sommar

Nu blir det tjat om djuren igen men det är ju på förekommen anledning. Den här värmen slår mot dem. Den slår mot mig också naturligtvis men jag har inte päls och jag kan ta ett kallt bad och stå ut.
Figge har fått en reva i ögat. Antingen är det Alfen som rivit honom eller så har han skadat sig på ett styvt höstrå. En reva i alla fall som jag gjorde rent med linsvätska och en tops. Det kom gulfärgat blod på topsen, stackars lilla liv. Jag pratade med en veterinär och fick rådet att köpa lindrande droppar. Nu har jag gjort det så nu har vi ett projekt, Figge och jag. Vi har en sak som är vår och som binder oss samman. Han har ont i sitt öga och jag vill ta bort hans smärta. Jag vet inte om han fattar att jag vill honom väl när jag droppar vätskor i hans öga. Även om han får en bit godis efteråt.
A vill resa och jag känner att jag inte kan. Jag flyger redan för mycket, shoppar för mycket trots att jag tänker på mina köp, resonerar kring dem och avstår. Han ska flyga ned till Skåne. Jag ber honom ta tåget men jag kan inte vara den personen. Jag kan varken kasta sten i glashus eller vara den som dikterar villkor för andra. Jag vet det.
Men valet, för min del, att stanna hemma istället blir enklare när jag har mina djur. Jag måste ta hand om dem, jag vill ta hand om dem. Mest av allt vill jag bara umgås med dem, iaktta dem och tänka att de kan lära mig saker. De funderar inte på döden eller på vilket intryck de gör. Måsten eller konventioner. De är mesta möjliga mindfulnessvarelser som bara lever i nuet.
Det är det jag tänker på.

  • Postad 2019-07-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

RIP

På förekommen anledning: jag intervjuade Blade Runner-skådisarna i Venedig en gång. Det måste varit 2007 för det var inför en redux-utgåva av Blade Runner.
Daryl Hannah trodde att hon var ditbjuden bara för att softa och var därför lite trumpen minns jag. Hörde henne prata med någon pr-person och hörde henne säga någonting i stil med “om jag hade blivit informerad…” och “men jag kom just hit”.
Jag var livrädd för Rutger Hauer pga Liftaren och han såg det på mig. Han var sist ut, steg in i rummet och fick crazy eyes som han fixerade på mig. Han steg fram mot mig och väste ’Hi kid’ som i filmen. Sedan garvade han och sa att det finns alltid någon i varje sällskap.

RIP.

  • Postad 2019-07-25
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

På Ica

Igår såg jag en sliten man på Ica. Axellångt, fett hår och mustasch. Han hade en t-shirt som det stod ALLT ÄR DITT FEL på.

  • Postad 2019-07-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Glada sommar

Vaknar och somnar med en oro och nervositet men försöker att bara ignorera. När jag inte ignorerar tränar jag eller så håller jag på med andningsövningar eller andningsfokus. Börjar sakta tro att detta är människans normaltillstånd.
Ser på mina marsvin som ju vet – eller borde veta – att jag är deras vän. Om inte deras vän så i alla fall den som ger dem mat, som hjälper dem i deras överlevnad. De borde känna igen min doft som “ofarlig” eller i alla fall inte ett primärt hot. Ändå har de kvar sitt flockbeteende och djupt nere i deras gener vet de att de är bytesdjur så de springer ifrån mig när jag närmar mig dem. Springer, flyr, gömmer sig. Det är deras normaltillstånd – att inte lita på någon, att utgå från att ingen vill dem väl.
Är det mitt normaltillstånd?
Sådan vill jag inte vara. Så varför är jag orolig och nervös hela tiden? Var bjuden på två födelsedagsfester i helgen, hade tänkt gå men ändrade mig. Det gick inte, funkade inte.
Kanske är det inte alla andra som inte vill mig väl som är den stora oron, kanske är det att alla andra ska tro att jag inte vill dem väl som är rädslan?

  • Postad 2019-07-08
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen