Jazzhands

Vintergris

Nya tider stundar. Till vintern skaffar jag egna grisar och med grisar menar jag marsvin.
Säljer av mitt antika sminkbord på kommission för att få plats med deras bur. Planerna är alltså långt gångna. Ett symboliskt skifte ändå, andra värden.

Äter middag med en man jag var oerhört förälskad i för några år sedan. Alltså på en sån där genant nivå. Vi var nog ganska förälskade båda två. Tills vi blev ledsna, i alla fall jag.
Vi sitter på restaurangen, vi har det fint. Han är fortfarande stilig, vi skrattar mycket. När vi kramas är det en lång kram. Han har köpt en ny parfym, jag doftar på hans hals. Det finns ingen attraktion mellan oss, bara värme. Och en bit distans. En liten, liten hands längd mellan hans känslor och mina.
Tänk hur saker ändras.

  • Postad 2018-08-17
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Efter döden – livet

Var tvungen att hälsa på det överlevande marsvinet, se honom igen och att han hade det bra. Det hade han, och med en ny liten kompis. Som konstigt nog ville ligga under det större marsvinet så ofta som det tilläts.
Jag vill inte vara sån, gå hela vägen till galenskap och påstå att djuren är de renaste varelserna och klokare än människor och allt. Men de har ju en fördel vi människor har så svårt med: de lever i nuet.

Sanningen är den. De lever i nuet, när deras vän dör så märker det av det. Ensamheten, frånvaron. Men de lever vidare, de ser en matbit och någonstans att sova. Sedan ser de en ny vän, lika ensam som de. Och tillsammans blir de mindre ensamma.
Just marsvin är i synnerhet fantastiska varelser beträffande sorg och ensamhet. Är de ensamma blir de understimulerade vilket kan leda till depression och allmänt sviktande hälsa. De måste ha minst en vän.

Den nya lilla vännen väger förresten 380 gram. På bilden ligger de båda i mitt knä. Och lever vidare. Efter mitt besök märkte jag att jag var uppiggad och stark. Idag har jag gymmat så att linnet blev helt blött.

  • Postad 2018-08-09
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Sommarregn

Sommarregn är ett vackert ord. Det händer snabbt, jag sitter hemma och känner mig mig slö och oduglig. Himlen brakar ihop, i alla fall låter det så, öppnar sig och häller ned regn. Det blir vått på fönsterkarmen, det droppar ned på golv och byrå. Sedan är det över.

Jag försöker skriva men kommer ingen vart.
Nej, det är inte helt sant. Jag skriver hela tiden men stryker och tar bort i samma takt. Det blir inte bra, det känns inte rätt.

Beställer högar med böcker, läser ett par stycken. Jag inbillar mig att jag ska inspireras.
Nej, det är inte helt sant. Jag har redan min historia, frågan är bara hur den ska låta. Hur den ska berättas.

Läser i mina tekniska böcker om historiebyggande och hur man konstruerar det ena och det andra. Inre och yttre handling. Skriver, blir missnöjd.
Samtidigt skriver jag ett par artiklar och recensioner utan problem. Skriver, kollar tv-serier, skriver klart och skickar. Ja, läser igenom en sista gång också förstås.

Går upp på vinden för att känna att jag gjort någonting av vikt och betydelse denna lördag. Går till gymmet i tjugo minuter av samma anledning. När jag varit där i femton tänker jag nej, jag måste få det till tjugo åtminstone, och sätter mig i en roddmaskin.

Går hem och försöker skriva igen. Nej, skriver. Men det blir inte bra, det känns inte alls rätt.

  • Postad 2018-08-05
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Döden i sommar

En liten varelse dog i min famn. Jag höll den, lade handen på den och svepte in den i en handduk. Jag såg den öppna munnen och försvinna från denna världen och överraskade mig själv med att bli förtvivlat ledsen och sorgsen.

Jag passade marsvinen i bara två veckor och ändå blev jag så förtjust, jag ville göra allt för att ha dem glada. Var jag ute på stan ville jag bara hem och kolla på dem, se dem kila runt och äta grönt. Höra deras oerhört rogivande ljud. Vem har sagt att valljud är det mest lugnande? jag skulle hellre lyssna på ljudspår med kutter från nöjda marsvin.

Jag tog upp dem, de fick vara med och kolla på teve. Ligga på min mage eller arm, sänka sina små huvudet med en nöjd suck. Jag ska bli en galen marsvinstant, jag har inte fattat förrän nu vilka perfekta små varelser de är. Personliga, ljuvliga och med samma oskyldiga, nyfikna och öppna blick som ett får.

Så dog den ena. I min famn dessutom. Jag tror det var värmens fel, jag kunde se att hon besvärades av hettan. Jag kallar henne hon men det var en han. Men hon hade ett tjejnamn.
Jag gjorde allt jag kunde: lade ned isklampar i buren, inlindade i en handduk. Jag lånade As fläkt och lät den svalka dem på avstånd. Man vill ju inte riskera att helt kyla ned dem eller ge dem förkylning. De är känsliga.

Men just den här dagen gick det fort. Utslagen låg hon i buren, att ta upp henne var som att ta upp en trasdocka. Jag lade henne i famnen och strök henne med en fuktig tvättlapp. Hon fick plaska i vattnen i handfatet, jag tyckte hon blev lite piggare. Men sedan lade hon sig i famnen på sidan och verkade få konstiga ryckningar samtidigt som hon inte lyfte huvudet.

Jag grät så mycket, för det lilla djuret som led och för det andra marsvinet som blev ensam. För förtroendet man får (eller tar?) och skörheten i dessa små liv.
Jag grät helt enkelt oerhört mycket. Jag vet att jag gjorde vad jag kunde men ändå, att det inte räckte smärtar mig. Att man har djur till låns, man tar dem till låns. Ska man ens ta djur till låns? Ska jag ens bli en galen marsvinstant om detta är vad man får genomlida när tiden är inne? Och då kände jag ändå bara det lilla livet i två veckor, inte mer.

På kvällen när ögonen var svullna och huvudet dunkade, då jag hade sett marsvinet gapa och försvinna i min famn bara några timmar tidigare tog jag upp den överlevande svartvita lilla grisen. Det fick mig att gråta ännu mer,  över hans ensamhet och oskuld. Ja, jag vet att det låter pretentiöst. En mindre sentimental person hade sagt att marsvinet bryr sig inte så länge han får mat. Marsvinet lever i nuet, har inga emotionella minnen.

Men för mig kändes det som en tragedi och en påminnelse om den eviga frågan: är det värt att investera känslor när man blir så förkrossad? Det gäller inte bara djur, det gäller allt: vänner, familj, förhållanden…

Kärleken är densamma, bara i olika nyanser och intensitet.

  • Postad 2018-08-01
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 5

Etiketter None

Den svikande kroppen

Jag bryr mig inte om bikinisäsongen per se, eller strandkroppar eller vad det nu rör sig om. Det är inte det. Utan det handlar om att inte känna sin egen kropp, att den jobbar emot och inte med mig.

Har tampats med magbesvär som ingen läsare ska behöva ta del av, kan bara sammanfattningsvis säga att senaste rön från läkarskrået är att jag producerar för mycket magsyra, det är därför jag mår illa ständigt och jämt.
Därför har jag, förutom att ta syrahämmande medicin, satts på en ny diet där jag ska äta så basiskt som möjligt. Eller, det är inte rätt ord eftersom det låter humbug. Jag ska undvika syraproducerande mat snarare. Det vill säga kött, alkohol och kaffe. Inga problem där, äter inget av dem. Men också inget socker, vete och – den här svider – inget te.

Hur som helst, har ätit vetefritt (hyfsat i alla fall) och sockerfritt (hyfsat i alla fall) och gymmat mig svettig i flera veckor nu. Får ändå magkatarr, tror det kan ha psykologiska orsaker.

Men det är inte det som stör mig. Det är att när jag väger mig “på skoj” hos mamma så väger jag mer än någonsin. All time high. Rekordvikt. Tyngre än någonsin förr.

Igen: det handlar inte om Beach 2018, sommarkroppen eller bikinisäsong. Jag går i shorts eftersom det är varmt, mina lår är stora – so what?
Det handlar om min svikande medelålderskropp. Om att man blivit ett oflyttbart berg, en stor klump betong som sitter där det sitter.

Nej, det är inte ett fall av “muskler väger mer än fett”, som A försökte dra till med. Det stämmer inte. Ett kilo muskler väger lika mycket som ett kilo fett. Muskler tar mindre plats bara. Och mycket mer muskler har jag inte utvecklat trots svetten på gymmet.

Det handlar om den svikande kroppen. Den man får acceptera och göra sig vän med och van vid. Och fortsätta gymma för att det “känns bra”.

  • Postad 2018-07-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 5

Etiketter None

Om skrivande, förresten…

Det här är en av mina absoluta favoritförfattare. Inte för att jag är ensam om att beundra Julian Barnes, han vinner priser på priser och är troligtvis en av Englands mest kända moderna författare.

Jag beundrar honom av många skäl. Hans mångsidighet, hur han kan anta flera olika röster och alla känns trovärdiga och autentiska.
Han är också hyperintellektuell, på ett vis som man tänker sig att franska lektörer och engelska kolumnister är. Julian Barnes är i stort sett båda, en enorm frankofil och en engelsk tyckarröst.

Han är ganska hemlig i övrigt, alltså om sitt privatliv. Men den som läst hans böcker vet att alla är dedikerade till “Pat” som var hans fru i trettio år. Tills hon inte var det längre utan dog av en hjärntumör 2008.
Efter det kom “Livslängtan” (2013), eller “Levels of Life“, en superkonstig bok vid första anblicken. Första delen av boken handlar bara om luftballonger och ballongfärder. Andra delen också. Man fattar ingenting. Den tredje delen däremot handlar om sorg och sorgebearbetning. Detta tunga, svåra och så ohyggligt ensamma. Det är ingen slump att man också säger sorgearbete. Det är ett arbete. Ett hårt och slitsamt sådant. Man får i stort sätt lägga om livet.

Han beskriver deras kärlek. Nu översätter jag fritt men någonting i stil med “Man sammanför två människor som aldrig stött samman förut och ibland uppstår någonting helt nytt, en förändrad värld.”

Man fattar kopplingen, besattheten av någonting. Som luftballonger, varför inte. Fördjupa sig i någonting när ens känslovärld rasat samman.

I vilket fall som helst läste jag “The sense of an Ending” när jag skrev “Inte helt hundra“. Det var ju ett misstag såklart. Den är oerhört bra på sina håll, så pass att jag tänkte att varför ska man bidra med en medioker bok till världen när det finns författare som Julian Barnes? Jag blev nedslagen. Jag gav upp där för ett tag.

Jag köpte hans senaste “The Only Story” direkt när den kom ut men vågade inte läsa den. Jag håller ju på med ett bokmanus nu, filar på synopsis och ton. Första kapitlet, berättarrösten och så vidare. Jag visste att det skulle vara vanskligt för mig att läsa Julian Barnes. Den skulle ju kunna vara så bra att jag blev tacklad.

Men igår kunde jag inte hålla mig längre, jag började läsa. Och blev såklart fast. Läste till sent på natten, vaknade långt efter att jag hade tänkt vakna.
Visst är det nedslående. Men på samma gång är det ju fantastiskt, att böcker kan tala så. Jag kommer aldrig ens hamna i närheten av Julian Barnes liga, inte ens bland hans intellektuella fans. Jag tar inte alla litterära referenser i “Flaubert’s Parrot“, jag är inte ens där. Men kan uppskatta hans verk ändå. Tonen, skärpan. Det är det han har – en skärpa.

Men samtidigt, någonstans är man en del av sina idoler. Det tror jag. Man samlar på sig dem, ens fiktiva skyddsarmé och allierade. Idoler, dyrkan. Vår längtan att vara med dem och samtidigt vara dem. Kanske är vi summan av de vi beundrar. Alltså inte för att låta högtravande. Bara att kanske finns det en styrka att hämta hos dem som är bättre än oss själva.

  • Postad 2018-07-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Summertime madness

Den här sommartröttheten som kommer av att göra ingenting. Lägger mig tidigare eftersom jag börjat vakna senare och senare. Jag gillar inte sådana oregelbundenheter, jag vill vakna samma tid varje morgon.

Ser en film om Ingmar Bergman och han påminner så mycket om någon, jag är osäker på vem. En gammal man som struttar, blixtrar med ögonen och skärper blick och stämma. Men som är svag i kroppen, har stickad väst och kofta utanpå skjortan för att hålla sig varm. Han som minns, sedan inte minns och sedan minns igen.
Jag kommer inte på vem han påminner mig om men jag vet att det är någon. Eller alla gamlingar, förr eller senare. Genier eller ej.

Jag minns den här värmen och de här skuggorna. Det är samma värme och samma skuggor från när jag var liten. Jag var trött om somrarna då med. Skuggorna var långa när jag gick upp för asfaltsbacken från badet, benen har aldrig känts så trötta och tunga. Snart hemma, snart hemma.

Jag möblerar om hemma. Köper nya kuddfodral, spikar upp saker på väggen. Tar ned en hylla och ser den lämna stora hål efter sig som jag måste spackla igen. Men jag tycker inte det gör så mycket, lägenheten lever ju.

Däremot blir jag trött. Jag måste skriva, jag har faktiskt en deadline nu. Jag har jobb, artiklar som ska hjälpa till med hyran. Och jag tänker att jag ska börja skriva efter att jag vilat. Och sedan vilat lite till.

Sommaren kommer med värme och trötthet. Ungefär samma ironi som att ungdomen är bortslösad på ungdomar. Om sommaren bara kunde komma när man var lite piggare.

  • Postad 2018-07-09
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Disciplin (och brist på)

Jag beundrar disciplinerade författare. De som har en skrivstuga eller ett skrivbord på något kontor, som sätter sig där på morgonen och sedan skriver tills det är dags att gå hem och äta middag.
Jag tror det handlar om attityd och filosofi. Eller, jag är helt övertygad om att det gör det. Ser man skrivandet som sitt yrke, någonting man vidareutbildar sig inom och blir bättre på så är man mer benägen att vara disciplinerad. Man är inte så sentimental eller romantisk kring det hela. Man ser inte skrivandet eller författandet som en av gud given talang eller liknande.

Jag känner flera författare som jobbar så. Som tar skrivkurser, läser böcker om manusskrivande och spänningsbyggande. Som går ned i tid på jobbet (som skribent i någon form) och avsätter onsdagar och fredagar till att bara skriva litterärt. Det är de som får saker gjorda.

Jag känner också aspiranter. Jag kallar dem det i brist på ett bättre ord och för att särskilja dem från De Disciplinerade. De som vill – och säkert också kan – men vars attityd hindrar dem. Tanken på att det krävs genialitet för att bli författare, att det är en position man måste förtjäna. Idén om att varje mening måste vara perfekt. Den skrämmande föreställningen om verket som inte håller måttet.

Egentligen tror jag båda attityderna är nyttiga. Det är som Jane Austens Förnuft och känsla. Man kan inte leva utifrån enbart det ena eller det andra. Man kan inte bara skriva på och jobba utifrån att hårt arbete alltid lönar sig och allt som produceras i skrift också är värt att tryckas.
Det finns ju också en dimension av känsla, talang, lyhördhet i bra skrivande. Annars skriver man ju en katalog eller en instruktionstext.

Får en kommentar från en läsare (älskar kommentarer från läsare!) om mitt skrivande. “Har du ett schema du går efter varje dag? Skriver du på morgonen? Hur mycket skriver du? Tecken eller timmar? Jag tycker det är så himla intressant att läsa om andras skrivprocesser.”

När jag skriver journalistiskt är det oerhört odramatiskt. Jag planerar in när jag ska skriva och så gör jag det. Börjar ofta med första meningen. Eller med att researcha, beroende på vad jag ska skriva om. Men när första meningen är satt är jag ganska på banan med hur resten ska se ut. Första meningen blir som ett abstrakt till en uppsats, en sammanfattning (åtminstone för mig, i min tankeprocess) om resten. Även om det inte alltid är så i praktiken sedan.

Skriva litterärt däremot, det brukar ta en annan form (och tid!). Jag skriver mycket och stryker mycket. Det är väl första stadiet. Eller, nej, första stadiet är att bara skriva. Övertala sig själv om att bara skriva på. Redigera kan man göra sedan, det gäller att bara skriva för att hitta tonen. Låta saker, karaktärer bara komma fram som de vill. Men tonen, framför allt.

Sedan, när jag har någon slags känsla för vad jag skriver, brukar jag bara köra på. Redigera och stryka finns det alltid skäl till, tids nog. När jag skrev Åsneprinsen började det egentligen med en känsla. Jag tänkte på känslan av undantagstillstånd, när regler inte gäller längre. Jag mindes när jag var liten (1987!) och såg på jullovsbio på Victoria här på söder och ljuset slocknade. Det var elavbrott i hela staden, faktiskt det största i Stockholm. Jag minns känslan av överlevnad blandad med spänning. Av att behöva tänka på saker man inte tänkt på förut, av att känna sig sårbar.

Åsneprinsen började med den känslan, den scenen. Nu finns just den scenen inte med i boken. Men det började där och det var därifrån jag började nysta.
Jag är inte så sentimental (tror jag) vad gäller skrivande, jag stryker oftast mer än gärna. Jag stryker halva boken och skriver om. Är man inne i tonen, rösten så är det inte så svårt.

Sedan åker jag ju oftast bort. Det händer faktiskt någonting med en text när man isolerar den, när man går in i bara den. Jag tycker att det är som att gå in i en film, där filmens regler gäller och man får bara acceptera dem. Annars blir det ingen magi.

Jag är varken den disciplinerade Stephen King/Jan Guillou-typen eller den romantiska, ordkonstnärliga som till vilket pris måste känna och smaka på ord. Jag är nog ett ganska dåligt exempel på författare eftersom det dels aldrig varit ett mål i sig för mig, och dels inte känner mig som författare utan bara någon som skriver. Och ibland blir läst. Det har väl med självförtroende att göra, men också attityd, som sagt. Och filosofi. Om jag skulle ge någon skrivande person (eller person som aspirerar på att skriva) ett råd så skulle det vara att faktiskt börja utifrån attityd och värderingar. Varför skriver jag? För att jag drömmer om kicken att se mina tryckta ord i en bok med tjocka pärmar?
För att jag ser en historia framför mig som är värd att berätta?
För att jag vill?

Jag tror faktiskt att det finns mycket att hämta i att undersöka vad man håller på med, vad som faktiskt motiverar ens skrivande. Därefter blir det enklare, klarare. Och mycket, mycket tydligare.

  • Postad 2018-07-01
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Repetition

Drömde samma dröm i natt igen. Ska börja kalla den Den eviga drömmen. Eller ständiga.
Den om pappa som lever men ska dö genom något omöjligt uppdrag han ska ut på. Han vet det, jag vet det och vi förhandlar. Det slutar alltid med att jag förlorar.
Jag saknar honom väldigt mycket, han gör sig påmind i dessa tider. Han dog på midsommarafton, han skulle fyllt 65 två dagar därpå. Jag borde åkt till kyrkogården och lagt en blomma i helgen men istället var jag ute i skärgården. Jag drömde om honom. Och ser hur världen omkring mig, med undantag för kanske en eller två personer, är helt opåverkad av hans död.
Alla dessa människor som försvinner ur folks liv varje dag. Jag blir galen när jag tänker på flyktigheten.
Jag misstänker också att fler drömmar kommer att dyka upp framöver. Ska ta tag i bokmanus nu och siktar på att ha någonting att lämna till redaktörer i slutet av juli. Alltså, jag har ju synopsis klar. Men den måste bli mer detaljerad och de kapitel jag skrivit måste helt enkelt bli bättre. Och med bättre menar jag tyngre, djupare och tydligare. Och där kommer bearbetningen och drömmarna in. Detta, misstänker jag, är bara början.

  • Postad 2018-06-27
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Mitten av sommaren

Det är faktiskt en grej, att man hamnar i otakt efter att ha haft ett besök, varit på en resa eller helt enkelt haft semester. Jag vet inte vad det finns för ord för det med post-semester-stress? Men det är inte stress, det är egentligen bara en process som handlar om att komma ikapp igen.
Betala några räkningar, hämta paket från posten, boka tvättid, svara på e-mail och läsa några dokument man lagt undan för tillfället.

Han åkte hem idag, det känns okej. Eller alltså, det är såklart trist och det känns annorlunda. Man vänjer sig så snabbt vid det ena eller det andra. Sällskap till frukost och inget sällskap till frukost. Men det är som det är, jag är lugn och kommer inte att känna oro i natt.

Däremot känner jag mig slut i hela kroppen. En sorts utandning – eller snarare utpustning – som kommer efter en ansträngning. Efter att ha lagt saker åt sidan, tänkt ett steg före varje dag (vilken buss blir bäst, vilken restaurang ligger närmast och kostar inte för mycket pengar och där vi inte varit förut, när ska jag säga till mamma att hon kan komma över…).
A föreslog träning och sedan middag vid halv åtta. Jag sa att jag tror inte jag pallar så sen träning och så sen middag. Han sa att okej, då skulle han försöka tidigare och okej, då kunde vi träna och äta en annan dag, eller bara äta.
Sen sa han “Vi ses där fem över sju?” och jag gick och väntade utanför gymmet och han utanför restaurangen…Kändes typiskt, en liten otakt där. Som måste kommas ikapp.

  • Postad 2018-06-25
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen