Jazzhands

Ens rätta jag

Jag sprang igår. Jag hade linne och shorts, två plagg jag annars alltid generas över att bära. Två plagg som gör mig självmedveten och får mig att tänka på hur mina överarmar och lår ser ut. Skvalpar de? Tänker folk “oj, hade jag sådana överarmar så skulle jag göra någonting åt dem”.

Jag sprang igår och gladdes åt de små framgångarna. Visserligen sprang jag bara fyra kilometer men jag sprang aningen, aningen snabbare. Än vad? Än mig själv,

De små framgångarna. Jag minns en krönika för länge sedan av Linna Johansson (hon är så bra!) som handlade om doping och där hon uttryckte en förståelse för de professionella idrottsmänniskor som dopar sig. Det handlar inte om att springa supersuperfortare utan att orka lite till, den lilla sekunden snabbare, de tio metrarna.

Just den lilla sekunden, de tio metrarna betyder någonting när man tävlar mot sig själv.

Apropå tävla mot sig själv försökte jag på ett amatörigt sätt quizza min kompis K. Hon tycker om att shoppa, jag tycker om att shoppa. Hon, liksom jag, kan kämpa mellan en absolut och reell miljömedvetenhet och tänka att allt går åt helvete, jag kan inte hålla på och shoppa medan världen brinner och den andra ytterligheten som är shoppingen som den omedelbara tillfredsställelsen.

I vilket fall som helst så försökte jag på ett amatörigt sätt hävda att vi ska gå till botten med shoppingens själva kärna. Varför shoppar man, vad är det man får ut? Och nu menar jag shopping som i okynnesshopping, allt utöver det nödvändigaste.

Vem tävlar man mot när man shoppar? Sig själv? Andra? Och i så fall, vad vinner man. Ja, ni fattar tankegången. Den är inte supersvår eller superintellektuell. Jag medger detta.

Är det fåfänga?
Nej, det är att ikläda sig och omge sig av allt det som får ens innersta jag att träda fram, menade K. Och jag fattar precis vad hon menar.

När jag sprang igår tänkte jag att kanske linne och shorts är det som, i alla fall i just denna stund, är det som mitt innersta jag ska ha på mig. För att träda fram.

  • Postad 2020-01-18
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Små och stora sjukdomar

Det tråkigaste med marsvin är att de är så känsliga, sa en jag känner som föder upp djuren. De blir så lätt sjuka, de dör så lätt.
Så när jag kände en knöl runt Figges ena juver förstod jag direkt att nu var det min tur att uppleva det alla marsvinsägare, kanske alla djurägare, upplever: hjälplösheten.

Det visade sig mycket riktigt vara en tumör, precis som jag misstänkte. Den behöver opereras bort så snart som möjligt. Problemet är att det är så oerhört få kliniker i Stockholm (och då räknar jag in Märsta och Sigtuna) som opererar på smådjur. Det krävs en helt annan kunskap, det är en så mycket större risk förknippat med narkos hos de små djuren. De reagerar helt annorlunda på stress och trauma.

Så det finns ingen tid för Figge, inte i hela Stockholmsomårdet med omnejd, förrän om fjorton dagar. Idag känns den större än för några dagar sedan då jag upptäckte den. Igår läckte den. Det känns så trist, så hjälplöst.
Han får extra godisar och extra kramar. Att vara så olyckligt och lyckligt ovetande – om både sitt öde och om hur älskad han är.

  • Postad 2020-01-10
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Trött

Nej, det är varken vintermörkret eller det disiga ljuset. Jag sover inte eftersom jag inte somnar. Igår tog jag melatonin och insomningstabletter men låg ändå vaken och irriterades över att jag låg vaken långt in på småtimmarna.

När jag ändå irriterades över att jag var vaken passade jag på att irriteras över annat också.
Bränder i Australien, min egen svaghet kring kakor och gotter, ett irriterande ljud jag inte kan lokalisera men kommer från vinden som letar sig in i någon glipa i fönstret.
Jag vaknar – ja, jag somnar och vaknar om, somnar och sover tunt – trött och irriterad.

Jag får ingenting gjort. Är jag irriterad på mig själv?
Ja, klart jag är. Jag vill resa till England, jag vill skriva. Men jag kan inte flyga mer än de resor jag redan gör. Jag irriteras över bilder på Instagram.
Irriteras jag över min egen lathet och bristande disciplin kring skrivandet?
Skyller jag ifrån mig?
Antagligen.

Detta gör mig också irriterad. Och jag ligger fortsatt vaken.

  • Postad 2020-01-03
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Annandagsblues

Jag packar ned julen. Det mesta av den i alla fall. Pynt och små, dyra glitterfigurer jag samlat på mig under åren. Det är alltid häpnadsväckande hur snabbt julpyntet känns gammalt, hur snabbt julen känns över.

Är det för att jag frilansar och har deadlines samma dag som folk kommer tillbaka till redaktionen? Då mina texter ska ligga och vänta på dem som en första uppgift efter semestern?

Nej, jag tror det är någonting allmängiltigt. Jag tror också att det har att göra med min latenta stress och underliggande krav på att inte göra någon besviken. Inte reta upp någon, inte starta någonting trist på självaste julen, inte ge fel julklappar.

Jag drömde (därför) att jag träffade mormor på tunnelbanan. Jag sa att jag skulle hälsa på henne “senare”. Hon nickade, lite besviken, reste sig för att gå av fast det inte var hennes station och hoppade ned på spåret. Jag satt i chock och förtvivlan, fullt medveten om att skulden var min.

Har drömt mycket sånt nu. Skuldtyngda drömmar, drömmar i vilka jag stressar mig sönder och samman.

Så nu monterar jag ned julen. För den här gången.

  • Postad 2019-12-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Julens saknad

En sak som är riktigt jobbig är att förlora en förälder. Säkert att förlora vem som helst som står en nära men en förälder är ändå någon som (i bästa fall) haft en fast, fixerad position i ens liv och som aldrig kan ersättas.
Jag drömmer fortfarande om pappa. Jag vet att det börjar bli tjatigt, hur många år har jag inte skrivit samma mening? Elva, för att vara exakt. Han dog 2007.

Vi var aldrig särskilt bra på jul i min familj. Varje år låg Disneyjulen framför mig som en hägring. Den julen som en gång, någon gång skulle infinna sig. För det är så julen ska se ut. Jag menar, om alla, rent kollektivt, har samma önskejul så borde alla, medvetet och undermedvetet, sträva för att uppnå en sådan?

Men vi kom inte dit. Dock minns jag en jul, runt 2005 eller 2006. Då hade det börjat etablera sig att jag gick till pappa den 23:e och mamma den 24:e. Pappa hade en slappare syn på julen, en uppfattning om högtiden som var färgad av både Sverige och någonting annat. Lax fanns till exempel med på matbordet, men såsen var någonting hemmasnickrat och inte gravlaxsås. Som vanligt ansåg han att en sallad inte var en sallad om den inte var uppblandad med majonnäs. Och så vidare.
Det godaste på julbordet, enligt honom, var Janssons frestelse. Men polack som han var kunde han inte uttala det korrekt. Han ringde mig och sa att han inte hittade ett enda recept på Janssons på hela Internet. Jag sa att det verkade ju konstigt, letade upp ett och läste upp det över telefon medan han tog anteckningar. När jag kom hem till honom senare den dagen såg jag att det stod “Jonsons” i sökfältet. Inte konstigt att han inte fick några träffar.

Julklapparna var av det lite tankspridda, praktiska och nollkoll-iga slaget. En gräddost, en halsduk från Hötorgsmånglarna, en lustig teckning.

Jag saknar det. Det var inte så att det var ett prestigelöst firande. Han serverade cola till maten eftersom det är dyrt och någonting man inte dricker till vardags. Jag saknar hans perspektiv, hans entusiasm. Jag saknar honom.

Jag drömde samma dröm igen för inte alls länge sedan, den där han ska iväg på ett uppdrag som alla inklusive han själv vet att han inte kommer att komma tillbaka ifrån. Men i den drömmen finns ändå alltid en liten strimma hopp. Han skulle kunna, som i filmen, klara sig på ett mirakulöst sätt. Man hör ju om folk som räddas av mirakel, man ser ju filmer där människor alla trott var döda kommer hem igen och knackar på dörren.
Jag tror det är ett nytt inslag i drömmen, den lilla, lilla strimman hopp. Att han trots allt klarar sig.

Jag vet inte om det gör drömmen sorgligare eller aningen mindre sorglig.

Alldeles nyss tog jag en tupplur. Jag är så trött nu för tiden, jag orkar ingenting. Knappt skriva.
Jag hamnade i ett sånt där stadium där jag befinner mig i drömmen men också är medveten om att jag befinner mig där. I den var jag i en lägenhet som var vagt bekant och jag insåg att det var lägenheten jag bodde i som riktigt liten, som småbarn. Jag hörde röster och jag förstod att mina föräldrar var i lägenheten och jag var både liten och vuxen på samma gång. Alltså förstod jag i drömmen att jag måste ta tillvara på detta, umgås med pappa (och mamma). Men jag kunde inte, i drömmen var jag fast. Jag sprang runt i lägenheten men rösterna var bara just det – röster.
Jag vaknade med sorg och en liten panisk känsla i bröstet.

Varför är jag så trött?
Varför skickar jag femtio julkort varje år till när och fjärran? Bakar frysen full av kakor, orkestrerar mamma kring menyförslag, beställer dyr sill från fiskaffären istället för att köpa på ICA, slår in klappar redan i november.
Jag ser fortfarande Disneyjulen som en hägring. Men det jag egentligen längtar efter är omöjligt att uppnå för pappa är död. I brist på en jul med honom strävar jag efter perfektionen fortfarande.
Jag vet inte om det r sorgligt eller mindre sorgligt det heller.

  • Postad 2019-12-18
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

2019

  • Postad 2019-12-08
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Juletid, gammeltid

Åldern alltså. Gick på ett gympass i fredags, ett jag brukar gå på men oftare. Nu var det en vecka sedan sist och det är aldrig en överraskning att kondition och styrka är en färskvara.
Instruktören, en hurtig dam i medelåldern, hade bestämt att varannan station skulle vara styrketräning och varannan flås. Man är tre personer i varje grupp och jag hamnade med två gulliga ungdomar. Gjorde naturligtvis det stora (medvetna) misstaget att försöka hålla jämt tempo med dem. Man vill inte känna sig som latmasken i hörnet, det vill man inte.
Men för det första kunde jag inte hålla jämna steg hela tiden och för det andra blev jag mörkröd i ansiktet av ansträngning. När jag kom hem lade jag mig på vardagsrumsmattan och satte ett marsvin på magen. Jag låg bara och andades och marsvinet satt still i sin förvirring, van att bli klappad och hållen.

Jag har haft ont i ländryggen ett tag, det märks mest på morgonen och kvällen. Det spelar inte riktigt någon roll hur jag ligger när jag ska somna, smärtan kommer krypande och säger hej ändå. På morgonen måste jag försiktigt krumma ryggen för att gå upp. Nog är nog tänkte jag och bokade en tid hos idrottsmassören, de brukar veta vad de gör och frågar aldrig om de ska “ta det försiktigt”. Fick en ung man, säkert inte mer än 23 år. Han var oerhört skicklig och lyckades hitta alla onda punkter, klämma åt ordentligt så att jag kved. Ingen pardon. Sånt uppskattar jag. Jag frågade hur han kunde hitta dem så specifikt och snabbt? Han sa “Efter att man jobbat så många år och känt på så många kroppar…” och jag tänkte men du är ju så ung, började du när du var 15? Och kände mig gammal.

Sedan gick jag med mamma och såg “Lola”, en enmansföreställning med Tommy Körberg som handlade om åldrandet (och rätten att vara sig själv, om än utanför normer).

Så vad landar detta i? Åldersnoja, såklart. Herregud vad kroppen bågnar och sinnet sviker. Men också detta: tacksamheten. Att få leva, att bara ha diffus smärta i ländryggen som enda riktiga krämpa, att kunna ta sig igenom krävande gympass. Jag bakar vansinnesmånga kakor, gör små kakpaket och ger bort. Sånt man gör när man har lyxen att vara ensam och passerat stadiet och åldern för att tycka att “hembakat” har en ålderdomlig klang.

Skål.

  • Postad 2019-12-08
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Annars då?

Jo tack, skriver om skitstövlar i Aftonbladet och jobbar med research till ett tv-projekt.
Jag är, som alla andra, besatt av Succession och efter sista avsnittet behov av gruppsamtal, också som alla andra. Skummar nätet på analyser (hittar många), pratar med min kompis Clara som är i samma situation. Kan inte bärga mig, älskar att fullständigt uppslukas av tv. När tv är så pass bra så att man känner karaktärerna, förstår dem – och samtidigt föraktar dem.

A som ser en film på bio i snitt två gånger om året har slagit rekord genom att se fyra filmer hittills i år. Han såg Joker. Det är spännande att prata med människor utan någon som helst popkulturell förankring i filmvärlden, så uppfriskande. A såg filmen som ett helt fristående verk och “tog inte” “referensen till Batman”, som han förklarade sedan.
Jag frågade om han hade följt “debatten” kring filmen men den hade han missat. Helt förståeligt.

Debatten som i absolut mest komprimerade kärna frågar sig huruvida det är moraliskt försvarbart att göra en film där publiken förväntas sympatisera med en INCEL-man som begår fruktansvärda handlingar har också färgats av att det just är Joker som skildras. En karaktär som har inspirerat till verkliga dåd, varav ett oerhört tragiskt och våldsamt där en ung man, iklädd Jokerutstyrsel, gick in på en biograf och sköt ned människor i publiken.

Jag tycker förstås inte att detta är en debatt. Alls. Självklart ska filmskapare få undersöka och porträttera också mörkare karaktärer, och jag tycker att det är stor skillnad på sympati och förståelse. Eller, i Jokers fall, sympati och att tycka synd om. Man kan tycka synd om någon utan att för den sakens skull sympatisera eller – här är det viktiga – förlåta. Det finns många som begår osympatiska och förkastliga handlingar som man kan tycka synd om. Men det betyder inte att det rättfärdigar deras handlingar. Man kan förstå deras motivation, deras resonemang. Och så kan man välja att inte hålla med, att tycka annorlunda.

Att se en film som utmanar känslor (åt endera håll) är väl ändå det bästa man kan hoppas på när man sätter sig i en biosal.
Eller, för den delen, framför tv:n. Som med Succession, en så fulländad serie där ens sympatier verkligen utmanas. Joker är ju en seriemördare. Folket i Succcession är i bästa fall själviska as som vet om att familjemedlemmar gjort vidriga saker och/eller mörkat vidriga saker. Varför ska man följa en serie som handlar om osympatiska människor? Varför ska man bry sig om deras öden?
För att det utmanar. För att det är konst. För att det är roligt. För att det visar en spegelsida av vårt samhälle som är nog så nyttig att beskåda.

  • Postad 2019-11-18
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Helgon

Allhelgona har kommit och gått. Jag saknade att gå till kyrkogården i år, jag har inte besökt pappas grav på länge nu. Jag har inte dåligt samvete eller så, gravar är till för de levande som bekant.
Jag har i alla fall inte dåligt samvete för pappa, han finns inte längre. Om något har jag dåligt samvete mot pappas fru som besöker graven bra mycket oftare. Hon sätter blommor, planterar små träd och buskar. Hon sköter helt enkelt om graven, och jag gör det inte.

Jag har tänkt på det, på vad man vårdar. Uttrycket “att vårda ett minne” är väl i viss mån vad en grav är. Ett bevis på att någon en gång levde, men också beviset på att denne inte gör det längre.

Jag har boken jag vill skriva om pappa närvarande hos mig, eftersom jag skriver på den då och då (men tänker på en desto mer). Den handlar också om att vårda minnen.
Det här är min tanke: våra minnen formar oss. Men mer än så formar vi våra minnen.

Fotbollskillens pappa dog för inte länge sedan. Det kom inte som en överraskning, han fick en hjärntumör och en beräknad livstid på tre månader.
Bara en dag efter att han dog fick jag ett meddelande från en av min killes släktingar som frågade när jag skulle vara i staterna igen för de ville ha en “celebration of life”. En sådan kan se väldigt olika ut men går ut på att man samlas och minns den döde. Man drar anekdoter, berättar saker man skrattat åt eller som man burit med sig som ett positivt minne.
I det här fallet skulle vi hänga på en strand, grilla mat och låta barnbarnen plaska runt i vattnet medan de vuxna satt i solstolar och turades om att skåla till den dödes ära.

Tanken är fin. Men för mig också spännande: är det viktigare att snabbt befästa minnen än att ta ett rituellt farväl?
Alltså, sms:et om denna avslappnade minnesstund på stranden kom innan några som helst uppgifter om begravning.

Jag funderar också på saker som hur mycket sorg och sörjande är kulturellt. Men det viktiga här är alltså att den omedelbara reaktionen när pappan gick bort var att träffas för att minnas honom, inte begrava honom.

Jag gillar allhelgona, det är en av de vackraste traditionerna och ritualerna under året för mig. Att besöka kyrkogården och känna den stämningen av värme och respekt. Det finns vissa inslag av folkfest, som att man säljer varmkorv utanför murarna, men mest tycker jag att man känner en värme, en gemenskap med alla som saknar någon, och en respekt för sorgen. Den egna och andras.

Kanske skriver jag en bok för att jag räds idén på att dela med min minnen med andra, att sitta i en skog eller vid någon stuga och högt berätta om saker pappa sagt och gjort. Kanske är det samma idé men i tysthet.

  • Postad 2019-11-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Undermedvetet underkänd

Drömde att mina dagar som researcher var över. Producenten sa att han var besviken på mig och att “Golinda” skulle ta över mina uppgifter. Inte bara det, jag skulle själv söka rätt på Golinda och berätta det.
Mina känslor av medelmåttighet är alltså rotade i mitt undermedvetna.

Jaja, sådana känslor kommer och går kan man tänka. Och tycka. Men de är också bra på att hålla sig fast.

Lika ofta som jag tänker att jag hellre lever friare, ledigare men med mindre jobb, stress och därmed också mindre pengar – lika ofta tänker jag att jag är lat och dålig som inte skriver, skriver, skriver. För ärligt talat, att skriva är ju det enda sättet man kan skriva bra på. Eller så här, att skriva är det enda sättet att producera text på. Och jag borde producera mer text.

Borde?
Ja, borde.
För hur får jag annars tyst på den interna kritiken?

  • Postad 2019-11-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen