Mediokert

Jealousy is the tribute mediocrity pays to genius.

Grymt medioker Jazzhands-vecka. Grymt medioker Jazzhands-månad. Kanske år. Jag vet inte, har tappat räkningen. Känner mig omsprungen. Jaha, men vilket race springer du i då? Det vet jag ju inte ens.

Mediokert är ordet. Det blir inte bättre än så här.

Jag har världens bästa jobb, jag vet, det är inte det jag klagar på. Jag klagar på mig själv och mina ofantligt medelmåttiga prestationer. Kollar Game of Thrones och identifierar mig plötsligt med Theon. Alltså, inte på det viset att jag tänker att jag har rätt till tronen och det bästa sättet att nå dit är att döda alla, inklusive mina gamla vänner, och spela Allan. Utan det där med att vara second best hela tiden, i skymundan. Känna sig åsidosatt men innerst inne veta att det är egentligen är en större roll än man förtjänar. Second best är skitbra, egentligen är jag snarare en tenth best. Hur bluffade jag mig ända hit?

Jaja, åtminstone tolkar jag Theon så. Men jag är mottaglig för de flesta tolkningar just nu.

Italians do it better

Har haft en stressig vecka men inser att det finns föga sympati att hämta så fort man nämner att veckan också innefattat en resa till Milano och en vistelse på Armani Hotel. I tjänsten, då.
Bra grej med Armani Hotel: hotellet är doftsatt. Hi-tech!
Dålig grej med Armani Hotel: för att ta sig in och ut från rummet behöver man byta hiss två gånger. Åka upp till lobbyn på sjunde våningen i en hiss, sedan byta och åka ned till gatuplan igen.

Nå.

Tillbaka från Milano och funderar på om man skulle åka till Italien och inte LA för omväxlings skull. Fast hey, det vet ju både du och jag att det inte kommer att hända. Los Angeles är enda staden för mig. Innerst inne osv. Plus att det har ju fungerat förut, varför ändra ett vinnande koncept och så vidare.

Gud, som jag längtar.
(Och ja, jag vet. Föga sympati)

Exlusivt för Jazzhands: Viktigt samtal med Erik Hedtjärn om Bruce Springsteens väst

Erik Hedtjärn, du är prisbelönt journalist som gör analyserande, politiska porträtt i P1. Vad betyder väst för dig?
- Västen är intressant. Den är ju den onödigaste delen av en kostym och de onödigaste plaggen brukar ju vara de ädlaste, ändå har den framförallt överlevt som ett propert bruksplagg i tjänstesektorn – tänk servitörer och konduktörer.

Jag skrev att Bruce Springsteens knäppta väst gör mig rörd för den ska signalerar förortsgrabb som “klätt sig fin”. Men du menar att det är en feltolkning?
- Eftersom vi talar om Springsteen gör du ju rätt som tänker klass. Jag associerar omedelbart västen till gamla folksånger som Pete Seeger och Woody Guthrie, att det var den sociala rösten som steg ur depressionen med en banjo på magen och en väst om livet. Springsteen har ju uppenbara rötter i den traditionen och när man blir äldre blir det viktigare att komma ihåg var man kommer ifrån i en bredare mening, och inte bara kvarteren där man växte upp. Problemet är att bara att såvitt jag vet hade varken Seeger eller Guthrie någonsin väst.
Men det jag lutar åt nu är lite enklare. Springsteen visar nästan alltid underarmarna. Det enda som kan få honom att täcka dem är en skinnpaj. När han sedan som en något äldre man klär sig fin vill han göra det med underarmarna blottade och då finns bara västen. Frågan som återstår är: varför visa underarmarna? Förmodligen för att “signalera förortsgrabb”. 1-0 till Hainer alltså.

Fem lektioner i kärlek från Bruce Springsteen

Jag är inte den första som sett åt Bruce Springsteens håll för kärleksråd. När det kommer till relationer finns det värdefulla lektioner att hämta där. Mannen har trots allt blivit kär, gift sig, fått barn, upplevt hur en gnista slocknar, hittat kärlek igen, hittat passion, skilt sig…Här är några av de viktigaste punkterna vi kan lära från mästaren.

1. Vi sårar de vi älskar
Kärlek är en stark kraft, den får oss att göra saker vi inte trodde att vi kunde göra. Men rädslan för att det ska gå fel, för att vi inte ska räcka till, för att vi inte duger i vår älskades ögon kan få oss att göra elaka saker. Alla har vi sårat den vi allra minst vill såra, och den smärtan är av en helt annan sort. Det är en smärta som färgar allt och som känns i hela kroppen.

Lärdom: Att medvetet såra någon man älskar, av hämnd, rädsla eller frustration, händer. Paradoxalt nog just därför att vi älskar. Men att be om ursäkt, att öppna sig, visa sin sårbarhet och rädsla är aldrig detsamma som att förlora utan att vinna.

“I carried you inside of me, prayed it wouldn’t be too late
Now I’m standin’ on this empty road where nothin’ moves but the wind”
- Back in your arms

2. En relation är aldrig stillastående
Man vill gärna tro på den romantiska tanken på två människor ämnade för varandra. Att det finns en överjordisk, magisk samhörighet mellan två älskade som gör att man alltid förstår varandra, att man hör ihop och går genom livet hand i hand utan att egentligen behöva förklara någonting för den andre vet redan. Men även om man går bredvid varandra så kan man ha olika mål, se olika stigar, vägar och val. “Each lovers steps fall so differently”.
En relation är aldrig statisk, den utvecklas. Inre och yttre förändringar gör att relationen kan slungas hit och dit. Det gäller att inte tappa taget bara, att prata, känna in och vänta in.

Lärdom: Relationen är ständigt i rörelse, var beredd på att saker kan ändras. Se till att då och då kolla att den är på väg åt samma håll. Säg orden, säg dem tydligt och högt.

“So lets make our steps clear that the other may see
And I’ll wait for you
If I should fall behind
Wait for me”
- If I should fall behind

3. Våga chansa
Vi bär alla på en historia. Minnen, känslor och erfarenheter som vi mer eller mindre frivilligt samlat på oss under åren. Som lärt oss olika saker om kärlek: om att man inte kan lita på någon, om att kärleken är svår att fånga, om att vi mår bäst när vi känner oss fria men samtidigt som sämst när vi känner oss instängda…Vi försöker om och om igen, men misslyckas.

Vi kan inte skaka av oss alla våra erfarenheter, skala av dem som ett apensinskal. Det går ju inte, såklart. Men vi kan försöka se vad som är gamla spöken och gamla rädslor, det som sätter käppar i hjulet för oss, och vad vi faktiskt någonstans, långt där inne ändå längtar efter. Ibland kan ett första steg vara att bara erkänna att vi längtar efter kärlek och gärna vill vara redo för den.

Lärdom: “You can’t start a fire without a spark”. Kärleken måste börja någonstans. Förutsättningar och attityd är en bra start. Är du redo för kärlek?

“Man I’m just tired and bored with myself
Hey there baby, I could use just a little help”
- Dancing in the Dark

4. Riktig kärlek betyder att du inte är ensam
Att helt öppna sig för en människa är svårt. Det är riskfyllt. I värsta fall kan vi såras – djupt – och vi kan få veta och känna att vi inte duger. Kanske är vi fula på insidan, oälskvärda? Kanske är vi konstiga, dömda till ensamhet? Vågar vi ta chansen att visa oss fullt ut med risk för att bli avvisade?
Men intimitet ska inte förväxlas med närhet. Kärlek fördjupas och förgrenas genom närhet, och närhet kan man bara bygga genom ärlighet och öppenhet. Genom att våga tro att den andre personen vågar ta emot en i sin helhet, med tvångstankar, bagage, ärr, längtan, drömmar och allt.

Lärdom: Att lära känna någon på riktigt kräver öppenhet, ärlighet och en tanke om att ingenting är konstigt om man vet varför det händer. Kärlek ger styrka. Kärlek betyder att man inte är ensam. Väx i den tanken.

“We’ll stand together and we’ll take ‘em on
So if you need me just call my name”
- When you need me

5. Kärlek är värt att kämpa för
So you’ve been broken and you’ve been hurt? Show me somebody who ain’t. Det är inte alltid lätt. Det tar tid. Ibland gör det ont, hjärtesorg är något som händer alla och missförstånd, sårade känslor och tvivel hör den levande relationen till. Men det är ändå alltid värt det i slutändan.
För när man väl gjort det, alltså accepterat kärleken, bjudit in närheten, vilat i tanken på att detta är kärlek och jag väljer den. Från och med nu är detta mitt liv, med allt vad det innebär, av känslor och rädslor. Då händer något. Man är inte längre en, man är två. Man får en trygghet, en stryka och ett lugn. Man vet att man klarar nästan vad som helst, bara närheten finns kvar.

Lärdom: Svåra stunder händer oss alla. Men kärlek är en kraft som är värd att kämpa för. Förlora aldrig siktet. 

“This life, this life and then the next
I finger the hem of your dress
My universe at rest”
- This Life

Breaking News: Gunnar är Bruce

Bruce Springsteen-special: Gunnar i Nashville är en kopia av Bruce Springsteen. Well, eftersom Rayna är en kopia av Reba McEntire och Juliette Barnes en kopia av Taylor Swift så är det väl bara naturligt.

Flanellskjortan, rockluggen och de skeva tänderna. Och så snacket med underbett.

Underbettet. Underbettet.

Och där är den igen – västen!

Gunnar är förtsås också arbetarklass (varför skulle han annars ha väst?) men med ett lite trashigare förflutet än Bruce. Men annars så är likheterna slående. Undrar dock om underbettssnacket. Är det en social, kulturell eller socioekonomisk grej? Jag vet inte.

The second time my heart stopped

När man inte fick skratta tänkte jag på Bonnie. Hon var gråblå, faktiskt en ovanlig färg på en kanin, och jag döpte henne efter reklamen för något kaninfoder som stod på påsen vi fick med oss hem. När hon dog bara några månader senare efter att jag matat henne med för många maskrosblad åkte vi ut mot Ågesta och begravde henne i en skokartong. Jag ritade ett kors i väggkalendern i mitt rum och tänkte på henne varje gång man inte fick skratta. Det funkade jämt.
Min andra kanin hette Tusse. Ett skitfånigt namn, men det var inte jag som döpte honom. Vi fick kaninen av någon som hade en bebis som plötsligt hade blivit allergisk. Vi åkte dit och såg hur den okända kvinnan tog upp Tusse, pussade honom på munnen och sa “hej då” och gav honom till mig.
Tusse var rätt tråkig, han gillade inte att klappas. Men han fick springa omkring fritt i lägenheten, och konstigt nog kom han alltid tillbaka på kvällen när vi lät honom springa omkring lös ute vid stugan på Värmdö. En gång sprang han ned till minigolfbanan. Det var solnedgång, motljus och han såg ut att tillhöra en annan värld. Ett hemligt sällskap. Han satt spänt och såg på medan vi lajade runt med golfklubborna. “Är inte det där din kanin” frågade någon. “Jo” sa jag och fortsatte spela. Sedan gick vi hem, Tusse kom efter. Men aldrig fick man klappa honom.
När han dog var jag hemma. Mamma och mormor också. Kanske var det någon heldag? Jag minns inte, men jag minns att han skrek. Alltså verkligen skrek, som en fågel nästan. Ett skri. Det var ett dödsskri. Sedan krampade han några sekunder och sedan var han död.
Jag försökte att tänka på honom när man inte fick skratta men det var inte lika effektivt som att tänk på Bonnie. Sedan såg jag ett moln som jag tyckte såg ut lite som en kanin och tänkte att det var där de döda kaninerna bodde. Sen, när de kom till kaninhimlen.

Jag vet inte exakt när jag slutade tro på himlen eller på himlar. Men idag vet jag med största säkerhet att någon sådan inte finns.

Tips!

Det snabbaste och mest effektiva sättet att komma i form och ge ett sk. “deffat” intryck lagom till sommaren är att krympa huvudet.

Jag är raggare

Har varit i Israel därav tystnad. Men det viktiga här är inte att jag gått i Jesus fotspår samt sett en höna och en tupp klättra upp i ett träd i Tel Aviv utan att jag såg Bruce Springsteen igår.

Varför är Bruce en sådan svensk institution? Vet att Fredrik Strage någon gång skrivit att det i mångt och mycket beror på att gemene svenne är raggare i hjärta och själ. Vi älskar när en amerikansk, vit man i amerikanska jeans sjunger om att åka bil på amerikanska vägar. Det är vår romantiska dröm.

Jag tror också att gemene svensk identifierar sig som arbetarklass (lex Ebba von Sydow) och även där tror jag att Bruce tilltalar oss. Det här med att han uppträder i skjorta och (knäppt)! väst tycker jag är enormt rörande. En fattig arbetarklassgrabb som försökt göra sig fin, tänker man då, och glömmer alla miljarder på banken. I alla fall tänker jag så, jag blir i det närmaste rörd av män i knäppt väst. Det kostar runt sju, åtta hundra kronor att se honom. Inte arbetasklasspriser direkt.

Mona Sahlin är ju som bekant ett uttalat Bruce-fan och hon måste väl ändå ses som den absoluta, typiska genomsnittsbeundraren. Raggare i grunden, hygglig årsinkomst men med arbetarklassympatier. Och hon är i genomsnittlig ålder också av konsertpubliken att döma. Idel silverrävar där. Bruce frågade hur många av oss som var födda efter 1975 (jag kunde räcka upp handen, ka-ching!) och det var visserligen en stor andel men lika stor var gruppen födda före 1955. Kanske kan det förklara låtvalet också, en hel del jitterbuggvänlig rock’n roll som fick damerna i permanentat hår att hålla armbågarna nära midjan och svänga på stussen. Bruce själv beskrev det som “dance party“. Skulle också kunna förklara de vidriga, irländska låtarna från Seeger Sessions. Folkmusik light. Och sen några klassiska svennehits för de allra yngsta och de allra äldsta: Dancing in the dark, Born to Run och hela Darkness at the Edge of Town-skivan.

Själv peppade jag väldigt på Badlands och – men det får man tydligen inte säga i det här landet – Radio Nowhere. En förvånad (tror jag) B frågade varför och jag tror svaret är att Radio Nowhere låter väldigt mycket som något mina ungdomsidoler REM skulle kunna gjort. Kanske inte det främsta skälet till att gilla en Springsteen-låt men ett ärligt skäl ändå.

Men tillbaka till fenomenet, om man nu ska kalla det ett sådant. Och det kanske man ska. De multipla konserterna i detta lilleputtland. Varför? Det har givetvis också blivit “en grej”, upphaussat av såväl kvällspressen som dagspressen. Och kollar man till exempel på trendrapporter om svenskarnas konsertvanor toppar Bruce (U2 kommer på andra plats) på grund av i första hand musiken men i nästan lika stor utsträckning “stämningen” och “atmosfären” och en sådan infinner ju sig om förväntan och gemenskap finns. Och med tanke på den stora offentliga pepp som pågår i flera dagar före och efter konsert, och den väldigt homogena publik som söker gemenskap tillsammans under Friends Arenas tak, så blir atmosfären förstås förväntat trevlig.

Så pass trevlig, faktiskt, att en blivande mor ungefär tio rader nedanför oss får värkar under Prove it all Night och måste ledas bort av sjukpersonal. Här tänker jag ju inte spontant att det måste vara skitjobbigt att få värkar under hög, pulserande musik, att behöva gå upp för branta trappor medan magen dunkar och balanssinnet säkert inte är på topp, utan att det är fantastiskt att fostret väljer en så vacker stund att komma till världen på, omringad av kärlek och glädje i luften.

Jazzhands-exlusivt! Intervju med VHS-samlaren Björn Olsson som precis kompletterat sin Red Baron-samling!

No one will ever love you

Wha-hey, kolla här. Den som trodde att jag aldrig skulle vara med i Musikguiden trodde fel. Här är jag ju, och pratar countrysåpa strax efter 32-minutersstrecket.

Nog för att den blir såpigare och såpigare men jag gillar Nashville överlag ändå, alltså. Är det countrymilön? Gunnars underbett? Reynas röda lockar? Juliettes vredesutbrott? Deacons klassiska rock-look? Antagligen all of above.