Osynlighetens synliga mantel

Det är en grej att känna sig osynlig och obekväm. En annan när andra får en att känna sig så.
Jag går in i en butik med snobbig vintage. Dyr, utvald vintage. Damen som har butiken synar mig och avgör på ett ögonblick att jag inte kommer köpa någonting. Well, det kanske jag visst ska, tänker jag och börjar bläddra bland kavajer och klänningar på galgar. Hon säger ingenting till mig, jag säger hej. Hon har läppstift som sitter lite utanför läpparna, hon har en kort jacka av Chanel-typ. Jag kan såklart inte hjälpa det, jag blir självmedveten. Hon ser det ju på mig, att jag inte har någon smak. I alla fall inte hennes smak.

In kommer tre unga kvinnor, strax under 30 år. Butiksinnehaverskan blir som förbytt, hon dansar fram mellan bord med smycken och solglasögon på, och kvittrar mot dem. Välkomna. Välkomna.
En av kvinnorna tar direkt ut en Burberry-trenchcoat ur raden med trenchcoats och rockar. Butiksinnehaverskan säger åh den måste du prova och sedan “Får jag ta kort på dig till mitt Instagram?”. Den unga damen blir smickrad och säger javisst.

Här måste jag ge creds till butiksinnehaverskan här, den unga kvinnan sträcker ut armen och tar på sig ett par vita solglasögon i cat eye-modell. Säkert original från 1950- eller 1960-talet. Hon svänger trenchoaten elegant över axeln, ställer sig i en perfekt pose och fyrar av ett leende. Butiksinnehaverskan spinner som en katt. Kan du vända dig lite, kan du svänga åt vänster? Modellen har ingenting emot att posera enligt önskemål, tvärtom. Hon snurrar och sträcker på sig. Jag är övertygad om att bilderna blir perfekta.

Sådana bilder hade hon givetvis aldrig fått av mig. Någonting måste hon sett hos mig, som på mindre än en sekund avgjorde att jag inte har utstrålningen, smaken eller självförtroendet nog. Och hon hade haft rätt. Som ett levande Tinder, det tog henne bara en tiondels sekund.

Jag blir besvärad. Inte för att jag har en önskan om att vara någon slags festens mittpunkt, en person man instinktivt och omedelbart vill fotografera. Men tänk! Tänk om man var en sån person. Någon med utstrålning. Någon som kunde förmedla någonting med sitt själva väsen, inte bara bakom en datorskärm eller med papper och penna. Tänk, tänk.

Jag skulle kunna skriva att jag lämnar butiken med sårat självförtroende. Men det gör jag inte, jag vet sedan länge att jag är programmerad att göra mig osynlig. Men det är inte detsamma som att inte höras.

I kroppen

Jag kan inte se en bild av Figge, mitt marsvin som dog, utan att jag börjar gråta. Jag kan inte ens tänka på honom utan att gråta.
Nu får man komma ihåg att jag har lätt för att gråta. Det betyder inte alltid sorg och förtvivlan, jag gråter när jag blir rörd också. Ibland när jag blir irriterad. Jag gråter när jag är helt slutkörd.

Men med Figge så kan jag inte bläddra bland bilderna i mobilen, inte ens tänka på min älskade krabat. Det är inte lite jag gråter heller, det är full icke-kontrollerad gråt.

Så här tror jag att det ligger till. Jag fick en chock under hans sista veterinärbesök, alltså hans allra sista. När han skulle få dö.
Jag menar en psykisk chock, i klinisk bemärkelse, inte en sådan man säger att man får när man menar att man blir förvånad. Jag tappade kontrollen över min kropp, det var obehagligt. Jag fick hålla i saker för att stå och jag rörde mig i slow motion. Det var hemskt obehagligt, som sagt. Mamma och A var med, så det är inget jag hittar på eller överdriver i tanken. Jag säger det för att givetvis minns jag inte hela förloppet. Bara vissa saker, av att försöka säga någonting men inte kunna. Av att uppleva att kroppen inte lyder. Av att sen, i bilen, försöka veva ned rutan men inte kunna och när jag skulle be A göra det så kunde jag inte säga något. Jag menar inte att jag var hes, jag menar att jag inte hade en röst. Det var också obehagligt.

Hur som helst. Jag tror att det där sitter kvar i kroppen. Jag har varken förr eller senare (tack gode Gud) upplevt något sådant. Det var som om jag chockades av själva chocken. Jag tror det finns kvar. Varje gång jag ser ett kort på Figge (ibland undantaget fotot på kylen, det satt där redan innan, jag vet inte om det gör någon skillnad men kanske har jag “vant mig” vid det) så gråter jag direkt. Jag blir såklart lite ledsen men kroppen reagerar så starkt. Förutom gråten får jag det där strama i halsen, som om en krage dras åt. Men det får man ju ofta när man gråter.

Jag nämner det för A, att jag tror kroppen minns och reagerar. Helt på eget bevåg kan man säga. Det går naturligtvis bort med tiden, mattas av i alla fall. Det tror jag i alla fall, helt utan belägg. Men fram tills dess får det vara en påminnelse – ytterligare en – om hur mycket kroppen vet och minns. Och att jag måste fortsätta göra mina avslappningsövningar även när de överväldigar mig och jag börjar gråta bara därför.

Sinnen

Jag har börjat med avslappningsövningar och guidade meditationer igen. Det var ett tag sedan sist. Jag vet ju att de fungerar, det är bara det att startsträckan är så lång. Som med all träning då.
Men nu ligger jag på sängen med hörlurar om kvällarna och andas djupa andetag och visualiserar att all stress försvinner med utandningen.

Jag har varit här förut.

Det hela påminner mig om när jag fick gå en kurs i mindfulness i landstingets regi, det här var långt innan de bevisade effekterna blev vedertagna. Det här var 2007 eller 2008. Man buntade ihop några depressionsfall (jag), några med PTSD, några med ätstörningar och lite annat under psykisk ohälsa-paraplyet. Det var faktiskt en jättefin satsning och vår lärare var mild och varm, han hade tränat hos självaste Jon Kabat-Zinn.
Alla låg vi ned på golvet och gjorde body scans och andningsövningar. Alla utom jag då, för jag kunde inte för mitt liv slappna av. Jag kunde inte “känna någonting”, jag blev bara mer stressad av att ligga där. Nu i efterhand tänker jag att det också hade att göra med att det hela skedde i grupp, jag är inte så bra i grupper.
Hur som helst, jag bad att få prata med den milda och varma läraren och sa att jag så gärna ville kunna meditera och andas och slappna av men det gick inte. Han sa att det inte var fråga om att funka eller inte funka, att bli godkänd eller inte godkänd. Och så sa han något väldigt fint. Han sa “Försök att se på dig själv med samma förlåtande och kärleksfulla blick som du skulle se på en älskad vän med”.

Jag tänker på det ibland, och på ett citat av Marcus Aurelius som lyder (någonting i stil med) “Jag slutar aldrig förundras över hur vi alla älskar oss själva mer än vi älskar andra men bryr oss mer om deras åsikt än vår egen”.
För det stämmer ju. Vilket är ett skäl till att jag raderat Messenger och Twitter från telefonen, satt en tidsspärr på Instagram och försöker att begränsa Facebooktiden. Inte för att jag själv är föremål för påhopp och åsikter, utan för att jag matas av andras.

Jag hittade alldeles nyligen ett annat citat av Marcus Aurelius som jag inte sett förut. Det talade till mig: “Du älskar inte dig själv tillräckligt. För då skulle du också älska din natur, och vad den begär av dig”.

Linjer

Det kan vara jobbigt att börja förstå saker. Att se hur det hänger ihop, att bilden är större än man trott. Det kan vara utmattande.

Tankar föder känslor. På samma sätt kan känslor föda tankar. Eller hur?
Det har också visat sig i forskning att känslor skapas i kombination av vårt inre och yttre sinnesintryck. Behavourismen var inne på detta. De gjorde en del grymma experiment, som att först ge barnet en gullig nallebjörn (sinnesintryck: mjuk att ta på, ser go ut och så vidare) och sedan ge barnet en nallebjörn med nålar i (sinnesintryck: aj, ont, elak, läskig). Vad tror ni hände sedan när man gav barnet den mjuka nallebjörnen utan nålar? Barnet var rädd för nallen, såklart. Trots att det inte var samma nålnalle.

En känsla är det hjärnan skapar utifrån vad kroppen säger, i kombination med vad vi uppfattar pågår omkring oss. Hjärnan har problem med att skilja på “verkliga” känslor (respons på vad som “verkligen” händer) och de vi framkallar med hjälp av tankar eller påhittade scenarios. Det är detta som är skådespelarens hemlighet, det är detta som gör att våra drömmar ibland känns så verkliga. Hjärnan är rätt korkad, när man tänker efter.

Min hjärna uppfattar stress och panik för det är vad kroppen säger. Jag sover fruktansvärt, mina sömnpiller har slutat hjälpa mig. Jag har sysslat med meditation och avslappningsövningar. De funkar. Ett tag. En stund. Sedan dyker en tanke upp, alltså en känsla, och jag är tillbaka i tunn andning och uppskruvat sinne.

Jag börjar förstå att de irriterade bråken, den stora förtvivlade aggressionen i min hjärna, är min kropps svar på stressen som min kropp känner.
Jag bråkar med allt och alla i mitt huvud för att försöka skapa en lugnare, mindre förtvivlad och orolig värld omkring mig.

Här är det svåra för mig. Inte bara att acceptera att världen omkring mig aldrig kommer att bli lugn, harmonisk och problemfri. Utan också att acceptera att de runt omkring mig, även de jag tycker om, aldrig kommer att fullt ut dela mina värderingar, upplevelser och känslor.
Utmaningen är förstås att landa i att acceptera att jag kan ha starka värderingar och umgås med andra som inte delar dem utan att gå itu. Att detta inte innebär stress, som i sin tur är en känsla av att vara otrygg och att inte ha kontroll.

Har svårt att se att jag skulle klara av att nå dit. Men alternativet är ju fruktansvärt.

Underströmmar

Jag är så trött. Jag sover inte. Det är skillnad på trött och sömnig, jag är ständigt trött men aldrig sömnig.
Det är inte helt sant. Det kan komma dagar då jag faktiskt sover (med kemisk skjuts då) men de senaste dagarna, den senaste veckan, har inte hört dit. Tvärtom.

Min söklista i browsern vittnar om vad som pågår. “Varför är jag arg hela tiden”, “Varför är jag så irriterad” och “Varför blir jag irriterad på allt hen säger”.

Jag har för mig att jag hamnat här förut. Att jag gått runt som ett moln, irriterat mig på alla. Känt mig ensam, alienerad. En inte ovanlig erfarenhet såklart. Jag försöker bara minnas hur jag tog mig ur den.

Jag tror att jag umgicks med folk istället för att bråka med dem i mitt huvud. Jag tror jag låg på terapeutens divan och berättade om allt och alla jag var arg på.
Jag tror någonting hände på riktigt som gjorde det svårare att vara arg på det där abstrakta (men samtidigt påtagliga!) viset.

I antågande

Är jag faktiskt arg eller bara stressad? De iscensatta diskussionerna i mitt huvud, borde de bli verklighet eller är de ett uttryck för min besvikelse över att inte ha Saker Under Kontroll?

På kvällen ligger jag i min säng och slåss mot imaginära väderkvarnar i mitt huvud. Jag blir glad när jag är trött, extra glad om kroppen också är tung. Till exempel efter ett pass. Onsdagskvällarna brukar lova gott, då har jag som oftast tränat två dagar i rad och benen är lätt ömma. Då är min förhoppning att jag ska kunna sova.
Det hade jag säkert kunnat också. Om inte djuren fick för sig att bråka, skrika och leka racerbana i buren. Men mest av allt – om inte tankarna smög sig på. För när väderkvarnarna uppenbarar sig vid horisonten så måste jag tydligen springa dit med mitt svärd och slåss mot dem. Mot tankarna på att världen går åt helvete, planeten brinner upp och till och med mina närmaste rycker på axlarna. Dessa tankar måste jag tydligen bemästra – övervinna – innan jag får somna. I tanken slåss jag verbalt, skriker och sårar. Vem vinner på det? Ingen aning. Inte jag i alla fall.

Varför gör jag så här, är ju en rimlig fråga i mitt vakna tillstånd. Egentligen är svaret enkelt – för att jag räds en annalkande katastrof och för att det är omöjligt för mig att få kontroll över situationen.

Vad kan jag göra åt det? Jag kan försöka ta den kontroll jag kan. Välja vad jag äter, köper och hur jag sedan behandlar mina ägodelar.
Men det är en tröst för tigerhjärtan.

Jag lyssnar på djuren som väsnas, bråkar och gräver och tänker för första gången i mitt liv att de har tur som har så begränsade liv. De har ingen aning om att deras art kommer att dö ut. Inte att de själva kommer att göra det heller. Vilken frid.

Mer piller

Jag inser att jag låter som en högtravande idealist. Kanske är jag det också. Men antagligen mest skenhelig. Ingenting jag gör, ingenting i min livsstil, sätter mig på plus när allt kommer kring utan i bästa fall bara aningen mindre minus.

Jag läser mitt inlägg nedan och fattar att jag uppfattas så. Hycklande och skenhelig. Jag pratar med en bekant som brinner för djuren. Hon är vegetarian och stor djurvän. Hon shoppar, flyger och kör influencer-samarbeten varje vecka med skönhetsföretag. För man kan inte löpa hela linan ut, säger hon. Då blir man omöjlig att ha att göra en och ensammast i världen.

Säger hon.

Och har antagligen rätt.

En annan slags vinter

Det har hänt en gång tidigare att Jazzhands har kidnappats. Att någon besudlat det jag alltid sett som min egen monolog, ett samtal med den som vill lyssna. En diskussion som jag kan ha för att jag inte vet var annars jag ska ha den.
En gång var det en journalist, troligtvis amerikan, som skrev aggressiva kommentarer om mina “knubbiga lår”, “billiga kläder” och hur jag skymfade honom (tror det var en man) och hans kollegor i den åh så upphöjda eliten som utgör junketjournalister. Det var inte så att jag grät å deras vägnar när Hollywood Foreign Press Association några år senare hamnade i blåsväder.

Nu är det legitima copyright-troll som hotar Jazzhands istället. Copyright Agent har som affärsmodell att skicka betalningskrav till enskilda, privata, icke-vinstdrivande bloggare om 2850 kronor för olaga bildanvändning. Mitt ärende gäller en bild från 2011 som ska tillhöra Reuters.
De har lagen på sin sida och de företräder jättar som TT och Reuters. Det jag motsätter mig är deras metoder, att jobba med skrämselteknik (de skriver uttryckligen att om du betalar lämnar vi dig ifred sen annars blir det rättsliga påföljder) och företagens girighet. De skriver att deras intresse ligger hos fotograferna som måste få skälig ersättning för sina bilder. Absolut, det kan vi alla hålla med om. Men jag har kontakt med fotografen i fråga och han har inte fått ett öre från varken Reuter eller Copyright Agent för bilden utöver den initiala, överenskomna ersättningen 2011.
Nu har jag varit i kontakt med flera andra som också mobbats till betalning och gemensamt är att det är privatpersoner som begått ett misstag i sitt liv, med bilder på nätet. Det rimliga vore ju att i första hand be att bilden avlägsnas från bloggen och sedan komma dragandes med betalningskraven om detta inte följs.

Detta har tagit upp en alldeles för stor del av mitt liv. Har konsulterat två jurister, en av dem sa “All den tid och energi du lagt på det här – du kunde ju skrivit ett par artiklar på den tiden och bara betalat och lämnat det här bakom dig”. Men jag funkar inte så. Jag står inte ut med girighet och skulle aldrig ge mig utan att kämpa.

Min Jungvän säger åt mig att göra ett personlighetstest. Jag gör det och blir typen som beskrivs som “Ofta blir personer med INFJ-personlighet beskrivna som att ha en medfödd känsla för idealism och moral och besitter även en stark handlingskraft.” Enligt testet och enligt Jung den mest ovanliga typen, bara en procent av befolkningen. Det gör mig nedslagen.

“Gör du världen bättre av att du förlorar sömn och energi på det här? Är det värt det?”.

Nej, såklart inte, tänker jag när jag står i kassakön på Lidl och tänker på om inte deras billiga parfymkopior för 79.90, som står vid kassan, i förpackningar om glas och plast som inte går att återvinna, är det mest onödiga de har i hela butiken. Hur många har producerats? I Kina? Hur många säljer de? Hur många slängs?

Jag vet, det är äpplen och päron. Copyrightfoton och billig parfymkopia. Men den gemensamma nämnaren är girighet, kapitalism och att jag inte kan göra någonting åt saken.

Insidan ut

Det finns en vedertagen psykologisk teori om att de egenskaper vi avskyr hos andra är de vi avskyr hos oss själva. Oftast är vi inte ens medvetna om att vi besitter en sådan egenskap (snål, dömande, småsint…) för vi skäms så mycket för den att vi gömmer den djupt inne.

Kanske hade vi en snål pappa och svor att vi aldrig skulle bli som honom. Kanske hade vi en dömande mormor som en gång sårade djupt med sin kommentar.
Eller vad det nu kan vara.

Själv ser jag rött när “folk” talar om för mig hur jag ska göra saker och ting som jag behärskar sedan tidigare. Allmänna ting. Det är en bred och diffus grej, jag vet. Men till exempel har min mamma alltid haft för vana att säga “Gjorde du precis som det stod i receptet?” när jag serverar någonting jag bakat.
Jag vet inte varför det alltid irriterat mig så mycket men det har det. Hon menar inte att pika, hon kan säga det efter att jag själv konstaterat att kakan nog blev lite torr eller att bullen inte jäst som jag hade velat.
“Gjorde du precis som det stod i receptet?”.

Jag har blixtrat till och blivit skitsur på partners som talat om för mig hur jag ska göra grejer i någon slags nedlåtande ton även om det är i all välmening. “Du ska inte låsa överlåset istället för att bara lämna det öppet sådär?”, “Sitter inte marsvinens drickflaska lite fel?”.

…tills jag kommer på mig själv med att vara exakt likadan.
Exakt likadan.
Kanske till och med ännu värre eftersom jag “talar om” hur folk ska leva. Hur “det är väldigt mycket kolesterol i maten du äter”. Hur “du vet att du kan få skador om du tränar för mycket” och “har du inga vantar, så att du inte fryser?”.

Vad är det för skit? Blir alldeles iskall bara jag tänker på hur jag låter.
Varför blir jag sådan?
Herregud.

Till mitt (usla och svaga) försvar så inser jag att mitt sämsta, påpekande och tjuvnypande jag kommer fram under stress. När jag själv känner mig utsatt eller tycker synd om mig själv. Oftast för att jag gör allt och hen inget. Då kan jag passa på att påpeka min överlägsenhet. Genom att tala om allt som är fel med dennes livsstil.

Hur korrigera detta? Hur låsa in mitt sämsta, pikande skitjag i en bur som inte går att öppna?

Bli av med stressen kan ju vara en start.
Tänka innan jag öppnar munnen en annan.
Och den tredje, som jag anammar sedan typ igår kväll, är att tänka på alla de gånger just den här känslan kickat in och jag vill säga något jävligt pikande, säger det och sedan får tillbaka en sårad blick som borrar sig rakt in i hjärtat och vrider om så att det blöder.

Fredag

Tydligen är det en röd dag idag. Det hade jag ingen aning om. Så är det ju när man är frilans, noll koll på röda dagar. Eller på semester över huvud taget.

Igen och igen tänker jag samma sak: “Jag borde ta en vecka och göra ingenting”. Jag minns inte när jag var ledig senast. Alltså aktivt ledig. Inte bara en dag då jag inte jobbar på en text. Utan aktivt ledig, autosvar på mailen-ledig.

Jag borde skriva klart min bok. Särskilt efter ett så fint och uppmuntrande mail från redaktören kring jul.
Jag borde ta den där intensivkursen i italienska så att jag kommer vidare, inte bara står och stampar på turistnivå.
Jag borde skriva klart mitt tv-manus, särskilt när det nu finns folk som uttryckligen bett att få läsa.

Borde, borde.

För ett år sedan fick jag en panikattack. Det var faktiskt första gången. Skriver “faktiskt” eftersom det inte hade varit märkligt, till sjukdomshistoria sett, om jag fått en tidigare. Det kanske jag har också men den här var i alla fall av ont-i-bröstet-åka-till-sjukhus-slaget.
Det var ett år sedan.
Den var ett resultat av ett december med anspänningar och en tid av hög stress, både personlig och professionell.
Då tänkte jag i alla fall att okej, jag har jobb framför mig nu och sedan ska jag väl skriva på boken i sommar men fram till våren ska jag nog vara lite ledig.

Jag tänkte alltså detta i januari 2022. Jag tänkte alltså att jag skulle vara lite ledig våren 2023. Haha. Men det ännu mer absurda med detta är att tanken på den vansinniga framförhållningen inte ens slog mig förrän i somras. Då frågade A mig hur jag skulle vara ledig i sommar och jag sa “Nej, ingen ledighet under sommaren men till våren har jag planerat att vara ledig några veckor”.
“Till våren? Men det är ju sommar nu. Våren var ju precis?”
“Ja men till våren”.

Nu är vintern här, men på väg mot våren. Jag sover sämre, ännu sämre, och Det Är Inte Så Konstigt. Jag blev erbjuden ett jobb, stadiga pengar i ett par månader framöver. Men jag tackade nej. Men det räcker inte att tacka nej för att det ska bli Aktiv Ledighet. Jag tackar ju likväl ja till mindre jobb, minst lika stressande eftersom det är ett ständigt strösslande. Litet jobb här, litet jobb där. Kan du ha texten klar tills på onsdag tror du? Kan du lämna redan i morgon?

Så. Nyårslöfte. Eller jag vet inte. Livslöfte. Till VÅREN tar jag ledigt.

Så tänkte jag i alla fall våren, sommaren, hösten och vintern igenom. Tre månader utomlands, tacka nej till allt. Vila hjärnan som tappar portkoden, tappar namn, tappar ord.
Så tänkte jag i alla fall hela vägen fram tills nyligen. Då jag insåg att jag inte längre är ensam. Det finns en man med i bilden nu. Han bor här, han lever inte mitt liv men han är numera med i mitt liv. Han kan inte bara släppa allt och försvinna i tre månader.
Vi kan heller inte försvinna tillsammans i tre månader i alla fall för då försvinner jag ju inte. Det blir ingen bok skriven på så vis. Ingen hundraprocentig Aktiv Ledighet.

Jag märker det redan nu. Hur helgerna blir projekt. Roliga projekt! Hundra procent Roliga Projekt! Hundra procent Fint Leverne. Hundra procent Han Är Så Fin.
Men det blir inte Aktiv Ledighet.

Vad gör jag?