Jazzhands

Olika ljud

Jag läser in ljudboksversionen till nya boken. Man sitter i en liten studio som snabbt blir kvav eftersom den är tät. Där sitter man och svettas, koncentrerar sig på varenda stavelse och ord. Man får inte staka sig eller sluddra, då avbryter teknikern och man får börja om igen.
Jag gillar i och för sig utmaningen men efter ett tretimmarspass är man rätt så mör.

Nu har jag läst in under två sådana pass, det sista är i morgon. Jag går därifrån med lätt huvudvärk och en trötthet som sätter sig i både huvudet och bakom ögonen. Jag gissar att det är en kombination av den kvava luften inne i den lilla studion och den kraftiga fokusen.

Jag ogillar att jag låter Dramaten-muppig när jag läser, en slags märklig onaturlig intonation. Men dels är det svårt att låta naturlig när man ska artikulera alla ord, man låter som om man är med i en film från 30-talet. Dels är det också lite så man läser ljudbok, det ska vara en sån där behaglig radioröst som man kan köra bil till eller somna till på tåget.

Men ändå. Idag är jag helt slö efter mitt pass. Men så sprang jag på möten och skrev artiklar innan jag hoppade in i studion också. Det får väl räknas det med.

  • Postad 2017-09-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Vart var jag nu igen…

En journalist som intervjuat mig inför dickpicsboken säger att det blev bråk på redaktionen. Någon manlig kollega i staben hade tagit åt sig och vägrat publicera intervjun i vilken jag säger ungefär som så att ja, det finns kvinnor som tycker att det är obehagligt att få bilder av erigerade kön från hyfsat obekanta män. Inte första gången, vänner har också blivit arga och upprörda. Tyckt att det är smörja, att jag gör höna av en fjäder etc. Det är väl bara att deleta? Och förresten är det knappast så vanligt, jag har till exempel aldrig fått någon bild.

Men här är det roliga: ingen av dem har läst boken. Nej, inte manliga redaktionskollegan heller. Inte vännerna. Boken finns ännu inte, den trycks i detta nu.

Ja, alltså, jag hoppas att jag hinner bli immun tills den kommer ut. Mot förhastade åsikter, mot “men är det inte så att…” utan att ha läst den och så vidare. Men tvivlar när jag får ett mail från en gammal klasskompis jag knappt har kontakt med som skriver att hen sett vad jag skriver på och meddelar att det är tråkigt att jag blivit “batikvänster” och “manshatare” och att hen tar bort mig som vän på FB nu.

Igen: Hen har inte läst boken. Det har i stort sett ingen, förutom jag och min redaktör.

  • Postad 2017-09-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 5

Etiketter None

Ett eko från det undermedvetna

Drömde ytterligare en variant på pappadrömmen som jag drömt regelbundet i tio års tid nu, sedan han dog. Den som alltid handlar om att han ska iväg på något helt omöjligt uppdrag som alla, inklusive han själv, vet kommer att sluta dåligt. Som att dyka ned till “havets botten” utan dykarutrustning eller något annat idiotiskt. Jag gör allt för att förhindra det men det slutar alltid med det oundvikliga.
Drömde en ny variant denna gång, så jobbigt verklig att känslan sitter i fortfarande: han “var tvungen” att åka i en bil av typen van genom ett krigsdrabbat område och “skjuta alla fiender.” Alla, inklusive han själv, visste att ingen skulle komma levande ifrån något sådant uppdrag. Ändå var han tvungen att åka.
I drömmen ringde jag advokater och frågade om han kunde häva detta jobbkontrakt, detta löfte. Jag gjorde allt för att försöka förhala eller hitta alternativ. Jag sa “men om du vägrar…då blir det fängelse, men det är väl bättre än att du blir skjuten?”. Men förgäves. Jag såg honom åka iväg och visste att han inte skulle komma tillbaka någonsin.

Känslan, som sagt, sitter i fortfarande.

  • Postad 2017-09-11
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Han är här


Han är här men åker snart, närmare bestämt på tisdag. Jag drömmer om en tv-serie som jag borde skriva och vaknar med en “shit, jag har det!”-känsla. Jag ska skriva om några i New York som man anlitar när man behöver sätta dit bråkiga spöken. Jag kommer att bli rik! Men vänta nu…den finns ju redan.

Jaja. Han är här och tiden går så fort. Den rinner iväg från det att vi ses på Arlanda (han är trött men glad) tills att vi tittar på klockan och ser att en vecka har gått och han åker på tisdag förmiddag.

På samma gång som jag redan nu känner saknaden jag kommer att känna sedan känner jag också hur jag kommer att sakna Sverige när jag åker över i vinter. En komplex känsla, sinnet lever på två ställen.

Jag tänker på pappa mycket, jag vet inte riktigt varför men kanske har det med den rubbade tryggheten att göra. Han är här men snart reser han iväg. Det är något i det som känns som pappa.
Och med de tankarna kommer tankarna jag hade tidigare på en bok. Inte om pappa per se men med hans situation: Han kunde åka i stort sett var som helst i världen bara inte till sitt hemland.

Det finns någonting där som inte lämnar mig och jag kommer fortsätta att undersöka det.

  • Postad 2017-09-10
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Före och efter


Det är en speciell känsla när man är klar med en bok. Den gick i tryck i onsdags så nu finns ingenting mer att sitta och skruva till, putsa på. Nu är produkten färdig och har åkt iväg till industribandet.
Men tomheten och det där “jaha, var det inte mer/vad ska man göra nu då” är inte här än. Först ska ju boken komma ut, man ska prata om den med både tidningar och potentiella läsare och sedan ska den läsas av någon och sedan försvinner den. Det är först då den där “jaha”-känslan kommer.

Jag provar kläder, hatar att jag behöver be om en större storlek numera. Jag identifierar mig med stl 38. Jag avskyr att jag är stl. 40 nu.
Två rara expediter hämtar champagneglas med vatten och kommer smygande med skjortor som “skulle passa mig perfekt” och som jag bara kan prova om jag vill, bara testa och se. Jag kom in för att handla en kavaj (inte superlätt när man är bystig, man får lätt formen av antingen köttbulle eller låda) och gick ut ifrån affären med kavaj, blus och tröja motsvarande en månadshyra i kostnad.

Jag har skrivit en bok, tänkte jag. Då får man.
Jag har förresten skrivit tre böcker.

Kom hem, träffade A över en middag och hade kavajen på mig. Han sa att jag borde testa en mindre storlek och sedan sa han att jo den var väl snygg men på ett lite 80-talssätt. Så nu ligger den i en kasse tillsammans med kvitto och lappar och ska lämnas tillbaka. Lika bra, det är ändå vulgärt att handla kläder för så mycket pengar.

Jag har skrivit en bok. Jag kan inte leva som om jag skrivit ett verk, en bestseller för det har jag inte.

  • Postad 2017-09-02
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Lugnets höjder


Plötsligt är jag helt slut. Flyttat möbler, gått på kräftskiva, sprungit upp och ned från tvättstugan, bakat kladdkaka och sockerkaka, tappat kladdkakan i golvet och behövt baka en ny. Men äggen, sockret och vetemjölet var slut (jag som hi-fivade mig själv för att det räckte så precis). Fick springa till affären, handla, baka medan jag torkade golvet. Hann städa badrummet också innan gäster kom.

Nu är jag slut.

Gäster och kakor och tårtor senare är jag totalslut. Jag skulle läsa igenom det layoutade och “satta” manuset eftersom det går till tryck i veckan. Men jag är för slut. Jag har morgondagen på mig också.

Jag skulle göra annat också. Ringa mamma, bära upp saker på vinden. Jag ställde klockan, vaknade tidigt och kunde inte somna om. Jag har börjat hosta och det bränner lite i bröstkorgen.

Jag lämnade kräftskivan först av alla i vanlig ordning. Hur orkar folk vara uppe? Är man vaken längre när man dricker alkohol? Jag trodde man blev slö av sprit.
Jag är glad att jag blir bjuden. Inte bara “trots” att jag inte dricker utan också för att åren går, konstellationer ändras. Jag minns när en ung valp krossade mitt hjärta med sin osäkerhet och hans vänner ringde och tog farväl även de. “Ja, det blir ju konstigt om vi skulle fortsätta ses…”. Som ett helt litet tåg av farväl, som på en begravning.

Men mogna människor resonerar inte nödvändigtvis så och jag får fortsätta komma på kräftfest trots att det var en hel generation sedan jag och A var ett par.

Jag är så trött. Ligger på soffan, har tänt ljus och älskar min lägenhet och det nya parkettgolvet. Ja, jag fick parkettgolv medan jag var bortrest. Bar in alla möbler, kånkade och stod i, från köket igår. A kom över och hjälpte till. Det är inte sällan jag skänker en tacksamhetstanke till vem som nu sett till att vi finns i varandras liv, och dessutom bor grannar. Jag bävar för dagen då han flyttar.

Jag är trött. Gästerna frågar om jag är nöjd med min resa. Tja, det är jag. Det bästa var att jag fick ytterligare en närhet till Emily bekräftad. Av de tre systrarna ligger hennes temperament mig närmast. Eller nej, det är inte riktigt sant. Jag är nog stoisk och tålmodig som Anne. Men Emily, liksom jag, tyckte om att baka och pyssla i köket. Hon var som lyckligast när hon fick dona. Detta visste jag inte innan och det gladde mig att veta.
Jag har heller inte Emilys vrede men jag tror och hoppas att jag har hennes integritet, hennes sinne för trofast kärlek till de nära, hennes matter-of-fact-inställning. Sedan önskar jag förstås att jag hade hennes gudalika berättarkänsla och fantasi. Men det är det väl bara någon vart hundrade år som lyckas med.

  • Postad 2017-08-27
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Ensamhetens lov


Jag reser bäst ensam. Jag älskar att äta hotellfrukost själv i ett hörn, spana ut över alla andra. Jag älskar att vakna och göra upp planer bara för mig själv.
Igår gick jag ut runt 19-tiden, det var i stort sett ingen ute. Allt stänger klockan fem och den lilla byn sover, det finns bara en liten huvudgata.
Jag gick över kyrkogården, jag var helt själv. Jag gick längs en stig, kantad av en stenmur. Får betade stillsamt, de såg nyfiket på mig men sedan fick de för sig att jag var läskig och sprang iväg.
Jag var i kyrkan också, där systrarnas pappa var präst och där familjen ligger begravd (med undantag för Anne). Jag var ensam även där, förutom några som jobbade. Jag fick tårar i ögonen men det får jag ju ofta i vackra kyrkor trots att jag inte är religiös. Men jag tänker på de som faktiskt får frid av kyrkan, på de som upplever en värme där. Och på allt hopp som ryms under ett kyrktak. Jag börjar alltid gråta, jag är i synnerhet hopplös när det gäller kyrkliga ritualer som bröllop och begravningar.
Jag älskar mitt eget sällskap, lugnet av att bara behöva ta hänsyn till en enda person, att ansvara enbart för mig. Det är så skönt, befriande. Att gå ut på en promenad och känna sig fri.

  • Postad 2017-08-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Dags för te och stora känslor!


Planen var så här: efter att jag lagt sista handen vid dickpicboken skulle jag resa iväg på en liten detoxresa. Inte ta med mig datorn, stänga av telefonen. Åka någonstans helt själv, gärna ensligt. Men inte för ensligt, det får inte bli skräckfilm av det hela. Mer pittoreskt.

Den parallella tanken gick såhär: Åh, någon gång i livet vill jag besöka de engelska hedarna, gå i Heathcliffs fotspår, låtsas att jag måste ta hästen in till närmaste stad för att skicka ett brev med kurir.
Svindlande höjder har varit min absoluta favoritbok sedan jag läste den i tidig 20-årsålder. Min fotbollskilles mamma sa “Den är underbar, men inget för män” medan hon nickade till sin partner, vilket gjorde mig ledsen.
I alla fall: en dag skulle jag vilja dit bla bla bla och sedan inser jag att England är ju superlitet och oerhört nära. Det tar ju inte lång tid att ta sig dit, faktiskt, och de har ju fungerande tåg. Det är helt enkelt görbart. Så jag bokade en biljett till hedarna i Yorkshire och drar i morgon.

Dock inte heeeelt enligt planen. Jag är inte klar med varken slutkorr eller sista kapitlet som vi bestämde att lägga till i sista stund. Men hey, jag har ett dygn på mig.

  • Postad 2017-08-19
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Sjukhus


Hälsar på en vän på sjukhus. Han är kliniskt deprimerad, jag känner med honom. Jag vet hur det känns att vara på en sådan avdelning, att bara vilja att tiden ska gå. Man vill snabbspola flera månader framåt och möta sig själv som fungerande, smärtfri och normal så där som man en gång var innan den där jävla ångesten, trycket över bröstet och den ständiga gråten och dimman tog över.
Jag känner med honom. Men vet också att det finns väldigt lite jag kan säga som spelar någon roll för honom, som är av betydelse. Man vill bara att tiden ska gå.

Sedan besöker jag ett annat sjukhus i ett annat ärende. Jag har fått kallelse till ett återbesök efter mitt livs första mammografi. Man vill ta kompletterande bilder, göra en undersökning.
Egentligen är jag inte orolig, jag vet att just förstagångsbesökare kan bli kallade igen. Man har inga referensbilder sedan tidigare, ser man någonting, vad det än är, så kollar man igen.
Men ändå.

Jag får fotas igen sedan vänta. Sedan träffa en läkare som smörjer bröst och armhåla med en gel och kör ultraljud. Trots att jag aldrig gjort just det förut känns det bekant. Att tyst och tålmodigt låta sig undersökas och sedan vänta på ett avgörande. Är jag sjuk eller frisk.

Det visar sig att jag är frisk. Inga tecken de behöver undersöka vidare i alla fall. Jag var aldrig orolig men när jag går därifrån känner jag mig lättad. Men jag är sällan långt bort från en sådan påminnelse. Har man varit sjuk är det ofta man påminner sig själv om glädjen i att vara frisk.

  • Postad 2017-08-18
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Män

Lyssnar på musik i hörlurar. En man kommer fram, tar ur sin ena hörlur och säger “Du, det här är mycket bättre än det du lyssnar på.”

Så mycket maleness som ryms i denna handling.

  • Postad 2017-08-18
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen