Jazzhands

Pensioner och pensionärer

Den mest avslappnande aktiviteten den amerikanska mannen vet är att sitta vid skrivbordet, sätta på musik eller en dokumentär på datorn och rita. Han ritar mönster, aldrig motiv. Konstiga, abstrakta mönster bestående av miljontals små, små prickar. Han köper dyra, precisa pennor från Japan med knappt befintlig spets.
Ett tag jobbade han med färg han blandade med diskmedel och olja. Men han har återgått till tecknandet nu.

För mig innebär detta en stund då jag lagar mat, ligger i soffan och läser en tidning eller skriver brev. Jag lyssnar på dokumentärerna men ser dem inte. Jag har lärt mig om amerikanska statsskulden, resistenta bakterier som penicillin inte biter på och en massa annat som kanske kommer till nytta någon gång, kanske inte.
Han avslutade en dokumentär om amerikanska pensionssystemet som framställdes som en katastrof. Idag meddelade han att han investerat sparpengar i silver. Jag garvade. Silver? Vad är du – en nybyggare på prärien? Han sa att jag kunde skratta bäst jag ville.

Tanken på pensionen ger mig en lågintensiv oro. Sverige tar väl hand om sina gamlingar och är man helt illa ute får man väl bostadsbidrag?
Nej. Så är det inte. Mormor levde på åtta tusen i månaden, pappa tretton efter ett yrkesliv och så var det med det.

Jag går ut i solen, sätter mig på Starbucks. Jag försöker variera mig, trots att jag vet att jag jobbar bäst från favoritcaféet. Skulle säga att Starbucks är tvåa på listan. Jag får en svag, svag oroskänsla i kroppen.

Jag skriver på boken men börjar bara tänka på mormor som under de sista åren fick flytta in på ett hem. I hela sitt liv satte hon stolthet i att putsa silver, damma tavelramar och hålla hemmet rent och snyggt. Det var inte snofsigt, det fanns ingenting dyrt i lägenheten. Men den var ren, precis som klänningarna som burits i minst tjugo år. Hela – tack vare hennes färdighet med nål och tråd – och rena.

Hon var 95 år, blodådrorna bildade tydliga mönster under hennes tunna, torra hud. Jag smörjde hennes armar och ben med tjock lotion, hon ryckte till av smärta när jag masserade för hårt.
En dag skulle jag tagit pendeltåget till Älvsjö från Södra station, gått till ålderdomshemmet och genom allmänrummet där gamlingar satt i en halvcirkel framför en tv. Jag skulle plockat med mig några böcker med stor text från det torftiga biblioteket och handlat med mig något gott från COOP, en chokladbiskvi eller något annat sött som kunde locka hennes aptit nu när hon självsvalt i väntan på döden.
Men jag ändrade mig, en jobbgrej kom emellan. Jag visste att jag skulle lämna henne i ensamhet, att hon skulle bli besviken. Men jag tog jobbet, ringde henne från Arlanda och  sa att jag kommer i morgon.
”I morgon? Skulle du inte komma idag?”.
“Jo, men i morgon skulle passa bättre om det går bra, mormor. Då kan jag stanna längre.”
Hon sa ”Jaha…ja…men då kommer du i morgon då? Kommer du i morgon?”.
Hon dog samma kväll, påklädd och raklång på sängen som om hon bara lagt sig och inväntat döden.

Det jag tänker på är detta: henne härstammar jag från. Hon är en del av mig, hon är jag.
Jag tänker på sällskap, omhändertagande. Jag får en mild oro och skriver till A och frågar om vi inte ska ställa oss i kö till Blomsterfondens äldreboende snart. Han svarar att jo, det är dags. Han är också nojig för åldrandet.
Jag skriver att han har mer pengar än mig, jag har precis fått reda på att jag inte får dra av för pensionssparande med egen firma längre så nu sitter jag riktigt illa till. Kommer vi inte in på Blomsterfonden får han köpa den där trean i Helgalunden vi pratat om att vi ska tillbringa vår sista tid i livet i. Han säger att så får det väl bli, om jag inte skriver en bestseller.

Så nu sitter jag med ett bokmanus medan jag tänker på mormor. Som dog på ålderdomshem.
Det vill inte jag göra, så jag försöker skriva en bok.

  • Postad 2017-12-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

En röd sol efter helgen

Solen är röd, luften disig. Jag tänker mig att det är så här det är att gå runt på mars. Luften är tjock, man avråds från att gå ut för att luftkvaliteten är så dålig och den är full av aska.

Skogsbranden Thomas som härjar söderut gjorde att vi inte kunde åka ned till Santa Barbara över helgen så vi åkte norrut istället, mot Cambria och Big Sur (det är stängt sedan förra skogsbranden som sabbade vägen, men man kan nå till Ragged Point, typ Big Surs början om man kommer söderifrån).

Vi gick på en julmarknad, drack varm äppelcider och åt brända mandlar. När vi körde tillbaka såg jag en präriehund som lufsade runt ensam. Oftast rör de sig i flock men det här var en ensamvarg, den såg ut som en varg och räv på samma gång. Jag fotade den men på bilderna ser det bara ut som en ensam schäfer längs stranden.

En kompis i Santa Barbara har evakuerats, jag ser videos av folk på motorvägen in till LA där det brinner på båda sidor av vägen. Hit har elden ännu inte nått men när vi vaknade i morse var himlen röd och disig, det där ljuset som lägger sig över staden är så domedagsaktig. Man har bara sett den på film, som i Bladerunner. Det röda ljuset.

Jag skriver på min bok om distans och alienering. Det röda ljuset som backdrop nu. Jag beskriver min pappa helt kort i texten och blir rörd. Han var förresten inte särskilt förtjust i USA men han sa att jag ska säga dig en sak, den bästa pizza jag någonsin smakat åt jag där.

Jag borde skriva klart min supersuperlånga artikel till tidningen Icon men den är så lång att det är svårt att ens komma igång. Journalistens eviga grubbel: man vill ha lyxen att breda ut sig, tala till punkt genom skrift. Men det kräver att man vet vad man ska säga.

Men den röda luften, det märkliga ljuset gör att jag hellre vill skriva roman. Det är ingen domedagsroman men nu börjar den nästan anta en sådan form. Jag har inget namn på den ännu men arbetsnamnet, som jag kommer byta ut, är Återvunna områden.

  • Postad 2017-12-10
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Ett år senare

En födelsedag senare och jag börjar tro att den där astrologen hade rätt. Hon som jag träffade i ren desperation 2013 och som sa att det skulle börja ljusna 2015 med total peak hösten 2017.
Och i backspegeln har det varit en uppförsbacke fram till nu. Och nog skulle det superpeakat denna helgen då jag skulle få casha in min födelsedagspresent: en soft konsert med Chris Isaak i Santa Barbara. Han skulle spelat på en toppencool gammal anrik scen och vi skulle bott på toppenhotell.
Men Chris Isaak blev sjuk och ställde in. Okej, jag började skämta lite om att nu vänder det och så vidare. Men vi åker väl ned ändå, det är roligt med en liten getaway.
Sedan har ju den fruktansvärda skogsbranden vuxit sig stor och svept läskigt nära Santa Barbara som då och då får aska i luften. Hotellet ringer och avråder oss från att åka. De ber oss avboka.

Det går plötsligt trögt att skriva, jag känner någon slags samtidsirritation som jag inte tidigare känt. Något allmänt missnöje, ur led är tiden. Fryser gör jag också. Inte på dagen men om kvällen.
Gnäller och muttrar, har förvandlats till en grinig krönikörgubbe.

Nä, så illa är det inte. Det får det ju inte vara, gud bevars.

Bakar lussebullar och har i för mycket salt. För mycket salt?! Vad är det för amatörfel? Hur kan man ha i för mycket salt? Kastar nästan alla lussebullar i sopen innan jag minns att man inte ska slösa med mat. Det finns väl hungriga fåglar i världen.

Blir det inte bättre i helgen säger jag tack och hej och omvandlar mig till eremit.

  • Postad 2017-12-08
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Checklista

Vi låg i sängen, jag var trött eftersom jag valde att försöka somna utan sömnpiller igår. Jag märker hur jag tappar ord oftare, helt vardagliga ord och fraser bara försvinner. Det är jobbigt, i synnerhet när jag blivit intervjuad eller liknande. Jag minns inte namn lika lätt som jag brukade heller.
Jag har tänkt att det är åldern, sånt händer. Men nu börjar jag misstänka att kanske är det min långvariga användning av sömnpiller. Så jag försöker att trappa ned.
Jag försökte hemma också, tog halva doser eller tog ett piller varannan dag men läkaren, som jag trodde skulle berömma mina efforts, sa att det gjorde ingen skillnad när man pratar om beroende. Jag behövde uppehåll i minst en veckas sammanhängande period och då tröttnade jag. Opedagogiskt.

Så. Igår bestämde jag mig för att gå pillerfri en natt. Nu är jag trött. Låg i sängen och kände mig så där mitt emellan ska jag gå upp eller ska jag försöka somna om tills jag i förtvivlan inser att klockan är typ elva. Valde det förstnämnda, försöka vakna ordentligt.

Jag låg där, bredvid hans varma solbrända kropp och baksidan av det korpsvarta håret som fått några grå strån. Det är alltid en bra start på dagen ändå och jag kom att tänka på detta:

För länge sedan, när jag var ung, tänkte jag att jag skulle göra allt. Se så mycket jag gör för dig, se så mycket jag offrar mig och ställer upp. Se alla presenter jag bringar dig, som en katt som jagar råttor och sedan stolt och med inte så lite hopp om beröm lägger gåvan framför dina fötter.
Jag har varit den generösa, den som ger av sig själv mest av allt: i form av ork, tid och hopp. Men också presenter, ansträngningar och det lilla extra.

Det finns, till skillnad från vad jag en gång trott, ingenting ärofyllt i detta.
Det finns inget Jeanne d’Arc-liknande i handlingarna, inget som är rättfärdigt och bevis på ett högre kall, kalla det kärlek. Detta är inte kärlek. Det är bara bevis på en desperat längtan och en krävande hoppfullhet. Lika utmattande som det är att vara personen som känner sig manad att bevisa, bevisa, bevisa “men nu måste han se hur seriös jag är, hur mycket jag är beredd att göra för honom och oss”, lika pressande är det för mottagaren av dessa gester.

Detta vet jag nu. Jag kan till och med generas när jag tänker på hur fel jag har haft.

Att missta “Se vad jag gör” för att “Se som jag älskar dig”.

Vi städar lägenheten, hyr en dammsugare som tvättar heltäckningsmattan som amerikaner älskar att ha i sina hem. Vi kastar saker i miljöåtervinningen och dammar fönsterkarmar. Vi försöker damma persiennerna som är av plast och som hänger utanpå fönstret, inte inuti som hemma. Han tröttnar och tar ned dem och hoppar in i duschen med dem istället och tvättar dem där.

Vi ger tillsammans. Vi gör tillsammans. Vi är svettiga, smutsiga och har antagligen sett attraktivare ut. Detta delar vi.

Vi vilar. Vi gör oss rena och prydligare än innan. Vi går ned på stan då det mörknat, då är det dags för julparaden. Vi köper varm choklad och varm äppelcider och kakor. Klappar händer och vinkar åt flaken som åker förbi, barn med elfluva och hundar i tomtekläder.

Jag funderar på mina julklappar. Ödmjuka, inga som skriker Se så jag ger. Jag är här, jag mår bra, jag väljer att vara här. Varenda dag gör jag ett val och detta är vad jag valt, i alla fall idag. Och igår. Och dagen innan. Och antagligen i morgon också.
Det är det som är gåvan och det vet han.

  • Postad 2017-12-02
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 5

Etiketter None

Känslor

Det här är en rolig känsla och upplevelse: när en uppmärksam dansk översättare hör av sig med en fråga och man läser ett stycke av egenskriven text fast på danska.
Jag skulle kanske beskriva den som “märklig” men det vore att tona ned det positiva i upplevelsen. Det är meningar jag skapat och satt ihop men som nu är mina men ändå inte. Ja, komplex. Men enormt roligt.

  • Postad 2017-11-30
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Filmen och boken

Jobbar på café i vanlig ordning. “Mitt kontor” som jag kallar det när jag känner mig på spexigt humör.
Det var bara någon vecka sedan jag insåg varför det är så folktätt kring busstationen, det är för att tingshuset ligger där. Inte bara för staden utan hela kommunen. Så alla som har något ärende med rättvisan åker hit, det är därför det sitter folk på trappstegen till den nya byggnaden som så uppenbart designats för att se gammal ut. Det är därför folk som ser ut att ha sett bättre dagar sover på gräset och vilar med allehanda fyllda plastpåsar i båsen vid busstationen, de som ger lite skugga.

Jag gick förbi tingshuset med tillhörande besökare igår. En kvinna gick på gatan med två unga söner i sällskap. Jag hörde kvinnan säga “Men vi såg ju filmen på tv”.
Sonen: “Ja, men böckerna är annorlunda.”
Mamman: “Jag köper inte boken åt dig, du har sett filmen redan. Och så är det med den saken”.

Har aldrig någonsin hört den versionen av filmen och boken-frågan förut. Snarare “Men du har ju läst boken redan”. Eller? Jag tänkte så mycket på meningsutbytet igår att jag blev snurrig. Är jag galen?
Jag reciterade för killen och han sa att det var det sorgligaste han hört, han blev genuint upprörd och sa att han ville köpa böcker åt barnet.

Jag gissade att det var Harry Potter-böckerna de talade om.  De borde gått på tv, i filmform. Han gissade på superhjältar men det lät inte så på sonen, av någon anledning. Se? Jag kan inte sluta tänka på det ens.

  • Postad 2017-11-28
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Tacksamheter etc

En Thanksgiving, full med potatismos, yams och en uppsprättad kalkon har kommit och gått. Mammans partner Ralph sa någonting vid middagen som jag ville skriva ned och använda till något men ville inte verka oförskämd och springa och hämta blocket medan vi åt och sedan glömde jag bort det.
Han berättade en annan gång om farmen han växte upp på. Den lämnade han illa kvickt så fort han hade åldern inne. Men när han var liten gosse på farmen fick han en ponny. Ett annat barn skulle säkert varit mäkta glad över en egen ponny men Ralph hatade den ponnyn. Enligt honom hatade ponnyn Ralph också så det var jämnt. Ponnyn, menade ralph, svalt sig själv och vägrade dricka vatten om inte gossen Ralph ledde honom till maten och vattenskålen. Detta, menade Ralph, gjorde ponnyn enbart på pin kiv eftersom den var förrädisk och hatisk.

Jag minns inte vad han sa för någonting igår men ofta kommer det bra saker ur hans mun. Han berättade i alla fall att på farmen åt de kyckling och potatismos och yams och sånt varenda dag till middag och kunde han skulle han äta det varje dag än idag för det var den bästa sortens mat. Kanske var det det jag skulle skriva ned men jag tror inte det. Det var något annat.

Jag tog med fem eller sex lådor macarons. Jag packade macaronerna löst och noga så att de inte skulle krossas eller spricka. När vi kom fram hällde morsan upp dem alla i en stor skål. Jaha. Det blev några över, de hällde hon i en plastpåse och frågade vem som ville ha. Jag noterade i mitt sinne att nästa gång, det blir väl till jul, bakar jag inte ömtåliga kakor. Inga lövtunna pepparkakor till exempel.

Vi åt maten, ingen bad någon bordsbön innan vilket förvånade mig eftersom släktingarna är religiösa. Kors och ikonbilder på väggen, inramade på sängbordet och dinglandes i bilen. Vi åt mat och sedan åt vi efterrätt som var något med pumpa och sedan var allt klart. Det kändes som ett så stort antiklimax, nästan slöseri, efter så långa förberedelser inför måltiden. Dottern som körde upp från LA och det tog fyra timmar och så vidare. Kalkonen som tog ett halvt dygn att göra i ordning. Det var uppätet på tjugo minuter. Vi tackade för oss och bilade hem på lite mer än två timmar. Tomhet ändå.

  • Postad 2017-11-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Dagen efter

Ja, jo det är möjligt att jag bakade lite väl många macarons. Men jag blev missnöjd med resultaten. Det är för varmt och fuktigt här så marängen säckar ihop. Dessutom har jag ingen bra sprits, provade göra en egen och sedan använde jag den jag har som är räfflad, på bekostnad av en slät yta. Jaja, de smakar bra i alla fall. Jag fyllde med choklad och lemon curd.

  • Postad 2017-11-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Ekollon

Det är plötsligt 30C varmt. Från ljumt varma dagar och kyligare nätter till sommarvärme. Jag som packat ned kjolar, linnen och sandaler i en kartong som jag ställt på högsta hyllan i hans garderob jag fått hälften av.

Plötsligt värme. Plötsligt oro. Av vilken anledning? Bör jag minimera all kontakt med, vad vet jag, sociala media eller annat som är potentiell källa till nervositet, reell eller inte?

Jag bakar macarons. Gör fyra olika satser, jag blir inte nöjd med dem. Jag lägger dem i en burk och säger att han kan ta med dem till jobbet.

Jag har försökt odla ekollon. I sex veckor låg de i en skål med vatten, det var sagt att de skulle gro. De har nu överlämnats till god väns omsorg och nu, tre veckor senare, ser de fortfarande ut såhär. Ska de planteras? Har jag misslyckats med ekollonen?

Varför är jag så stissig? Jag skriver på ny bok, det rör upp en del men inte så att det skulle förklara ett fladder i magen direkt. Usch. Är det Thanksgiving? Stundande familjehögtider med fullt av folk och barn?

Fortsätter baka macarons.

  • Postad 2017-11-21
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Ett försenat pajrecept

Jag är en hyfsat improvisatorisk bagare. Jag följer givetvis recepten, matlagning må vara känsla men bakning är vetenskap. Här finns förresten några gratis lektioner i detta från Harvard University.

Nå. Jag följer recept. Men jag tweakar också, om jag tycker att resultatet saknar någonting. Så här är mitt prisbelönta pajrecept som jag kom trea i, i en pajtävling i USA förra året: Blåbärs- och kokospaj med knaprigt täcke

1,5 dl (rå)socker

2 dl kokos

1,5 dl havregryn

1,5 dl vetemjöl

200 g smör

I grunden är det ett recept på smuldeg från Leila. Men jag ökar kokosen för just denna paj, på bekostnad av vetemjölet. råsocker är nice för det blir crunchigare, mer knäckigt än vitt socker. Å andra sidan har det vita sockret fördelen att smälta in mer i smöret och bli mer smuligt lent så det är en smaksak vilket man föredrar där. Jag tar det jag har hemma.

Blanda ihop ingredienserna, det ska vara en smulig deg. Om smöret är rumsvarmt blir det mindre smuligt. Det är helt okej, ställ in degen i kylen en stund och börja med fyllningen. Sätt ugnen på 200C.

Eftersom det är en smulpaj är det bären i botten som gäller. Ingen deg i botten på just detta recept. Istället lägger jag blåbär (de kan vara frysta) i en skål tillsammans med lite strösocker, några skvättar färsk citronsaft och lite kokos. Jag pudrar med potatismjöl eller maizena. Citron är så gott i kombo med kokos och dessutom lockar det fram det där syrliga i bären som jag vill åt. Jag har hellre syrlig fyllning och krispigt, sätt täcke än söt fyllning. Därav snålt med sockret och generösare med kokosen.

Jag har vänner som blir galna på att jag inte ger exakta mått här men fyllningen är mer åt matlagningen, inte lika mycket vetenskap, så där går jag på mitt ögonmått som säger att alla bär ska vara pudrade. Betoning på pudrade: Inga klumpar. Det är såklart mer bär är någon annan ingrediens men om man vill ha något att stödja sig på skulle jag säga…

1 paket frysta blåbär
1/2 dl citronsaft (eller mer, efter tycke och smak)
1/2- 3/4 dl strösocker
1/2 dl kokos
1/4 dl potatismjöl/maizena

Täck med smuldegen som givetvis smulas över, som ett täcke. In i ugnen (se till att ugnen är tillräckligt varm, jag rekommenderar en termometer) och säg 25 min, när pajdegen fått en trevlig färg?
Så himla svingott med äkta vaniljglass till. Brukar bli en höjdare. Pudra gärna med florsocker.

 

 

  • Postad 2017-11-19
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 5

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen