Jazzhands

På kontor

En bra grej, har det visat sig, när man känner en oro eller en släng mild ångest knacka på och sedan tränga sig in fast man säger att man inte har tid är att hoppa in på en redaktion. I synnerhet en där tidningen ska skickas på tryck om tre veckor. Då kör vi!

Faktum är att det är bra. Konkreta arbetsuppgifter, bara att hugga i. Ingen dötid, ingen slötid. Tvärtom – plötsligt är klockan 18.
Det trista är att jag inte hinner träna. Och jag hinner inte laga någon direkt substantiell middag. Jag sover inte superbra men det hade jag inte gjort ändå.
Å andra sidan – en vardag med minskad oro och löftet om ersättning. Win.

Har förresten hamnat i en bra läsperiod också, vet inte om det är effekten av kneg. Men det är det nog eftersom jag vid slutet av dagen inte tar upp datorn. Igår lämnade jag den till och med på kontoret. Läste On Chesil Beach för ett tag sedan, följt av Leila Slimanis nannybok (den heter The Perfect Nanny på engelska, så usel titel) och nu är jag inne på essäer av Zadie Smith som jag av någon anledning aldrig läst någonting av förut. Varför då? Jag misstänker att svaret är att hon är för snygg. När jag tänker på henne ser jag bara hennes perfekta ansikte, röda läppar och turban framför mig och känner mig instinktivt underlägsen. Varför då?
Jag minns en kollega som berättade om hennes trötta, nonchalanta och lakoniska svar på hans intervjufrågor. Men detta borde egentligen inte hållas emot henne. Jag har börjat våndas intervjuer och i hennes fall, med den stjärnstatus hon har, borde frågorna vara av den upprepande sorten.
Sedan minns jag hennes rekordförskott för White Teeth. Varför har jag sett även det som ett skäl att inte läsa Smith? Säger ju mer om mig än någonting annat.
Nå. Nu läser jag essäsamlingen Feel Free med stor uppskattning. Tankar, intellektualism. I dessa Svenska Akademitider är det en påminnelse. Men faktiskt. Jag har en  gammal klasskompis på FB som är bra som reality check. Hen skriver “vem bryr sig om svenska akademin?” och jag tror han talar för många.
Men han skriver också saker som att det är löjligt med “hen” och han använder ord som “batikhäxor” och “kramvänster”. Och jag har länge formulerat det så här: det är anti-intellektualism det handlar om. Att förakta den intellektuella eliten, förakta akademia. Det är inte så att jag är oförstående, men det är en sorglig hållning.
Förresten älskade jag On Chesil Beach som jag faktiskt köpte bara på grund av titeln (Vad händer på Chesil Beach?) och som nu filmatiserats. En vacker och stundtals väldigt rolig berättelse om vår syn på sex och den inte alltid synliga uppdelning mellan det offentliga och det privata. Nannyboken gillade jag också, framför allt klasskildringarna.
Som sagt, bra boktid nu.

  • Postad 2018-04-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

Vänner och vänskap

Vännerna är ledsna. En vän är ledsen eftersom en relation har tagit slut. Han säger att alla andra relationer som fått ett avslut har gett honom sorg men den här gången är det fysiskt, det sitter i hela kroppen och i magen. Jag förvånas över att detta är en ny upplevelse för honom. Jag blir nästan avundsjuk.

Hur kan relationer, konflikter och brustna hjärtan kännas så olika för människor?

Två andra vänner är i luven på varandra. Eller, riktigt så är det inte. De har avslutat sin vänskapsrelation och går mest runt i sviterna av den. Någon minns ett samtal, någon minns ett gräl. En berättar om vad hon önskar att hon hade sagt, den andre att hon gärna skulle förbli vän eller i alla fall kontakt. Inte helt avklippt.
Själv fattar jag inte vad deras konflikt faktiskt handlat om, vad som egentligen hänt. Jag tror den handlar om att man haft olika förväntningar på vänskapen, olika syn på vänskap över huvud taget men jag kan ha fel.

Hur kan vänskapsrelationer se så olika ut för människor?

Det är ett under att vi ens hittar människor att umgås med, att vi över huvud taget kan känna närhet och hålla sams.

Igår gjorde jag avslappningsövningar hela dagen. Jag andades medvetet, lyssnade på instruktioner på nätet. Jag måste få ned min hastiga, ytliga andning. Jag måste sova bättre (trots tabletter) och jag måste få bort det här kliandet vid sänggåendet. Jag har märkt att när jag är nervös, har ångest, oro eller bara räds någonting dåligt så kliar det över hela kroppen när jag ska gå och lägga mig. Hur trött jag än är kliar det som myror på hela kroppen. Jag har märkt det tidigare, till exempel när jag var i en trist relation som egentligen var stendöd. Det kliade så att jag grät av frustration och gick till en läkare som tog blodprover och konstaterade att det hela inte hade någon fysisk förklaring alls.
Det visste jag ju egentligen.

Jag vet egentligen också varför jag andas ytligt och känner mig ångestfylld. Det har att göra med yttre krav, känslan av att jag inte kan leverera, att jag är en bluff. Och – kravet och synen på mig i en vänskapsrelation.
Det är så knasigt med mänskliga relationer, det är ju egentligen ingen förhandlingssituation. Som när en kärleksrelation tar slut, man luras att tro att det går att resonera fram en kompromiss, ett nytt försök.
Egentligen är det samma sak med vänskapsrelationer. Man måste se vad man vill få ut av dem men också vad man kan få ut av dem och samtidigt ge.

Jag säger åt bokförlaget att nu har jag gjort min sista intervju för den här gången. Jag pallar inte mer. Jag andas för ytligt och för hastigt och känner att jag driver längre och längre bort från personen jag är och personen som skriver saker.
De förstår. De går i alla fall med på mitt önskemål. Jag får stanna hemma, göra avslappningsövningar. De hoppas att jag skriver saker.

  • Postad 2018-04-08
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Salta kakor

Lyssnar på Bruce Springsteen och bakar. Först en semifreddo som troligtvis blir lite rinnig. Attans. Den står i frysen nu.
Sedan choc chip med salt. Det metodiska gillar jag, precisionen och utmaningen i att få alla att se likadana ut. Lika runda, lika tjocka. När jag låg inlagd lade jag pussel. Jag har flera stycken i garderoben om andan skulle falla på eller om pussel skulle bli nödvändigt.

Svarar på ett mail från en snubbe som förklarar att unga tjejer också skickar nakenbilder till män. Detta är det absolut vanligaste mail jag får och det är givetvis bara män som mailar. Jag säger givetvis eftersom det är ganska givet – jag är såklart medveten om detta – att män reagerar eller tar åt sig av senaste boktiteln. I efterhand hade jag satt en annan titel, inget snack om den saken. I stunden kändes det som en rolig hyllning till Rebecca Solnit.
Jag svarar för övrigt alltid att det vore superintressant med en bok om unga kvinnor som skickar oombedda bilder av sitt kön och ingenting annat. Jag skulle läsa den.
Men min bok fokuserar på män som skickar oombedda dickpics.

Sedan återgår jag till att baka, dammsuga och tänka på allt jag måste bära upp till vinden. Allt jag inte borde äga.

Träffar mitt älskade gudbarn som ska börja i ettan och som frågar vad min bok handlar om. Hans morföräldrar undrar hur det var i Norge på min lilla bokturné.

Börjar ställa tillbaka mjöl, muscovadosocker och vaniljpulver i skåpen men ångrar mig och tänker att jag bakar havrekakor med vit choklad istället. Man kan mäta min sinnesro i antal kakor jag har i frysen. Ju fler kakor desto mindre ro.

  • Postad 2018-03-31
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Halvdag

Halvdag, halvpåsk, halv energi. Lite så i alla fall. Unnar mig en Sobril. Egentligen är läget inte alls så allvarligt men just igår orkade jag faktiskt inte tänka på andningen, blicka inåt och allt sånt där. Jag vet mycket väl att darrningar som börjar inifrån, orsakade av lågmäld kravstress och min egen vilja att vara till lags inte försvinner genom att lyssna på mina meditationsövningar.

Så här: de är ett komplement, och ett bra sådant. Men som all annan träning så gäller regelbundenheten och övningen.
De är ett komplement till medicin och terapi/reflektion.

Kravstressen handlar inte om jobb. Eller, inte så konkret i alla fall. Inte i bemärkelsen “gud vad mycket jag har att göra, hur ska jag hinna”. Utan i bemärkelsen “Hur ska jag duga”.
Den är vanlig efter prestation. Efter en presentation, en intervju, en biznizmiddag, en fika med någon jag knappt känner.

Så är det.
Känslan växer. Jag står inne på ICA och drar ut på tiden. Gör enkla saker som att sträcka mig efter ett flingpaket och tänka på exakt vad jag gör.
Jag kommer hem och känner att tiden är knapp, att jag lagt på mig så jävla mycket vikt och att jag inte är särskilt intelligent. I alla fall inte så pas smart som jag skulle vilja vara eller ibland kanske till och med ger intryck av att vara. Jag funderar på om man kan bli intelligentare. Jag orkar inte tänka tanken fullt ut eftersom i den ingår “Det beror på hur man definierar  intelligens”.

Tar en Sobril och senare en sömntablett eftersom jag vet att jag inte kommer att somna annars.

Jag saknar kusten där jag knappt känner någon. Det är så skönt. Jag har mindre ångest där.

  • Postad 2018-03-30
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

2008

A hittar en bild han tog på mig för exakt tio år sedan. Exakt på dagen. Jag minns bilden men inte tillfället. Jag minns att jag tyckte att jag såg rynkig ut runt ögonen (!). Jackan har jag kvar, den tar jag på mig när jag ska till gymmet.

Jag längtar så efter att göra ingenting, att bocka av de mondäna hemmasysslorna som ger en märklig tillfredsställelse. Skriver upp dessa sysslor på en lista: “Stryka skjortor”, “putsa trämöbler” och “tvätta sneakers”.
Det är ett annat tempo i Stockholm än i hemmet på Kalifornien. Där finns inga möten att kryssa mellan, inga saker som måste göras på samma sätt. Jag går till läkaren, tandläkaren, optikern…saker som bara måste bockas av. Jag längtar plötsligt efter att ta fram putsmedlet och meditativt bara stryka teakbyrån framför fönstret.

Eller gå till gymmet. Ja, jag har köpt kort nu. Burit ned väskan med skor och gympabrallor från vinden. Tänkt att de där löparbyxorna får jag då rakt inte på mig idag. Tänkt detta med viss sorg. Tiden som går, kroppen som ändrar sig så snabbt att man inte hinner med.

Ser på bilden. Tio år sedan på dagen. Hade man vetat då vad man vet nu, och så vidare. Ja, då hade jag sett på bilden med ömhet och inte ens reagerat över “rynkor vid ögonen.”

  • Postad 2018-03-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Norröver

Jag är på Littfest i Umeå. En behaglig festival med entusiastisk och nyfiken publik, får intrycket av att de flesta är födda på 40-50-talet.
Jag talar i en fullsatt studio, förvånad över att så många är där och trängs. Senare får jag höra att vissa inte fått plats.
efteråt kommer några fram och vill prata, har en kommentar. Om att det är tveksamt av mig att säga att jag avundas männens förhållande till sitt kön. Jobbar vi oss inte bort från det?
Om att det inte stämmer helt och fullt att kvinnans kön inte har samma symboliska kraft som männens, i Finland är kvinnokönet starkt laddat i folktron.

Jag signerar böcker. Jag känner vördnad och tacksamhet för de som köper och vill läsa. Samtidigt vill jag gå upp på hotellrummet och bada i tystnad och ensamhet. Jag vet inte vad det är med mig, men efter varje publikt framträdande jag gör (och jag gillar sådana) vänder mina känslor helt och jag känner blyghet, utmattning och något besläktat med torgskräck. Jag måste försvinna in i ett tomt hörn, bli behagligt osynlig.

Jag ser författare som är så oändligt mycket mer etablerade än mig, jag kan inte ens jämföra. Och jag känner å ena sidan en frisk entusiasm över att bjudas in till samma tillställning som dem, å andra sidan en blygsam bluffkänsla som att jag inte har där och göra.

Ett intryck av Umeå förresten: staden känns ung och härligt lagom stor. Jag kommer inte över ljuset och hur annorlunda det är här jämfört med Stockholm. Promenerar längs älven och tar bilder innan telefonen plötsligt lägger av.
Luften är så ren och frisk. Jag tänker att jag ska sluta skriva böcker man kan tycka saker om, där jag tycker saker eller påstår saker.

  • Postad 2018-03-17
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Reflektionssäsong

Det ligger lite av ett darr i luften. I alla fall den luften jag andas. Inte bara “blir det vår snart”-darret utan ett darr som handlar om nästa steg.
Har skickat manus för bedömning. Har börjat prata om manus eller om den eventuella romanen. Eller vad man vågar benämna den som just nu.
Jag har börjat förklara huvudpersonernas ageranden, varför de gör som de gör. Jag har börjat prata om dem, se dem framför mig.

En sak som ger mig mer darr i Stockholm än i den kaliforniska staden är risken att störa på folk jag inte vill stöta på. Springa in i, inte kunna väja. Jag vill inte vara en nojig person som kalkylerar risker, undviker och garderar. Men jag blir en sådan i Stockholm, om än inte fullt utblommad.

Det fysiska darret sitter i benen, närmare bestäm låren. I förrgår köpte jag gymkort. Jag och A drog i tunga maskiner och släpade runt på vikter. Jag tröttnade först men jag jobbade också hårdast. A tar inte ut sig. Kanske säger det något om våra personligheter, jag vet inte. Eller så tog jag ut mig för att det var mitt första gymbesök på flera år. Men faktum är att jag hade bestämt mig redan innan för att jag skulle köra så hårt så att benen gjorde ont. Och det gjorde jag.

Det var som sagt flera år sedan jag slutade gå till gymmet. Jag sprang 25 kilometer i veckan, älskade det, och sedan gjorde jag det inte mer. Sjukdom kom emellan. Den triggades igång av en person, så är det ofta. Han bor i krokarna, jag vill inte springa in i honom.

Jag hade såklart kunnat bestämma mig för andra saker, som att återta löpningen, visa alla de jävlarna (de påhittade, fantomerna i mitt huvud som inte vill mig väl). Eller bara acceptera att tiden har gått, vi är floden som aldrig är densamma och alla situationer avgörs av hur vi möter dem.
Men det får bli ett senare drag. Efter darren.

  • Postad 2018-03-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Den nyfunna accessoaren och dagarna då jag erfar den andra sidan

Dagarna har flutit förbi på egen hand bortom Internet och blogg. Jag har inte haft Internet hemma och har lagt timmar, pengar och tandagnisslan på att få det. ringa support, köpa en sladd, köpa en annan sladd och ringa support igen. Och så vidare. När en luttrad supporterkille guidade mig för femte gången och det plötsligt funkade blev jag nästan gråtfärdig.
“Har du grov abstinens?”, frågade A.
“Nej”, sa jag. “Inte alls. Men jag blev gråtfärdig för att jag inte ska behöva ödsla mer tid och pengar.”

Nå. Dessutom har jag varit borta från världen på annat sätt. Jag har varit i Norge på min första utländska bokturné. Hyfsat späckat schema med panelsamtal, radio, teve och intervjuer…Det var oerhört roligt men jag blev också rejält trött om kvällarna. Jag har inga problem med att varken ge intervjuer eller prata inför publik men det tar på mina krafter, min energi. Det har föga med själva skojhalten i aktiviteten att göra. Bara mitt eget fokus. Dessutom var jag lite orolig för att jag inte skulle fatta norskan men jag kom in i det efter ett tag. Till stor del i alla fall.

Bilden ovan kommer från min goda väns syster som bor i Oslo och som påpekade att min medverkan i en talkshow textades. DET känns stort. Utländskt gästbesök etc.

Och för övrigt tänker jag mycket på det där med att man klipper håret när man längtar efter en förändring i sitt liv och kanske att man börjar klä sig i färgglatt eller något när man blir äldre för att man a) inte bryr sig b) känner att man blir modigare eller rent konkret gråare. Båda kan såklart inträffa samtidigt.
Jag har anammat hårsjalen. Min nya grej för att dölja att jag sällan orkar tvätta håret. På bilden ovan till exempel skulle håret ha tvättats men det var morgonsamtal och uppsamling 7.30 på hotellet för rask promenad till Nationalteatern mitt i Oslo. Jag orkade helt enkelt inte hoppa in i duschen. Men sjal och scarf är min så kallade “nya grej” och jag är helt hooked. Någon som har erfarenhet?
Läste dessutom en intervju med Zadie Smith som alltid har turban och tänkte se där, jag har vinden med mig.

  • Postad 2018-03-10
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Hemkomst

Det finns någonting hos mödrar som driver dem till att vilja hämta sina barn på Arlanda. Oavsett väder eller tid på dygnet. Det är rart.
Jag säger att det är helt lugnt för mig att ta tåg eller buss. Men mamma vill gärna. Så gärna. Tackar nej till jobb den dagen, har ju lovat att hämta dottern vid flygplatsen.
Som sagt, det är rart. Någonting inbyggt i modern, att vilja ta om hand. Man är ju rätt svag efter långa resor. Modern vet detta och vill vara där.

Men jag ser också att det är snö, inställda flyg och krockar. Det låter helt enkelt som en bättre idé med tåget. Eller möjligtvis bussen. Mamma säger att vi avvaktar, vi hörs innan jag flyger och stämmer av.

Även om jag inte är mamma själv kan jag till viss mån förstå känslan eller driften. Det handlar väl om att dels ta om hand men också försäkra sig? Om välmående och så vidare.

Jag städar och fejar och skrubbar hela lägenheten. Jag tror det är en tangerande drift. Jag vill lämna lägenheten i så gott skick som möjligt, för att han ska kunna leva så väl som möjligt när jag inte är här. Jag lagar lasagne (hans favoriträtt i hela världen) och ugnsbakad gnocchi (en ny rätt som blivit en ny favorit) och fryser in i portionsformar i frysen.
Jag fyller badrumsskåp med rengöringsgrejer och skåpet under diskhon med diskmedel och städsaker. Fast det har jag gjort under hela tiden jag är här. Det bor en prepper i mig, någon som ryser vid tanken på att stå handfallen och helt oförberedd.

Jag ber om quarters när jag köper te på caféet så att jag kan tvätta lakan och handdukar i morgon. Eller kanske idag. Men troligtvis i morgon.

Jag har slutat med den generande vanan att överösa med presenter (faktum är att jag ibland grämer mig och önskar att jag kunde ta tillbaka väl generösa gåvor till tidigare pojkar som bara besvärades) men jag kan inte sluta med detta: lämna huset i bättre skick än Innan Mig.
Att Underlätta vardagen. Att Lämna spår.
Jag antar att det är det jag gör? Men jag tänker inte så, jag tänker att han jobbar så mycket och jag vill göra det jag kan för att underlätta lite. För att det ska vara trevligare att komma hem även till ett tomt hem. För jag vet mycket väl att han kommer att sakna mig. Åh, att inte behöva tvivla på en sådan sak. Det är verkligen en känsla.

  • Postad 2018-02-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

TBT

TBT till två veckor sedan på Hawaii. Långa, fuktiga dagar utan plan. Om en vecka är det dags att börja röra på sig igen. Ner till LA för en snabb pit stop, samla tankarna lite på bekanta gator som jag erövrat alldeles själv. Sedan hemåt.

Det är såklart blandade känslor. Men det är bättre än en övervägande, förtvivlad känsla. Någon sådan känner jag inte. Självklart pendlar det från dag till dag, och även flera gånger på en dag. Men det finns ingen övervägande negativ känsla. Detta känns viktigt.

Det är kanske svårt att tänka sig att det är kallt väder här på kusten och jag ska inte klaga, ser att det är feta minusgrader i Stockholm. Men i amerikanska städer har man liksom inte vett att bygga husen ordentligt. Man prioriterar svalka framför stadiga väggar som håller värme inne. Det är svinkallt inomhus. Fönstren (enkla, inte dubbla) släpper igenom blåst och vind, dörren likaså. Väggarna är gjorda av något som liknar gips och vi har inga element. Köpte ett ruttet litet portabelt sådant som kostar skjortan att använda och värmer enbart för stunden, på den kroppsdel som befinner sig inom tio centimeters avstånd.

Av den anledningen längtar jag konstigt nog efter Sverige. Minusgrader ja, men element i lägenheten och glas och väggar som håller värmen inne. Fryser mer om morgonen här än vad jag gör i lägenheten hemma.

Glaset halvfullt.

  • Postad 2018-02-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen