Jazzhands

Veckans kommentarer

Här skrev jag en liten modehistorisk kommentar till Göteborgsskolan Jensens uppmaning till eleverna att klä sig propert. Och med propert menar piké. Den texten blev jag nöjd med.

Och så gick jag till terapeuten igen. Hon såg mig på tv sa hon. En granne med en liten hund som jag känt sedan hunden var valp sa att hunden hörde min röst på tv och sprang in i vardagsrummet och letade efter mig.

Jag lade mig på divanen. Jag börjar gilla den metoden mer och mer, ligga vänd från terapeuten och stirra upp i taket och ut genom ett dammigt fönster. Freud hade en poäng.

Jag ligger där och tänker att jag inte har någonting nytt att berätta. Ingenting alls faktiskt. Sover dåligt, i vanlig ordning. Det vore helt enkelt en ofantlig nyhet om jag för en gångs skull sov bra.

Vi talar mer om min sömn. Jag halkar in på saker, som när jag hamnade hos en dålig värdfamilj i USA och värdpappan kom in i mitt rum på natten.
Som när jag var sexton år och blev utkastad på gatan i London, utan minsta peng. Tog mig till svenska kyrkan – det enda jag kunde tänka på – och fick sova i en skrubb.

Har inte pratat mycket om detta. Har inte reflekterat över att dessa händelser är förknippade med “natt” och “sömn”.
Får ett tryck över bröstet när jag berättar om dessa saker som jag sällan eller aldrig berättat om, av rädsla för att de ska bagatelliseras gissar jag. De få gånger jag yppat har jag gett berättelserna ett skimmer av galet äventyr. Nu får jag ont i bröstet och andas så där flyktigt och lätt.

Och mer vill jag och kan jag inte säga om saken just nu.

  • Postad 2020-10-02
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Helg och andra illusioner

Mycket jobb nu. Det är givetvis bra. Men det är som alltid – man oroar sig när mailboxen gapar tom men våndas likväl när ToDo-listan är lång.
Det har varit kommentarer och analyser av populärkulturella fenomen (för GP), och en lång undersökande grej om frågespaltens historia i DI Weekend. Jag älskar frågespalter. Och att kommentera populärkulturen academic style. Jag har med andra ord inget att klaga på.

Men jag märker att jag är både bättre och sämre på stress nu för tiden. Jag blir stressad snabbare och lättare. Kanske är det kropp och sinne som vant sig efter covid-stiltje, kanske är det åldern. Jag blir lättare stressad, börjar äta snabbt och får ännu svårare att sova och slappna av. Ibland blir jag illamående.
Men jag är samtidigt bättre på att tagga ned lite, tacka nej någon gång ibland. Till sociala sammankomster, träffar, fika och möten. De tar också på krafterna, även om det är positiva saker.

Nu har jag inte träffat min fotbollskille sedan nyår. Skumt. Vi hörs varje dag men det är givetvis inte fullt samma sak som att ses.
Någonstans är jag ändå okej med detta. Jag är rätt så mätt på hans land – om än inte på honom. Jag tar gärna en liten paus därifrån.
Jag hade inte velat åka ifrån mitt djur som vid den planerade resan var nyopererad, mer eller mindre. Ni har jag varit tillsammans med honom varje dag. Mitt samvete har stillats av det i alla fall.

Och – det här med stress. Det var det jag skulle komma till. Ibland är det så skönt när ödet griper in och bestämmer åt en. Självklart hade jag velat träffa honom, självklart hade jag rest. Självklart är det galet att vi inte setts på snart ett år.
Men det finns alltid saker att vara tacksam för också. När man tillåter sig själv att vara det. Till exempel när jag själv inte är den som bestämt att nu stannar jag hemma.

  • Postad 2020-09-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Mot målet

Pratar med terapeuten om min löpning. Känner mig först defensiv, som att jag måste försvara det hela. “För att du ska förstå vad det betyder för mig att springa en mil måste jag först förklara…”.
Jag ligger på en schäslong men gestikulerar ändå med händerna. Jag förklarar hur – faktiskt – ansatt jag kände mig när en dåvarande terapeut helt överskred alla regler och gränser och drog med mig ut på ett midnattslopp fast jag inte hade ätit på en vecka, bara grät och åt piller.
Det var en hemsk upplevelse, jag förstår inte än idag hur han tänkte. Han sa att han ville att jag skulle känna att jag kunde genomföra någonting (men det kunde jag ju inte – jag var ju helt ur stånd, helt ur gängorna!). Han sa också att motion är bra mot allt. Jo, men då måste man ju vara i så pass gott skick att man kan genomföra det hela.

Hur som helst. Jag gestikulerar, jag tar på mig ett defensivt motstånd – “hon kommer kanske inte förstå annars” – och hon säger att terapeuten, som hon mycket väl känner till eftersom han är på tv så ofta han kan, har gjort fel. Han gjorde fel.
Hon säger att jag kanske blir emotionell av att springa den där milen eftersom det är en hämnd på någon som tog löpningen ifrån mig.

Detta var i tisdags. Igår sprang jag milen igen, jag gick upp på löpbandet med den fulla intentionen att göra det. Efter tjugo minuter var jag inne i en total runner’s high och log och vevade med armarna – och grät. En stilla, enda tår bara, ingen på gymmet behövde alarmeras. Om de hade sett åt mitt håll. Men en tår, ofrivillig och oväntad.
Idag har jag ont i benen, det känns att gå. Men det känns bra. Fast jag också känner vrede varje gång de påminner mig om varför de gör ont.

  • Postad 2020-09-12
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

När jag är med i Efter fem gillar jag att peka med hela handen

  • Postad 2020-09-03
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Olika typer av spöken

Han är ett spöke. Det finns olika typer av spöken, det vanligaste kanske är hjärnspöket. Tanken eller föreställningen som dyker upp och ruckar på verkligheten.
Han är en annan sort. Han är ett förälskelsespöke.

Det blir lätt så när det kommer av sig. Något som började hända men som tappar kursen, spårar ur.
När man sedan hittar tillbaka till stigen igen så tror man att den givetvis ska leda till samma mål som innan. Man blandar ihop det där. Med vad som var och vad som är.

I efterhand har jag tänkt att det var bra att det hela kom av sig, att det ingenting blev. Det skedde snabbt, graderna i förälskelsen steg snabbt och nästan våldsamt. Lika snabbt tog det slut. I efterhand har jag tänkt “tur det”. Det är en sanning. Den andra sanningen är att vi också hade det fint. Där och då.

Som jag sa – man blandar ihop det som var och det som är. Det är då spöket ser sin chans. Den osaliga ande som inte kan få ro, som inte har accepterat att den inte längre lever bland oss. Spöket som lever på tanken om vad som kunnat bli.

Men det är ett spöke, det finns ingenting där.

  • Postad 2020-08-31
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

#BraAttVeta

  • Postad 2020-08-31
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Den långa milen

Jag sprang milen. Jag hade inte planerat det, jag hade tänkt springa i fyrtio minuter eftersom jag flyttat fram mållinjen, först sprang jag i tjugo minuter, sedan en halvtimme och sedan fyrtio minuter…

Att jag nu sprang milen betyder någonting för mig. Att jag bara fortsatte springa, att jag bara lät det hända.

Jag sprang ju mycket förut, för sju, åtta år sedan. Ni är trötta till leda på att höra om detta, det förstår jag. Men kopplingen mellan fysik och psyke är någonting som bara blir tydligare och tydligare.
Under den tiden var jag i ett förhållande som tärde på mig. Jag var kär men fick så lite tillbaka. Han var osäker på allt och osäkerheten smittade av sig också på oss, på mig.
Så jag började springa jättemycket, ett tag blev det 2,5 mil i veckan. Det kändes skönt att ta ut sig, skönt att sätta ett mål och nå det. Det var pålitligt, det var allt förhållandet inte var.

Sedan gjorde han slut med mig och av flera olika bidragande faktorer hamnade jag på sjukhus i ett par veckor. Efter det har jag inte kunnat springa. Det har bara inte gått. Jag har inte ens försökt. Det har hela tiden funnits en spärr.
Men för kanske ett år sedan började jag jättesmått, bara någon kvart som uppvärmning. Jag kunde inte tillåta mig att tänka på det som någonting annat.
Men nu har det förändrats, jag har erövrat löpbandet – igen! Därför har jag kostat på mig nya löpskor, nya löpkläder…för att manifestera, för mig själv, att detta betyder någonting. Förstår du?

Och i torsdags sprang jag milen. Mina ben både värkte och var som spagetti på samma gång. Men jag var lycklig.

  • Postad 2020-08-31
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Inne

Vi talar om ångest och hur den kommer om natten och hur den troligtvis är länkad till att jag vill vara en god vän och medmänniska. Jag säger inte nej. Jag borde säga nej. Till träffar och möten som dränerar, bitar av min tid och portioner av min ork och energi.
Hon säger att genom att respektera mig själv och min tid respekterar andras än mer.

Sedan kan jag inte sova. Det är värre nu, det är som när jag var barn och inte kunde sova för jag fick den eviga tvångstanken om att Nu Dör Mormor. Jag gjorde som så många barn och upprättade ett magiskt tänkande, rabblade Gud som haver barnen kär som om den vore en formel. Om och om igen. Inget ord fick bli fel för då var det fara.

Sådan makt har du inte, säger hon till mig.
Du måste acceptera det.
Men jag vet inte hur man accepterar saker. Hur gör man?

Jag är nu precis som när jag var barn fast min tvångstanke istället riktas på mitt marsvin. Det äldsta av dem. På morgonen kommer jag hitta honom död. Formel, ta i trä, göra ritualer. Jag lägger huvudet på kudden, jag är trött. Igår sprang jag i 60 minuter och nådde nästan milen. Som i fornstora dar, som A uttryckte det. Och det är sant, har inte sprungit en timme på länge. Och med “på länge” menar jag flera år.
Nu gjorde jag det. Benen är både stela och spagettimjuka. Jag tror att jag tog ut mig för hårt, vaden känns alldeles för stel och öm. Jag ligger i sängen och kroppen är trött. Jag tänker att jag inte ska tänka, nu ska jag sova.
Vilket ju är att dö en smula, förlora medvetandet.
Men tanken kommer och väcker mig: tänk om Figge dör. Tänk om detta är det sista jag ser av honom, vår sista stund ihop.

Samma tankar som jag en gång hade om mormor varje natt. Sedan dog pappa. Man kan förstå min hjärnas systemkollaps.

Tanken är så stark och jobbig att jag hämtar det lilla djuret, tar honom till sängen och kramar honom medan jag gråter.
Han svarar med att irriterat nafsa mig på kinden. Det är ändå uppfriskande, att en av oss lever i nuet menar jag.

  • Postad 2020-08-28
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Skriva

Att skriva om skrivande blir lätt pretentiöst. För det allra, allra mesta är mitt skrivande ett hantverk som vilket som helst. I alla fall ser jag det så.
Bara vid ett tillfälle, som jag minns, har skrivandet tagit över. Skrivandets motsvarighet till “runner’s high” för att ta en annan halvmytisk företeelse som jag också erfarit. Alltså när texten i sig talar och flyter, och jag i stort sett bara transkriberar. Det hände när jag skrev Åsneprinsen. Ja, det där enormt löjliga och pretentiösa man läser om i författarintervjuer och himlar med ögonen åt. “Texten fick eget liv” och så vidare.
Det hände.
Jag blev enormt glad och exalterad.

Nu har jag lagt pappaboken åt sidan av olika skäl och börjat på en ny, om seglarflickan Sylvia, som faktiskt – också genant att skriva – kom till mig i det där stadiet mellan vaken och sömn. En sen kväll, sömntabletterna gjorde sitt. Jag tänkte “jag borde skriva upp det här…äh, det är säkert bara en sån där dålig idé man får i en dröm som verkar bra då men värdelös i vaket tillstånd…”.

Men när jag vaknade mindes jag henne, jag vet hur hon ser ut och jag vet hur hon pratar. Så jag satte igång att skriva.

Sedan kommer man till en punkt då man får bestämma sig. Skriver jag för mig eller för någon annan?
Kan jag skriva vidare trots att jag inte är säker på att detta kommer att resultera i någonting publicerat?
Om inte – varför?

  • Postad 2020-08-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

PTSD

Vad gör jag om dagarna? Är det fel att göra ingenting – varför i så fall?

Det är inte så att jag gör absolut ingenting. Men förutom att i bekväm takt rensa lådor och skåp, och skriva på nytt bokprojekt några rader om dagen, gör jag inte så mycket alls. Är det fel?
Är det moraliskt försvarbart?

Min terapeut är på semester. Min ambition har varit att få ned pulsen, att göra avslappningsövningar och att nå ett lugnare normaltillstånd.
Jag har också gjort övningar men inte i den takt jag hade tänkt.
Terapeuten jobbar nämligen utifrån teorin att jag lever med PTSD och jag tror henne. Detta därför att jag ju tidigare behandlats för klinisk depression och i jakten på triggers för detta. Men en klinisk depression kan också vara ett utslag av PTSD och efter samtal med henne där hon gräver djupare och längre bak än tidigare terapeuter (KBT är ju en fluga).

Jag vill inte gå in för mycket på det. Låt oss bara säga att jag tror att hon har rätt. Och jag är säker på att vi hittat flera av de utlösande trauman.

Därför: är det fel att göra ingenting?
Genom ingenting fick jag en ny bokidé, det kanske kan vara något att använda i en argumentation.
Genom ingenting försöker jag släppa press och skuld men det går inte alls bra. Jag börjar städa och feja istället, för att känna att jag gör någonting.
Jag går till gymmet.

Är det fel att göra ingenting?
Jag vet inte. Än.

  • Postad 2020-08-02
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 8

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen