Jazzhands

Vanor och ovanor

Berättade för PT att jag gymmade sex gånger föra veckan.
“Okej, bara det inte blir en vana”, sa hon.
Det tyckte jag var mycket roligt.

  • Postad 2021-08-03
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Tackar som frågar

Hur det går med träningen? Jo men tackar som frågar! Har styrketränat sex gånger på sju dagar. Kommit in i en uppiggande galenskap. Får se hur länge den håller i sig.

Sex gånger på sju dagar är inte bara rekord (vanligtvis kör jag 3-4) utan också någonting som jag känner av som positivt. Sover marginellt bättre vilket gör det hela värt för mig, bara det. I synnerhet om jag tränar på kvällen. Detta är för mig någonting jag aldrig trott att jag någonsin skulle kunna uppnå. Med det inte sagt att jag sover bra, att jag somnar inom rimlig tid från det att jag lagt huvudet på kudden. Men jag somnar i mindre orimlig tid och även om jag vaknar flera gånger under natten kan jag lättare somna om. Otroligt. Otroligt! För någon som inte sovit en hel natt utan sömntabletter på över 25 år är det verkligen helt otroligt.

Men en annan oväntad (positiv) bieffekt är att man får gymkompisar. Folk som är på gymmet lika ofta som en själv, som man först tänker “men gud så ofta hen måste träna, hen är ju där jämt!” men sedan inser att dels tänker hen samma sak om dig och dels är det nog troligare så att ni väljer samma gymtider.
Så nu finns det ett litet gäng som nickar åt varandra, jämför schemalagda pass och rekommenderar andra instruktörer och pass. Ett “bra jobbat idag” betyder numera lika mycket för mig som ett “jag läste din artikel, den var bra”.

För att ingen ska slå larm till socialtjänsten eller liknande så tar jag tillfället i akt och förklarar att ett pass på en timme är ändå bara 30 minuters effektiv träning och ja, jag jobbar med aktiv (och passiv) återhämtning också och givetvis (givetvis!) alternerar jag mellan muskelgrupper och träningsformer. Jag har dessutom en PT en gång i veckan också sedan, jag vet inte fyra månader tillbaka, så natt tekniken inte ska bli keff heller.

Men en sista sak om träningen och galenskapen. Jag bryr mig inte särskilt mycket om PB (PersonBästa). Mest för att jag inte har någon koll själv på vad jag tagit och inte. Men det har min PT, hon skriver upp allt i ett rart litet art med många rutor. Ibland ropar hon “Nytt PB!” och då blir jag ju glad förstås (och alltid lika förvånad).
Men en tanke som slår mig gång på gång kring detta med PB är att när jag tränar på egen hand så rör jag mig automatiskt åt mycket klenare och lättare vikter än jag faktiskt vet att jag klarar. Det är en intressant psykologisk observation. Ta ett HIT-pass där marklyft ingår. Jag sträcker mig efter 30 kg spontant fast jag vet att jag lyfter mer än dubbelt så mycket. Varför? Dåligt självförtroende? Ja, dels det och sedan är det ju någonting lätt skrämmande med riktigt stora vikter, oavsett tidigare erfarenheter. Kanske också självbild – de som lyfter lika mycket på gymmet har helt andra kroppar än mig. Nu talar jag om tjejerna och kvinnorna. Vackra, tydliga och väldefinierade armmuskler och starka och synliga coremuskler. Det har inte jag (jag äter inte tillräckligt bra för det).

“Bestäm dig!” brukar PT:n skrika. “Bestäm dig!”. Det är ett bra motto, faktiskt bättre ju mer jag tänker på det. Om man bestämmer sig för att man klarar 75 kg så gör det lättare. Inte med hjälp av någon mind control utan för att rörelsen blir bestämd, den tvekar inte.

“Bestäm dig!”. Det bästa råd jag kan ge (och får) i min vardag. Gör det bara. Skriv boken, skriv klart artikeln. Bestäm dig.

  • Postad 2021-07-31
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Trashkvot

Linnéa meddelar att nu finns det reunionavsnitt av Love is Blind på Netflix. Jag släpper allt och kollar. Inte för att jag längtat mig galen efter just Love is Blind utan för att det var länge sedan jag kollade på TV på just det viset: okomplicerat.

Jag såg iofs Vi eller aldrig på SVT som hade kunnat vara okomplicerad tittning men istället blev jobb. Jag älskar när tittning blir jobb, det finns ingenting som stimulerar mig mer. Ibland känner jag som en psykologiforskare (kanske inom behaviorism?), ibland som en detektiv på jakt efter samband när jag ser någonting eller läser någonting som får öronen att stå upp som på en hare som uppmärksammar någonting.

Hur som helst. Love is Blind. Jag har visserligen skrivit om den serien också men reunionavsnittet finns det ingenting att skriva om. Verkligen inte. Det är superproducerat, scriptat och enbart till för min personliga, avslappnande, okomplicerade njutnings skull. Ingenting jag behöver förklara, ingenting jag behöver se med en tv-kritikers ögon. Det är bara snabba kolhydrater och det är det jag saknat.

  • Postad 2021-07-30
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Skrivandets våndor

Precis som det fins olika stadier av sorg så finns olika stadier av skrivande. Någon har säkert skrivit om det.

När jag tänker på det så finns det nog olika stadier av glädje också, som eufori, glädje i relation till de omkring oss och slutligen den villkorliga glädjestunden där vi blir medvedna om att glädjen är tillfällig (till sin natur).

Själv har jag kommit till stadiet då allt känns uselt. Jag har passerat stadiet där jag inte kan avgöra om det är bra eller dåligt det jag skrivit, nu är jag inne i fasen där jag tröttnar bara jag öppnar dokumentet. Allt är verkligen skit. Pretentiöst, tunt och helt tomt. Varför skriva detta? Det är ju bara mitt egna fåfänga projekt. Jag har redan skrivit tre böcker, räcker inte det. Allt annat är koketteri, ett desperat försök att klänga sig fast och tro att man är relevant på något sätt.

Ja, det är ett stadium. Men det gör inte känslorna mindre äkta eller mindre påtagliga. Det känns verkligen så. Som att hela manuset är ett enda misslyckande, ett bevis på min medokra talang som förklär sig till ambition. Suck.

Det är då man lämnar manus till andra, ber om kommentarer. Men också det är vanskligt eftersom manuset känns så pass uselt så varför vill man visa det för någon? Och, av de man visar får man kommentarer och kritik. Ah, therein lies the rub.

Det enda raka är att gå och träna. Lämna hjärnan ifred. Det gjorde jag igår och det gör jag idag. Och under en stund kom jag på mig själv med att notera – och tänka – att herregud, jag andas utan ångest. Utan tryck över bröstet! Men i samma stund som jag noterade detta kom ångesttrycket tillbaka.
Som sagt, stadier av sorg, stadier av glädje.
Stadier av skrivande.

  • Postad 2021-07-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

En sommardikt i all sin enkelhet

“Stephen kissed me in the spring,
Robin in the fall,
But Colin only looked at me
And never kissed at all.

Stephen’s kiss was lost in jest,
Robin’s lost in play,
But the kiss in Colin’s eyes
Haunts me night and day.”
― Sara Teasdale

  • Postad 2021-07-17
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Hero’s journey

Jag är i den där fasen nu där jag är helt och hållet osäker på om det jag skriver är bra eller dåligt. Jag kan inte avgöra. Jag kan verkligen inte se.
En vanlig fas, jag känner igen den och har varit i den förut. Om man följer “Hero’s journey” så är jag på första setback, en plötslig ovilja att fullfölja min utmaning.

Jag får hjälp från oväntat håll, också precis enligt “Hjältens resa”.

Ett är från ett nyhetsbrev jag prenumererar på. E. Jean Carroll är en av mina favoriter bland frågespaltsdamerna, hon svarade på frågor i amerikanska ELLE i jättemånga år till hon fick sparken, vilket hon själv tror har att göra med att hon gick ut officiellt med att ha blivit sexuellt antastad av Trump.
Nu har hon i alla fall ett nyhetsbrev där hon fortsätter att svara på läsarnas frågor. Frågan som kom idag var lika delar rolig som irriterande, en ung kvinna skriver att hon är författare. Hon har inte gett ut någonting ännu men hon är författare, i det att hon vet att hon skulle kunna skriva, att hon känner sig som en författare och att hon är orolig för att när hon släpper sin första bok och är gäst i Colbert och får supermycket pengar så kommer hon inte längre att kunna vara tillsammans med sin make som är en simpel arbetande man utan författarambitioner.

Hon får, som alltid, ett bra svar som denna gång går ut på att:
1) hon måste skriva någon goddam bok om hon ska fortsätta svassar runt och leka författare
2) att publicera en bok betyder i 99.9% av fallen ingenting mer än en liten fjäder i en persons hatt. Stephen King, en av få mångbästsäljare, ligger inte ens överst på listan över mest framgångsrika författare utan på plats 21 (Shakespeare toppar…som en trevlig liten benchmark att mäta sig mot).

Jag hade gärna lagt till en grej. Det är att författande, eller författarskap eller vad man nu vill kalla det, är ett hantverk. Det mest romantiska i “Shakespeare in Love” är illusionen om den gudomliga inspirationen. Den som får författaren att ropa “nu har jag det!” och sedan springa ned och skriva en hel roman på ett dygn. Lite som i “Little Women” också. Man sitter på en vind och skriver klart allt på ett dygn eller två medan någon hämtar koppar med te.
Det är helt enkelt ett jobb. Ett jävla jobb som tar tid och en himla massa tvivel och strykande.

Och just nu är jag själv inne i detta jobb, jag vågar inte ens läsa det jag skrev igår för jag stryker bara allt. Allt är skit. Allt är superdåligt och vad kan jag över huvud taget skriva som ingen redan skrivit, dessutom bättre än mig.

Min andra hjälp kommer från en av mina topp fem favoritförfattare (jag är inte ensam om detta): Julian Barnes. Han skriver tyvärr så vansinnigt bra att jag inte vill skriva en rad när jag läser honom. Om jag så bara läser en kolumn eller krönika. Han är liksom alltid för bra.
Men också han har tvivel när han skriver. Jag hittar en intervju med honom om just skrivprocessen och han säger att har man ingenting nytt att säga ska man låta bli. Ingenting nytt för egen del alltså, därför att tankarna finns redan där ute. Man måste glömma idén om att revolutionera världen med varje bok. Man måste intala sig själv om att denna idé, detta språk, denna historia har aldrig berättats förut även om man vet att det inte är sant.
För annars – vad är poängen?

  • Postad 2021-07-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 5

Etiketter None

Juli

Så här har jag gjort nu. Jag har rest bort för att skriva, bara skriva. Verkligen bara skriva (och lite läsa). Jag försöker att inte vara online (lättare sagt än gjort men försöker). Till exempel tar jag inte mobilen med mig till köksbordet när jag äter frukost, jag kollar inte mail under dagen och så vidare.
Jag får för mig att jag städar upp lite i kanalen mellan intryck och tankar. Så att det blir enklare att fokusera enbart på att skriva, att det bara är de tankarna som får frodas just nu.
Hur går det? Det går ganska bra. Hittills, under en veckas tid, har jag egentligen bara satt strukturen, som är svår för det jag vill berätta. Jag har kanske 60-70 sidor klara (då ska man veta att jag slängt runt 10 sidor) som jag dels flyttat runt (hur ska detta berättas?) och dels renskrivit, strukit, skrivit om.
Man får försöka att inte hålla på för mycket med finlir i ett så tidig stadium för då är risken att alltid hamnar i papperskorgen. Allt låter billigt, slaskigt och sentimentalt. Är det två saker jag verkligen avskyr är det sentimentalitet, i synnerhet falsk sådan, och pretentioner. Det sistnämnda tror jag inte att jag lider av (eller? vet man att man är pretentiös om man är det? Den dumme vet ju inte att hen är dum). Sentimentalitet hoppas jag att jag har en utvecklad detektor för. Om inte annat för att jag tycker så illa om det. När människor skriver påhittad sentimentalitet, som att förlora kära i en bilolycka eller liknande, är mitt värsta.
Nå!
Det måste bli balanserat eftersom berättelsen jag skriver har ett visst mått av sorg och melankoli. Jag ser, som så ofta, till skrividoler som John Irving och Nick Hornby för att påminnas om att humor inte måste ta ned det sorgliga. Jag ser också till min favorit (allas favorit?) Julian Barnes som inte heller skyr det intellektuella. Man kan vara intellektuell kring sorg också. Ibland är jag det kanske för mycket, försöker närma mig den som en vetenskapsperson eller klinisk psykolog. Men men.
Till syvende och sist ser jag till min absoluta skrivförebild Truman Capote som lär mig att man egentligen bara ska skriva rakt upp och ned. Det är förstås den allra svåraste konsten men den man bör aspirera till, den alla bör aspirera till. Tänker på honom när det kliar i fingrarna och jag vill kasta allt jag skrivit under dagen. Men också hans berömda “That’s not writing, that’s typing”. Den fina skillnaden däremellan.
Så därför: minimalt med Internet och sociala media och allt det där. Ett försök att återanknyta till den som finns därinne.

  • Postad 2021-07-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Sovheten

En riktigt dålig terapeut jag hade en gång sa att jag skulle göra precis tvärtom – kämpa för att hålla mig vaken – då skulle jag somna.
Det är ett korkat råd. I synnerhet från en terapeut. En professionell sådan snarare skulle försöka att gräva fram orsaken till sömnsvårigheterna.

En grej är klådan. Kroppen kliar, kliar, kliar. Om den inte gjorde det så skulle jag somna. Jag är trött, kroppen är trött. Men den kliar, kliar. Nej, det är inte tvättmedel/body lotion eller något sånt. Jag har dessutom kollat med en läkare som tagit blodprover, kollat sköldkörteln…bara för att konstatera att kliandet inte har någon fysisk orsak.
Det visste jag ju. Det är kroppens eget knep för att hålla mig vaken.

Kämpa för att hålla mig vaken för då trotsar kroppen? Låter lika logiskt som trickle-down-effekten.

Jag överdriver inte när jag säger att jag får fem timmars sömn om jag har tur. Jag vaknar då sju på morgonen och somnar inte om.
Nej, det är inte så att det räcker. Vissa säger så, “du kanske inte behöver mer än så” eller “din kropp kanske inte behöver mer?”.
Jo, det gör den. Min koncentration, mitt minne och min fysiska och psykiska återhämtning behöver mer.

Igår natt kom jag att tänka på terapeuten och hans hemska råd. Inget bra att minnas mitt i frustrationen. Jag höll på att gråta. Som jag ibland gör när jag varit vaken i tre timmar i sängen, i hopp om att somna (jag gör andningsövningar och avslappningsövningar de flesta kvällar, innan jag släcker).

Förra veckan klarade jag inte mer och tog lugnande. Jag fick sedan kämpa hårt för att inte känna att det var ett misslyckande. Min terapeut sa förstås att det var ju en snäv och sträng definition av misslyckande.


  • Postad 2021-06-18
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Alla tränar

Det kollektiva undermedvetna hade Jung pekat på. Någon annan hade listat faktorer som att badsäsongen närmare sig, annonser på FaceBook och en allmänt större medvetenhet om hälsa och kropp under covids slutfas.

I vilket fall som helst så stöter jag på träning överallt nu. Mer specifikt den sortens träning jag själv gör, nämligen styrketräning (och så lite löpning).

En kompis tipsar mig om att Kakan Hermansson förälskat sig i träning. Jag läser New York Magazine och en intervju med Alison Bechdel. Ni vet, Bechdel-testet och den fina grafiska romanen Fun Home.
Hon har börjat styrketräna. Faktiskt handlar hela henne nya bok om det. I intervjun förklarar hon vad hon gillar med det: “Du byter ut en ren svårighet mot en annan.”

Jag känner mig så icke-unik när jag läser detta. Jag är givetvis inte den första personen någonsin som funderat över förhållandet mellan kroppslig och själslig träning eller ens förhållandet mellan kropp och själ. Det har filosofer gjort sedan filosofer började fundera över saker.
Jag är heller inte unik i att koppla ihop den fysiska ansträngningen med den psykiska. Alison Bechdel beskriver tiden i gymmet som “lycklig och konfliktfri”.

Sedan pratar hon om flow. Om kreativt flow kontra flowet när man tränar. Det är intressant, för den tanken är inte lika bekant för mig. “Det kreativa stadiet är svårfångat. Atletiskt så finns det knep för att hamna där. Och om jag kan komma dit på ett sätt så kanske det hjälper mig att stanna där kreativt.”

Så har jag aldrig tänkt på träning. Utan enbart som känslomässigt frigörande och stärkande.

Igår blev jag medveten om kroppens och själens ett på ett annat, mycket tristare sätt. Efter en känslomässigt usel vecka ville kroppen säga sitt och jag blev kraftigt illamående i flera timmar. Inga detaljer men jag kan säga att jag låg på soffan och svettades, oförmögen till någonting annat än att fokusera på min andning.
Förutom personligt skit så har jag hamnat tillbaka in i den fåra jag hade tänkt undvika, jag har tackat ja till jobb fast jag borde respektera sinnets begäran om paus. Jag har känt pulsen, den allmänna stressnivån, höjas lite igen. Jag sover fortfarande helt värdelöst, men i veckan har jag tagit hamstrade Sobril för att jag varit ute och fladdrat långt bort från lugnets kärna.
Jag tror att kroppen sade ifrån.

Men det var mer symboliskt än så. Kroppen gjorde sig av med någonting. Efter ett par timmar så kunde jag resa mig och ta en liten, svag promenad runt kvarteret. Jag ansträngde mig verkligen att lyfta blicken och se att här är jag, och runt omkring mig är sol, helg-glada människor och god mat. Det finns njutningar omkring oss och mänskliga möten sker överallt. Det onda, sorgsna, stressande inuti oss kan behöva påminnas om det öppna och fria utanför.



  • Postad 2021-06-12
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Stalking

Det är märkligt så många filmer det finns som handlar om att stalking lönar sig. Jag såg om St. Elmo’s Fire i fredags. Filmen handlar om sju kompisar från universitetet som nu ska, som det brukar kallas, “navigera i vuxenlivet”. Mot slutet av filmen har alla nått någon liten grad av mognad.
Jag har inte slutat tänka på den. En snabb googling visar att jag inte är den enda, många texter har skrivits om hur sämst den är.
Men vid snabb genomläsning så verkar man mest störa sig på saker som usla karaktärer, dålig regi och kefft skådespeleri. Allt detta är sant men det finns två andra, ännu mer besvärande komponenter (SPOILER ALERT!):

1. Mare Winninghams karaktär Wendy är oskuld och kär i Rob Lowes karaktär Billy. Han är klassisk strulputte: gör en tjej gravid, är otrogen, tar droger, spelar saxofon och har guldslips i lös knut om halsen.
Eftersom Wendy är kär i Billy så låter hon sig utnyttjas på en massa olika sätt, mest monetärt. På slutet ska Billy dra till New York och ber Wendy om en “avskedspresent”, alltså hennes oskuld. I filmen presenteras det som att Wendy får en fin sak av Billy, att hon äntligen får ligga med sin kompis. Romantisk ljussättning, sexig musik.

2. Emilio Estevez karaktär Kirby är sexuellt besatt av Andie McDowells karaktär Dale. Han stalkar henne, snor hennes jobbschema och följer efter henne efter jobbet. När hon ska på en fest kikar in genom fönstret. När han ser att hon är där med en dejt blir han skitsur och tar sig in och hotar snubben.
Han försöker att lura Dale att tro att han inte är vanlig arbetargrabb utan rik, när hon inte uppskattar att han ordnar ett dyrt party bara för att imponera på henne blir han aggressiv. Han ringer hem till henne multipla gånger på raken och skriker åt hennes rumskompis. När han inte får tag i Dale drar han dit och skriker utanför hennes fönster. Rumskompisen meddelar att Dale åker skidor, så Kirby tar bilen gud vet hur många mil för att banka på skidstugans dörr. Hennes date från festen öppnar och Kirby är aggressiv och jobbig. Han är alltså en klassisk, aggressiv stalker som skulle kunna bli våldsam. Men här är grejen: Dale är smickrad av det och det hela slutar med poäng till Kirby – en kyss.

Det är konstigt att se detta på film och inse att detta var helt och hållet oproblematiskt 1985. Det är inte den enda filmen från den tiden som utmålar sexuella trakasserier som positivt och som är helt besatt av unga kvinnors oskuld. Flera av John Hughes filmer har varit föremål för diskussion, i synnerhet Pretty in Pink och The Breakfast Club.

Men det är stalkergrejen som stör mig mest. Kanske för att när jag var tonåring och upptäckte att film var så mycket mer än de ungdomsfilmer jag sett, så blev Cinema Paradiso en sån ögonöppnare för mig. Jag hade sett Döda Poeters sällskap och annat som hade vidgat mina vyer. Men Cinema Paradiso var en vuxenfilm på ett helt annat sätt. Tyckte jag. Den handlar ju dessutom också om ett filmiskt uppvaknande, genom filmen får den unge Toto en framtid.
Idag ser jag den delen av filmen som ska visa en romantisk uppvaktning är en enda lång stalking. Toto får nobben av Elena men svär att han ska vänta utanför hennes hus varje natt tills hon säger ja. Och det gör han också! Varje kväll när hon ska lägga sig står han där och tittar upp mot hennes fönster. En gång i tiden, som sextonåring, tyckte jag alltså att detta var höjden av romantik.
Det är väl det som spökar och gör mig så illa till mods när jag ser St. Elmo’s Fire och tänker på hur stalking alltså en gång i tiden sågs som inte bara normalt utan ett tecken på riktig dedikation, en sann romantisk gest.

Ni vet den där kända bilden av John Cusack och bandspelaren från Say Anything? Han står utanför sin ex-flickväns hus och spelar låten de lyssnade på första gången de låg med varandra. Den bilden är ju minst sagt ikonisk idag,har tryckts på vet inte hur många t-shirts under åren. Hade det varit verklighet undrar man hur ex-flickvännen känt inför det.

Här hittar jag en lista som Bustle har gjort över “11 scener som lärde oss att stalking är romantiskt”. Jag blir helt beklämd. För att det stämmer ju.
Jag tror att filmstalkingen handlar om den i synnerhet amerikanska romantiska villfarelsen om att man aldrig ska ge upp. Du kan bli vad du vill (det kan du ju inte, tyvärr) och sluta aldrig drömma! Framför allt: ge aldrig upp!
Filmstalkingen är väl en direkt översättning av det. Man har en dröm, en fantasi om att vara tillsammans med någon och om denna någon säger nej så ska ärmar kavlas upp och det ska jobbas och liggas i, det ska bevisas att man inte är en loser, en sån som ger upp. En livsfarlig filosofi. Inte minst för att det sedan blir svårt att bevisa vari obehaget ligger för offret.
Jag hade en stalker på halsen en gång. Det var under en inte så lång tid, kanske två månader. Han mailade, tonen var krävande och ibland aggressiv (“Svara mig!”). Han kunde också maila saker som “Såg dig idag på Kungsgatan, du hade röda skor som gick till vaden och en mörk jeansjacka”.
Det var obehagligt. Men minns att jag även då fick betydligt mer sympatier från kvinnliga vänner än manliga. Minns också att det var svårt att peka på det faktiska obehaget och jag kunde heller inte peka på hot eller någon sexuell besatthet.

Så antagligen är det allt detta som speglas i mig när jag ser om St. Elmo’s Fire. Och det faktum att det är en usel film som tyvärr inte är unik.

  • Postad 2021-06-06
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen