Jazzhands

Gammelmedia

prufrock
Vet inte varför jag varit så inne på J Alfred Prufrock senaste dagarna men jag fick en plötslig lust att läsa om dikten och hittade den här vackra illustrerade versionen.
Jag minns när jag var tonåring och försökte lära mig dikten utantill, jag hade det som nyårslöfte. Jag tyckte det verkade så flott att kunna recitera en dikt. I efterhand är jag ju givetvis glad att jag misslyckades, vem skulle stå ut med någon idiot som harklar sig och börjar recitera dikt i något socialt sammanhang?

Kanske är det just detta jag tänker på – det man en gång önskade att man var och kunde, att man håller på att bli gammal. Och J Alfred Prufrocks “sång” är en bra beskrivning av hur det känns. Att se tillbaka på tiden som försvunnit, att se på tillfällen man missat och inse att när man trodde att man var kungen så var man egentligen narren.
Och sedan konstaterandet att man blir äldre, ja nu är det väl dags att rulla upp linnebyxorna och köra combover då.

Allt man jagat, allt man trott sig kunna hitta. Jag är tillbaka i Los Angeles och på tåget hit hade jag sällskap med en massa universitetsstudenter. Jag hamnade bakom en av dem och på hennes ryggsäck kunde jag läsa “Somewhere  something incredible is waiting to be known” och det är ju vackert och härligt men allt jag kunde tänka på var “Ja, det beror ju på vad man tänker sig som fantastiskt och om man tror att man bara kommer att snubbla över det istället för att aktivt söka sig dit”.

Som världens tråkigaste vuxna människa.

Som när jag ser på Gifta vid första ögonkastet och alla bara tjatar om att äktenskap “kräver arbete” och jag tänker att om man bytte ut “arbete” mot “vilja” eller mot “öppenhet och tolerans” så skulle det inte låta så statiskt. Som att gå till gymmet, investera några timmar i veckan för att äktenskapet ska fortsätta rulla.

Det här med att hitta “something incredible” i slutet av regnbågen. Där har man ju varit. Själv läste jag enormt mycket poesi i ungdomen, såg film, samlade på gamla utgåvor av klassiska barnböcker och gjorde allt för att försöka nå någonting. En känsla om inte annat.
Jag ville mest bli journalist för att kunna träffa och prata med folk som nått den känslan, skapat något fantastiskt. Jag ville nog mest bara smita in i deras värld.

Sedan, i takt med att jag blev äldre, kom jag på att man kan skapa en egen. När jag nu läser J Alfred Prufrock så ser jag alternativet – väntan, stand-by-knappen och att inte våga fråga den där “överväldigande frågan”.

Etiketter None

What’s in a year?

do-i-dare
Det är sent på kvällen, vi har redan lagt oss, sagt godnatt och släckt lampan när jag kommer på det.
“Vänta, är det den 19:e idag?”.
“Ja”.
“Då är det ett år sedan vi träffades på skolåterträffen. Jag är ganska säker på det”.

Han tänder lampan, vi scrollar någon gammal FB-grej och konstaterar att ja, det var ett år sedan.
Finns väl egentligen inte så mycket att säga om det men jag försöker ändå. “Ett roligt år ändå, du kom till Sverige och jag kom hit och liksom bara stannade”, och han har inte så mycket att tillägga utan mer konstatera.
Vet att han tycker det är löjligt med “årsdagar” och “jubileum”. Det gör inget, egentligen är jag på samma våglängd. Det är vardagen som räknas, sakerna man gör utan att man måste. Tycker jag ju egentligen. Tycker väl alla egentligen?
Och just ikväll, innan vi konstaterade att det var ett år sedan han började prata med mig på klassåterträffen, så kom han hem med två små presenter – ett dyrt te (jag älskar te!) och en tvål som doftar ljuvligt.
Vi gick ut och åt middag, date night. Höll varandra i handen medan vi gick till thairestaurangen där vi hittat en helt galen lax med kokos. Vi beställer in en varsin rätt och efter att vi ätit ungefär halva så byter vi.
Efteråt går vi till yogurtstället och gör varsin yogurt med massor av topping på. Det är så att jag rullar hem efteråt. Grönljuset blinkar, sista chansen att ta sig över gatan. Han tar min hand och vi springer. “Kom igen!”, skrattar han när jag tvekar.

Ett år har gått. Det har vi konstaterat nu. Vi släcker lampan igen.
“Är du trött på mig ännu”, frågar han.
“Nej, jag gillar dig mer och mer”, svarar jag.
“Det är samma för mig. Jag gillar dig mer än någonsin”, säger han.

Etiketter None

Beach life

beach
Upptäcker boogieboarding (eller bodyboarding). Första gången jag provar och jag är såld. Älskar känslan av att åka naturlig vattenrutschbana. Vattnet är såklart salt men jag förvånas ändå över hur salt det är. Svider i ögon och på läpparna.
Det är soligt men inte så att det bränner. Brisen är sval, vattnet kallt första minuterna men sedan härligt.
På väg mot havet tar vi en “scenic route” och ser vackra kullar, trädtäckta berg, vingårdar, hästar och äppelodlingar. Jag vet inte vad jag tänker, lite tänker jag på hur detta är på riktigt och samtidigt på låtsas. Parallellivet.
Lite tänker jag på tidsbegränsningen, att man vet att det finns en deadline. I november, som det ser ut nu.
Men finns det inte alltid en deadline? Om inte en större, hägrande så en lite mindre, dämpande. Som att helgen snart tar slut, som att sommaren är över och så vidare.
Och det är väl en del av den stundtals plågsamma njutningen.

Etiketter None

Inkört spår (och ett nytt spår)

pie
Ännu fler pajnyheter! Upptäcker att det är “pajätartävling” i en liten kuststad inte långt härifrån. Inte bara får man deltaga i bemärkelsen “äta paj” men också genom att ställa upp med en paj folk kan äta av och sedan bedöma. Eller rösta på.
Vore naturligtvis fantastiskt att ställa upp i en pajtävling, tänker antingen päron/anis eller blåbär/kokos. Båda har jag bakat flertalet gånger med goda resultat.

Plus att man vill äta paj såklart. Amerikansk i synnerhet.

Jag älskar verkligen paj. Som bakverk, som social och geografisk markör. Skrev en liten artikel om det i DN för några år sedan. Men självklart finns det mer att skriva. Tillvalen, till exempel. Inget vaniljsås-komplement här men så är också den svenska smulpajen och även den lite stadigare äppelpajen ändå sprödare än jänkarens som endast erbjuder “à la mode” som tillval. Dvs en kula vaniljglass.

Men finns några skumma undantag, som att man på östkusten (Boston) serverar äppelpaj med en skiva cheddarost på toppen. “An apple pie without the cheese is like a kiss without the squeeze”. Man tycker att osten tar fram äppelsmaken bättre. Min vän, matentusiasten och fotografen Emily, har testat med gott resultat.

Jag älskar verkligen pajen, också som symbol. För det hemtrevliga och trygga. Ett hushåll där man antingen är självförsörjande vad gäller äpplen och bär eller ett hushåll där man tar tillvara på allt som når köket.
Sedan är pajen en enkel men samtidigt komplex sak. Flera moment – deg, skal, fyllning – och med stort utrymmer för personlig touch och utveckling. Kanel till äpplena eller ingefära?

Så när jag säger att jag också vill vara med i pajtävlingen så betyder det också att jag vill bidra till bilden av mig själv som en del av ett hushåll, en rejäl person med känsla för tradition. En person att lita på helt enkelt.

Etiketter None

Ett nytt bär

oberrypie
Och nu en paus i existentialisttankarna: jag har upptäckt ett nytt bär.

Först blev jag eld och lågor över olalliebäret. Man sade mig att det var en korsning av “hallon och björnbär” vilket lät som det bästa bäret någonsin. Som om drottningsylt blev ett bär.

Såg detta nya kalifornien-odlade bär i pajer, först. Och sedan i sylt och bakelser. Så självklart var jag absolut tvungen att testa.

Blev aningen besviken på  det nya bäret. Det smakar mest björnbär. Inget fel på björnbär naturligtvis, om det är björnbär man vill ha. Men utlovas man ett helt nytt bär, en släkting till superbäret hallonet till och med, så vågar man hoppas på lite mer av en smaksensation.

Etiketter None

Oh, don’t get me SARTRED on existentialism…

Existentialism_gps
Bloggen genomgår en existentiell kris just nu. Jag själv gör det inte, men bloggen gör det. Människan är vad hon själv gör sig till, sa Sartre och detsamma gäller en blogg.

Nä.

Men det kommer alltid dagar då man frågar sig vad man håller på med. Varför skriver jag den här boken, till exempel, frågar man sig ju alltid efter ett tag. För min egen fåfängas skull? Av något slags upphöjt, altruistiskt skäl som att “den behövde skrivas”?
Sånt tror jag inte på.

Blogg är något annat i att det inte är fiktion, i alla fall inte för mig. Och som jag skrev tidigare så har en oerhört viktig funktion med min blogg varit att påminna mig om att man kan bli starkare, man kan lära sig att må bättre. En påminnelse om att inga tillstånd varar för evigt.

Men vad är bloggens poäng i dessa friska, hälsosamma och lugna tider?

Nu vill man ju inte ha en vän som bara hör av sig när hen mår dåligt och vill ha medkänsla. En sådan vill man ju inte heller vara.

Därav den existentiella krisen.

Som konstigt nog sammanfaller med att jag skickar ett första manusutkast till bokförlaget och sedan frågar mig själv varför.

Etiketter None

Proportioner

kudzu1
En svår sak är proportioner. Särskilt vad gäller känslor. När jag observerat och diskuterat känslor som har med min psykologiska profil och min känslohistoria att göra så har jag försökt betona vikten av det. Av att inte säga att jag känner mig “helt nere” eller “helt förstörd” när jag faktiskt kan fungera. Att försöka hålla proportionerna rätt, för att på så vis observera hur de förändras och inte förblir desamma. Och det finns styrka i det.

Men känsloupplevelser är svårare. Antagligen gör jag ett misstag när jag skriver av mig på bloggen, i känslans stund. Men det är för att kunna distansera, observera, dokumentera. För att inte drabbas. Det är  i alla fall tanken men i efterhand, när det hela lagt sig, så ter det sig ju så överdrivet. Att jag kände så starkt?

Jag chattar med A som är av en lite annan natur när det gäller vilka saker som oroar oss. “Att någon drar sig undan lite i en kärleksrelation väger ganska lätt för mig, men är väldigt dramatiskt för dig. Om jag inte får lugn och ro i lägenheten blir jag ett nervvrak medan du knappt skulle märka det,” skriver han.

Så är det.

Och en blogg är vansklig på så vis att det är en ensidig betraktelse. En ensidig relation och i mitt fall en ensidig betraktelse av, just nu i alla fall, en relation.
Det stämmer att vi inte har pratat om vad som händer och vad som ska hända. Kanske borde vi. Kanske spelar det ingen roll, det som sker det sker och kanske är jag rädd för att ta upp det. Även om jag egentligen inte alls är rädd. Det som sker det sker och dessutom känner jag ju att han gillar det vi har på gång här. Det gör jag med, och försöker därför att stanna vid det. För en gångs skull.

Sedan har jag valt att inte skriva så mycket om honom. Det blir dåligt, proportionellt, det inser jag (och en fin och vacker vän och läsare påpekar också detta, med viss oro) men det känns inte så bra att skriva om vad han säger och tycker. Inte för att han läser men han har ju inte valt att bli omskriven. A bryr sig inte, han är så pass säker i vår vänskap att han inte bryr sig om att “kontrollera” vad jag skriver om honom. Och det älskar jag honom för, såklart.

Gör jag mig begriplig?

Proportionerna är knepiga. Här sitter jag framför en dataskärm och skriver om min tillvaro. Vrider och vänder på saker och ting. Ponerar, planerar. Medan han går till jobbet, kommer hem från jobbet, tar en öl och vi har det soft.

Gör jag mig begriplig?

Kanske är jag nöjd med bloggandet. Kanske är hela bloggen just en dokumentation av dokumentationen. Alltså, det bevis jag under olyckliga och även sjuka stunder känt att jag behövt för att påminna mig själv om det underbart smärtsamma i att allt förändras?

I så fall – varför behöver jag bloggen nu?

När jag intervjuar den här fotografen så är det det vi pratar om: förändring och förgänglighet. Hennes verk har ofta det som tema, nu ställer hon ut på Fotografiska och hennes fotografier av växten kudzu förföljer mig. Växten som gavs till USA som en gåva från Japan men som visade sig, på grund av oväntat bra klimat och jord, slå ut alla andra växter i närheten. En av världens “mest aggressiva plantor”, beskrivs den som.

Och nej, jag ska inte krångla in mig alldeles för mycket i en snårig liknelse mellan plantor som får gro och må bra och därför tränga bort precis allt annat, och min egen analytiska person. Men tänker på det gör jag ju. Fast jag inte borde.

Är det en slags bloggskymning jag känner?

Etiketter None

Som ödmjukast…

scout
Och om man läst Åsneprinsen och tyckte den var svinbra så kan man rösta på den här. Om man vill. Det skulle såklart värma hjärtat något oerhört.

Etiketter None

Salt och sött

799351_1280x720
Beachen och havet är ju inte mitt element direkt, det ska erkännas. Fryser, krukar mig och blir alltid helt ofelbart knallröd om näsan. Men den kaliforniska beachen är ju svår att motstå ändå. Och aldrig tidigare har jag helt upplevt det magiska med “beach hair”. Mitt hår är i regel för tunt och platt för att göra någonting annat än att hänga rakt ned och framför ögonen som en annan ponny. En tunnhårig ponny.
Men Stilla havets sälta gjorde underverk för mig. När en våg knuffade omkull mig, blötte ned mitt hår och tvättade bort mitt smink tänkte jag såklart “fuck it” och fortsatte bada.
Och make till volym och nonchalanta vågor i håret har jag inte upplevt sedan jag hade stubb vid elva års ålder. Jag tror jag håller på att bli kalifornisk.

Etiketter None

Komma hem

pink-champagne-cake
Jag blev så glad att se honom på tågstationen. Jag steg av bussen, han klev ur bilen och log. Vi kramades, han tog min väska. Han hade glasögon på sig, det har han sällan. I alla fall inte utomhus. Det fick honom att se mognare ut, som en stadgad karl som kommer för att hämta mig efter jobbet precis som han brukar.
Och den känslan gillar jag.

Det kändes fint, som att komma hem igen efter en liten jobbresa. Jag hade köpt en skjorta till honom med ankare på och den passade perfekt. Han hade den både igår och idag, han älskar den.
Och i kylen väntade en stor bit morotstårta från Madonna Inn-konditoriet som är så fantastiskt. Vi tog fram den och åt den tillsammans med en gaffel. De är så vansinnigt goda, deras rosa signaturtårta med jordgubb och champagne är en av de godaste jag ätit i hela mitt liv. Och att han åkt med bilen tio minuter till hotellet och stått i deras tårt-kö och valt en bit till mig gör mig varm och lycklig.

Idag hade han ledigt, vi åkte till beachen och badade. Det var lite dimmigt, en vit dimma rann ned från bergen. Inte särskilt många på stranden eller i vattnet och till en början var det kallt men när vi väl gått i så var det skönt.
Vi dök in i vågorna, flöt med dem och lät dem stånga oss. Vattnet var så salt, det sved lite i mina ögon och på läpparna.
Men det känns så oerhört lyxigt att svepas med av en våg, att blicka upp mot bergen och bara andas in. Att man kan leva så här, att man kan vara på en sån här plats.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen