Jazzhands

“Roses, Bel Air, take me there”


Känner mig proffsig och on the go när jag gör en telefonintervju med en big shot i NY medan jag sitter i business class på tåget mellan Santa Barbara och LA.
Reser business class, tänkte att det skulle vara lättare med en telefonare då. Hade det säkert varit också om det klivit på en högljudd mormor med två högljudda kids och deras iPad. Dock: man får snacks och vin. Små Oreos och chips.
Jag intervjuar en big shot som man får schemalägga intervju med och sedan gå genom hans sekreterare som skickar en tid då man ska ringa och en kod man ska knappa in för annars tar de inte samtalet. Det är med blandade känslor jag ringer denna snubbe från tåget med kids skrikandes i bakgrunden.
Jag kan inte greppa vad han tjänar, han pratar om “7-siffriga belopp” och det är ändå i dollars, så 8-siffriga i svenska? Och det är inte ens “om året” utan flera gånger om året.

Utanför fönstret dansar gröna, våta kullar förbi. Regnet har gjort sitt, åtgärdat torkan. Allt är genomblött nu, man får väl föredra det framför skogsbränder, såklart.
Skulle jag bo i Kalifornien så skulle jag bo i LA. Jag känner det bara jag kliver ut på stationen. Vimlet, ljuden.
Taxichauffören som tar mig från stationen till hotellet slutar inte snacka, han pratar på som de ofta gör. 35 år i staden, taxi i trettio år sedan Uber. Men ingen hittar någonsin helt och fullt i LA, säger han. Det lär man sig aldrig.
Nej, precis, tänker jag. Det är ju just det. LA är alltid nytt i allt det samma. Det är ju precis det.

  • Postad 2017-02-21
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Going coastal


Regnet öser ned. Idag har det lugnat sig men igår blåste orkanen Lucifer förbi. Namnet förpliktigar ju en del och även om jag själv inte råkade ut för något Trollkarlen från Oz-scenario så var det flera olyckor på vägarna, trädgrenar som föll ned och så vidare. 200 000 personer har evakuerats i norra Kalifornien.
Jag gjorde några halvdana försök att gå ut men under de korta pauser då det inte regnade så stormade det istället och under de stunder då vinden inte rev så regnade det tungt så jag stannade inne hela dagen igår vilket inte var idealiskt. Började städa, feja, klättra på väggarna, kolla brittiska kriminaldramer (just nu Scott & Bailey).
Glädjen var därför stor när jag idag kunde knalla ned till favoritcaféet Scout. Inte bara jag som upplever en lättnad i det tydligen, caféet är packat med folk och de allra flesta är klädda i tjocka vinterjackor och stickade mössor. Det är gulligt (det är ändå 13C idag).
Tjejen bakom disken frågar om jag vill ha Earl Grey som vanligt “med mjölk vid sidan om” och jag blir glad över att vara en stammis. På andra sidan jorden. Ja, den tanken är faktiskt vacker för mig.
På måndag åker jag ned till LA i en vecka och jobbar, jobbar, jobbar.

  • Postad 2017-02-18
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Letters for Caroline


Han är runt 70 nu, har långt hår i hästsvans och ett dinglande turkos örhänge i vänstra örat. Han heter Eric och när han var tjugo visste han inte vad han ville göra med livet. Han ville definitivt inte till Vietnam, så mycket var säkert. Han säger det med eftertryck. Men det fanns en överhängande risk att han skulle bli inkallad så han gick med i Fredskåren och drog till Sydamerika istället.
“Tjejerna var så vackra, alla var så utsökt klädda i sina korta kjolar. Du måste förstå, jag var 20 år”.

Han dejtade en massa tjejer, han luffade runt. Han var inte ute efter något, bara att leva livet. Åren gick, han var 25 när han träffade Tina, en vacker petite kvinna med stora, bruna ögon och fräknar över näsan. Han sa till henne att han inte var ute efter något, han ville bara laja lite. Okej, sa hon. Jag med.
Men Eric blev kär, efter två eller tre veckor bad han henne gifta sig med henne. Då hade de “varit intima” ett par gånger berättar han. Med flera andra hade han mest “lattjat runt”. Hon sa ja och han reste hem till USA för att ordna med papper och sånt.

Väl där kom han på andra tankar, han fick kalla fötter. Han var 25 vid det här laget, hade knappt levt alls. Allt han skulle göra, allt han skulle se. Att gifta sig verkade helt befängt. Vad hade han friat för?
“Men jag älskar ju henne”, sa Eric till sig själv.
“Jaha, och?”, svarade Eric sig själv. “Du har älskat tjejer förut och du vet att det där med sitt livs enda kärlek bara är struntprat. Du är 25 och har varit störtkär två gånger redan så du kommer antagligen bli kär igen. Och om kärleken är något att ha så kommer det hålla. Men poängen är denna: du är en arbetslös luffare och kan inte gifta dig, inte nu.”

Han sa hej då till Tina och försvann sedan från jordens yta, reste runt i fem år. Mest i Sydamerika, luffade runt och tog jobb lite här och var. Han träffade en kvinna som sa att hon kunde spå i tarot och han sa okej, kör. Han fick upp kortet med en kvinna som håller i ett pentagram, det symboliserar lugn, jordnära moderlighet och trygghet. Något smällde till inom Eric och han kände  et enormt habegär och en stark längtan.
“Jag ville ha det jag såg på bilden”, säger han men kan inte förklara vad exakt det var han ville ha. “Känslan, jag ville ha den.”

Det hade gått fem år men Eric skrev ett brev till Tina dagen efter tarotkortet. Han skrev “Hej. Om du är gift så önskar jag dig all lycka i världen. Om du inte är det så kan vi väl gifta oss. Jag är redo nu.”

Tina tog tre månader på sig att svara på brevet. Hon skrev att han var en stor, jävla idiot och hur kunde han bara höra av sig sådär utan vidare? Hon skrev att hon aldrig i livet skulle kunna gifta sig med honom.
“Men varför brydde hon sig då om att skriva tillbaka”, tänkte Eric och började bearbeta henne. Till slut hade han lyckats övertala henne och hon skrev att hon skulle komma till Kalifornien den 24 november. Eric bokade en tid hos prästen samma dag. Hon klev av tåget och de åkte direkt till kyrkan.

De är fortfarande gifta. De har barn, ett tvillingpar, och bor i ett vackert hus med en välskött trädgård.
Allt detta berättar Eric för mig medan Tina fyller i, nickar lite då och då. Hon är fortfarande petite, hennes ögon är fortfarande vansinnigt stora och bruna.

Jag frågar om de har sparat breven de skrev till varandra och en dag får jag ett mail i mailboxen med ämnesraden LETTERS FOR CAROLINE och jag får ta del av deras historia.

En gång i tiden hade jag tyckt att detta var en romantisk historia, nu kommer jag mest på mig själv med att undra om man faktiskt kan tjata sig till kärlek, om man kan övertala någon till giftermål. Eller finns det någonting mellan raderna jag inte ser?

Det gör det nog, det är jag säker på, för de är kära. Det kan jag se. En liten putmage senare, och Tina som börjar höra dåligt. Men jag ser att de är kära, de tar mycket på varandra och de ömmar för varann.
Så jag bestämmer mig för att dessa LETTERS FOR CAROLINE bara är en del av historien, den är inte hela historien. Och jag som den utomstående, som journalisten och författaren, får lov och tillåtelse att kika in. Men ingen har gett mig tillåtelse att vara cynisk. Så jag väljer att istället gå på det jag ser – ett fint och vackert och bestående äktenskap.

 

  • Postad 2017-02-16
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Vischan


Vischan är inte så mycket vischan längre, förutom att det är det. Alltså Fresno är ju så vansinnigt mycket större nu än under mina dagar där. det kryllar av folk, nya hus som ser ut att vara byggda av plywood, affärer, kedjor, restauranger…
Samtidigt är ju staden omgiven av farmer, odlingar, ladugårdar, berg, dalar och en irriterande stor mängd Trump-skyltar. Ja, bönder gillar Trump.
Åker man genom bergen och in i dalen som är Fresno så finns det bara två sorters radiostationer att lyssna på: mariachi/mexikanskt eller predikningar. Man får in någon “politisk” radioshow då och då också men de är för irriterande.

På väg dit stannar vi vid ett litet rastställe. Starbucks, In ‘n Out, Denny’s och de andra usual suspects. Och några nybyggda lador som ska se vilda västern ut. I en av dem provar jag ost och köper löjliga 80-talsvykort. Hittar en dum björn gjuten i något tungt material, köper den också.

Går på zoo. Vet inte varför jag fortfarande besöker zoo, för det mesta blir jag ledsen. Elefanterna och tigrarna gjorde mig mest ledsen denna gång. Haffade en zoo-farbror där och påpekade att tigern går fram och tillbaka i en liten cirkel. Är han olycklig kanske? Inte alls, sa farbrorn. Han gillar det.

Jag gillade smidigheten i resan, i allt. Middag med mostern och hennes man, en härlig gubbe med vitt hår i hästsvans, örhänge i ena örat och en t-shirt där Bernie Sanders röker en joint.
Systerdottern som kramar mig, tar min hand och ska berätta grejer. Mamman som kallar mig “Miss Caroline” och är glad att jag yrkar på att vi behöver tvätta heltäckningsmattan i lägenheten. Heltäckningsmatta? Vansinne till att börja med. Ännu galnare att inte tvätta eller dammsuga på ett år.

Smidigheten i detta, att alltid glider in i varandra och ingenting är styltigt eller konstigt. Det bara är. Som det är.

Och när jag matar rockorna på zoo (vissa är enorma) så träffar jag på en gammal klasskompis, Jeff. Han var clown i unga år. Cyklade till skolan på en enhjuling och skulle gå i clownskola. Planerna ändrades, han byggde en massa muskler och blev brandman istället. Jag träffar honom och hans två döttrar vid rockorna och det känns härligt att fortfarande ha en slags koppling till staden. Trots allt.

  • Postad 2017-02-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Tillbaka till TS


En liten strimma vemod lyser genom mig. Antingen känns det så, eller så har jag bara snott det från TS Eliot. Himlen är indigo, månen är redan framme. Fast det har regnat i flera dagar nu hörde jag sprinklers sätta igång igår kväll och jag tänkte att det var onödigt, vilket slöseri. torka och allt.

Så låt oss vandra, du och jag,

nu, när aftonen mot horisontens rest av dag

ligger sövd som sjuklingen på läkarbordet.

För mig känns de där raderna lite vemodiga även om andra tolkat dem optimistiska. Låt oss vandra, du och jag.
Aftonen ligger nedsövd av eter, så lyder det i strofen i original. Jag tänker mig eter som gulgrönt, en slags Kalle Anka-färg när någon hastigt svimmar av. Fast jag vet att eter egentligen är färglöst.
För mig är det som en sista vandring, låt oss vandra, under en himmel som håller på att dö.

Okej, vadan detta svammel?
Är det för att han säger “vi” hela tiden och jag reagerar med en matt tacksamhet som gränsar till…ja, vadå? Inte tvekan exakt men…Eller så är det glädje. Jag vet inte.
Skärp dig.

Är det för att jag fortfarande står med ena foten i Sverige, att jag vet att den är flyktig, min tillvaro här? När vi pratar om hunden, och jag har sett en perfekt en som bor i LA och vill ha ett nytt hem, så säger han att men allvarligt talat så är det ju inte realistiskt som situationen ser ut just nu.

Som situationen ser ut just nu.

Men hur kommer den att ändras?
Aye, there’s the rub. För att fortsätta citera poeter.

  • Postad 2017-02-09
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Valen man inte gör


Jag kan inte släppa La La Land. Jag sms:ar med O, en person jag hör från helt sporadiskt och oftast kortfattat. Vi delar tips om någon tv-serie, vi ses och äter frukost på söder ibland och det finns en värme där. En känsla av att om vi lade tv-seriepratet åt sidan och pratade på riktigt skulle vi komma riktigt nära varandra. Vi provade det en gång men tajmingen var helt fel och nu är det inte längre en möjlighet.

“Du måste känna mycket nostalgi?”, skriver O när jag skickat ett kort anrop om La La Land.
“Ja, man kan förstås skriva uppsatser om LA-mytologi och bla bla bla men för mig känns ju LA precis så! För att jag är en gäst och storögd besökare såklart men det är ju just det”, svarar jag.

Jag känner ett konstigt vemod just nu när jag vet att tiden här är  tidsbegränsad. Trots att det är jag som bestämt att det ska vara så eftersom jag inte vill flytta. Kanske är det just det bitterljuva som också gör saker så ljuvliga när jag är här? Man hamnar inte i en långutdragen rutt när det finns ett hemresedatum utan måste ju ta vara på tiden ordentligt.
Visst vet jag att ett hemresedatum inte är detsamma som ett slutdatum men det betyder ändå ett uppbrott. En klocka som ringer, lamporna som tänds och stället stänger. Dags att gå hem, du kan komma tillbaka i morgon igen.

Länge tänkte jag, och gör fortfarande, att det är en del av LA-kärleken. Att jag är den ständiga gästen, den tillfälliga LA-bon. Som “Den stillsamma amerikanen” är jag “Den stillsamma svensken” som knackar den hemliga hälsningen och portalen till parallellvärlden öppnar sig.

Det är den nerven, känslan av alltings tillgänglighet. Jag har förresten fått reaktioner på Åsneprinsen i stil med att läsaren blivit nedstämd för att boken påmint dem om just det. Och den handlar ju mer om valen vi inte gör än valen vi gör. Så jag antar att detta är något som ligger djupt rotat hos mig.

  • Postad 2017-02-05
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

“Of all sad words of tongue or pen…”


…the saddest are these, ‘It might have been.”

Igår såg vi La La Land och jag grät. Han tyckte det var roligt, eller om han kände något annat, så han skrattade och fnittrade mest åt mina tårar som fortsatte rinna långt efter att filmen var slut. Då och då vällde de upp igen när vi sedan stod i kö och väntade på ett bord inne på den nyöppnade italienska restaurangen. Han fick beställa åt oss både eftersom jag grät när servitören kom för att ta beställningen.

En film som lockar fram känslor är inte nödvändigtvis en bra film, man kan bli nog så manipulerad ibland. I efterhand tror jag att jag blev känslolurad av Lion, till exempel, som faktiskt i nyktert tillstånd är rätt medioker. En film som försöker att handla om en känsla av tillhörighet och vilsenhet men egentligen handlar om Google earth.

Men La La Land är en fullträff. Skulle jag skriva en recension skulle jag förstås behöva gå in på den otroligt fina linjen mellan LA-hån och kärlek, om hur strålkastarljuset lyser extra hårt och kyligt på den som vågar drömma. Och LA som symbol.
Men nu skriver jag från hjärtat och då är det känslan av det som kunde varit som orsakar tårar. När jag satt i biomörkret tänkte jag “vad är tårar?”. En så märklig reaktion när känslorna stimuleras.

Det som kunde varit är det sorgligaste jag vet. Inte bara tanken på hur ett val, en dröm, ett infall styrde livet i en riktning och därmed stängde dörren till en annan. Men också tanken på att sådana val inte kan göras ogjorda.
Jag grät över det. Det har väl med saknad att göra också men mest av allt sorg och förlust. Kanske var det därför inte konstigt att jag sedan under natten drömde om pappa igen. Samma formula: han måste väg på ett uppdrag som både han och jag vet innebär att han aldrig kommer att komma tillbaka. Men till och med i drömmen kan jag tillåta mig att tänka att om jag inte hör från honom igen kan det fortfarande finnas hopp.

Finns det val jag ångrar? Självklart. Att man sedan inte kan ändra det som skett, att man gjorde valen utifrån de alternativ man tyckte att man hade där och då är saker man får lära sig att acceptera.
Handlingar som sårat, känslor som lett fel. Bara att vara här i Kalifornien får mig att tänka “tänk om…”. Om jag hade stannat här, om jag hade flyttat hit, om jag hade…Det är inte sorg eller vemod i de tankarna, mer en halvtung och halvlätt insikt om att jag får bo i två världar så länge det går. En dag kommer det inte längre gå men den dagen är inte idag.

Men känslan av att den kommer finns och när jag omsveps av den från filmen så grät jag länge efteråt.

“Of all sad words of tongue or pen, the saddest are these, ‘It might have been.”

Som sagt.

  • Postad 2017-02-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Västeröver


Regnet porlar. Det smattrar inte mot fönster, det porlar mjukt. Silas genom löv, rinner ned i gatubrunnar. Det har regnat i ett par dagar nu. Inte dagen då jag kom hit, den var varm och solig. Jag satt på tågstationen i LA och kände hela ryggen värmas upp av solstrålar medan jag väntade på tåget som skulle ta mig upp mot kusten.

Regnet gör egentligen inte så mycket. Det har varit torka här länge nu så det är välkommet.

Minnesbilden jag bär med mig just nu är när Kalifornien-sambon meckar och skruvar fast en korg på cykeln han köpt till mig i present. En brun gammal cykel från länge sedan. 70-talet? Den saknar lås och pakethållare. Men det är en oerhört vacker present.

  • Postad 2017-02-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Dagen innan


Den känslan igen: “Jaha, men oj. Är det i morgon redan jag åker?”.
Och det är det.
Vilket betyder att idag handlar det om städning, packning och undantagstillstånd. Sova på soffan eftersom sängen är spotless och ren för den tillfälliga hyresgästen som flyttar in medan jag försvinner i två månader. Eftersom kylen är spotless den också så blir det mat ute på lokal. Och så vidare.

När jag fyllde 40 (!) fick jag en drös kort förvandlade till presentkort för diverse aktiviteter, mest middagar och avancerade fika. Två av dem cashades in under helgen. Först middag och besök på improvisationsteater med två gamla, fina klasskompisar från gymnasiet.
Det här med att ha känt varandra i över tjugo år är verkligen en hisnande grej. Att ha känt varandra i mer än halva livet.
Nu för tiden – på grund av livet – ses vi inte så ofta. Och absolut inte så ofta som vi borde med tanke på vilken energikick och glädjeboost det är att ses. Man har barn, man jobbar heltid, allt det där. Men herregud, när vi ses så kommer känslan tillbaka ganska så direkt: De känner mig. De har sett mig. Vi är en del av varandras liv.
Oavsett.

Den andra födelsedagspresenten var en middag på Oaxen. En ambitiös trerätters vid ett långbord som var lagom patinerat och rustikt för att blidka vilken inredningsdesigner som helst. Tittade man upp i taket upptäckte man till sin förvåning att den hängde flera ekor där i tyst majestät.
Maten var förstås strålande men sällskapet ännu bättre. Jag läser en ambitiös, svinlång intervju med idolen Bruce Springsteen i Vanity Fair och han pratar om att hitta nerven i musiken varje gång han spelar, det där flytet som gör att en låt känns helt ny fast han spelat den i trettio år. “Plötsligt fångar du det ögonblicket och när du väl gjort det så vill du inte att det ska försvinna”, säger han vilket förklarar hans maratonspelningar som inte sällan glider upp mot fyra timmar.
Jag tror alla fattar vad han menar. Vissa kallar det flow, flyt eller bara känsla. Jag tänker på att med goda vänner, det goda samtalet, är exakt samma sak. Faktiskt exakt.
Han samtalar väl med publiken då medan jag och vännen eller vännerna samtalar med varandra. Och hittar man samtalet så vill man inte heller att det ska försvinna, man vill att samtalet ska hålla på hur länge som helst. Eller i alla fall det inte finns något att säga.
Och så upplever jag att helgen varit, båda presenterna lyckades därför bli toppresenter där upplevelserna (teater, mat) bara var bonusar där den egentliga gåvan var påminnelsen om att man är en vän.

  • Postad 2017-01-29
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Exklusivt för Jazzhands! David Djuphammar och Niklas Eriksson diskuterar ÅRETS ORD 2016!


Vilka ord myntade vi 2016, vilka hänger med in i 2017? Journalisterna David Djuphammar och Niklas Eriksson summerar i ett Jazzhands-exklusivt rundabordssamtal.

NE: Vi struntar i “Dylanman”, va?
DD: Ord som är specifikt skapade av krönikörer eller är en Wikipediasida struntar vi systematiskt i.

NE: Har ni tänkt på alla nya ord som bara är två sammansatta substantiv? Dylan-man, filter-bubbla, blåljus-personal…
DD: Plingplong-taxi. Jag drog förresten ett riktigt tungmetallskämt till kulturministern i ett mail. När hon skickade ut en grej om “ekologisk kulturpolitik” så svarade jag att jag hoppades att det inte var ovanligt mycket tungmetaller i kulturen idag.
NE: Mmm.
DD: Det har ju varit mycket politik annars. Svenskars överdrivna intresse för USAs president började ju egentligen för åtta år sedan…
NE: Trumpifiering. Vänligen tryck på paus. För till protokollet att fieringsord är tråkiga.
DD: Alt-höger.
NE: Men normalt sett har man i Sverige kanske inte investerat känslor i presidentvalet tidigare eller lärt sig sig nya ord. Elektorsröster till exempel.
DD: Man har väl tidigare nöjt sig med att veta att rösterna inte räknas procentuellt.

CH: Hur är det med off-grid? Den typen av ord lär ju ha poppat upp nu när katastrofen nalkas?
NE: Preppare, som vi säger på svenska. Förr sa man survivalist. De har alltid funnits.
CH: Vad är skillnaden mellan preppare och off-grid? Sätter båda hjul på sina hus?
NE: Allt som heter något med “off-” blir häftigare.
DD: Off-Broadway.
NE: Sätter de hjul på sina hus?
CH: Ja. Och  gräver ned hinkar med överlevnadsgrejer i olika väderstreck.
DD: Preppers är mer politiskt inriktade men gör inte uppenbart helgalna förberedelser. Mer samla ihop batterier och reservaggregat.
NE: Den svenska skyddsrumskulturen känns som en vacker och nostalgisk rörelse med oerhört tydliga roller. Den gav folk mening, det tror jag på allvar. Det fanns en allvarlig storskalighet kring det där. Den amerikanska survivalisten är mer avsågat hagelgevär.

DD: Pokemon Go, förresten? Jag anklagar det spelet för att ytterligare satt sprätt på att trycka in engelska ord i svenskan. Jag orkar inte ens tänka på det.
NE: Vi kan prata om “Jag är” istället. Ni vet, “Jag är…” som boktitel eller “Jag är…” någon torterad person. Som “Jag är Zlatan”, boken alltså. Det där går tillbaka ända till Chevy Chase.
CH: Att vara någonting snarare än att göra någonting kanske är systematiskt?

DD: POC!
NE: Akronym?
DD: Person of Color.
NE: Inte hört.
DD: Det var tidigare under 2016 den föredragna benämningen. Man försökte med FAF, Folk av färg.

NE: Storytellingsamhället har vi haft så länge nu att alla glömt.
DD: Patron, att försörja någon annan, borde ju komma 2017.
CH: Mecenat.
DD: …fast utan krav på motprestation.

NE: Social justice warrior och världsförbättrare då? Har förresten aldrig varit med om ett år där folk så uppriktigt tyckt att det var årets fel när kändisar dog.
DD: Skam och kränkthet. Där konstaterar vi att skam går uppåt medan kränkthet går nedåt.
NE: Det fanns några år för ett tag sedan då folk blev kränkta men ingen sa nåt.
DD: Jag tycker mig se ett visst mått att självreflektion inom kränktheten.
NE: Skam utgör en allmän känsla av hur mycket folk skäms över hur lite de faktiskt gör. “Jag skäms över att vara man” etc.

NE: En sak jag tycker är konstig är att Leif GW-språket inte färgat av sig mer.
CH: Du menar lätt akademia förstärkt med KTH-humor och lite sarkasm?
NE: Och suckar och olika ljud.
CH: En högutbildad Jerry Williams med andra ord.
NE: “Hästens egen mun”, säger man så?
CH: På engelska gör man det.
NE: Jerry Williams talar en så oerhört vacker kåkfararsvenska.
CH: Det var ju exakt det jag sa. Fast med andra ord. Förresten ska Owe Thörnkvist  vara med i Melodifestivalen i år. Dog inte han 2016?

 

  • Postad 2017-01-27
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen