Jazzhands

Stora polleninlägget! Som du har väntat!

Vad är det som händer? Jo det ska jag tala om, det är pollen som händer. Sedan när blev jag så vek? Några år sedan bara nu som jag varje vår kände ett bekant kliande i näsa, många nysningar i rad och ett behov av näsdukar i väskan.

Har pollenallergierna ökat? Hela mitt FB-flöde är fullt av folks om beklagar sig. Angående diagnoser som ökar så undrar jag om vi inte förbiser allergierna.

Gud, det här kan vara det tråkigaste inlägg jag skrivit på Jazzhands. Stora polleninlägget.

Men man – okej jag – blir faktiskt rent filosofisk när jag vaknar mitt i natten med rinnande näsa, torr mun och ögon som kliar. Jag tänker varför hatar naturen mig, varför kan vi inte leva tillsammans sida vid sida. Antagligen samma tankar naturen har om mig och alla andra människor.

Jag ligger där i sängen, bedrövad och filosofisk. Ser på väckarklockan att hon ännu inte slagit fem.

Om nu pollenallergierna ökat, vilket man får intrycket av att de gjort (och nu utgår jag från mig själv och drar slutsatser om min omvärld utifrån det) så undrar jag om det är omvänd darwinism. Blir vi svagare?
Eller är det naturen som börjar slå tillbaka efter att vi bråkat med den så länge?

Ja, så där håller jag på. grubblar, snyter mig, tycker synd om mig själv, andra pollenmänniskor och sedan naturen. I den ordningen.

  • Postad 2018-05-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Olika hej då

Onsdag kväll och jag ligger på hotellsängen och kollar på skräp. Det är en av ritualerna jag har, en av sakerna jag njuter av att göra innan jag reser hem: rena, mjuka lakan och kabel-teve.
I helgen var vi i Fresno, staden mitt i dalen som ramas in av berg och odlingar, vilket gör att staden ligger lagom isolerad och blir varm som en bastu. Inte en vindpust når någonsin Fresno, luften står helt stilla.
Det är inte staden som jag minns den längre, men så har det också gått tjugo år sedan jag bodde där. Vi såg en snubbe knalla runt med en spruta i munnen och en rånare som sprang ut från en affär som säljer bildelar. Jag gissar att han var rånare i alla fall eftersom han hade famnen full med grejer, ett argt butiksbiträde efter sig och en bil som väntade utanför med motorn på. Rånaren hoppade in i den med grejerna och killen bakom ratten körde iväg.

Det var också andra saker som förvånade mig under vistelsen. Fotbollskillens ingifta morbror, som han gillade väldigt mycket, dog hastigt och plötsligt förra veckan. Han mekade med något rör i trädgården, fick en hjärtattack och dog.
Han hade alltid kortärmad skjorta. Han hade vitt hår i en hästsvans och inte sällan ett eller två örhängen. Jag träffade honom ett par gånger.

Inför familjeceremonin hemma hos änkan klädde jag mig i svart men fick höra att det behövde jag inte göra om jag inte ville. Och det stämde, i änkans trädgård satt snubbar i Hawaiiskjorta på plaststolar och åt mackor. Kvinnor i blommiga klänningar drack läsk. Stämningen var god, då och då ställde sig någon upp och berättade något minne, någon rolig anekdot. Man bar ut skålar med jordgubbar, fat med kakor och tårta.
Hans dotter höll ett glatt tal om meddelade att hennes pappa ändå alltid sagt att han ville – och skulle – dö innan 75 års ålder. Han var 72. Hon sa att vi har varit förberedda på detta hela livet, vi är helt okej under omständigheterna. Han var en glad man, han hade velat att hans minnesceremoni var en glad tillkomst. Alla skålade.

Kvällen därpå hölls en minnesmässa i kyrkan. Inte begravning men en mässa i morbroderns ära, eller med fokus på honom. Katolsk sådan med långa, rabblande böner, folk med radband i näven och bedjande folk på knä. Men även där var stämningen god eftersom – och detta påpekades gång på gång – han var på ett bättre ställe nu, han kunde njuta av och glädjas åt evigt liv i himlen.

Jag kom att tänka på att när mammas katt dog sa fotbollskillens mamma glatt att jag skulle hälsa min mamma att det inte var någon fara, inget att vara ledsen över eftersom när vi dör återförenas vi med alla vi älskat under vår livstid – även djur!
Och det är ju en tröst för enbart de redan invigda, enbart de som tror på något sådant. Vilket varken jag eller mamma gör. Så det var inte mycket till tröst eller hälsning.

Hur som helst, stämningen i kyrkan var uppsluppen stundtals. Skratt, applåder. Kantorn som levande och yvigt beskrev deras trogna medlem, som dök upp med sin hästsvans och sitt flin och sjöng högst av alla. Kantorn gjorde en imitation, sjöng en av morbroderns favoritsånger “in the style of” morbrodern. Alla klappade händer och skrattade.

Jag antar att det är bra.
Jag antar att man lär sig sina egna ritualer, sina egna sätt.
Kanske är det lättare om man har en tro, kanske är ateism också en tro i bemärkelsen att en ateist har ju också en uppsättning övertygelser om vad som händer efter döden (= ingenting, det är vad som händer) och kanske bygger man sitt sorgearbete kring dessa stolpar. Vilket sätt är bättre än det andra?

Jag kramade dottern, jag hade skrivit ett brev till henne om sorgen efter en far. Hon sa att det var fint och trevligt och allt men att allting är lugnt.

Jag vet fortfarande inte om det är sant, kanske sant, både sant och inte sant eller bara ett annat sätt att uttrycka sig på. Vi får se. Det var ett farväl, ett jag inte är van vid. Desto vanare är jag vid att säga hej då till LA. Det gör jag nu.

  • Postad 2018-05-10
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Hushållsbestyr

Köket luktar vitlök, jag har gjort det enkelt för mig ikväll och sauterat portobellasvamp med vitlök, blandat med tunn pasta (och lite pastavatten!), rikligt med salt, peppar och parmesan. Och så lite persilja. Hade jag varit aningen mer ambitiös hade jag nog lagt till ärtor också, jag tycker ärtor funkar så bra ihop med svamp.

Jag har kläder här, makeup och allt jag behöver. Är märkligt osugen på att shoppa för tillfället.

En nära vän sörjer en relation som tagit slut, han låter faktiskt helt förvånad när han beskriver smärtan. Det är som om han upplever just den terrorn för första gången i sitt liv. Och kanske stämmer det, kanske är detta en helt ny upplevelse för honom. Han berättar om drömmar, där han och hon möts igen, och om besvikelsen när man vaknar och känslan visar sig vara falsk.

Har du känt så, frågar han.

Om jag har. Jag minns fortfarande en dröm ja hade för kanske ett år sedan då jag satt under ett träd och såg eller hittade brev eller vad det nu var för tecken som sa mig att X försökt kontakta mig men inte kunnat nå fram och jag tänkte, av en så stark lättnad, att han tänkt på mig och med värme och att allt bara hade varit en kommunikationsbrist!

Sedan vaknade jag förstås. Och insåg givetvis att det bara var något slags önsketänkande från min sida, att det skulle finnas en logisk förklaring till att känslorna inte var där längre. Eller i alla fall till synes borta.
För på ett Hugo Rask-vis klippte han ju aldrig helt och fullt även om han bara gav kyla och jag märkte att han var helt stängd. Men det han sa var något annat. En förödande kombination för någon som lämnas och hoppas.

Det var inte drömmarna specifikt som min vän menade när han frågade om jag också känt så. Tomheten, sorgen, ontet. Det har jag såklart också känt. Vi hade goda stunder, X och jag. Men det var som om att lyckan i sig, eller potentialen till lycka, skrämde honom eftersom den kanske skulle innebära förändringar i hans redan väldigt kontrollerade känslor och vänskapsrelationer.
När vi var på semester, det allra sista rycket innan luften försvann, och hade det fint men hela tiden tippade på tå kring det mest brännande. Vi åt middagar, höll varandra i handen och tog fler bilder under den veckan än under hela vårt förhållande. Bevara, bevara. Den sista dagen grät jag eftersom jag fattade att detta tippande kring det äkta och allvarliga bara hände eftersom vi var isolerade, i en semesterlägenhet vi snart skulle lämna. Hade vi varit hemma hade vi redan gjort slut.

  • Postad 2018-05-03
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Where the streets have great names

Så här länge har det nog aldrig varit ett uppehåll på Jazzhands. Det känns märkligt, som att återuppta en gammal bekantskap med en kär vän. Artigt i början men värmen intakt.
Jag jobbade på redaktion i några dagar, kanske tio. Mot slutet, det vill säga närmare deadline för tidningen att gå i tryck, blev dygnen knasiga. Satt där till nio förra fredagen, glömde äta middag. På lördagen blev jag illamående och fick dra från en kompis middagsbjudning. Söndagen jobbade vi till midnatt (mycket “stoppa pressarna!!!”-känsla), sedan åkte jag hem och sov några timmar innan jag kom tillbaka måndag morgon och körde nonstop utan vila till 13.00 då allt skickades till tryck. Åkte hem och sov.

Sedan följde några dagars återhämtning varvat med förberedelse och nu är jag plötsligt i Los Angeles. Fotbollskillen skulle kommit ned i fredags och hämtat mig, eller i alla fall hängt med mig i två dagar innan vi kör upp till kuststaden, men ett dödsfall i hans familj har ruckat lite på planerna. Nu är han här i alla fall och vi ska bege oss om några timmar. Han vilar, jag är vaken. Hans hår som vanligtvis är korpsvart har fått flera grå strån. Han blev glad att se mig. Han lär sig svenska med hjälp av en app och överraskar mig gång på gång med ord han har lärt sig. Han kan räkna och jag tipsade honom om att “nolla” är en bra förolämpning på folk. Det roade honom mycket, att kalla någon för “less than one”.

Min vistelse blir inte långvarig. Men hade jag inte åkt nu hade det dröjt så länge mellan gångerna vi ses.
Dessutom är jag ivrig att komma igång med ett nytt bokprojekt, det jag skissat på under hösten och vintern i Kalifornien. Jag åt frukost med min redaktör som jag verkligen gillar och som jag tror förstår mig och vad jag vill. Hon hade såklart synpunkter på idén och det jag hittills skrivit ned. Men det är därför man har redaktörer. För att påpeka och ställa frågor om saker som kanske inte är uppenbara för författaren själv.
Nu har jag nya tankar, nya frågor och vill sätta igång med dem genast. “Är det här en familjehistoria?” frågade hon, till exempel. Jag sa nej, det är fokus på en syskonrelation bara.
Vid slutet av vårt samtal hade jag helt ändrat mig. Det är uppenbart att det är en familjeberättelse jag skriver.

  • Postad 2018-04-29
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

På kontor

En bra grej, har det visat sig, när man känner en oro eller en släng mild ångest knacka på och sedan tränga sig in fast man säger att man inte har tid är att hoppa in på en redaktion. I synnerhet en där tidningen ska skickas på tryck om tre veckor. Då kör vi!

Faktum är att det är bra. Konkreta arbetsuppgifter, bara att hugga i. Ingen dötid, ingen slötid. Tvärtom – plötsligt är klockan 18.
Det trista är att jag inte hinner träna. Och jag hinner inte laga någon direkt substantiell middag. Jag sover inte superbra men det hade jag inte gjort ändå.
Å andra sidan – en vardag med minskad oro och löftet om ersättning. Win.

Har förresten hamnat i en bra läsperiod också, vet inte om det är effekten av kneg. Men det är det nog eftersom jag vid slutet av dagen inte tar upp datorn. Igår lämnade jag den till och med på kontoret. Läste On Chesil Beach för ett tag sedan, följt av Leila Slimanis nannybok (den heter The Perfect Nanny på engelska, så usel titel) och nu är jag inne på essäer av Zadie Smith som jag av någon anledning aldrig läst någonting av förut. Varför då? Jag misstänker att svaret är att hon är för snygg. När jag tänker på henne ser jag bara hennes perfekta ansikte, röda läppar och turban framför mig och känner mig instinktivt underlägsen. Varför då?
Jag minns en kollega som berättade om hennes trötta, nonchalanta och lakoniska svar på hans intervjufrågor. Men detta borde egentligen inte hållas emot henne. Jag har börjat våndas intervjuer och i hennes fall, med den stjärnstatus hon har, borde frågorna vara av den upprepande sorten.
Sedan minns jag hennes rekordförskott för White Teeth. Varför har jag sett även det som ett skäl att inte läsa Smith? Säger ju mer om mig än någonting annat.
Nå. Nu läser jag essäsamlingen Feel Free med stor uppskattning. Tankar, intellektualism. I dessa Svenska Akademitider är det en påminnelse. Men faktiskt. Jag har en  gammal klasskompis på FB som är bra som reality check. Hen skriver “vem bryr sig om svenska akademin?” och jag tror han talar för många.
Men han skriver också saker som att det är löjligt med “hen” och han använder ord som “batikhäxor” och “kramvänster”. Och jag har länge formulerat det så här: det är anti-intellektualism det handlar om. Att förakta den intellektuella eliten, förakta akademia. Det är inte så att jag är oförstående, men det är en sorglig hållning.
Förresten älskade jag On Chesil Beach som jag faktiskt köpte bara på grund av titeln (Vad händer på Chesil Beach?) och som nu filmatiserats. En vacker och stundtals väldigt rolig berättelse om vår syn på sex och den inte alltid synliga uppdelning mellan det offentliga och det privata. Nannyboken gillade jag också, framför allt klasskildringarna.
Som sagt, bra boktid nu.

  • Postad 2018-04-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

Vänner och vänskap

Vännerna är ledsna. En vän är ledsen eftersom en relation har tagit slut. Han säger att alla andra relationer som fått ett avslut har gett honom sorg men den här gången är det fysiskt, det sitter i hela kroppen och i magen. Jag förvånas över att detta är en ny upplevelse för honom. Jag blir nästan avundsjuk.

Hur kan relationer, konflikter och brustna hjärtan kännas så olika för människor?

Två andra vänner är i luven på varandra. Eller, riktigt så är det inte. De har avslutat sin vänskapsrelation och går mest runt i sviterna av den. Någon minns ett samtal, någon minns ett gräl. En berättar om vad hon önskar att hon hade sagt, den andre att hon gärna skulle förbli vän eller i alla fall kontakt. Inte helt avklippt.
Själv fattar jag inte vad deras konflikt faktiskt handlat om, vad som egentligen hänt. Jag tror den handlar om att man haft olika förväntningar på vänskapen, olika syn på vänskap över huvud taget men jag kan ha fel.

Hur kan vänskapsrelationer se så olika ut för människor?

Det är ett under att vi ens hittar människor att umgås med, att vi över huvud taget kan känna närhet och hålla sams.

Igår gjorde jag avslappningsövningar hela dagen. Jag andades medvetet, lyssnade på instruktioner på nätet. Jag måste få ned min hastiga, ytliga andning. Jag måste sova bättre (trots tabletter) och jag måste få bort det här kliandet vid sänggåendet. Jag har märkt att när jag är nervös, har ångest, oro eller bara räds någonting dåligt så kliar det över hela kroppen när jag ska gå och lägga mig. Hur trött jag än är kliar det som myror på hela kroppen. Jag har märkt det tidigare, till exempel när jag var i en trist relation som egentligen var stendöd. Det kliade så att jag grät av frustration och gick till en läkare som tog blodprover och konstaterade att det hela inte hade någon fysisk förklaring alls.
Det visste jag ju egentligen.

Jag vet egentligen också varför jag andas ytligt och känner mig ångestfylld. Det har att göra med yttre krav, känslan av att jag inte kan leverera, att jag är en bluff. Och – kravet och synen på mig i en vänskapsrelation.
Det är så knasigt med mänskliga relationer, det är ju egentligen ingen förhandlingssituation. Som när en kärleksrelation tar slut, man luras att tro att det går att resonera fram en kompromiss, ett nytt försök.
Egentligen är det samma sak med vänskapsrelationer. Man måste se vad man vill få ut av dem men också vad man kan få ut av dem och samtidigt ge.

Jag säger åt bokförlaget att nu har jag gjort min sista intervju för den här gången. Jag pallar inte mer. Jag andas för ytligt och för hastigt och känner att jag driver längre och längre bort från personen jag är och personen som skriver saker.
De förstår. De går i alla fall med på mitt önskemål. Jag får stanna hemma, göra avslappningsövningar. De hoppas att jag skriver saker.

  • Postad 2018-04-08
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Salta kakor

Lyssnar på Bruce Springsteen och bakar. Först en semifreddo som troligtvis blir lite rinnig. Attans. Den står i frysen nu.
Sedan choc chip med salt. Det metodiska gillar jag, precisionen och utmaningen i att få alla att se likadana ut. Lika runda, lika tjocka. När jag låg inlagd lade jag pussel. Jag har flera stycken i garderoben om andan skulle falla på eller om pussel skulle bli nödvändigt.

Svarar på ett mail från en snubbe som förklarar att unga tjejer också skickar nakenbilder till män. Detta är det absolut vanligaste mail jag får och det är givetvis bara män som mailar. Jag säger givetvis eftersom det är ganska givet – jag är såklart medveten om detta – att män reagerar eller tar åt sig av senaste boktiteln. I efterhand hade jag satt en annan titel, inget snack om den saken. I stunden kändes det som en rolig hyllning till Rebecca Solnit.
Jag svarar för övrigt alltid att det vore superintressant med en bok om unga kvinnor som skickar oombedda bilder av sitt kön och ingenting annat. Jag skulle läsa den.
Men min bok fokuserar på män som skickar oombedda dickpics.

Sedan återgår jag till att baka, dammsuga och tänka på allt jag måste bära upp till vinden. Allt jag inte borde äga.

Träffar mitt älskade gudbarn som ska börja i ettan och som frågar vad min bok handlar om. Hans morföräldrar undrar hur det var i Norge på min lilla bokturné.

Börjar ställa tillbaka mjöl, muscovadosocker och vaniljpulver i skåpen men ångrar mig och tänker att jag bakar havrekakor med vit choklad istället. Man kan mäta min sinnesro i antal kakor jag har i frysen. Ju fler kakor desto mindre ro.

  • Postad 2018-03-31
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Halvdag

Halvdag, halvpåsk, halv energi. Lite så i alla fall. Unnar mig en Sobril. Egentligen är läget inte alls så allvarligt men just igår orkade jag faktiskt inte tänka på andningen, blicka inåt och allt sånt där. Jag vet mycket väl att darrningar som börjar inifrån, orsakade av lågmäld kravstress och min egen vilja att vara till lags inte försvinner genom att lyssna på mina meditationsövningar.

Så här: de är ett komplement, och ett bra sådant. Men som all annan träning så gäller regelbundenheten och övningen.
De är ett komplement till medicin och terapi/reflektion.

Kravstressen handlar inte om jobb. Eller, inte så konkret i alla fall. Inte i bemärkelsen “gud vad mycket jag har att göra, hur ska jag hinna”. Utan i bemärkelsen “Hur ska jag duga”.
Den är vanlig efter prestation. Efter en presentation, en intervju, en biznizmiddag, en fika med någon jag knappt känner.

Så är det.
Känslan växer. Jag står inne på ICA och drar ut på tiden. Gör enkla saker som att sträcka mig efter ett flingpaket och tänka på exakt vad jag gör.
Jag kommer hem och känner att tiden är knapp, att jag lagt på mig så jävla mycket vikt och att jag inte är särskilt intelligent. I alla fall inte så pas smart som jag skulle vilja vara eller ibland kanske till och med ger intryck av att vara. Jag funderar på om man kan bli intelligentare. Jag orkar inte tänka tanken fullt ut eftersom i den ingår “Det beror på hur man definierar  intelligens”.

Tar en Sobril och senare en sömntablett eftersom jag vet att jag inte kommer att somna annars.

Jag saknar kusten där jag knappt känner någon. Det är så skönt. Jag har mindre ångest där.

  • Postad 2018-03-30
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

2008

A hittar en bild han tog på mig för exakt tio år sedan. Exakt på dagen. Jag minns bilden men inte tillfället. Jag minns att jag tyckte att jag såg rynkig ut runt ögonen (!). Jackan har jag kvar, den tar jag på mig när jag ska till gymmet.

Jag längtar så efter att göra ingenting, att bocka av de mondäna hemmasysslorna som ger en märklig tillfredsställelse. Skriver upp dessa sysslor på en lista: “Stryka skjortor”, “putsa trämöbler” och “tvätta sneakers”.
Det är ett annat tempo i Stockholm än i hemmet på Kalifornien. Där finns inga möten att kryssa mellan, inga saker som måste göras på samma sätt. Jag går till läkaren, tandläkaren, optikern…saker som bara måste bockas av. Jag längtar plötsligt efter att ta fram putsmedlet och meditativt bara stryka teakbyrån framför fönstret.

Eller gå till gymmet. Ja, jag har köpt kort nu. Burit ned väskan med skor och gympabrallor från vinden. Tänkt att de där löparbyxorna får jag då rakt inte på mig idag. Tänkt detta med viss sorg. Tiden som går, kroppen som ändrar sig så snabbt att man inte hinner med.

Ser på bilden. Tio år sedan på dagen. Hade man vetat då vad man vet nu, och så vidare. Ja, då hade jag sett på bilden med ömhet och inte ens reagerat över “rynkor vid ögonen.”

  • Postad 2018-03-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Norröver

Jag är på Littfest i Umeå. En behaglig festival med entusiastisk och nyfiken publik, får intrycket av att de flesta är födda på 40-50-talet.
Jag talar i en fullsatt studio, förvånad över att så många är där och trängs. Senare får jag höra att vissa inte fått plats.
efteråt kommer några fram och vill prata, har en kommentar. Om att det är tveksamt av mig att säga att jag avundas männens förhållande till sitt kön. Jobbar vi oss inte bort från det?
Om att det inte stämmer helt och fullt att kvinnans kön inte har samma symboliska kraft som männens, i Finland är kvinnokönet starkt laddat i folktron.

Jag signerar böcker. Jag känner vördnad och tacksamhet för de som köper och vill läsa. Samtidigt vill jag gå upp på hotellrummet och bada i tystnad och ensamhet. Jag vet inte vad det är med mig, men efter varje publikt framträdande jag gör (och jag gillar sådana) vänder mina känslor helt och jag känner blyghet, utmattning och något besläktat med torgskräck. Jag måste försvinna in i ett tomt hörn, bli behagligt osynlig.

Jag ser författare som är så oändligt mycket mer etablerade än mig, jag kan inte ens jämföra. Och jag känner å ena sidan en frisk entusiasm över att bjudas in till samma tillställning som dem, å andra sidan en blygsam bluffkänsla som att jag inte har där och göra.

Ett intryck av Umeå förresten: staden känns ung och härligt lagom stor. Jag kommer inte över ljuset och hur annorlunda det är här jämfört med Stockholm. Promenerar längs älven och tar bilder innan telefonen plötsligt lägger av.
Luften är så ren och frisk. Jag tänker att jag ska sluta skriva böcker man kan tycka saker om, där jag tycker saker eller påstår saker.

  • Postad 2018-03-17
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen