Jazzhands

2 dec 2016

bday
Bara en rad så här i pausen. En rätt stillsam födelsedag än så länge. Köpte ballonger till mig själv, killen som fyllde dem med helium sa “Är de till din mamma eller?”. Jag skrattade.

En dålig komedi till frukost (jag såg den för utlovade pengar), en härlig lunch på NK där business förenades med pleasure. Skulle säga 20% business, resten ren pleasure. Bad om “en bakelse, kanske med maräng?” till efterrätt och fick den mest utsökta lilla komposition med hallon under ett vackert täcke. Åh, tänkte jag. Så härligt det känns att vara medelålders och ha klass och känna att man bara kan ta något utan att fråga om pris.

Nu är cheesecaken klar, har tagit den ur ugnen och ska sätta på mig skorna och möta A. Vi ska äta middag, hans födelsedagspresent till mig. Enkelt men samtidigt användbart. Vad mer behöver jag? Vad saknas i mitt hem, i mitt liv? Absolut ingenting.

Etiketter None

Inte en recension men nästan

nocturnalanimals
Såg förresten Nocturnal Animals för över en vecka sedan. Jag tänker fortfarande på den. Tom Fords andra film alltså. Estetisk även den (med makeup och markerande glasögonbågar i bärande biroller) men mycket mörkare, mycket djupare.

Nu är “djup” ett ganska fånigt ord men den här filmen har ett sådant. Jag hamnade i en tråd på FB, någon som inte alls tyckte att filmen höll. Att själva hämndmotivet (detta är en sådan film) inte alls motsvarade hämnden som följde.

Men så kan det vara ibland. Om man känner sig sviken, förödmjukad eller någonting annat som sårar ens själva vara. Alltså, något som krossar ens självuppfattning, så kan det uppstå extrema känslor. Tänker jag.

Okej, handlingen kretsar kring en uttråkad och nedstämd gallerist (Amy Adams) i Los Angeles. Både klädstilen och makeupen signalerar vilsenhet. Som göms bakom den fasad som liksom är väntad, klanderfri men samtidigt så icke-levande. Som ett lager puder som fullkomligt begraver det personliga och mänskliga i ett ansikte. Som en rak, tjock snedbena som tämjer ett hår med egen vilja och samtidigt döljer halva ansiktet.

Galleristen får ett bokmanus skickat till sig från en man hon inte hört från på tjugo år. En, ska det visa sig, person hon haft en relation med (Jake Gyllenhaal). Hon läser manuset som spelas upp för oss i publiken i form av en film. Jake spelar huvudrollen i boken, fiktion blandas med verklighet och av känslorna att döma är det rivigt, utan startsträcka, mörkt och inte så lite våldsamt. Fiktionens Jakes rödhåriga fru spelas av Isla Fischer vilket är en fantastisk casting eftersom hon och Amy Adams till och med gjort en grej av att folk alltid blandar ihop dem.

Jag skrev en gång om våldets roll i Inception, att jag som inte ens kan med att se våld i en film och måste tacka nej till att recensera filmer där jag riskerar detta, såg våldets poäng. Det gjorde jag även här. Eller, jag snarare kände det. In i märgen. Jag kände vreden, frustrationen och den sorgliga känslan av att slåss fast man vet att man kommer att förlora.

Här strösslas också fina detaljer och små symboler, på en glidande skala mellan tydlig och lite luddig. En tavla som består av ordet REVENGE, ett djupt skärsår av pappret då hon börjar läsa manus. Det är konkret och snyggt: blodspillan. Manuset är potentiellt farligt, någonting är skrivet i blod.

Sedan finns det inslag som är banala, överdrivna. Scener som ska visa konst, scener som ska visa hur ett tomt förhållande kan se ut. Men det gör ingenting, jag ser detta om en film om hämnd men också en film om huruvida man är förprogrammerad att göra vissa personliga val eller inte. Galleristens mamma förutspår att dottern kommer bli som henne själv, dottern är övertygad om att det aldrig kommer att hända. Men vi har gener, vi är formade av miljö. Vi ärver en hel del värderingar, vare sig vi vill eller inte.

Slutligen, frågan alla ställer sig någon gång i livet, kanske flera: Hur blev det så här? Men inte alla vågar blicka tillbaka och utvärdera exakt vilka steg man tog. Eller varför. Eller varför man gjorde det trots att man visste att det inte var bra.

Etiketter None

Nedräkningen

fest
Men den bästa födelsedagspresenten kommer nog fortfarande att bli denna: fotbollskillen kommer hit. Han reser på fredag, min födelsedag, och landar två timmar innan festen jag tänker ha.
Det är ju faktiskt svårslaget.
Och rörande.
Och fint på alla sätt.
hade inte alls räknat med att han skulle komma hit två gånger på ett år. Lägga precis alla sina semesterdagar (alla!) på mig. Eller på långresa till Sverige. Mitt i vintern dessutom, fast så himla kallt är det ju inte. Än.

Etiketter None

Inför veckan

40
Fyller 40 år på fredag, det vill säga mindre än en vecka. Det känns helt okej, till och med bra. Jag hade verkligen fler nojor och motstridiga känslor kring min ålder och födelsedag när jag var runt 35, 36. Det kändes mer som en slags tipping point, en tydlig gräns mellan en ung och gammal ålder. Eller i alla fall en ålder då man fortfarande inte känner av krämpor, begränsningar, karriärbegränsningar och ork och en som bara är vägen ned för berget. Mot slutet.

Så känner jag inte nu. 40 is the new 30 och så vidare. Mindre nojor, sammanfattningsvis. Och med nojor menar jag ett spektra från att inte duga som journalist eller skribent till att vara en dålig vän och partner i allmänhet.

Nu går jag på synundersökning och får ännu starkare glas, något som händer varje gång jag träffar en optiker. Jag väljer såklart tydliga, dominanta bågar och så är det med den saken. Trivs med hemmet och arbetssituationen. Är dålig på att ta hand om mina plantor men skulle gärna ha ett husdjur av något slag. Synd bara att man är allergisk.
Några kärlekshistorier har passerat. Alla utom en är avslutade. Så blev det (= för övrigt namnet på Ola Ullstens självbiografi, en utmärkt osentimental titel). Det är bra med det. Några ångrar man, de flesta inte. Det finns frid i det, att känna så.

Och förutom enstaka nedtramp så känner jag nog så för livsval i övrigt också. Man skulle väl gått (i alla fall sökt till) JMK, man skulle dragit hem från Belfast illa snabbt istället för att envisas med att uthärda men, som Jack Bauer säger, “du gjorde det du ansåg bäst just då”.

Etiketter None

Optimism overload

Jag raderade precis ett inlägg här. Jag ville inte hänga ut någon så jag skrev lite svepande och det framstod ju som om jag var väldigt okänslig. Som en läsare skrev så förstod hon inte irritationen. Bra påpekat, det framgick ju såklart inte alls så vi raderar.

Etiketter None

En kväll i november

iceskating
Den här bilden hade jag uppsatt på kylskåpet i min första lägenhet. Det var en fin, bra planerad lägenhet i Högdalen. Balkong, litet fönster i badrummet och charmiga, sneda skjutskåp i köket.
Jag ansökte om socialbidrag den sommaren men fick inget. Däremot fick jag bostadsbidrag men jag fick betala tillbaka en stor del senare eftersom jag tjänade mer än vad jag beräknat. Jag tjänade 5000 kronor i månaden. Jag lånade en hundring då och då från mormor.

Hur som helst, den här bilden hängde på kylen. En romantiserad bild av spirande kärlek i någon slags dåtid. Killen som sen kom att bli min sambo kommenterade den med ett “Starkt upplyst framifrån, säkert belyst från sidan också” eller något liknande. Precis då var han i startgroparna för att bli fotograf. Vi kom att vara ihop i fyra år.

Men just då tänkte jag mest förvånat att det var ett annat sätt att se en bild. Kanske tänkte jag att det också var ett tråkigt och kliniskt sätt men jag tror inte att jag fäste vikt vid det eftersom jag var kär i honom. Jag minns att jag också blev aningen förvånad – vilket jag genast skämdes för – över att det var en arrangerad och regisserad bild. Men det hade jag ju kunnat gissa. Om jag hade velat.

Och det är ju något man erfarit vidare under åren. Att man – ofta konstaterat – inser att man ser saker på olika sätt. Att det finns olika sidor.

Som Han som gjorde mig helt knäckt när han lämnade mig genom att förskjuta ansvaret totalt på mig med ett “Jag kan aldrig ge dig det du behöver”. Vilket satte igång en helt galen spiral av självanklagelser och en bild av mig själv som krävande.
Numera tänker jag att han var rätt keff. Han gjorde slut med mig på ett av mina favoritställen efter att ha låtsashjälpt mig att lägga pussel. Så nu är både stället och sysslan att lägga pussel färgat i någon jobbig grådaskig nyans. Förstört helt enkelt.
Och sen den där ansvarsförskjutningen, vad är det för stil? Och att han sedan lät mig ringa och grina i tid och otid och därmed skänka mig en liten, liten dos hopp, tillräckligt stor för att överleva men inte gå vidare, får man väl vara schysst och tillskriva någon slags välmening hos honom.

Men ändå. Synsätt.
Man har olika, man kan också ändra.
Nu när jag är hemma igen kommer den där svinjobbiga grejen tillbaka med att jag önskar att jag inte träffar på honom på stan. Eller någon annan jobbig person för den delen.
Och sedan tänker jag att det skiter jag i. Man hälsar artigt genom att nicka och sedan går man vidare.

Etiketter None

SMS

HAN: “Jag saknar dig mer än du saknar mig”.
JAG: “Det tvivlar jag på”.
HAN: “Du har ingen aning”.

Och det kanske jag inte har. Fast jag tror att jag har det.
Folk frågar hur det känns, om jag är ledsen, knäckt, orolig.
Folk frågar av medkänsla och omtanke.
Men nej, det känns bra. Tryggt och helt okej faktiskt. Situationen som den är. Mindfulness nu. Acceptans.
Det är faktiskt helt okej.

Etiketter None

Jetlag

peanuts
Vaknar helt normalt på onsdags morgon. Klockan åtta.
Vaknar vid sextiden på torsdagsmorgonen, tänker “I got this” om jetlagen. Ställer inte ens klockan när jag går och lägger mig på kvällen. Jag är drottningen av jetlag, har gjort det här så många gånger nu att jag är Sveriges största pro.
Vaknar 12.22 på fredagen. Hade sovit längre om inte nya grannarnas småbarn tjurat.
På telefonen syns missade samtal och sms. Jag skulle träffat redaktörerna för Icon kl. 12. Lunchmöte. De undrar var jag är. Jag ringer upp och skriker i luren att jag precis vaknat och fattar inte vad som hände.
“Okej, ta en kopp kaffe nu”, säger de.

Svassar runt i lägenheten, förvirrad och tjock i huvudet. Träffar Linnéa, träffar Marie, träffar Josefin. I den ordningen. Av en lycklig slump dyker Erika upp också. Och medan dagen och kvällen fortlöper blir jag lugnare, gladare.
Vänner är det bästa som finns. Människor som vill dela saker med en. Tankar, erfarenheter och upplevelser. Man reser iväg, man pausar den ena livet och trycker igång de andra. Och ändå finns de kvar här när man är tillbaka.

Etiketter None

SmokyMountainChristmas
Jag är lyckligt lottad över att ha flera “happy place” i mitt liv. Några rent fysiska, konkreta. Som Farmer’s market i Los Angeles och vid mitt köksbord. Jag kom hem igår morse, mamma hämtade vid flygplatsen. Hon hade röda slingor i luggen.
Idag har jag ägnat dagen åt att skriva To Do-listor, fylla på förråden och ta ned vinterjackan från vinden. Men viktigast av allt: åter igen insett att jag är oerhört glad, tillfreds och i stort sett lycklig när jag får sortera julpynt och lyssna på julmusik. Det finns en optimism i julmusik, en längtan och ett hopp. Trots att julen ytterst sällan blir lyckad eller ens vad man drömmer om (jag drömmer om att rosta kastanjer över en öppen spis, det lär inte hända i år heller). Men julmusik är hopp, oavsett religiösa undertoner eller inte.

Och jag är hoppfull. Nej, inte heller i år kommer “hela familjen vara samlad” och så vidare. Men det finns ändå saker att se fram emot. Jag fyller 40 år och har inga rynkor än. Jo, några streck vid ögonen men det har jag nog haft sedan 20-årsåldern.
Jag har ett potentiellt roligt jobb några månader framöver (skrivgrej) och det är snö ute men inte särskilt kallt. Har jag blivit galen som finner glädje i sånt här? Tror inte det, bara äldre.

Ju äldre man blir desto mindre bryr man sig verkligen. Jag sorterar julpyntet och håller i slitna men vackra figurer som hör barndomens julgran till. Den man handlade i centrum av någon farbror man såg en gång om året. Granar på rad, massor av snö. Välja en med vackra grenar man kan hänga saker på. Bära hem med Peter och mamma. Ett oändligt barrande. Kantstötta kartonger från garderoben med prydnadssaker och kulor i.

Nu bor de flesta av dem hos mig och jag tar upp dem och tänker att det ska bli fint att se dem komma till användning någon gång i framtiden igen, på någon gran. Var då, tänker jag sedan? Vaddå framtiden? Varje år tänker jag samma sak och gläds. Men jag är ju 40 nu, det finns inget att vänta på. Jag lägger kulor på en bricka och låter den stå framme. I brist på gran men med juloptimismen intakt.

Etiketter None

Sista rycket på hotellet

lights
Hej då till brorsan och svägerskan. Ett lugnt vemod blandat med lätt resestress, men mest för att jag glömde telefonladdaren på deras båt och bara har 34% kvar.

Annars är jag en oas av lugn, vilket är helt fantastiskt med tanke på min tidigare historia. Men så är det ju också så att saker kan ändras. Och med “saker” menar jag känslor och attityd. Att känslan av övergivenhet, i synnerhet i samband med resa, inte skaver så där så att jag faktiskt uppriktigt önskar att flygresan ställdes in. Sådär som jag gjorde förr. Sådär så att jag förr om pren kunde omboka en resa fem gånger, av den anledningen, gråta hysteriskt på flygplatstoaletten och skicka sms till alla i telefonboken bara för att få svar.

Inget sånt nu. Det gör mig så glad, och stolt. Och hoppfull – det betyder ju att annat också kan ändras.

Och nu är det då dags för mig att byta miljö. Från ett äventyr till ett annat.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen