Jazzhands

Walk tall baby, or don’t walk at all

Igår sköljde en sån där känsla över mig. Det känns banalt att kalla den lycka men jag vet inte varför det skulle vara banalt att vara lycklig, om än bara för en liten stund.
Jag gick hem från caféet som ligger lite längre bort. Jag gick längs längorna av rara små kusthus och kände den friska doften av gröna buskar och snart utblommad rododendron. Jag lyssnade på Springsteen i mina lurar och kände solen kittla näsborrarna.
Där var den, känslan. Snabb men intensiv. Och sedan följdes den av tacksamhet, att jag får känna lycka så här. Att jag får vara på den här platsen och göra precis detta – promenera i solskenet.
Och jag kände mig fri, det är den närmaste känsla jag kan greppa. Fri från mörker och depressioner och svarta hundar. Nu har jag ju inte haft mörker i mitt liv på ett tag men effekterna känns ändå. Lite som den som blivit rånad kastar blickar över axeln, lite som den lämnade sluter sina händer i skydd kring sitt hjärta. Det är inte så att mörkret är närvarande, för det är det inte. Men det finns, även om det håller sig borta.
Och allt detta rymdes i lyckan och tacksamheten under den enda lilla stunden i solen.

  • Postad 2018-09-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Boxning och burritos

Beställde take away-burritos på ett litet ställe nere på gatan. Det är populärt och det är alltid kö där. Men det är okej för man får nachos under tiden. Stället känns ’autentiskt’ vad det nu betyder. De hade boxning på varenda tv-skärm och jag avskyr verkligen boxning. Eller, det är våld jag avskyr. Legitimerat eller inte. Jag har svårt att ens se det på film och har tackat nej till att recensera filmer som jag vet kommer att vara våldsamma.

Medan jag väntade på min beställning försökte jag därför att undvika att kolla på skärmarna men det var svårt. Det var kvinnor som slogs. Två polskor faktiskt och jag tänkte tankar som kära, kära du, varför känner du att du måste göra det där? det måste du inte. Men om det vet jag ju ingenting, det medger jag nu lika mycket som jag var medveten om det också under tankarna.
Men blickarna. Kvinnornas blickar. När de steg in på arenan och såg in i tv-kamerorna medan deras namn och meriter lästes upp. En hade en mantel i glansigt satin. Jag vill inte låta klyschig men deras blickar, deras blickar. Det såg ut som om de försvann ur sina kroppar och blev maskiner, det är det bästa jag kan beskriva det på och det är ingen särskilt bra beskrivning. Eller så försvann de och blev enbart kropp. Det är en annan tanke.

En dag senare skär jag mig på den stora, dyra kniven jag fått i present. Jag har bett om en kniv, en enda bra kniv, och han har kollat på olika knivar i olika affärer och till slut köpt en till mig. Lite större och lite tyngre än jag hade föredragit men jag är oerhört tacksam för hans gest. Jag diskar den och den slinter och lämnar ett hack som sträcker sig över två fingrar. Pekfinger och mellanfinger. Det blöder. Såren är inte djupa, då skulle det göra mer ont snarare än att svida som det gör nu. Men de rinner och de slutar inte rinna. Över diskhon, på min tröja.
Och jag ser fascinerat på. Lämnar kroppen för att bli kroppen, undersöka den. Jag tänker på de boxande kvinnorna. Såren är små men de ser hemska ut och de slutar inte blöda på en lång stund. Saker kan se värre ut än de är. Och ibland är man bara kropp.

 

  • Postad 2018-09-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Kusten är klar

Då var jag tillbaka, och på en torsdag dessutom då marknaden på kvällen är i full gång. Det doftar sött av popcorn och chokladkakor. Grönkål kostar en dollar knippen och det är samma pris på jordgubbarna som alltid: tre dollar för en kartong, sju dollar för tre kartonger.

Jag orkar inte laga middag så jag går ned till tacostället runt hörnet som är omåttligt poppis (och av en enkel anledning: de är svingoda). Jag är hungrig och beställer alldeles för mycket take away. Medan jag väntar på att maten ska bli klar äter jag för många gratisnachos och blir så mätt att jag inte orkar äta berget av burritos jag betalat för när beställningen väl är klar.

Medan jag väntar ser jag ett perfekt college-par. Hon har midjelångt blond hår och en sån där liten näsa som alla perfekta collegetjejer har. Den som ser ut som en liten knapp mitt i ansiktet.
Hon har korta jeansshorts och en cheerleaders kropp. Hon har vacker hy och naturligt rosa läppar. Tänderna är raka och lika vita som ett Stimoroltuggummi.
Killen är lika perfekt, en atlets kropp och den typen av tjockt, brunt hår som dominerar i collegfilmer. Han har mörkblå chinosshorts och en grå collegetröja, när han ler ser jag att han också har kritvita tänder i en perfekt rad. De ser ut att vara castade. Jag kommer på mig själv med att tänka på hur de träffades och blev ihop. Försöker tänka mig att jag är honom och ser henne för första gången. På en fest?
Jag har inga problem att föreställa mig själv vara henne och se honom. Han utstrålar ett självförtroende, både sexuellt och atletiskt (kanske är det samma sak) och ler charmigt. Jag spinner vidare i min dagdröm, på hur det hade varit att gå på universitetet här. Hade det varit som i filmer? Varför blir jag så glad av att se detta par? Antagligen för att de påminner mig om just en film.

Jag tar med mig beställningen hem, går upp för backen i den ljumma kvällssolen. Det är det här jag menar. Att resa och komma tillbaka. Att vara i en verklighet och ha den andra på avstånd, som en film. Sedan är jag här och Stockholm ter sig som fiktion. Jag är så lyckligt lottad att pendla mellan de två.

  • Postad 2018-09-07
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Morgondagen och onda ögat

Det finns en typ av människa jag alltid gett onda ögat till på planet – de som hostar, snorar, snyter sig och är allmänt förkylda. Är man inte lite ego ändå, som utsätter alla andra på planet för sin smitta?
Ja, men livet lär ut läxor ändå. Nu ligger jag här på soffan, under filt och pläd, och sträcker mig efter nässpray. Javisst, höstens första förkylning har anlänt. Jag blir verkligen inte sjuk ofta. Men nu, dagen före flygresa.

Egentligen blev jag sjuk tidigare i veckan och egentligen har nästäppan faktiskt blivit bättre. Kommer inte att snyta mig i ett på planet. Alltid något. Ringde min pappas rara fru igår för att säga hej då, jag åker nu och jag hann bara säga “Hej det är Caroline” innan hon frågade “Är du förkyld?”.

Jag har inte ont i halsen, det hade jag för tre dagar sedan. Så jag hoppas att kunna undvika de andra passagerarnas vrede.

Drömde konstigt och vemodigt i natt. Att jag skulle på en bröllopsfest med ett gäng härliga vänner men fick inte plats i deras bilar och det glömde de berätta för mig. Sedan ringde någon wedding planner och sa att jag tyvärr blivit nedbumpad från listan och var nu inte längre välkommen till middagen men till kaffet och tårtan. De beklagade men nu blev det så här.

Vaknade och kände vemod inför stundade resa. Kommer jag att bumpas ned? Från alla vänners listor?
Nej, det tror jag inte.
Men det kan ju kännas så ändå ibland. Om än för en halv minut.

  • Postad 2018-09-01
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Släkten (inte min)

Han tror att jag inte vill åka till Sydamerika och hälsa på hans släktingar för att jag ogillar just Sydamerika. För att jag tror att de bara sysslar med kokain och fattigdom där.
Hans kusin fyller i och säger att jag måste åka och måste bo hos släktingarna och de kommer visa oss allt och de kommer att laga fantastisk mat och vi kommer inte att ha tråkigt en enda sekund.

Hur förklarar jag att jag vill ha tråkigt i flera sekunder, gärna timmar?
Att jag inte räds just Sydamerika men räds släktingar som krampaktigt – om än med bästa välvilja – klamrar sig fast och ska visa och mata och guida.

Hur förklarar jag det utan att låta som en otacksam snobb?

Frågar kusinen försiktigt om det finns en möjlighet för en introvert, frilansförfattare som en själv att vara lite själv och hon säger nej, typ inte.

  • Postad 2018-08-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Vintergris

Nya tider stundar. Till vintern skaffar jag egna grisar och med grisar menar jag marsvin.
Säljer av mitt antika sminkbord på kommission för att få plats med deras bur. Planerna är alltså långt gångna. Ett symboliskt skifte ändå, andra värden.

Äter middag med en man jag var oerhört förälskad i för några år sedan. Alltså på en sån där genant nivå. Vi var nog ganska förälskade båda två. Tills vi blev ledsna, i alla fall jag.
Vi sitter på restaurangen, vi har det fint. Han är fortfarande stilig, vi skrattar mycket. När vi kramas är det en lång kram. Han har köpt en ny parfym, jag doftar på hans hals. Det finns ingen attraktion mellan oss, bara värme. Och en bit distans. En liten, liten hands längd mellan hans känslor och mina.
Tänk hur saker ändras.

  • Postad 2018-08-17
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Efter döden – livet

Var tvungen att hälsa på det överlevande marsvinet, se honom igen och att han hade det bra. Det hade han, och med en ny liten kompis. Som konstigt nog ville ligga under det större marsvinet så ofta som det tilläts.
Jag vill inte vara sån, gå hela vägen till galenskap och påstå att djuren är de renaste varelserna och klokare än människor och allt. Men de har ju en fördel vi människor har så svårt med: de lever i nuet.

Sanningen är den. De lever i nuet, när deras vän dör så märker det av det. Ensamheten, frånvaron. Men de lever vidare, de ser en matbit och någonstans att sova. Sedan ser de en ny vän, lika ensam som de. Och tillsammans blir de mindre ensamma.
Just marsvin är i synnerhet fantastiska varelser beträffande sorg och ensamhet. Är de ensamma blir de understimulerade vilket kan leda till depression och allmänt sviktande hälsa. De måste ha minst en vän.

Den nya lilla vännen väger förresten 380 gram. På bilden ligger de båda i mitt knä. Och lever vidare. Efter mitt besök märkte jag att jag var uppiggad och stark. Idag har jag gymmat så att linnet blev helt blött.

  • Postad 2018-08-09
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Sommarregn

Sommarregn är ett vackert ord. Det händer snabbt, jag sitter hemma och känner mig mig slö och oduglig. Himlen brakar ihop, i alla fall låter det så, öppnar sig och häller ned regn. Det blir vått på fönsterkarmen, det droppar ned på golv och byrå. Sedan är det över.

Jag försöker skriva men kommer ingen vart.
Nej, det är inte helt sant. Jag skriver hela tiden men stryker och tar bort i samma takt. Det blir inte bra, det känns inte rätt.

Beställer högar med böcker, läser ett par stycken. Jag inbillar mig att jag ska inspireras.
Nej, det är inte helt sant. Jag har redan min historia, frågan är bara hur den ska låta. Hur den ska berättas.

Läser i mina tekniska böcker om historiebyggande och hur man konstruerar det ena och det andra. Inre och yttre handling. Skriver, blir missnöjd.
Samtidigt skriver jag ett par artiklar och recensioner utan problem. Skriver, kollar tv-serier, skriver klart och skickar. Ja, läser igenom en sista gång också förstås.

Går upp på vinden för att känna att jag gjort någonting av vikt och betydelse denna lördag. Går till gymmet i tjugo minuter av samma anledning. När jag varit där i femton tänker jag nej, jag måste få det till tjugo åtminstone, och sätter mig i en roddmaskin.

Går hem och försöker skriva igen. Nej, skriver. Men det blir inte bra, det känns inte alls rätt.

  • Postad 2018-08-05
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Döden i sommar

En liten varelse dog i min famn. Jag höll den, lade handen på den och svepte in den i en handduk. Jag såg den öppna munnen och försvinna från denna världen och överraskade mig själv med att bli förtvivlat ledsen och sorgsen.

Jag passade marsvinen i bara två veckor och ändå blev jag så förtjust, jag ville göra allt för att ha dem glada. Var jag ute på stan ville jag bara hem och kolla på dem, se dem kila runt och äta grönt. Höra deras oerhört rogivande ljud. Vem har sagt att valljud är det mest lugnande? jag skulle hellre lyssna på ljudspår med kutter från nöjda marsvin.

Jag tog upp dem, de fick vara med och kolla på teve. Ligga på min mage eller arm, sänka sina små huvudet med en nöjd suck. Jag ska bli en galen marsvinstant, jag har inte fattat förrän nu vilka perfekta små varelser de är. Personliga, ljuvliga och med samma oskyldiga, nyfikna och öppna blick som ett får.

Så dog den ena. I min famn dessutom. Jag tror det var värmens fel, jag kunde se att hon besvärades av hettan. Jag kallar henne hon men det var en han. Men hon hade ett tjejnamn.
Jag gjorde allt jag kunde: lade ned isklampar i buren, inlindade i en handduk. Jag lånade As fläkt och lät den svalka dem på avstånd. Man vill ju inte riskera att helt kyla ned dem eller ge dem förkylning. De är känsliga.

Men just den här dagen gick det fort. Utslagen låg hon i buren, att ta upp henne var som att ta upp en trasdocka. Jag lade henne i famnen och strök henne med en fuktig tvättlapp. Hon fick plaska i vattnen i handfatet, jag tyckte hon blev lite piggare. Men sedan lade hon sig i famnen på sidan och verkade få konstiga ryckningar samtidigt som hon inte lyfte huvudet.

Jag grät så mycket, för det lilla djuret som led och för det andra marsvinet som blev ensam. För förtroendet man får (eller tar?) och skörheten i dessa små liv.
Jag grät helt enkelt oerhört mycket. Jag vet att jag gjorde vad jag kunde men ändå, att det inte räckte smärtar mig. Att man har djur till låns, man tar dem till låns. Ska man ens ta djur till låns? Ska jag ens bli en galen marsvinstant om detta är vad man får genomlida när tiden är inne? Och då kände jag ändå bara det lilla livet i två veckor, inte mer.

På kvällen när ögonen var svullna och huvudet dunkade, då jag hade sett marsvinet gapa och försvinna i min famn bara några timmar tidigare tog jag upp den överlevande svartvita lilla grisen. Det fick mig att gråta ännu mer,  över hans ensamhet och oskuld. Ja, jag vet att det låter pretentiöst. En mindre sentimental person hade sagt att marsvinet bryr sig inte så länge han får mat. Marsvinet lever i nuet, har inga emotionella minnen.

Men för mig kändes det som en tragedi och en påminnelse om den eviga frågan: är det värt att investera känslor när man blir så förkrossad? Det gäller inte bara djur, det gäller allt: vänner, familj, förhållanden…

Kärleken är densamma, bara i olika nyanser och intensitet.

  • Postad 2018-08-01
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 5

Etiketter None

Den svikande kroppen

Jag bryr mig inte om bikinisäsongen per se, eller strandkroppar eller vad det nu rör sig om. Det är inte det. Utan det handlar om att inte känna sin egen kropp, att den jobbar emot och inte med mig.

Har tampats med magbesvär som ingen läsare ska behöva ta del av, kan bara sammanfattningsvis säga att senaste rön från läkarskrået är att jag producerar för mycket magsyra, det är därför jag mår illa ständigt och jämt.
Därför har jag, förutom att ta syrahämmande medicin, satts på en ny diet där jag ska äta så basiskt som möjligt. Eller, det är inte rätt ord eftersom det låter humbug. Jag ska undvika syraproducerande mat snarare. Det vill säga kött, alkohol och kaffe. Inga problem där, äter inget av dem. Men också inget socker, vete och – den här svider – inget te.

Hur som helst, har ätit vetefritt (hyfsat i alla fall) och sockerfritt (hyfsat i alla fall) och gymmat mig svettig i flera veckor nu. Får ändå magkatarr, tror det kan ha psykologiska orsaker.

Men det är inte det som stör mig. Det är att när jag väger mig “på skoj” hos mamma så väger jag mer än någonsin. All time high. Rekordvikt. Tyngre än någonsin förr.

Igen: det handlar inte om Beach 2018, sommarkroppen eller bikinisäsong. Jag går i shorts eftersom det är varmt, mina lår är stora – so what?
Det handlar om min svikande medelålderskropp. Om att man blivit ett oflyttbart berg, en stor klump betong som sitter där det sitter.

Nej, det är inte ett fall av “muskler väger mer än fett”, som A försökte dra till med. Det stämmer inte. Ett kilo muskler väger lika mycket som ett kilo fett. Muskler tar mindre plats bara. Och mycket mer muskler har jag inte utvecklat trots svetten på gymmet.

Det handlar om den svikande kroppen. Den man får acceptera och göra sig vän med och van vid. Och fortsätta gymma för att det “känns bra”.

  • Postad 2018-07-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 5

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen