Jazzhands

Alla tränar

Det kollektiva undermedvetna hade Jung pekat på. Någon annan hade listat faktorer som att badsäsongen närmare sig, annonser på FaceBook och en allmänt större medvetenhet om hälsa och kropp under covids slutfas.

I vilket fall som helst så stöter jag på träning överallt nu. Mer specifikt den sortens träning jag själv gör, nämligen styrketräning (och så lite löpning).

En kompis tipsar mig om att Kakan Hermansson förälskat sig i träning. Jag läser New York Magazine och en intervju med Alison Bechdel. Ni vet, Bechdel-testet och den fina grafiska romanen Fun Home.
Hon har börjat styrketräna. Faktiskt handlar hela henne nya bok om det. I intervjun förklarar hon vad hon gillar med det: “Du byter ut en ren svårighet mot en annan.”

Jag känner mig så icke-unik när jag läser detta. Jag är givetvis inte den första personen någonsin som funderat över förhållandet mellan kroppslig och själslig träning eller ens förhållandet mellan kropp och själ. Det har filosofer gjort sedan filosofer började fundera över saker.
Jag är heller inte unik i att koppla ihop den fysiska ansträngningen med den psykiska. Alison Bechdel beskriver tiden i gymmet som “lycklig och konfliktfri”.

Sedan pratar hon om flow. Om kreativt flow kontra flowet när man tränar. Det är intressant, för den tanken är inte lika bekant för mig. “Det kreativa stadiet är svårfångat. Atletiskt så finns det knep för att hamna där. Och om jag kan komma dit på ett sätt så kanske det hjälper mig att stanna där kreativt.”

Så har jag aldrig tänkt på träning. Utan enbart som känslomässigt frigörande och stärkande.

Igår blev jag medveten om kroppens och själens ett på ett annat, mycket tristare sätt. Efter en känslomässigt usel vecka ville kroppen säga sitt och jag blev kraftigt illamående i flera timmar. Inga detaljer men jag kan säga att jag låg på soffan och svettades, oförmögen till någonting annat än att fokusera på min andning.
Förutom personligt skit så har jag hamnat tillbaka in i den fåra jag hade tänkt undvika, jag har tackat ja till jobb fast jag borde respektera sinnets begäran om paus. Jag har känt pulsen, den allmänna stressnivån, höjas lite igen. Jag sover fortfarande helt värdelöst, men i veckan har jag tagit hamstrade Sobril för att jag varit ute och fladdrat långt bort från lugnets kärna.
Jag tror att kroppen sade ifrån.

Men det var mer symboliskt än så. Kroppen gjorde sig av med någonting. Efter ett par timmar så kunde jag resa mig och ta en liten, svag promenad runt kvarteret. Jag ansträngde mig verkligen att lyfta blicken och se att här är jag, och runt omkring mig är sol, helg-glada människor och god mat. Det finns njutningar omkring oss och mänskliga möten sker överallt. Det onda, sorgsna, stressande inuti oss kan behöva påminnas om det öppna och fria utanför.



  • Postad 2021-06-12
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Stalking

Det är märkligt så många filmer det finns som handlar om att stalking lönar sig. Jag såg om St. Elmo’s Fire i fredags. Filmen handlar om sju kompisar från universitetet som nu ska, som det brukar kallas, “navigera i vuxenlivet”. Mot slutet av filmen har alla nått någon liten grad av mognad.
Jag har inte slutat tänka på den. En snabb googling visar att jag inte är den enda, många texter har skrivits om hur sämst den är.
Men vid snabb genomläsning så verkar man mest störa sig på saker som usla karaktärer, dålig regi och kefft skådespeleri. Allt detta är sant men det finns två andra, ännu mer besvärande komponenter (SPOILER ALERT!):

1. Mare Winninghams karaktär Wendy är oskuld och kär i Rob Lowes karaktär Billy. Han är klassisk strulputte: gör en tjej gravid, är otrogen, tar droger, spelar saxofon och har guldslips i lös knut om halsen.
Eftersom Wendy är kär i Billy så låter hon sig utnyttjas på en massa olika sätt, mest monetärt. På slutet ska Billy dra till New York och ber Wendy om en “avskedspresent”, alltså hennes oskuld. I filmen presenteras det som att Wendy får en fin sak av Billy, att hon äntligen får ligga med sin kompis. Romantisk ljussättning, sexig musik.

2. Emilio Estevez karaktär Kirby är sexuellt besatt av Andie McDowells karaktär Dale. Han stalkar henne, snor hennes jobbschema och följer efter henne efter jobbet. När hon ska på en fest kikar in genom fönstret. När han ser att hon är där med en dejt blir han skitsur och tar sig in och hotar snubben.
Han försöker att lura Dale att tro att han inte är vanlig arbetargrabb utan rik, när hon inte uppskattar att han ordnar ett dyrt party bara för att imponera på henne blir han aggressiv. Han ringer hem till henne multipla gånger på raken och skriker åt hennes rumskompis. När han inte får tag i Dale drar han dit och skriker utanför hennes fönster. Rumskompisen meddelar att Dale åker skidor, så Kirby tar bilen gud vet hur många mil för att banka på skidstugans dörr. Hennes date från festen öppnar och Kirby är aggressiv och jobbig. Han är alltså en klassisk, aggressiv stalker som skulle kunna bli våldsam. Men här är grejen: Dale är smickrad av det och det hela slutar med poäng till Kirby – en kyss.

Det är konstigt att se detta på film och inse att detta var helt och hållet oproblematiskt 1985. Det är inte den enda filmen från den tiden som utmålar sexuella trakasserier som positivt och som är helt besatt av unga kvinnors oskuld. Flera av John Hughes filmer har varit föremål för diskussion, i synnerhet Pretty in Pink och The Breakfast Club.

Men det är stalkergrejen som stör mig mest. Kanske för att när jag var tonåring och upptäckte att film var så mycket mer än de ungdomsfilmer jag sett, så blev Cinema Paradiso en sån ögonöppnare för mig. Jag hade sett Döda Poeters sällskap och annat som hade vidgat mina vyer. Men Cinema Paradiso var en vuxenfilm på ett helt annat sätt. Tyckte jag. Den handlar ju dessutom också om ett filmiskt uppvaknande, genom filmen får den unge Toto en framtid.
Idag ser jag den delen av filmen som ska visa en romantisk uppvaktning är en enda lång stalking. Toto får nobben av Elena men svär att han ska vänta utanför hennes hus varje natt tills hon säger ja. Och det gör han också! Varje kväll när hon ska lägga sig står han där och tittar upp mot hennes fönster. En gång i tiden, som sextonåring, tyckte jag alltså att detta var höjden av romantik.
Det är väl det som spökar och gör mig så illa till mods när jag ser St. Elmo’s Fire och tänker på hur stalking alltså en gång i tiden sågs som inte bara normalt utan ett tecken på riktig dedikation, en sann romantisk gest.

Ni vet den där kända bilden av John Cusack och bandspelaren från Say Anything? Han står utanför sin ex-flickväns hus och spelar låten de lyssnade på första gången de låg med varandra. Den bilden är ju minst sagt ikonisk idag,har tryckts på vet inte hur många t-shirts under åren. Hade det varit verklighet undrar man hur ex-flickvännen känt inför det.

Här hittar jag en lista som Bustle har gjort över “11 scener som lärde oss att stalking är romantiskt”. Jag blir helt beklämd. För att det stämmer ju.
Jag tror att filmstalkingen handlar om den i synnerhet amerikanska romantiska villfarelsen om att man aldrig ska ge upp. Du kan bli vad du vill (det kan du ju inte, tyvärr) och sluta aldrig drömma! Framför allt: ge aldrig upp!
Filmstalkingen är väl en direkt översättning av det. Man har en dröm, en fantasi om att vara tillsammans med någon och om denna någon säger nej så ska ärmar kavlas upp och det ska jobbas och liggas i, det ska bevisas att man inte är en loser, en sån som ger upp. En livsfarlig filosofi. Inte minst för att det sedan blir svårt att bevisa vari obehaget ligger för offret.
Jag hade en stalker på halsen en gång. Det var under en inte så lång tid, kanske två månader. Han mailade, tonen var krävande och ibland aggressiv (“Svara mig!”). Han kunde också maila saker som “Såg dig idag på Kungsgatan, du hade röda skor som gick till vaden och en mörk jeansjacka”.
Det var obehagligt. Men minns att jag även då fick betydligt mer sympatier från kvinnliga vänner än manliga. Minns också att det var svårt att peka på det faktiska obehaget och jag kunde heller inte peka på hot eller någon sexuell besatthet.

Så antagligen är det allt detta som speglas i mig när jag ser om St. Elmo’s Fire. Och det faktum att det är en usel film som tyvärr inte är unik.

  • Postad 2021-06-06
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Jag var mycket äldre då

Jazzhands var verkligen bättre förr. Scrollar igenom hösten 2011 i en fixerad nostalgitripp. Tänkte igår kväll på hur mina år som 30-någontingåring bara flög iväg och nu sitter vi här i väntan på 50.
Jag halkade in på en svår nostalgibana igår, runt midnatt då jag borde sova istället. Men eftersom jag inte sover så lyssnade jag på avslappnade musik och provade en liten ögonkudde som jag fått. Det hjälpte givetvis föga, trots att jag bara några timmar tidigare gjort både workout och guidad meditation.
Nå.
Halkar in på musik istället.
Halkar in på låtlistor.
Halkar in på låtlistor som gjorts åt mig.
Halkar in på mail som beskriver låtarna på listorna och vad de har med mig att göra (enligt avsändaren och låtlistemakaren).

Hela tiden tänker jag såklart att jag måste sluta, att detta är ett kaninhål som verkligen inte leder någonvart. Aldrig leder någonstans annat än en känsla av en tid som gått.

Jazzhands var bättre förr. Var det för att jag var bättre förr? Jag tror det var för att jag är både mer och mindre självmedveten dessa dagar.
Jag är mer självmedveten i det att jag vet att mina rader blir lästa. Det var jag mindre medveten om förr, på gott och ont. Jag har skrivit saker om andra som jag kanske inte borde gjort.
Jag var mindre självmedveten på så sätt.
Jag dokumenterade mer, jag skrev ned saker utan poäng bara för att jag råkade komma att tänka på någonting. Bloggen var ett enda stort anteckningsblock.
Några saker är bra, som mitt nyårslöfte inför 2012: “Älska folk mindre och sporta mer”. Så skulle jag aldrig uttrycka mig idag även om jag helt och fullt fattar och relaterar till innebörden av orden.
Jag skriver om drömmen att bli stamgäst någonstans. Vilken oerhört näpen dröm.

Halkar in på mailen, halkar in på låtlistan. Varför gör jag detta?
Varför kryper människor tillbaka i tiden? Jo, för att man tror att man ska hitta någonting man mossade första gången man var där. En väg man kunde tagit, ett beslut man kunde fattat som skulle lett till ett mycket soligare nu.
Men saken är ju den, och detta vill kaninhålsutflykterna aldrig erkänna, att det alltid finns ett skäl till att saker blev som de blev. Man spelade erbart med de kort som man hade på handen just där och då.

Jag vill egentligen inte ha en relation (igen) med han med kalufsen som fortfarande dyker upp i drömmar och på gatan (fast det inte är han).
Jag vill egentligen inte ha en relation (igen) med mannen som gjorde låtlistor. Förnuftet är enigt, det tog slut av en anledning och detta har jag ju vetat och känt i tio års tid.
Men förnuftet försvinner när nostalgin öppnar dörren.
Även den delen som säger att en lucka i tiden, ett andetag i livslinjen, inte är summan av alltet.

  • Postad 2021-05-21
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Andra värkar

Topp fem träningsvärk. Topp ett kan nog fortfarande innehas av dagen efter friluftsdag i skolan då jag och Jennie valde att testa judo. Det var Jennie som var inne på sånt, hennes idol var Jean-Claude van Damme. Eller, han var nog inte så mycket idol som att hon tyckte att han var snygg. Dagen efter minns jag att det gjorde ont bara att öppna dörren till skolbyggnaden.

Nå.

Topp fem i benen idag skulle jag säga. Jag lyfte 75 kg i marklyft i måndags och borde väl vilat igår. Men jag fick plats på ett pass som är svårt att få pass på. Intervallträning där styrka ingår. Det fanns två viktstänger att välja mellan: 50 kg och 70 kg. I första rundan gick jag direkt på 70 kg. Fick upp den men det var svajigt så höll mig till 50 kg efter det.

Klipp till terapisoffan tidigare den dagen. Terapeuten säger att hon försöker ge mig en komplimang men jag bara “krumbuktar mig” (hennes ord) och vägrar att ta den till mig. Jag minns inte ens vad komplimangen var men tror att den handlade om att jag gör bra saker för att hålla rätt kurs.
Tidigare hade jag uttryckt den blandade känslan som vänners omsorg ger. Å ena sidan ödmjukheten inför folk som hör av sig och frågar om läget. Å andra sidan stressen samma omtänksamma agerande för med sig. Jag känner press på att leverera goda nyheter samtidigt som jag inte tampas med en förkylning eller någonting liknande som kan mätas i snabbt tillfrisknande. Jag behöver att vara ensam samtidigt som jag förstår mina vänners oro – jag har varit dålig (i mycket sämre skick!) tidigare och det kan finnas en reell oro för att jag ska bli det igen (jag ska inte bli det igen).

Terapeuten sa att jag måste förstå mina vänners oro, utifrån detta.
Det gör jag.
Terapeuten sa att jag måste sluta skjuta ifrån mig när folk visar uppskattning.
Jag sa att jag får en sån märklig känsla, att jag alltid gråter på film och TV när vänner backar, när man sluter upp och stöttar. När jag såg The Queen’s Gambit grät jag floder vid ett sådant tillfälle. Det var inte regissörens avsikt, tror jag, att man skulel gråta då utan mer bli peppad och heja på den unga schakspelerskan som stod inför en stor utmaning. Men jag grät floder.

Tillbaka till passet. Jag kör på trots att benen värker, men skippar 70-kilosvikten och tar 50-kilosvikten istället.
När jag är på väg ut från gymmet så stannar en av intruktörerna på gymmet mig. Hon sa “Du har kunnat ta 70 kg”.
Jag stannar till och hon fortsätter. “Du fick ju upp den, du var lite ostadig bara men hade du provat en gång till hade du fått upp den”.

Gymmet delade ut proteindrinkar. Tog en. Kände mig ödmjuk och stolt som gick hem med gymbagen på axeln och med värkande lår. Jag hade kunnat ta 70 kg. Jag visste det. Men någon annan såg det.


  • Postad 2021-05-19
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Värker framåt

Vaknar med enorm träningsvärk i benen och ländryggen. Ingen överraskning, hade räknat med det. Kanske hoppats lite också. Även om det är omtvistat så känns träningsvärk i alla fall som ett kvitto på att man gjort någonting för kroppen.
Det var den första bra känslan. Den andra var att jag vaknade ur vad som kändes som en djup sömn. Jag drömde till och med någonting weird om att en yogainstruktör skickade mig livsbejakande bilder på sig själv när han dansade naken i Central Park i New York.
Nå.
Jag gick inte och lade mig igår förrän midnatt för det är liksom ingen idé längre. Jag ligger bara klarvaken och vrider mig, känner hur det kryper i kroppen och faktiskt, reell klåda. Så jag tog en näve magnesium och lade mig vid midnatt. Lyssnade på en halvtimmes avslappningsgrejer och kände hur mina ben verkligen ville vila efter alla marklyft och hopp och varv med den där tunga släden som man lägger vikter på och sedan knuffar fram och tillbaka. Vet inte vad den väger i sig men min alltid så härligt optimistiska PT lade på 30 kg. Och fick mig att lyfta 75 kg i marklyft. Benen är trötta, är vad jag säger.
Så jag somnade väl då någon gång innan ett och vaknade strax efter sju vilket ändå är en skön, lång natts sömn för mig i jämförelse. Igår såg jag så trött ut att jag blev generad. Jag smög runt i solglasögon och hoppades att jag inte skulle möta någon. Det gjorde jag ju, förstås.
Men nu: Visserligen huvudvärk (antagligen för att jag som vanligt inte druckit nog med vatten, speciellt efter ett pass) men också träningsvärk, sömn med dröm och fint väder dessutom. Det goda uppväger det onda. Lovande!

  • Postad 2021-05-18
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Orden

Stamningen är värre överlag men märks inte jämt. Om jag anstränger mig ordentligt så är den minimal. Tror inte någon reagerar annat än att jag stakar mig på ett par ord bara. Men när jag inte orkar prata med absolut hundraprocentig fokus på ordens uttal så låter jag som någon i en gammal TV-sketch.

I måndag fick jag en blackout. Det är vanligt med små minnesförluster. Alltså av sorten gå in i ett rum utan att minnas varför. Supervanliga, sker varje dag. Typiska för allt möjligt: stress men också ett disträ sinne bara. Inget att hänga upp sig på.
Men det som skedde i måndags var snäppet högre på stress- eller disträskalan. Till saken hör att jag dels inte sover bra, som bekant. Någon gång under veckan, minns inte när, sov jag två eller tre timmar.
Sover idiotdåligt och terapeuten säger att jag kan ju ta en sömntablett en natt i veckan i alla fall för att ge kroppen lite andrum och vila. I synnerhet om och när jag tränar. Och det gör jag ju, kanske fyra gånger i veckan.
Hon är sträng på rösten och kallar mig envis. Men jag fruktar att om jag tar en tablett och sover – varför skulle jag inte ta en kvällen därpå? Och en till kvällen därefter?
Jag gör någon slags halvvariant som är värdelös, tar en minimal dos melatonin som varken gör till eller från och bara får mig att känna mig äcklad, som att jag förlorat eller gett upp.

Hur som helst. Sömnen. Och sedan den kroniska stressen som läkaren kallar den. Det stämmer, jag är övertygad om att det stämmer. Och sömnen och PTSD och allt det där är en del av den som det är mycket lättare att släppa in och som lättare triggas eftersom stressnivån är konstant hög.

Okej, just i måndags hade jag också en enormt stressig dag. Alltså reell stress, inte kronisk stress. Jag satt i tidningslämning och det skickades PDF:er fram och tillbaka och samtidigt skulle jag släcka andra eldar och göra klart två texter på annat håll.
En galen dag, en sådan då man tittar upp på klockan och ser att man glömt äta lunch.

En sådan dag då jag får ett meddelande får en amerikansk halvsläkting som hör av sig alldeles för ofta om ingenting och om knasiga saker hon läser om Sverige och svenskar i synnerhet. Sånt som för någon med normal stressnivå är irriterande. För mig blir det blackout.

Jag darrade på händerna och kunde inte skriva på datorn så jag tänkte okej, nu tar vi den här kroppen och ställer den på löpbandet.
Så jag drog till gymmet, stängde av meddelandefunktionen på luren och sprang i 30 min. Med flit sprang jag också snabbt och hårt på slutet så att jag skulle bli riktigt trött.
När jag kom in i omklädningsrummet – och nu var jag alltså både stressad och utmattad – så gick jag fram till skåpet jag hade låst in i min väska i och stirrade på det i ett par sekunder. Hjärnan helt blank. Kunde inte registrera eller formulera vad som inte stämde. Efter några sekunder: jag ser inte mitt lås.
Efter ytterligare ett par sekunder: Kanske glömde jag låsa?
Står och stirrar någon sekund till. Sedan lyfter handen från kroppen och öppnar skåpet som är tomt.
Det tar några sekunder till sedan fattar jag att jag kanske tog ett annat skåp. Jag går vidare till nästa skåprad och haffar det första med ett lås på. Mitt lås, tänker jag, för det har ju ett klistermärke på.
Jag lirkar med nyckeln men det går inte. Då minns jag: jag har ju inte ett sådant klistermärke på?

Jag vet, det låter inte som någonting alls. Inget att bry sig om. Och jag fattar omständigheterna, ibland är hjärnan för trött bara. Inga konstigheter.
Men för mig var det första gången en sån där konstig blankning håller i sig i en, två minuter. Inte bara ett ögonblick.

Det slutar med att jag andas, ser mig om i lokalen efter skåp med lås och hittar det som är mitt. Helt utan minne av vilket skåp jag valde eller ens i vilken del av omklädningsrummet.

Som sagt, ingen stor grej. Men en händelse jag observerar och lägger till protokollet.
Liksom att jag stammade så att jag inte kunde få fram en mening och började gråta istället på gymmet idag. Men det var A:s fel för han frågade hur läget är.

  • Postad 2021-05-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

I’m not much but I’m all I think about

Är så trött på att inte somna. Gör avslappningsövningar i en timme, ligger med hörlurar och lyssnar på musik eller ljud som ska vagga mig till sömns. Det går inte. Jag är klarvaken vid ett, vid två, somnar vid tre och vaknar sedan alltid långt före alarmet ringer. Jag sätter klockan på åtta eftersom jag jobbar hemifrån och kan unna mig och så vidare. Men vaknar vid sju.

Det är inte så konstigt, såklart. Försöker jag intala mig, försöker jag att mildra min upplevelse och stilla min frustration med. Jag började äta receptbelagda sömnpiller för tjugo-någonting år sedan (nej, inte antihistaminer). Nu har jag slutat med dem och även om kroppen inte har abstinensbesvär så tänker jag att kroppen och sinnet är vana att somna på ett sätt som de nu inte kan eller gör. De har glömt.
Jag tror också att eftersom jag började med sömnpiller och SSRI för tjugo år sedan just för att jag inte kunde sova, så har själva roten till sömnlösheten inte löst. Bara begravs under årtionden av pillerkonsumtion.

Frågar I-Ching varför jag inte sover. Jag ställer frågan så, världens rakaste fråga: Varför sover jag inte?
Jag får svaret “confinement“. Alltså isolering, fångenskap, instängdhet.
Precis så känns det ju. Fången i oron, fången i kroppen som stålsätter sig mot att ge sig hän mot det okända som är sömnen och drömmarna.

Och så ramlar jag över det här uttrycket: “Jag är inte mycket att ha men jag är allt jag tänker på”. Haha.
Och i min klagan över sömnproblemen och jag, jag, jag får jag minnas självupptagenheten här. Jag är inget speciellt men jag är allt jag tänker på hela dagarna.

  • Postad 2021-04-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Min farbror och jag

Jag tyckte det var så konstigt att min farbror samlade på saker från andra världskriget. I hans lilla, lilla tvåa i Gdansk hängde modellflygplan i taket, de överbelamrade hyllor och vitrinskåp. Noggrant hopbyggda, limmade och målade. Jag tänkte “varför vill en person som upplevt ett krig omge sig med påminnelser om det kriget?”.

Just idag förstår jag lite bättre varför. För jag märker att jag gör en liknande sak själv.

Det finns några saker som mina föräldrar, och ett par vänner kanske, vet om året då jag bodde i Belfast. De vet att jag bodde i ett hus utan möbler. Jag sov på en madrass, jag fick ha med mössa och vantar på mig eftersom huset saknade varmt vatten och värme. Jag fick urinvägsinfektioner ständigt och jämt.
Huset var ute till försäljning nämligen men husmarknaden var inte direkt stark två och ett halvt år efter fredsavtalet. Det betydde å ena sidan att huset stod tomt och jag kunde bo där. Men det betydde också att jag ständigt behövde vara på min vakt, jag kunde inte låta det se ut som om det var bebott. Jag fick helt enkelt gömma min existens. Jag behövde ha plockat undan madrassen och vara ute ur huset innan åtta eller nio om det skulle bli visning. Det här var innan mobiltelefonernas tid, det fanns ingen mobil att ringa till och förvarna.

Mina föräldrar visste en del av detta men inte fulla vidden, inte som jag minns.

Däremot hände saker i det huset som de inte vet om. Jag vet inte, minns inte, om jag berättat det för någon annan heller. Jag skriver detta nu därför att nu, i vuxen ålder, har en terapeut diagnosticerat mig med PTSD. Och en stor del av det kommer från mitt år där. Inte allt, men mycket.

Det hände saker i det där huset som jag inte kan eller vill prata om. Dels för att jag inte vill, dels för att jag inte vill ha medlidande och jag vill inte ha råd om hur man hanterar saker och ting. Jag vill inte heller ha “något liknande hände mig”, för en sån reaktion riskerar att förtar känslorna jag har kring det hela. Det är som att säga “jag förstår hur du känner”.
Ingen som inte har varit med om exakt samma sak, med exakt samma komponenter och kontext kan förstå hur jag känner.
Så de sakerna som jag inte kan gå nära, och som hände i det huset, kommer jag inte ens att nämna.

Men jag kan nämna andra saker. De som jag nu, precis när jag stod och borstade tänderna för bara några minuter sedan, fick mig att känna en förståelse för min farbror som sökte sig till saker från andra världskriget, trots att det med alla mått mätt måste varit en fruktansvärd upplevelse för honom.

Belfast var med alla mått mätt en fruktansvärd upplevelse för mig. Jag var där i ett år. Här är några saker som hände mig i huset och i kvarteret. Detta alltså förutom att sova i minusgrader, att tvätta tvätt i handfatet medan ånga kommer ut ur munnen. Och förutom att koka vatten i vattenkokaren och fylla två tomma tvålitersflaskor och bära upp dem för trappen om jag skulle duscha. Förutom det. Och förutom det hemska, det som dessutom upprepades flera gånger. Förutom det så hände detta:

1. Jag klev ut och gatan var kantad av beväpnad militär. Så lång ögat kunde nå och alla med synliga vapen. En dag bara var de där.

2. Barn som kastade stenar på mig, sparkade sönder vattenposten utanför huset så att vattnet sprutade som en fontän och barn som satte eld på olika saker så att det ständigt brann någonting om inte utanför min dörr så utanför andras dörrar.

Detta är kontexten.

Jo, en sak till: jag hade en obehandlad depression. Den växte fram under året där och så fort jag kom hem igen, alltså nästan på dagen, fick jag träffa en läkare och satt på behandling. Man konstaterade då depression. Men man missade en grej då tror jag.

Nu till en sak som hände en natt:
Maskerade män (ansiktsluvor med hål för ögonen) försökte ta sig in. Jag såg dem. De var flera, tre eller ännu fler, och de började mixtra med låset och sedan försökte de ta sönder dörren. Jag känner hur jag darrar bara jag skriver detta. Det var mitt i natten, jag låg på madrassen med mössan och vantarna på.

Nej, jag kan inte skriva mer om den saken.

Alldeles nyss borstade jag tänderna. Precis innan jag borstade tänderna började jag kolla på en ny TV-serie som utspelar sig i Belfast. Den heter Bloodlands och så fort jag hörde om den, att den utspelade sig i Belfast och att IRA och “konflikten” spelade roll i handlingen ville jag se den.

Varför ville jag se den så gärna?

Jag läste Säg ingenting nyligen. En jättebra reportagebok med inslag av modern historiebeskrivning och en psykologiskt tecknad bild av hur radikalisering funkar. Den handlar om IRA och “konflikten”. Den var bra. Men varför läste jag den?

Kanske, kanske av samma anledning som farbror Jurek samlade på militärflygplan från andra världskriget. Kanske av ett konstigt, förvridet hopp om att vara en del i ett sammanhang. En del i historien. Som om det i sig är värt någonting, det är det ju inte, men det kan mildra känslan av menlöst lidande. Det finns hopp om en förklaring, någonting man missat, ungefär som det väldigt vanliga agerandet hos sexbrottsoffer att höra av sig till förövaren, det finns ett förvridet hopp om att allt var ett missförstånd, om att denne kan göra det bra igen, ställa allt tillrätta. Det är desperation i en väldigt ren form. För desperation i ren form är ologisk och irrationell och enbart styrd av överlevnadskamp.
Jag dras också till saker om Belfast och Nordirland. Men liksom farbror Jurek samlade på grejer, inte på upplevelser, så besöker jag Belfast bara på avstånd. Genom TV-serier som Bloodlands och The Fall och genom böcker som Säg ingenting. Det är skillnad. Det är som att samla på modellplan, att försöka bemästra detaljen som är modellplanens noggranna konstruering. Eller bemästra Belfast genom att studera konfliktens historia och mekanismer.

PTSD, vill jag säga, är effekten av ett trauma. Vanligast är enormt stressande upplevelser som krig men det är inte det enda som kan ge PTSD. Jag har legat lågt också med denna diagnos för jag vill inte riskera “Du har inte varit med om krig” eller “Du verkar inte som en person som har PTSD”. Nej, jag har inte varit med om krig. Lyckligtvis har jag inte varit med om krig. Jag har bott i en stad där det var krig bara två år tidigare men sak samma, det är inte det kollektiva traumat som gett mig min diagnos utan personliga upplevelser. Stor skillnad. PTSD kan man få på olika sätt. Jag har läst mycket om saken, såklart, eftersom jag tidigare aldrig tänkt tanken , enbart förknippat en sådan diagnos med krigsupplevelser.
Kanske var det också därför min initiala, första kliniska depression som behandlades som en sådan först och främst (eftersom jag var illa däran) utan att också undersöka möjlig PTSD. Jag förstår nu varför man agerade så. Depressionssymptomen var tydliga. Men i efterhand var de nog symptom som ingick i en annan diagnos, alltså PTSD.

Givetvis är jag medveten om att här finns en koppling till mina sömnproblem. Alla dessa saker hände nattetid.
Jag har ätit receptbelagda sömntabletter och lugnande i över tjugo års tid nu. Jag har till och med ätit anti-psykotiska medel och vid ett tillfälle åt jag sju olika preparat samtidigt.
Först nu, för fyra veckor sedan lade jag av och har legat och vridit oroligt på mig sedan dess. Oförmögen att, till exempel, somna med ansiktet vänt mot väggen. Jag måste ha ryggen mot väggen, jag måste ha uppsikt.

Däremot har jag aldrig, förrän möjligtvis just precis och exakt nu, förstått varför jag blir intresserad varje gång en film eller serie utspelar sig i Belfast. Jag förstår det inte helt och hållet nu heller men jag tror att jag förstår. Och jag vet inte om jag kommer att se klart Bloodlands.

  • Postad 2021-04-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

April come she will

När jag gick en “poetry class” på universitetet var läraren väldigt pigg på att peka ut kontrasterande, gärna motsägelsefulla liknelser. Han tyckte (givetvis) om att skriva dikter själv och läste dem ibland. Jag minns en rad där han så uppenbart hade anammat sin favoritgrej med kontraster: “…the warm violent winds of May”. Det är ingen dålig rad, bara uppenbar i sin form.

April är en månad som uppmuntrar till sådan slags poesi. Solsken genom mörka moln. Hagel över de blommande körsbärsträden i Kungsträdgården.

Och för min egen del, någonting i stil med “the violent winds of calm”. Den inre stormen som förlamar det yttre. Eller det tysta inre våldet. Det jag försöker prata om men som studsar tillbaka innan jag ens hinner stänga munnen.
“Jag vet precis”.
“Jag känner mig också låg”.
“Det var likadant för mig”.

The violent comfort.
The sympathy of the self-absorbed.
The vanity of thoughtfulness.
The selfishness of the good advice.

För tillfället är min bästa lyssnare den jag betalar för att lyssna på mig. Det finns en kontrast även där, om jag väl orkar tänka efter.

  • Postad 2021-04-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

“Loneliness is the poverty of self; solitude is richness of self.”

Man gör något bra. Man får beröm. Inför flera dessutom. Kanske inför kollegor eller inför vänner. Man ska hyllas, man har åstadkommit något eller gjort något bra. Man har nått ett mål. Men man kan inte glädjas helt för han eller hon är inte där.

Gud, jag känner igen den känslan så väl. Någon gång jag hållit i en stor intervju inför fullsatt filmfestivalpublik men den reserverade platsen långt fram är tom och efter applåderna som visserligen inte är till mig utan filmstjärnan jag intervjuat kommer tomheten. Ingenting spelar någon roll. Han såg mig inte vara bra.
En bokrelease, en enorm kick, kanske den största kicken. Folk som kommer, böcker som signeras. Det är en sån känsla – men den vore ännu större om han kom. Han som lovade.

Den känslan.

Det som slår mig när jag ser dokumentären “Billie Eilish: The Word’s a little blurry” är hur universell den är. Hur det inte spelar någon roll om det är ett litet gäng kollegor eller tusentals skrikande fans som klappar händerna. Saknas han eller hon som borde vara där kan vi inte glädjas helt.
Särskilt i en scen är det påtagligt. Billie spelar för en enorm publik som älskar henne. Hon har redan kramat och tagit några av dem i hand tidigare, en av dem säger att Billie räddat livet på henne med sin musik. De älskar henne. De skriker, sjunger med och kan vartenda ord i hennes låtar. Men han kom inte, han ringde inte. Vid ett tillfälle är det som om hon inte ens sjunger till publiken utan för sig själv och till honom som saknas och hon börjar gråta.

Vad är det med det där att vi behöver en enda persons bekräftelse ibland och utan den betyder framgångarna ingenting? Vilken vansklig definition av framgång. Men å andra sidan – varför behöver vi ens bekräftelse från andra över huvud taget, för att veta att vi gjort någonting bra. Eller ännu mer – att vi är bra.

Är det inte det Den stora Gatsby handlar om?

I Billie Eilishs fall handlar det säkert i viss mån om hennes ålder. Hon är på en business- och framgångsnivå som få tonåringar har erfarenhet av. Men hon är ju fortfarande en tonåring, då bekräftandet från andra hjälper till att forma jaget.
När jag ser den scenen ömmar jag verkligen för henne, för att den där känslan är för mig mer bekant än alla andra känslor hon sjunger om. Den är så öppen och ren, man vill bara krama henne och visa henne meningen jag fick i en lyckokaka nyligen: “Oroa dig inte, du har redan allt du behöver”.

  • Postad 2021-04-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen