Jazzhands

I’m not much but I’m all I think about

Är så trött på att inte somna. Gör avslappningsövningar i en timme, ligger med hörlurar och lyssnar på musik eller ljud som ska vagga mig till sömns. Det går inte. Jag är klarvaken vid ett, vid två, somnar vid tre och vaknar sedan alltid långt före alarmet ringer. Jag sätter klockan på åtta eftersom jag jobbar hemifrån och kan unna mig och så vidare. Men vaknar vid sju.

Det är inte så konstigt, såklart. Försöker jag intala mig, försöker jag att mildra min upplevelse och stilla min frustration med. Jag började äta receptbelagda sömnpiller för tjugo-någonting år sedan (nej, inte antihistaminer). Nu har jag slutat med dem och även om kroppen inte har abstinensbesvär så tänker jag att kroppen och sinnet är vana att somna på ett sätt som de nu inte kan eller gör. De har glömt.
Jag tror också att eftersom jag började med sömnpiller och SSRI för tjugo år sedan just för att jag inte kunde sova, så har själva roten till sömnlösheten inte löst. Bara begravs under årtionden av pillerkonsumtion.

Frågar I-Ching varför jag inte sover. Jag ställer frågan så, världens rakaste fråga: Varför sover jag inte?
Jag får svaret “confinement“. Alltså isolering, fångenskap, instängdhet.
Precis så känns det ju. Fången i oron, fången i kroppen som stålsätter sig mot att ge sig hän mot det okända som är sömnen och drömmarna.

Och så ramlar jag över det här uttrycket: “Jag är inte mycket att ha men jag är allt jag tänker på”. Haha.
Och i min klagan över sömnproblemen och jag, jag, jag får jag minnas självupptagenheten här. Jag är inget speciellt men jag är allt jag tänker på hela dagarna.

  • Postad 2021-04-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Min farbror och jag

Jag tyckte det var så konstigt att min farbror samlade på saker från andra världskriget. I hans lilla, lilla tvåa i Gdansk hängde modellflygplan i taket, de överbelamrade hyllor och vitrinskåp. Noggrant hopbyggda, limmade och målade. Jag tänkte “varför vill en person som upplevt ett krig omge sig med påminnelser om det kriget?”.

Just idag förstår jag lite bättre varför. För jag märker att jag gör en liknande sak själv.

Det finns några saker som mina föräldrar, och ett par vänner kanske, vet om året då jag bodde i Belfast. De vet att jag bodde i ett hus utan möbler. Jag sov på en madrass, jag fick ha med mössa och vantar på mig eftersom huset saknade varmt vatten och värme. Jag fick urinvägsinfektioner ständigt och jämt.
Huset var ute till försäljning nämligen men husmarknaden var inte direkt stark två och ett halvt år efter fredsavtalet. Det betydde å ena sidan att huset stod tomt och jag kunde bo där. Men det betydde också att jag ständigt behövde vara på min vakt, jag kunde inte låta det se ut som om det var bebott. Jag fick helt enkelt gömma min existens. Jag behövde ha plockat undan madrassen och vara ute ur huset innan åtta eller nio om det skulle bli visning. Det här var innan mobiltelefonernas tid, det fanns ingen mobil att ringa till och förvarna.

Mina föräldrar visste en del av detta men inte fulla vidden, inte som jag minns.

Däremot hände saker i det huset som de inte vet om. Jag vet inte, minns inte, om jag berättat det för någon annan heller. Jag skriver detta nu därför att nu, i vuxen ålder, har en terapeut diagnosticerat mig med PTSD. Och en stor del av det kommer från mitt år där. Inte allt, men mycket.

Det hände saker i det där huset som jag inte kan eller vill prata om. Dels för att jag inte vill, dels för att jag inte vill ha medlidande och jag vill inte ha råd om hur man hanterar saker och ting. Jag vill inte heller ha “något liknande hände mig”, för en sån reaktion riskerar att förtar känslorna jag har kring det hela. Det är som att säga “jag förstår hur du känner”.
Ingen som inte har varit med om exakt samma sak, med exakt samma komponenter och kontext kan förstå hur jag känner.
Så de sakerna som jag inte kan gå nära, och som hände i det huset, kommer jag inte ens att nämna.

Men jag kan nämna andra saker. De som jag nu, precis när jag stod och borstade tänderna för bara några minuter sedan, fick mig att känna en förståelse för min farbror som sökte sig till saker från andra världskriget, trots att det med alla mått mätt måste varit en fruktansvärd upplevelse för honom.

Belfast var med alla mått mätt en fruktansvärd upplevelse för mig. Jag var där i ett år. Här är några saker som hände mig i huset och i kvarteret. Detta alltså förutom att sova i minusgrader, att tvätta tvätt i handfatet medan ånga kommer ut ur munnen. Och förutom att koka vatten i vattenkokaren och fylla två tomma tvålitersflaskor och bära upp dem för trappen om jag skulle duscha. Förutom det. Och förutom det hemska, det som dessutom upprepades flera gånger. Förutom det så hände detta:

1. Jag klev ut och gatan var kantad av beväpnad militär. Så lång ögat kunde nå och alla med synliga vapen. En dag bara var de där.

2. Barn som kastade stenar på mig, sparkade sönder vattenposten utanför huset så att vattnet sprutade som en fontän och barn som satte eld på olika saker så att det ständigt brann någonting om inte utanför min dörr så utanför andras dörrar.

Detta är kontexten.

Jo, en sak till: jag hade en obehandlad depression. Den växte fram under året där och så fort jag kom hem igen, alltså nästan på dagen, fick jag träffa en läkare och satt på behandling. Man konstaterade då depression. Men man missade en grej då tror jag.

Nu till en sak som hände en natt:
Maskerade män (ansiktsluvor med hål för ögonen) försökte ta sig in. Jag såg dem. De var flera, tre eller ännu fler, och de började mixtra med låset och sedan försökte de ta sönder dörren. Jag känner hur jag darrar bara jag skriver detta. Det var mitt i natten, jag låg på madrassen med mössan och vantarna på.

Nej, jag kan inte skriva mer om den saken.

Alldeles nyss borstade jag tänderna. Precis innan jag borstade tänderna började jag kolla på en ny TV-serie som utspelar sig i Belfast. Den heter Bloodlands och så fort jag hörde om den, att den utspelade sig i Belfast och att IRA och “konflikten” spelade roll i handlingen ville jag se den.

Varför ville jag se den så gärna?

Jag läste Säg ingenting nyligen. En jättebra reportagebok med inslag av modern historiebeskrivning och en psykologiskt tecknad bild av hur radikalisering funkar. Den handlar om IRA och “konflikten”. Den var bra. Men varför läste jag den?

Kanske, kanske av samma anledning som farbror Jurek samlade på militärflygplan från andra världskriget. Kanske av ett konstigt, förvridet hopp om att vara en del i ett sammanhang. En del i historien. Som om det i sig är värt någonting, det är det ju inte, men det kan mildra känslan av menlöst lidande. Det finns hopp om en förklaring, någonting man missat, ungefär som det väldigt vanliga agerandet hos sexbrottsoffer att höra av sig till förövaren, det finns ett förvridet hopp om att allt var ett missförstånd, om att denne kan göra det bra igen, ställa allt tillrätta. Det är desperation i en väldigt ren form. För desperation i ren form är ologisk och irrationell och enbart styrd av överlevnadskamp.
Jag dras också till saker om Belfast och Nordirland. Men liksom farbror Jurek samlade på grejer, inte på upplevelser, så besöker jag Belfast bara på avstånd. Genom TV-serier som Bloodlands och The Fall och genom böcker som Säg ingenting. Det är skillnad. Det är som att samla på modellplan, att försöka bemästra detaljen som är modellplanens noggranna konstruering. Eller bemästra Belfast genom att studera konfliktens historia och mekanismer.

PTSD, vill jag säga, är effekten av ett trauma. Vanligast är enormt stressande upplevelser som krig men det är inte det enda som kan ge PTSD. Jag har legat lågt också med denna diagnos för jag vill inte riskera “Du har inte varit med om krig” eller “Du verkar inte som en person som har PTSD”. Nej, jag har inte varit med om krig. Lyckligtvis har jag inte varit med om krig. Jag har bott i en stad där det var krig bara två år tidigare men sak samma, det är inte det kollektiva traumat som gett mig min diagnos utan personliga upplevelser. Stor skillnad. PTSD kan man få på olika sätt. Jag har läst mycket om saken, såklart, eftersom jag tidigare aldrig tänkt tanken , enbart förknippat en sådan diagnos med krigsupplevelser.
Kanske var det också därför min initiala, första kliniska depression som behandlades som en sådan först och främst (eftersom jag var illa däran) utan att också undersöka möjlig PTSD. Jag förstår nu varför man agerade så. Depressionssymptomen var tydliga. Men i efterhand var de nog symptom som ingick i en annan diagnos, alltså PTSD.

Givetvis är jag medveten om att här finns en koppling till mina sömnproblem. Alla dessa saker hände nattetid.
Jag har ätit receptbelagda sömntabletter och lugnande i över tjugo års tid nu. Jag har till och med ätit anti-psykotiska medel och vid ett tillfälle åt jag sju olika preparat samtidigt.
Först nu, för fyra veckor sedan lade jag av och har legat och vridit oroligt på mig sedan dess. Oförmögen att, till exempel, somna med ansiktet vänt mot väggen. Jag måste ha ryggen mot väggen, jag måste ha uppsikt.

Däremot har jag aldrig, förrän möjligtvis just precis och exakt nu, förstått varför jag blir intresserad varje gång en film eller serie utspelar sig i Belfast. Jag förstår det inte helt och hållet nu heller men jag tror att jag förstår. Och jag vet inte om jag kommer att se klart Bloodlands.

  • Postad 2021-04-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

April come she will

När jag gick en “poetry class” på universitetet var läraren väldigt pigg på att peka ut kontrasterande, gärna motsägelsefulla liknelser. Han tyckte (givetvis) om att skriva dikter själv och läste dem ibland. Jag minns en rad där han så uppenbart hade anammat sin favoritgrej med kontraster: “…the warm violent winds of May”. Det är ingen dålig rad, bara uppenbar i sin form.

April är en månad som uppmuntrar till sådan slags poesi. Solsken genom mörka moln. Hagel över de blommande körsbärsträden i Kungsträdgården.

Och för min egen del, någonting i stil med “the violent winds of calm”. Den inre stormen som förlamar det yttre. Eller det tysta inre våldet. Det jag försöker prata om men som studsar tillbaka innan jag ens hinner stänga munnen.
“Jag vet precis”.
“Jag känner mig också låg”.
“Det var likadant för mig”.

The violent comfort.
The sympathy of the self-absorbed.
The vanity of thoughtfulness.
The selfishness of the good advice.

För tillfället är min bästa lyssnare den jag betalar för att lyssna på mig. Det finns en kontrast även där, om jag väl orkar tänka efter.

  • Postad 2021-04-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

“Loneliness is the poverty of self; solitude is richness of self.”

Man gör något bra. Man får beröm. Inför flera dessutom. Kanske inför kollegor eller inför vänner. Man ska hyllas, man har åstadkommit något eller gjort något bra. Man har nått ett mål. Men man kan inte glädjas helt för han eller hon är inte där.

Gud, jag känner igen den känslan så väl. Någon gång jag hållit i en stor intervju inför fullsatt filmfestivalpublik men den reserverade platsen långt fram är tom och efter applåderna som visserligen inte är till mig utan filmstjärnan jag intervjuat kommer tomheten. Ingenting spelar någon roll. Han såg mig inte vara bra.
En bokrelease, en enorm kick, kanske den största kicken. Folk som kommer, böcker som signeras. Det är en sån känsla – men den vore ännu större om han kom. Han som lovade.

Den känslan.

Det som slår mig när jag ser dokumentären “Billie Eilish: The Word’s a little blurry” är hur universell den är. Hur det inte spelar någon roll om det är ett litet gäng kollegor eller tusentals skrikande fans som klappar händerna. Saknas han eller hon som borde vara där kan vi inte glädjas helt.
Särskilt i en scen är det påtagligt. Billie spelar för en enorm publik som älskar henne. Hon har redan kramat och tagit några av dem i hand tidigare, en av dem säger att Billie räddat livet på henne med sin musik. De älskar henne. De skriker, sjunger med och kan vartenda ord i hennes låtar. Men han kom inte, han ringde inte. Vid ett tillfälle är det som om hon inte ens sjunger till publiken utan för sig själv och till honom som saknas och hon börjar gråta.

Vad är det med det där att vi behöver en enda persons bekräftelse ibland och utan den betyder framgångarna ingenting? Vilken vansklig definition av framgång. Men å andra sidan – varför behöver vi ens bekräftelse från andra över huvud taget, för att veta att vi gjort någonting bra. Eller ännu mer – att vi är bra.

Är det inte det Den stora Gatsby handlar om?

I Billie Eilishs fall handlar det säkert i viss mån om hennes ålder. Hon är på en business- och framgångsnivå som få tonåringar har erfarenhet av. Men hon är ju fortfarande en tonåring, då bekräftandet från andra hjälper till att forma jaget.
När jag ser den scenen ömmar jag verkligen för henne, för att den där känslan är för mig mer bekant än alla andra känslor hon sjunger om. Den är så öppen och ren, man vill bara krama henne och visa henne meningen jag fick i en lyckokaka nyligen: “Oroa dig inte, du har redan allt du behöver”.

  • Postad 2021-04-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Me and my shadow

Jag har börjat stamma igen. Det är subtilt, händer bara ett par gånger om dagen. De enda som märkt något, eller snarare de enda som sagt något, är A och min terapeut.
Men terapeuten lägger märke till allt, som att jag har på mig ringar när jag träffar henne eftersom jag behöver någonting att sysselsätta fingrarna med. När jag inte har ringar så vrider jag på fingrarna, även detta observerade hon. Så jag gick över till ringar.
Stamningen är ingenting jag oroar mig för, enbart observerar och noterar. Eftersom jag inte alls stammar i “normala fall”. De enda gångerna jag stammat har varit i “jobbiga perioder”, det är därför jag noterar den nya stamningen. Detta är inte en jobbig period. Men det är en period där det “jobbiga” ökar eftersom insättningen av den nya medicinen kickstartar hjärnan. Ger den en kraftig spark och skriker “sätt igång att producera!” och hjärnan svarar Yes Sir och drar i spakarna och producerar på högvarv.

I natt drömde jag också en av mina absolut topp tre vanligaste drömmar: att jag tappar tänderna. En efter en faller de ut, jag fångar dem i näven. Försöker att hålla munnen still, försöker att inte prata men känner hur de lossnar, sköra som porslin.
Drömmar är ju individuella, ingen har helt och full koll på vad de ens är för någonting. Men i stort sett är psykologer världen över överens om att det handlar om en bearbetning av dagens/pågående känslor och upplevelser. Tanddrömmen är en av de vanligaste som finns. Jag söker, för skojs skull, på nätet efter “drömmer att jag tappar tänder”. Jag skriver “för skojs skull” eftersom jag inte är övertygad om att våra drömmar består av absoluta symboler. Idén om ett drömlexikon är för mig främmande.
Men tanddrömmen är så vanlig, den är till och med universell. Alltså borde den kunna ha en stark, universell symbolisk betydelse.

Jag föreställer mig att känslan Jung fick när han ringade in det kollektiva undermedvetna ligger nära den jag känner när jag drömmer en dröm som är så vedertagen. Hur kan människor – individer! – i vitt skilda länder, samhällen och kulturer drömma samma saker, använda samma symboler, tänkte han. Jag tänker samma sak när jag vaknar.
En vedertagen, universell tolkning av tanddrömmen är att den handlar om att tappa kontrollen. Men också en förlust. Men Carl Jung, den eviga optimisten, kastar också in möjligheten att det symboliserar pånyttfödelse, alltså en ny början av någonting. Det gör han jämt. Att drömma om död kan lika gärna vara ett sätt att markera någonting nytt och så vidare.

Men jag tänker att min dröm är allt det där på samma gång. Den nya medicinen ruckar ju tillfälligt på kontroll och balans. Även om jag är medveten om att detta är en kemisk process i hjärnan är det ju jobbigt i alla fall. Jag har ingen kontroll över signalsubstanserna i min hjärna.
Jag kan också se tänderna som faller ut som orden som jag stammar fram, en känsla av att förlora kontrollen också över dem. Jag märker att jag också tappar ord allt oftare, inte minns namn. Detta är ett av skälen till att jag försöker att sluta med sömntabletter, och gör det ganska abrupt.

Pånyttfödelsen? Där tror jag att Jung är optimist som vanligt. Där är jag inte ännu. Men på väg. Och på så vis är jag också optimist.

  • Postad 2021-03-28
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

In i dimman/ut ur dimman

Lång historia kort men jag besökte en läkare för att jag kom att tänka på Heath Ledger, eller om det var någon slags årsdag för hans död eller om han dök upp på annat sätt. Jag läste i alla fall om hans död – igen – och om hur han dött av en “dödlig cocktail av sömnmedel, ångestdämpande preparat och smärtstillande medel i kroppen” och insåg att just den cocktailen stoppar jag ju i mig. Inte så mycket opioider och smärtstillande men det händer ju.
Så jag skrev ned alla mina sömnpreparat och annat jag tar på en lista och visade för den unga läkaren och bad honom peka ut vilka kombinationer jag inte får ta. Han frågade vad jag fått melatonin ifrån och jag nödgades såklart erkänna att jag köper på mig lite grejer i USA. Vi pratade, han pekade, jag pekade. Jag lärde mig att det inte alltid är cocktaileffekten som är vansklig utan att ta stora doser eller flera olika mediciner som riskerar att påverka andningen, det är det man dör av. När jag ändå var där så berättade jag om min träning och min periodiska fasta, mina olika led mot målet att kunna sova helt okej utan piller, att kunna känna mig stark och frisk. Jag frågade varför jag inte ser några resultat av min träning fast jag ligger i, tar ut mig och märker ju att jag kan lyfta tyngre, springa med mer lätthet.
När jag säger “resultat” så menar jag inte viktminskning för jag har inte koll på min vikt utan saker som midjemått och mer definierade armmuskler. Jag är också medveten om att “min ålder” och “min livsstil” och “min kost” spelar in. Jag vet.
Hur som helst, jag gick därifrån med ännu en insikt: sömnpillren försvårar för kroppen att släppa fettet, att gå ned i vikt. Sömnpillren rubbar stresshormonet, antidepressiva pajar aptiten. Allt pekar på kortisol och på att hur mycket jag än tränar är det “i stort sett omöjligt för mig att gå ned i vikt”, som läkaren så krasst uttryckte det.
Jag blev modfälld. All denna träning, all denna fasta. Jag vill ju bara kunna sova och kunna ha ett linne på sommaren. Ja, rent praktiskt så kan jag ju ha ett linne men jag vill kunna känna att träningen, mina ansträngningar, ger lite resultat.
Jag var modfälld i nästan en vecka. Åt choklad och surade.
Nu är jag inne i en ny fas, jag försöker att vänja mig av med sömnpillren och har insättning av en ny medicin. Biverkningarna har kickat in, mest påtaglig är den där luddiga, suddiga huvudvärken som påminner om svår jetlag eller om man inte sovit en blund på 36 timmar. Men också illamående, ett kraftigt sådant, och annat smått och gott som gråtattacker och det som hör SSRI:n till.
Så ut ur en dimma och in i en annan. Eller tvärtom. Ibland är jag så trött på ansträngningar, ibland känner jag att jag inte gör nog. Mestadels av tiden är jag okej med mig själv, till och med snäll mot mig själv och stolt över att jag springer och lyfter och hoppar och kånkar. Min sämsta gren är att hänga i de där stängerna i taket, att häva och göra chins och ändå försöker jag. Någonting borde man väl ha för det? Men jag har ju för det.
Jag har inte tagit en dödlig cocktail, jag lever ju. Så pass mycket lever jag att jag kan röra på mig och lyfta saker.
Just nu har jag ont i huvudet, jag jobbar i slow motion om jag jobbar alls. Men vet att det är temporärt. Ännu en sak att sätta upp på listan över Saker Jag Gör. Ansträngningar Jag Tar Mig För.
Men jag ska ha tack. Min kropp kommer att tacka mig, mitt hjärta kommer att bocka och tacka också å blodkärlens vägnar. Jag kanske kommer att sova sämre men å andra sidan sover jag ju ändå uselt. Men nu utan att jävlas med stresshormonen. Vi får se. Alternativet är ju…ja, inget alternativ alls.

  • Postad 2021-03-17
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 5

Etiketter None

Män och musik

The Cut har en sektion som heter I think about this a lot. Det är en bra och rolig vinjett, den handlar om en specifik scen, en replik eller något liknande nedslag i popkulturen som av en eller annan anledning stannat kvar i skribentens tankar.

Om jag skulle ta bort det popkulturella momentet men behålla vinjetten I think about this a lot skulle mitt första inlägg handla om mannen på tunnelbanan. Det var ett par år sedan, jag stod vid dörrarna och lyssnade på musik i hörlurar. Denna medelålders karl med brun skinnjacka, lätt pannsvett och lite skäggstubb stod mitt emot mig. Han tog ut sin ena hörlurssnäcka ur örat och sa “Du, det här är mycket bättre än det du lyssnar på.”

I think about this a lot.

Jag tänker på alla år av blandband från unga män. Ola i min gymnasieklass delade ut dem till tjejerna, han spelade också egen musik. Bland-CD från unga män jag träffade på Spray Date. Bland-CD från unga män jag träffade på Yahoo Chat och som bodde i andra länder. De skickade bland-CD innan de ens skickade foton på sig själva. Bland-CD jag fått i födelsedagspresent, med personliga omslag.
De flesta, säkert alla dessa bland-CD från män har gjorts och sedan getts till mig i största välmening, det är jag övertygad om. Man har velat dela med sig av en upplevelse, man har velat ge mig någonting personligt. Det är oerhört fina skäl att ge någon en bland-CD.
Men det har också, i många fall, funnits en underliggande önskan att bland-CDn ska säga någonting om givaren. Om dennes goda musiksmak i första hand. Personkännedom i andra hand. Och även, givetvis, hans personlighet. Idén, som Nick Hornby beskrivit så väl i High Fidelity, om att vår CD-samling säger någonting om oss som personer. Nej, säger allt om oss som personer. Men bara om vi är män.

För det har också alltid funnits någonting mästrande hos Män som bränner CD-skivor. Män som ska lära mig om musik. Jag har knappt fått en enda bland-skiva från en kvinna. Jag säger knappt för att jag tror inte att jag fått en enda men jag kan ha fel, kanske har jag det. Jo, ett med Northern soul men det var för att jag bad om en introduktion. Däremot har jag en hel skokartong på vinden full med blandband och bland-CD från män.

Kvinnor har aldrig sagt till mig: “Du det här är mycket bättre än det du lyssnar på”.

Vad lyssnade jag på?
Vad lyssnade han på?

Jag postar om händelsen på Facebook och män frågar just dessa frågor. “Ja, men vad lyssnade du på då?”.
Kvinnor skriver “Vilket as”.

Män ser upplysning, utbildning, ett generöst delande av den egna goda smaken där kvinnor bara ser ett mästrande och ett undervärderande. Vad lyssnade jag på? Jag kunde omöjligtvis lyssna på någonting lika bra som det han lyssnade på. Baserat på vad? Mina kläder? Min min? Nej, mitt kön. Något annat kan det ju inte rört sig om. Han skulle knappast säga samma sak till en man för de förutsätts ha god musiksmak med födseln.

I think about this a lot.

Jag tänker på varför just musik blivit mannens domän. Jag tänker på varför musik, för män, blivit en sådan identitetsmarkör som också demonstrerar intelligenskvot, en uppsättning värderingar och omfattande personlighet.
Jag skrev en gång en bok med titeln Män visar kuken för mig. Den borde hetat Män förklarar musik för mig.
Och nej, jag vet inte vad mannen på tunnelbanan lyssnade på. Jag var inte ens nyfiken på vad som nu med absoluta bestämdhet var så mycket bättre än det jag lyssnade på. Eftersom han inte ens frågade vad jag lyssnade på.



  • Postad 2021-02-27
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Söndagskänslan

Söndagar har en känsla. Den är besläktad med den känslan man får när sista gästen gått hem och lägenheten imploderar lite, lite grann. Det finns en stress i den, om än mild och ytterst lågintensiv. Det är en nedräkning.

Senaste veckan (veckorna) har rusat förbi, jag har tagit på mig en massa jobb och deadlines funkar ju så att de är lågintensiva små stressklockor men också ljuset i den berömda tunneln. Man vet att det finns ett mål och et slut. För mig är första delmålet i morgon, måndag. Alltså måste jag jobba på för att hinna dit. Alltså blir söndagen än mer tickande.

Marsvinen har ätit sin frukost, Alfen lägger sig ned och flyter ut som en stor, vit pannkaka. Han gäspar och har man aldrig sett ett marsvin gäspa förut så rekommenderar jag en sökning på YouTube. De förvrids till små konstiga getter/lämlar/genetiska fel under någon sekund när deras minimala små kakhål öppnar upp och exponerar de där stora framtänderna i den lilla, trånga munnen. I all sin perfektion – de är små mirakel, jag kan inte låta bli att förundras över att de ser ut som de gör, som små mumintroll med så öppna ögon och fladdriga öron – är de också som ett darwinistiskt skämt. Små armar de inte kan göra någonting med förutom springa och gå. De kan inte plocka upp mat med dem, inte hålla en bit kål.
Men jag avundas dem. Och jag tackar dem. Tänk att vara en varelse som inte bryr sig ett dugg om dina värderingar, handlingar du ångrar eller skäms för, klumpiga saker du råkat säga. De vill bara älska dig och de vill bara älska dig här och nu, just i denna stund.

De är en bra påminnelse om söndagen. Stressen tickar bara för mig.

  • Postad 2021-02-14
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

På divanen

Ibland tänker jag att det är enormt fåfängt, hela grejen med terapi. Jag betalar för att någon ska lyssna på mitt dravel. Lite tankar hit och dit, lite känslor och reaktioner. Jag pratar och terapeuten skickar en faktura.

Härom dagen låg jag där och pratade om stressen. Den faktiska och konkreta stressen som nu dykt upp. Plötsligt har jag massor att göra på en och samma gång. En deadline är aningen överskådlig, jag kan se slutet. Men jag har också hoppat på en massa redaktörsarbete som alltid, alltid och utan undantag är ett oöverskådligt arbete.

Det är stressande på riktigt. Svårare att konstatera att nu är arbetsdagen slut, nu blir det inte mer, och stänga ned datorn.

Det finns en positiv sak med stressen, eller snarare med en massa arbete och det är att jag måste organisera mig. Organisera min tid och mina känslor. Ja, de blir organiserade på köpet. Dygnet har bara så många disponibla timmar. Se till att hålla tankarna fokuserade medan orken finns.

Jag var tvungen att ta en paus igår. Gick och sprang fem kilometer. Var organiserad även där, bestämde att idag gäller längden och inte tiden. Det ska stå 5.00 km på mätaren och ingenting mindre. Så blev det också. Jag gick hem och lade mig på vardagsrumsmattan. Det brukar jag göra. Känna kinderna blossa och eftersvettningarna rinna.

Men i detta – utmattningen av kroppen och utmattningen av sinnet – finns ett andrum. Ett bortfintat inre, ett bortfintat intellekt som inte orkar hålla på. Där jag ligger på golvet och känner benen dunka lite lätt och huvudet tomt på idéer – just i den stunden upplever jag nog mesta möjliga lugn.

  • Postad 2021-02-03
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Små och stora

Jag retirerar. Ingenting är nytt och jag vet att jag inte kan stoppa det så jag retirerar.

Vi talar om trauman och vi talar om triggers. I terapin, alltså. Vi talar om nerver på helspänn för att det är det helt naturliga resultatet av att alltid vara beredd. Beredd på vad? På hot och på tragedier.

Jag vet att jag pratar i flummiga banor, i liknelser och hemligheter men det beror på att jag inte längre kan bli för personlig eftersom det skulle betyda att jag också lämnar ut andra. Och det är inte rätt. Inte i det här fallet i alla fall.

Jag ska istället berätta det konkreta som hänt och det är ju att Figge fick ett sår i ögat och efter det har det känt som om tillvaron rasat, först i utkanterna av staden och sedan närmare och närmare. Jag har försökt hålla det borta för visst vet jag att att just precis i detta nu är Figge högst levande, han äter hö och vilar i ett hörn där jag ser honom från köksbordet där jag sitter. Men teori och praktik är ibland vitt skilda saker. Till exempel vet vi alla att de i vår närhet kommer att dö. De äldre i vår närhet kommer troligtvis att dö först.
Det är en stor skillnad på att veta det och uppleva det. Jag vet att Figge inte blir gammal för han är ett marsvin och de blir runt sex år. Han är fem. Men det är en stor skillnad på att vara medveten om detta och att få resultat från blodprov som säger att han har en infektion i kroppen och jag kan inte vara säker på att det inte är en tumör som är tillbaka. Det vill säga, känna att döden inte är en abstraktion.

Det är irrelevant just nu att han är ett marsvin. Jag kan inte skilja känslor i just detta nu, mellan stora och små tragedier. Eller stora och små djur. Eller människor och husdjur.
Det är ju just det jag menar, med att vara beredd på hot och tragedier. Har man format och fostrat nerverna så, så finns det inga mellanlägen. En tragedi är alltid stor. Också den som inte behöver vara det.

Ta PTSD:n. Den vanligaste bilden är någon som varit med om krig. Denne person hoppar till vid ljudet av en smäll, ljudet triggar minnet av att vara tillbaka i kriget och därmed i närheten av döden. Sin egen inte minst.

Jag har inte varit med om krig, jag kan inte ens jämföra mig med en sådan erfarenhet. Aldrig. Men funktionen, alltså den psykologiska funktionen är densamma. Och nu hände det sig så att det smällde – eller min motsvarighet då till krigets eko – och när Figge har bekymmer med hälsan betyder det att även min hälsa är hotad. Jag kan inte förklara det bättre och jag vet heller inte om jag vill, för det enda som gäller i just detta sammanhang är att jag är medveten om att min kropp och mina känslor reagerar som de alltid gjort: med känslan av livshotande och med en arm som sträcker sig efter Sobrilen. Och Figge är triggern, oron är medlaren.
Nej, det handlar inte om Figge.
Det handlar inte om huruvida man får bry sig så mycket om ett djur eller inte. Det handlar inte om rationalitet av känslor.
Det handlar inte om att jämföra lidanden.
Det handlar inte om att ett marsvins sjukdom är ett ljud från ett skjutvapen.
Det handlar om trauman och de ser olika ut.
Det handlar om att jag är så jävla trött på att åka från noll till hundra men nu har jag i alla fall ett ord på det. Och några möjliga orsaker.
Låt mig nu bara få lära mig hur man hanterar det.

  • Postad 2021-01-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen