Jazzhands

Om skrivande, förresten…

Det här är en av mina absoluta favoritförfattare. Inte för att jag är ensam om att beundra Julian Barnes, han vinner priser på priser och är troligtvis en av Englands mest kända moderna författare.

Jag beundrar honom av många skäl. Hans mångsidighet, hur han kan anta flera olika röster och alla känns trovärdiga och autentiska.
Han är också hyperintellektuell, på ett vis som man tänker sig att franska lektörer och engelska kolumnister är. Julian Barnes är i stort sett båda, en enorm frankofil och en engelsk tyckarröst.

Han är ganska hemlig i övrigt, alltså om sitt privatliv. Men den som läst hans böcker vet att alla är dedikerade till “Pat” som var hans fru i trettio år. Tills hon inte var det längre utan dog av en hjärntumör 2008.
Efter det kom “Livslängtan” (2013), eller “Levels of Life“, en superkonstig bok vid första anblicken. Första delen av boken handlar bara om luftballonger och ballongfärder. Andra delen också. Man fattar ingenting. Den tredje delen däremot handlar om sorg och sorgebearbetning. Detta tunga, svåra och så ohyggligt ensamma. Det är ingen slump att man också säger sorgearbete. Det är ett arbete. Ett hårt och slitsamt sådant. Man får i stort sätt lägga om livet.

Han beskriver deras kärlek. Nu översätter jag fritt men någonting i stil med “Man sammanför två människor som aldrig stött samman förut och ibland uppstår någonting helt nytt, en förändrad värld.”

Man fattar kopplingen, besattheten av någonting. Som luftballonger, varför inte. Fördjupa sig i någonting när ens känslovärld rasat samman.

I vilket fall som helst läste jag “The sense of an Ending” när jag skrev “Inte helt hundra“. Det var ju ett misstag såklart. Den är oerhört bra på sina håll, så pass att jag tänkte att varför ska man bidra med en medioker bok till världen när det finns författare som Julian Barnes? Jag blev nedslagen. Jag gav upp där för ett tag.

Jag köpte hans senaste “The Only Story” direkt när den kom ut men vågade inte läsa den. Jag håller ju på med ett bokmanus nu, filar på synopsis och ton. Första kapitlet, berättarrösten och så vidare. Jag visste att det skulle vara vanskligt för mig att läsa Julian Barnes. Den skulle ju kunna vara så bra att jag blev tacklad.

Men igår kunde jag inte hålla mig längre, jag började läsa. Och blev såklart fast. Läste till sent på natten, vaknade långt efter att jag hade tänkt vakna.
Visst är det nedslående. Men på samma gång är det ju fantastiskt, att böcker kan tala så. Jag kommer aldrig ens hamna i närheten av Julian Barnes liga, inte ens bland hans intellektuella fans. Jag tar inte alla litterära referenser i “Flaubert’s Parrot“, jag är inte ens där. Men kan uppskatta hans verk ändå. Tonen, skärpan. Det är det han har – en skärpa.

Men samtidigt, någonstans är man en del av sina idoler. Det tror jag. Man samlar på sig dem, ens fiktiva skyddsarmé och allierade. Idoler, dyrkan. Vår längtan att vara med dem och samtidigt vara dem. Kanske är vi summan av de vi beundrar. Alltså inte för att låta högtravande. Bara att kanske finns det en styrka att hämta hos dem som är bättre än oss själva.

  • Postad 2018-07-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Summertime madness

Den här sommartröttheten som kommer av att göra ingenting. Lägger mig tidigare eftersom jag börjat vakna senare och senare. Jag gillar inte sådana oregelbundenheter, jag vill vakna samma tid varje morgon.

Ser en film om Ingmar Bergman och han påminner så mycket om någon, jag är osäker på vem. En gammal man som struttar, blixtrar med ögonen och skärper blick och stämma. Men som är svag i kroppen, har stickad väst och kofta utanpå skjortan för att hålla sig varm. Han som minns, sedan inte minns och sedan minns igen.
Jag kommer inte på vem han påminner mig om men jag vet att det är någon. Eller alla gamlingar, förr eller senare. Genier eller ej.

Jag minns den här värmen och de här skuggorna. Det är samma värme och samma skuggor från när jag var liten. Jag var trött om somrarna då med. Skuggorna var långa när jag gick upp för asfaltsbacken från badet, benen har aldrig känts så trötta och tunga. Snart hemma, snart hemma.

Jag möblerar om hemma. Köper nya kuddfodral, spikar upp saker på väggen. Tar ned en hylla och ser den lämna stora hål efter sig som jag måste spackla igen. Men jag tycker inte det gör så mycket, lägenheten lever ju.

Däremot blir jag trött. Jag måste skriva, jag har faktiskt en deadline nu. Jag har jobb, artiklar som ska hjälpa till med hyran. Och jag tänker att jag ska börja skriva efter att jag vilat. Och sedan vilat lite till.

Sommaren kommer med värme och trötthet. Ungefär samma ironi som att ungdomen är bortslösad på ungdomar. Om sommaren bara kunde komma när man var lite piggare.

  • Postad 2018-07-09
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Disciplin (och brist på)

Jag beundrar disciplinerade författare. De som har en skrivstuga eller ett skrivbord på något kontor, som sätter sig där på morgonen och sedan skriver tills det är dags att gå hem och äta middag.
Jag tror det handlar om attityd och filosofi. Eller, jag är helt övertygad om att det gör det. Ser man skrivandet som sitt yrke, någonting man vidareutbildar sig inom och blir bättre på så är man mer benägen att vara disciplinerad. Man är inte så sentimental eller romantisk kring det hela. Man ser inte skrivandet eller författandet som en av gud given talang eller liknande.

Jag känner flera författare som jobbar så. Som tar skrivkurser, läser böcker om manusskrivande och spänningsbyggande. Som går ned i tid på jobbet (som skribent i någon form) och avsätter onsdagar och fredagar till att bara skriva litterärt. Det är de som får saker gjorda.

Jag känner också aspiranter. Jag kallar dem det i brist på ett bättre ord och för att särskilja dem från De Disciplinerade. De som vill – och säkert också kan – men vars attityd hindrar dem. Tanken på att det krävs genialitet för att bli författare, att det är en position man måste förtjäna. Idén om att varje mening måste vara perfekt. Den skrämmande föreställningen om verket som inte håller måttet.

Egentligen tror jag båda attityderna är nyttiga. Det är som Jane Austens Förnuft och känsla. Man kan inte leva utifrån enbart det ena eller det andra. Man kan inte bara skriva på och jobba utifrån att hårt arbete alltid lönar sig och allt som produceras i skrift också är värt att tryckas.
Det finns ju också en dimension av känsla, talang, lyhördhet i bra skrivande. Annars skriver man ju en katalog eller en instruktionstext.

Får en kommentar från en läsare (älskar kommentarer från läsare!) om mitt skrivande. “Har du ett schema du går efter varje dag? Skriver du på morgonen? Hur mycket skriver du? Tecken eller timmar? Jag tycker det är så himla intressant att läsa om andras skrivprocesser.”

När jag skriver journalistiskt är det oerhört odramatiskt. Jag planerar in när jag ska skriva och så gör jag det. Börjar ofta med första meningen. Eller med att researcha, beroende på vad jag ska skriva om. Men när första meningen är satt är jag ganska på banan med hur resten ska se ut. Första meningen blir som ett abstrakt till en uppsats, en sammanfattning (åtminstone för mig, i min tankeprocess) om resten. Även om det inte alltid är så i praktiken sedan.

Skriva litterärt däremot, det brukar ta en annan form (och tid!). Jag skriver mycket och stryker mycket. Det är väl första stadiet. Eller, nej, första stadiet är att bara skriva. Övertala sig själv om att bara skriva på. Redigera kan man göra sedan, det gäller att bara skriva för att hitta tonen. Låta saker, karaktärer bara komma fram som de vill. Men tonen, framför allt.

Sedan, när jag har någon slags känsla för vad jag skriver, brukar jag bara köra på. Redigera och stryka finns det alltid skäl till, tids nog. När jag skrev Åsneprinsen började det egentligen med en känsla. Jag tänkte på känslan av undantagstillstånd, när regler inte gäller längre. Jag mindes när jag var liten (1987!) och såg på jullovsbio på Victoria här på söder och ljuset slocknade. Det var elavbrott i hela staden, faktiskt det största i Stockholm. Jag minns känslan av överlevnad blandad med spänning. Av att behöva tänka på saker man inte tänkt på förut, av att känna sig sårbar.

Åsneprinsen började med den känslan, den scenen. Nu finns just den scenen inte med i boken. Men det började där och det var därifrån jag började nysta.
Jag är inte så sentimental (tror jag) vad gäller skrivande, jag stryker oftast mer än gärna. Jag stryker halva boken och skriver om. Är man inne i tonen, rösten så är det inte så svårt.

Sedan åker jag ju oftast bort. Det händer faktiskt någonting med en text när man isolerar den, när man går in i bara den. Jag tycker att det är som att gå in i en film, där filmens regler gäller och man får bara acceptera dem. Annars blir det ingen magi.

Jag är varken den disciplinerade Stephen King/Jan Guillou-typen eller den romantiska, ordkonstnärliga som till vilket pris måste känna och smaka på ord. Jag är nog ett ganska dåligt exempel på författare eftersom det dels aldrig varit ett mål i sig för mig, och dels inte känner mig som författare utan bara någon som skriver. Och ibland blir läst. Det har väl med självförtroende att göra, men också attityd, som sagt. Och filosofi. Om jag skulle ge någon skrivande person (eller person som aspirerar på att skriva) ett råd så skulle det vara att faktiskt börja utifrån attityd och värderingar. Varför skriver jag? För att jag drömmer om kicken att se mina tryckta ord i en bok med tjocka pärmar?
För att jag ser en historia framför mig som är värd att berätta?
För att jag vill?

Jag tror faktiskt att det finns mycket att hämta i att undersöka vad man håller på med, vad som faktiskt motiverar ens skrivande. Därefter blir det enklare, klarare. Och mycket, mycket tydligare.

  • Postad 2018-07-01
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Repetition

Drömde samma dröm i natt igen. Ska börja kalla den Den eviga drömmen. Eller ständiga.
Den om pappa som lever men ska dö genom något omöjligt uppdrag han ska ut på. Han vet det, jag vet det och vi förhandlar. Det slutar alltid med att jag förlorar.
Jag saknar honom väldigt mycket, han gör sig påmind i dessa tider. Han dog på midsommarafton, han skulle fyllt 65 två dagar därpå. Jag borde åkt till kyrkogården och lagt en blomma i helgen men istället var jag ute i skärgården. Jag drömde om honom. Och ser hur världen omkring mig, med undantag för kanske en eller två personer, är helt opåverkad av hans död.
Alla dessa människor som försvinner ur folks liv varje dag. Jag blir galen när jag tänker på flyktigheten.
Jag misstänker också att fler drömmar kommer att dyka upp framöver. Ska ta tag i bokmanus nu och siktar på att ha någonting att lämna till redaktörer i slutet av juli. Alltså, jag har ju synopsis klar. Men den måste bli mer detaljerad och de kapitel jag skrivit måste helt enkelt bli bättre. Och med bättre menar jag tyngre, djupare och tydligare. Och där kommer bearbetningen och drömmarna in. Detta, misstänker jag, är bara början.

  • Postad 2018-06-27
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Mitten av sommaren

Det är faktiskt en grej, att man hamnar i otakt efter att ha haft ett besök, varit på en resa eller helt enkelt haft semester. Jag vet inte vad det finns för ord för det med post-semester-stress? Men det är inte stress, det är egentligen bara en process som handlar om att komma ikapp igen.
Betala några räkningar, hämta paket från posten, boka tvättid, svara på e-mail och läsa några dokument man lagt undan för tillfället.

Han åkte hem idag, det känns okej. Eller alltså, det är såklart trist och det känns annorlunda. Man vänjer sig så snabbt vid det ena eller det andra. Sällskap till frukost och inget sällskap till frukost. Men det är som det är, jag är lugn och kommer inte att känna oro i natt.

Däremot känner jag mig slut i hela kroppen. En sorts utandning – eller snarare utpustning – som kommer efter en ansträngning. Efter att ha lagt saker åt sidan, tänkt ett steg före varje dag (vilken buss blir bäst, vilken restaurang ligger närmast och kostar inte för mycket pengar och där vi inte varit förut, när ska jag säga till mamma att hon kan komma över…).
A föreslog träning och sedan middag vid halv åtta. Jag sa att jag tror inte jag pallar så sen träning och så sen middag. Han sa att okej, då skulle han försöka tidigare och okej, då kunde vi träna och äta en annan dag, eller bara äta.
Sen sa han “Vi ses där fem över sju?” och jag gick och väntade utanför gymmet och han utanför restaurangen…Kändes typiskt, en liten otakt där. Som måste kommas ikapp.

  • Postad 2018-06-25
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Det nya livet

För alla er som undrat, hört av er, skickat oroliga meddelanden och swishat pengar: dieten går bra. Jag har inte ätit en grönsak på en vecka, ingen stekt mat och mest kokad fisk eller sushi. Jag har på eget bevåg också uteslutit havre ur dieten och…ja, här är det dags för en trumvirvel…magen har aldrig varit nöjdare. Inga smärtor, inget illamående.

Det i sin tur framkallar ju en annan slags oro: måste jag leva på kött och potatis för resten av mitt liv? Jag äter ju helst inte kött alls.
Oro nummer två: betyder detta att jag måste tänka om helt kring mitt bakande, börja tjafsa med mandelmjöl, rismjöl och allt sånt där?
Farhåga: Vad händer då med min själ?

Har iofs bakat både syltkakor och schackrutor under veckan utan att provsmaka en enda. Bakade förresten havrekakor med choklad och havssalt också när jag tänker efter. Vi hade styrelsemöte med svenska filmkritikerförbundet och mina kakor efterfrågades. Jo, på riktigt. Fick sms kvällen innan: “Hur blir det med kakorna?”. Bakade kanske femtio stycken, tog med ett par och gav resten till mamma och till Lovisa som hade hemmafest.

Så okej, traditionell bakning måste inte uteslutas menar jag. Värre är ju det där med grönsakerna. Det är fibrerna som är boven där och kanske enzymer. Jävla skit. Eller, ja alltså det är väl bra att magen mår bra…

F ö skrev jag en runa över Anthony Bourdain. Det är oerhört trist att han är borta.

  • Postad 2018-06-11
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Idag = min dag

En diskret liten skräll i brevlådan, ett modest och enkelt kuvert hamnar på hallmattan. Så pass tunt att det  inte kan innehålla någonting annat än ett enda pappersark. Jag bryr mig inte ens om att ta upp det förrän jag är klar med diverse sysslor. Som att äta kokt potatis och kokt lax utan någonting till. Det är en ny diet jag måste följa. Jag var hos läkaren igår eftersom jag inte orkar med det här i mitt tycke oberäkneliga illamåendet längre. Det som kommit och gått i flera år men som läkarna alltid hänvisat tillbaka till en tio år gammal diagnos och sagt “där har vi ju problemet”.
Äntligen fick jag träffa en läkare som använde uttrycket “vi tar det från början” och “en ordentlig utredning”.

Så nu ska magen eller tarmen i stort sett nollställas. Jag får inte äta frukt eller grönsaker, inte stekt mat eller friterad. Jag har testat att utesluta mjölkprodukter förut, gluten också. Jag har till och med provat att utesluta svart te vilket var tråkigast av allt. Men nu ska vi kolla om det är enzymer i frukt och grönt som magen inte pallar. Så jag äter den trista dieten men jag gör det med tacksamhet. Jag känner mig tacksam över att bli tagen på allvar. Och dieten är bara i två veckor, sedan väntar återbesök och resultat av en drös prover som tagits i veckan.

Jag ser lite på Arrested Development och dricker en kopp te innan jag minns att det ligger ett vitt A5-kuvert av standardtyp på hallmattan. Ett sådant myndigheter skickar ut. Ska jag få veta att jag har kvarskatt att betala in? Suck.

Nej. Avsändaren är Sveriges författarfond. Jag tänker direkt “jaha, negativa besked förstås” och baserar det på att kuvertet är så tunt. Men det är inte alls negativa besked, tvärtom, jag har fått ett arbetsstipendium för att skriva boken om pappa som jag tänkt på flera år.
Jag hamnar i chock. Inte så mycket över pengarna (två, tre månadslöner beroende på livsstil) men över vad som känns som ett erkännande. De tror på mig. Detta sällskap med vad jag tänker mig är litterära storheter, kräset byråfolk och svårflirtade bankirer tror på mig och min bokidé. (Jag har antagligen en skev uppfattning om vilka som utgör Sveriges författarfond).
Efter det här känns prospektet att också skriva boken som en baggis. Grattis mig, som i fondens ögon alltså är författare.

  • Postad 2018-06-05
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 8

Etiketter None

…och nu lite kultur

Jag ska be att få ge lite kulturella tips så här i sommarvärmen. Först ut en bok.
Kanske har ni lyssnat på radioprogrammet Till sängs i kulturen? Jag tycker det är en så fantastiskt god programidé: att analysera och diskutera fiktiva och kulturella personers relationer och sexliv! Som makarna Underwoods sexlösa maktdeal, Frida Kahlos distinktion mellan lojalitet och trohet och Knausgårds relation till sin pappa…Nu finns allt det där i bokform! Och i ett så rart och fint format också, som en dagbok med rundade kanter.
Boken med samma namn som radioprogrammet är lättläst, skriven i samtalsform precis som i radioprogrammet. Fantastiska ämnen och tankar, jag blir inspirerad att skriva långa essäer själv, om saker som Dolly Partons sex appeal (finns inte med i boken men kanske kommer med i radioprogrammet?) och filmvärldens användning av kvinna på motorcykel som ständig symbol för sexuell frihet.

Här finns alla radioavsnitt.

Tips nummer två börjar med Ian McEwan och slutar med undertecknad. Jag läste romanen On Chesil Beach för ett tag sedan och blev oerhört inspirerad. Så pass att jag skrev en essä för Fokus med utgångspunkt i boken: Vilken vikt lägger vi vid äktenskapet?
Boken handlar om Florence och Edward. Den som läst McEwan tidigare eller kanske sett Atonement (Försoning) med Keira Knightleys gröna klänning i en imponerande biroll, är bekant med hans stil: ung kvinna från de övre klasserna, ung man från de lägre. En kärlekshistoria och ett avgörande, förödande ögonblick.
Florence och Edward gifter sig och boken öppnar med deras bröllopsdag sommaren 1962, några timmar efter vigseln. De har checkat in på hotellet vid Chesil Beach där de ska inleda sin smekmånad, och även sitt äktenskap. De har ännu inte fullbordat äktenskapet. De är båda oskulder “i en tid då ett samtal om sexuella svårigheter var uteslutet” som det står i boken. Boken utspelar sig egentligen under bara några timmar, på hotellet och på stranden, men vi får också läsa om deras individuella och senare gemensamma historier som leder till spänningen denna bröllopsnatt.
Nu har den blivit film med svensk premiär 15 juni. Filmen är bra, boken är bättre. Som det brukar vara.

  • Postad 2018-05-27
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Stora polleninlägget! Som du har väntat!

Vad är det som händer? Jo det ska jag tala om, det är pollen som händer. Sedan när blev jag så vek? Några år sedan bara nu som jag varje vår kände ett bekant kliande i näsa, många nysningar i rad och ett behov av näsdukar i väskan.

Har pollenallergierna ökat? Hela mitt FB-flöde är fullt av folks om beklagar sig. Angående diagnoser som ökar så undrar jag om vi inte förbiser allergierna.

Gud, det här kan vara det tråkigaste inlägg jag skrivit på Jazzhands. Stora polleninlägget.

Men man – okej jag – blir faktiskt rent filosofisk när jag vaknar mitt i natten med rinnande näsa, torr mun och ögon som kliar. Jag tänker varför hatar naturen mig, varför kan vi inte leva tillsammans sida vid sida. Antagligen samma tankar naturen har om mig och alla andra människor.

Jag ligger där i sängen, bedrövad och filosofisk. Ser på väckarklockan att hon ännu inte slagit fem.

Om nu pollenallergierna ökat, vilket man får intrycket av att de gjort (och nu utgår jag från mig själv och drar slutsatser om min omvärld utifrån det) så undrar jag om det är omvänd darwinism. Blir vi svagare?
Eller är det naturen som börjar slå tillbaka efter att vi bråkat med den så länge?

Ja, så där håller jag på. grubblar, snyter mig, tycker synd om mig själv, andra pollenmänniskor och sedan naturen. I den ordningen.

  • Postad 2018-05-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 9

Etiketter None

Olika hej då

Onsdag kväll och jag ligger på hotellsängen och kollar på skräp. Det är en av ritualerna jag har, en av sakerna jag njuter av att göra innan jag reser hem: rena, mjuka lakan och kabel-teve.
I helgen var vi i Fresno, staden mitt i dalen som ramas in av berg och odlingar, vilket gör att staden ligger lagom isolerad och blir varm som en bastu. Inte en vindpust når någonsin Fresno, luften står helt stilla.
Det är inte staden som jag minns den längre, men så har det också gått tjugo år sedan jag bodde där. Vi såg en snubbe knalla runt med en spruta i munnen och en rånare som sprang ut från en affär som säljer bildelar. Jag gissar att han var rånare i alla fall eftersom han hade famnen full med grejer, ett argt butiksbiträde efter sig och en bil som väntade utanför med motorn på. Rånaren hoppade in i den med grejerna och killen bakom ratten körde iväg.

Det var också andra saker som förvånade mig under vistelsen. Fotbollskillens ingifta morbror, som han gillade väldigt mycket, dog hastigt och plötsligt förra veckan. Han mekade med något rör i trädgården, fick en hjärtattack och dog.
Han hade alltid kortärmad skjorta. Han hade vitt hår i en hästsvans och inte sällan ett eller två örhängen. Jag träffade honom ett par gånger.

Inför familjeceremonin hemma hos änkan klädde jag mig i svart men fick höra att det behövde jag inte göra om jag inte ville. Och det stämde, i änkans trädgård satt snubbar i Hawaiiskjorta på plaststolar och åt mackor. Kvinnor i blommiga klänningar drack läsk. Stämningen var god, då och då ställde sig någon upp och berättade något minne, någon rolig anekdot. Man bar ut skålar med jordgubbar, fat med kakor och tårta.
Hans dotter höll ett glatt tal om meddelade att hennes pappa ändå alltid sagt att han ville – och skulle – dö innan 75 års ålder. Han var 72. Hon sa att vi har varit förberedda på detta hela livet, vi är helt okej under omständigheterna. Han var en glad man, han hade velat att hans minnesceremoni var en glad tillkomst. Alla skålade.

Kvällen därpå hölls en minnesmässa i kyrkan. Inte begravning men en mässa i morbroderns ära, eller med fokus på honom. Katolsk sådan med långa, rabblande böner, folk med radband i näven och bedjande folk på knä. Men även där var stämningen god eftersom – och detta påpekades gång på gång – han var på ett bättre ställe nu, han kunde njuta av och glädjas åt evigt liv i himlen.

Jag kom att tänka på att när mammas katt dog sa fotbollskillens mamma glatt att jag skulle hälsa min mamma att det inte var någon fara, inget att vara ledsen över eftersom när vi dör återförenas vi med alla vi älskat under vår livstid – även djur!
Och det är ju en tröst för enbart de redan invigda, enbart de som tror på något sådant. Vilket varken jag eller mamma gör. Så det var inte mycket till tröst eller hälsning.

Hur som helst, stämningen i kyrkan var uppsluppen stundtals. Skratt, applåder. Kantorn som levande och yvigt beskrev deras trogna medlem, som dök upp med sin hästsvans och sitt flin och sjöng högst av alla. Kantorn gjorde en imitation, sjöng en av morbroderns favoritsånger “in the style of” morbrodern. Alla klappade händer och skrattade.

Jag antar att det är bra.
Jag antar att man lär sig sina egna ritualer, sina egna sätt.
Kanske är det lättare om man har en tro, kanske är ateism också en tro i bemärkelsen att en ateist har ju också en uppsättning övertygelser om vad som händer efter döden (= ingenting, det är vad som händer) och kanske bygger man sitt sorgearbete kring dessa stolpar. Vilket sätt är bättre än det andra?

Jag kramade dottern, jag hade skrivit ett brev till henne om sorgen efter en far. Hon sa att det var fint och trevligt och allt men att allting är lugnt.

Jag vet fortfarande inte om det är sant, kanske sant, både sant och inte sant eller bara ett annat sätt att uttrycka sig på. Vi får se. Det var ett farväl, ett jag inte är van vid. Desto vanare är jag vid att säga hej då till LA. Det gör jag nu.

  • Postad 2018-05-10
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen