Jazzhands

2019

  • Postad 2019-12-08
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Juletid, gammeltid

Åldern alltså. Gick på ett gympass i fredags, ett jag brukar gå på men oftare. Nu var det en vecka sedan sist och det är aldrig en överraskning att kondition och styrka är en färskvara.
Instruktören, en hurtig dam i medelåldern, hade bestämt att varannan station skulle vara styrketräning och varannan flås. Man är tre personer i varje grupp och jag hamnade med två gulliga ungdomar. Gjorde naturligtvis det stora (medvetna) misstaget att försöka hålla jämt tempo med dem. Man vill inte känna sig som latmasken i hörnet, det vill man inte.
Men för det första kunde jag inte hålla jämna steg hela tiden och för det andra blev jag mörkröd i ansiktet av ansträngning. När jag kom hem lade jag mig på vardagsrumsmattan och satte ett marsvin på magen. Jag låg bara och andades och marsvinet satt still i sin förvirring, van att bli klappad och hållen.

Jag har haft ont i ländryggen ett tag, det märks mest på morgonen och kvällen. Det spelar inte riktigt någon roll hur jag ligger när jag ska somna, smärtan kommer krypande och säger hej ändå. På morgonen måste jag försiktigt krumma ryggen för att gå upp. Nog är nog tänkte jag och bokade en tid hos idrottsmassören, de brukar veta vad de gör och frågar aldrig om de ska “ta det försiktigt”. Fick en ung man, säkert inte mer än 23 år. Han var oerhört skicklig och lyckades hitta alla onda punkter, klämma åt ordentligt så att jag kved. Ingen pardon. Sånt uppskattar jag. Jag frågade hur han kunde hitta dem så specifikt och snabbt? Han sa “Efter att man jobbat så många år och känt på så många kroppar…” och jag tänkte men du är ju så ung, började du när du var 15? Och kände mig gammal.

Sedan gick jag med mamma och såg “Lola”, en enmansföreställning med Tommy Körberg som handlade om åldrandet (och rätten att vara sig själv, om än utanför normer).

Så vad landar detta i? Åldersnoja, såklart. Herregud vad kroppen bågnar och sinnet sviker. Men också detta: tacksamheten. Att få leva, att bara ha diffus smärta i ländryggen som enda riktiga krämpa, att kunna ta sig igenom krävande gympass. Jag bakar vansinnesmånga kakor, gör små kakpaket och ger bort. Sånt man gör när man har lyxen att vara ensam och passerat stadiet och åldern för att tycka att “hembakat” har en ålderdomlig klang.

Skål.

  • Postad 2019-12-08
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Annars då?

Jo tack, skriver om skitstövlar i Aftonbladet och jobbar med research till ett tv-projekt.
Jag är, som alla andra, besatt av Succession och efter sista avsnittet behov av gruppsamtal, också som alla andra. Skummar nätet på analyser (hittar många), pratar med min kompis Clara som är i samma situation. Kan inte bärga mig, älskar att fullständigt uppslukas av tv. När tv är så pass bra så att man känner karaktärerna, förstår dem – och samtidigt föraktar dem.

A som ser en film på bio i snitt två gånger om året har slagit rekord genom att se fyra filmer hittills i år. Han såg Joker. Det är spännande att prata med människor utan någon som helst popkulturell förankring i filmvärlden, så uppfriskande. A såg filmen som ett helt fristående verk och “tog inte” “referensen till Batman”, som han förklarade sedan.
Jag frågade om han hade följt “debatten” kring filmen men den hade han missat. Helt förståeligt.

Debatten som i absolut mest komprimerade kärna frågar sig huruvida det är moraliskt försvarbart att göra en film där publiken förväntas sympatisera med en INCEL-man som begår fruktansvärda handlingar har också färgats av att det just är Joker som skildras. En karaktär som har inspirerat till verkliga dåd, varav ett oerhört tragiskt och våldsamt där en ung man, iklädd Jokerutstyrsel, gick in på en biograf och sköt ned människor i publiken.

Jag tycker förstås inte att detta är en debatt. Alls. Självklart ska filmskapare få undersöka och porträttera också mörkare karaktärer, och jag tycker att det är stor skillnad på sympati och förståelse. Eller, i Jokers fall, sympati och att tycka synd om. Man kan tycka synd om någon utan att för den sakens skull sympatisera eller – här är det viktiga – förlåta. Det finns många som begår osympatiska och förkastliga handlingar som man kan tycka synd om. Men det betyder inte att det rättfärdigar deras handlingar. Man kan förstå deras motivation, deras resonemang. Och så kan man välja att inte hålla med, att tycka annorlunda.

Att se en film som utmanar känslor (åt endera håll) är väl ändå det bästa man kan hoppas på när man sätter sig i en biosal.
Eller, för den delen, framför tv:n. Som med Succession, en så fulländad serie där ens sympatier verkligen utmanas. Joker är ju en seriemördare. Folket i Succcession är i bästa fall själviska as som vet om att familjemedlemmar gjort vidriga saker och/eller mörkat vidriga saker. Varför ska man följa en serie som handlar om osympatiska människor? Varför ska man bry sig om deras öden?
För att det utmanar. För att det är konst. För att det är roligt. För att det visar en spegelsida av vårt samhälle som är nog så nyttig att beskåda.

  • Postad 2019-11-18
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Helgon

Allhelgona har kommit och gått. Jag saknade att gå till kyrkogården i år, jag har inte besökt pappas grav på länge nu. Jag har inte dåligt samvete eller så, gravar är till för de levande som bekant.
Jag har i alla fall inte dåligt samvete för pappa, han finns inte längre. Om något har jag dåligt samvete mot pappas fru som besöker graven bra mycket oftare. Hon sätter blommor, planterar små träd och buskar. Hon sköter helt enkelt om graven, och jag gör det inte.

Jag har tänkt på det, på vad man vårdar. Uttrycket “att vårda ett minne” är väl i viss mån vad en grav är. Ett bevis på att någon en gång levde, men också beviset på att denne inte gör det längre.

Jag har boken jag vill skriva om pappa närvarande hos mig, eftersom jag skriver på den då och då (men tänker på en desto mer). Den handlar också om att vårda minnen.
Det här är min tanke: våra minnen formar oss. Men mer än så formar vi våra minnen.

Fotbollskillens pappa dog för inte länge sedan. Det kom inte som en överraskning, han fick en hjärntumör och en beräknad livstid på tre månader.
Bara en dag efter att han dog fick jag ett meddelande från en av min killes släktingar som frågade när jag skulle vara i staterna igen för de ville ha en “celebration of life”. En sådan kan se väldigt olika ut men går ut på att man samlas och minns den döde. Man drar anekdoter, berättar saker man skrattat åt eller som man burit med sig som ett positivt minne.
I det här fallet skulle vi hänga på en strand, grilla mat och låta barnbarnen plaska runt i vattnet medan de vuxna satt i solstolar och turades om att skåla till den dödes ära.

Tanken är fin. Men för mig också spännande: är det viktigare att snabbt befästa minnen än att ta ett rituellt farväl?
Alltså, sms:et om denna avslappnade minnesstund på stranden kom innan några som helst uppgifter om begravning.

Jag funderar också på saker som hur mycket sorg och sörjande är kulturellt. Men det viktiga här är alltså att den omedelbara reaktionen när pappan gick bort var att träffas för att minnas honom, inte begrava honom.

Jag gillar allhelgona, det är en av de vackraste traditionerna och ritualerna under året för mig. Att besöka kyrkogården och känna den stämningen av värme och respekt. Det finns vissa inslag av folkfest, som att man säljer varmkorv utanför murarna, men mest tycker jag att man känner en värme, en gemenskap med alla som saknar någon, och en respekt för sorgen. Den egna och andras.

Kanske skriver jag en bok för att jag räds idén på att dela med min minnen med andra, att sitta i en skog eller vid någon stuga och högt berätta om saker pappa sagt och gjort. Kanske är det samma idé men i tysthet.

  • Postad 2019-11-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Undermedvetet underkänd

Drömde att mina dagar som researcher var över. Producenten sa att han var besviken på mig och att “Golinda” skulle ta över mina uppgifter. Inte bara det, jag skulle själv söka rätt på Golinda och berätta det.
Mina känslor av medelmåttighet är alltså rotade i mitt undermedvetna.

Jaja, sådana känslor kommer och går kan man tänka. Och tycka. Men de är också bra på att hålla sig fast.

Lika ofta som jag tänker att jag hellre lever friare, ledigare men med mindre jobb, stress och därmed också mindre pengar – lika ofta tänker jag att jag är lat och dålig som inte skriver, skriver, skriver. För ärligt talat, att skriva är ju det enda sättet man kan skriva bra på. Eller så här, att skriva är det enda sättet att producera text på. Och jag borde producera mer text.

Borde?
Ja, borde.
För hur får jag annars tyst på den interna kritiken?

  • Postad 2019-11-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Pengar

Lärdomen är att sitta ned i båten, någonting jag är rätt så bra på faktiskt. När det gäller pengar och jobba alltså. Jag skulle verkligen kunna ligga i mer, pitcha fler idéer och så vidare.
Jag kan inte förklara balansen men den finns där, har deklarerat nästan exakt samma summa de senaste fem, sju åren. Medan uppdragsgivarna har varierat och bytts ut.

Något jobb trillar in. En förfrågan om en möjlig förlängning på ett projekt når mig.
Jung har säkert ett ord eller en teori för denna balans. Ebb och flod är frilansarens lott, såklart. Så är det. Jag är van vid det, det är nog alla som frilansar. Men på något sätt verkar det plana ut till slut i alla fall.

  • Postad 2019-10-31
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Allt jävla skit

Om vi förenklar det hela går jag runt med ständig oro och ont i magen för att jag inte kan göra världen till en bättre plats och den otillräckligheten spiller över på allt annat. Som att skriva.

Men det kan lika gärna vara det motsatta – jag är en otillräcklig skribent och detta gör mig också till en otillräcklig person i världen eftersom skriva är det jag gör, eller förväntas göra.

Då och då skriver jag en kommentar hos någon som skryter med sin nöjesresa och samtidigt skriver att de lever hållbart pga äter vegetariskt eller nåt. Det kommer alltid samma comeback: du då. Jag vet, svaret är att sluta kommentera.
Jag har inte rätten.

Jag går runt och känner mig så bedrövlig och otillräcklig. Jag är i USA just nu (och tro inte att jag inte våndas av flygresorna hit) där man inte återvinner, där inte ens Starbucks har en recycling bin.
Men eftersom jag flyger till USA två gånger om året så har jag helt förlorat mitt mandat. Jag får inte säga någonting. Jag klimatkompenserar för min resa (inte för att det minskar utsläppen) och betalar för biobränsle. Jag tackar nej till ALLA jobbresor: intervjua kändisar, besöka spa och fabriker som ska muta en med skönhetsgrejer. Jag tackar nej och hänvisar till mitt samvete.
Det framgår såklart inte och det är ingen ursäkt men det smärtar mig att detta betyder att jag förlorar min plats vid bordet.

Jag skriver brev till kommunen här i kuststaden i USA om att de åtminstone kan ha återvinningstunnor utanför bion – alla köper ju läsk och popcorn. De svarar att de ska se över situationen men att inget av vad de säljer kan återvinnas eftersom det smutsas ned med olja och sånt.

Förtvivlan igen.





  • Postad 2019-10-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Olusten

Skrev till en kompis. Jag skrev att jag inte på något sätt är “under isen” eller någonting annat man brukar kalla det. Jag är okej. Inget akut mer en molande olust.
Inget som ska medicineras, inget som ska diagnosticeras. Men jag har tänkt och kommit fram till att det handlar om en känsla av mig själv som otillräcklig. Jag känner mig förmögen att skriva. Nej, det är inte sant för jag skriver ju. Men jag känner mig medioker. Vissa dagar duger det väl utmärkt, jag får jobbet gjort. Men nu sitter känslan i. Varför skriva? Varför ska jag skriva?

Det är problemet och känslan i mikroperspektiv.

I makroperspektiv handlar det om en känsla av otillräcklighet i världen. Detta är vad jag kommit fram till.
Jag blir på riktigt ledsen när jag ser folk här som slurpar dryck i plastmugg, slänger och shoppar saker de inte behöver, flyger till Wien över helgen och allt de nu gör.
Jag gör ju detsamma. Inte flyger till Wien över helgen men köper nya byxor för att jag tröttnat på mina gamla. Köper en manchesterklänning men tvekar sedan inför att köpa yogakläder till mamma i present eftersom de är gjorda av syntetmateral. Och syntetmaterial kräver tre gånger mer energi att tillverka än naturmaterial och de fäller och släpper ifrån sig mikroplaster.
Jag blir galen. Står med tightsen i hand och våndas. En kvinna kommer till samma hylla i butiken och tar ett par utan betänkligheter.

Min väninna, hon är 75, säger att “vissa kan bära världens samvete på sina axlar, jag är inte en av dem”.
Men jag kanske är en av dem? Jag vet inte.

  • Postad 2019-10-20
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Soliga dagar under molnet

Tyvärr har jag ramlat ned i ett sånt där tillstånd igen där jag undviker människor, även de jag känner och gillar, och vrider mina händer och fingrar när jag behöver prata med någon. Som i mataffären.

Kommer ingenstans med manus. Men det beror inte på att jag inte vet vart jag ska utan för att jag har lite svagt med pengar just nu efter en sommar som var skral på jobb. Så jag behöver jobba och hyran kommer förstås före bokmanus. Som ständigt skjuts åt sidan.
Men grejen med att skjuta manus åt sidan är att det försvinner, det blir avlägset och blekt. Det är som med alla andra diffusa färskvaror som motion och kärlek. Det måste underhållas. Och just nu försvinner manuset i fjärran, mer och mer avlägset.
Detta stör mig eftersom ämnet och subjektet är långt ifrån avlägset för mig. Men när jag sedan sätter mig med manuset framför mig är startsträckan så lång. “Vart var jag nu”. Kommer ingenstans.
Som sagt.

Och sedan tar det sig samma uttryck ute i den fysiska världen: jag blir sur och introvert och skyr folk. Även de jag känner och tycker om.

  • Postad 2019-10-16
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Pengar

Har aldrig bekymrat mig så mycket om pengar. Jag vet inte varför. Men jag tror att jag kommer från en familj där man helt enkelt bara kavlade upp ärmarna. Jag jobbade extra som tonåring, var bra på att spara mina slantar.
Jag hade alltid en plan, jag hade alltid dåligt samvete. Saker kostade pengar, det fanns alltid mer jag kunde göra. Borde göra.

Men en dag, det var i trettioårsåldern, bestämde jag mig för att det inte är värt det. Alltså att jobba heltid eller att jobba tills man är helt slutkörd. Inte för mig, för jag har inte ansvar för någon annan än mig själv. Min egen hälsa, mitt eget lugn.

Så jag gör inte det.

Jag skulle kunna. Jag skulle kunna skriva mer, sälja mer, göra mer.
Men det skulle vara för att få mer pengar till att köpa mig ledighet och bekvämlighet.
Det går inte ihop. Inte för mig. För jag har inte ansvar för någon annan men jag har ett stort ansvar för mig själv.

När någonting händer kommer perspektiven. Fotbollskillen säger ofta att han inte fattar hur mycket eller lite jag jobbar. Själv jobbar han 45 timmar i veckan, oftast mer. Han är ju amerikan.
En frilanskompis kallar mig lat, på skoj.

Allt det där stämmer. Ibland fattar jag inte heller hur jag får saker gjorda. Men det är inte lika svårt att få saker gjorda som att må bra.
Det är mitt primära jobb. Jag är mer framgångsrik i det, tack och lov.

  • Postad 2019-10-09
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen