Jazzhands

I’m not the man they think I am at home

För övrigt såg jag en film jag tyckte oerhört mycket om. Så mycket att jag såg den igen dagen därpå faktiskt. Och kände mig manad att skriva den här texten om. Som jag för övrigt (apropå inlägget nedan) är rätt så nöjd med.

  • Postad 2019-06-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Dumstrut

Idag fick jag en text refuserad. Det händer sällan och det har aldrig tidigare hänt för just denna uppdragsgivare. Det vanligaste är att redaktören har förslag på redigering och korr. Ibland kan det ta flera vändor innan den får godkänt.

Men refusering händer sällan.

Det är såklart en del av verkligheten och ska såklart inte vara en reflektion av ens kapacitet, eller summan av allt man skrivit. Men så funkar ju inte refuseringar. Så funkar inga dumpningar eller avvisningar.

Blir man avvisad av en person man vill imponera på eller älskas av så ses det sällan som en enskild företeelse, satt i relation till det stora hela.

Nej, smittorisken är skyhög vid avvisningar. Man vill aldrig flirta med någon igen, dömd att vara ensam och så vidare.

Eller, i redaktörsavvisningsfallet – man vill inte skriva en enda rad till.

Det går över, jag vet. Men jag hade precis kommit igång som smått med en ny version av pappaboken jag tänkt på och skrivit på i flera år. Nu kickar tvivlet in, alldeles för tidigt och alldeles för hårt.

Som sagt, smittorisken är hög.

Men för att påminna mig om att sånt händer och inte ska definiera summan av allt man gör tittar jag på den här bilden av en huva min mamma sydde till mig när jag var bebis. Hon misslyckades fatalt, det framgår ju tydligt. Alltså, det är inte meningen att tyget ska stå rakt upp som en strut eller som påvens hatt utan ligga ned som ett huckle (ja, detta var på 1970-talet då huckle var chict).

Detta hindrade inte mamma från att sy fler skapelser. Genom åren har jag burit grymma sweatshirts med revärer och en turkos studentklänning sydd efter ett mönster från 1950-talet (i efterhand: inte en bra look på mig).

I morgon blir det kanske en ny rad skriven. Men idag tjurar vi.

  • Postad 2019-06-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Vi pratar om ord

Hittade det här gamla samtalet mellan mig, Niklas och David. Stora ordsamtalet 2019 kring 2018 års viktigaste ord. Med lite förskjutning.

C: Första frågan är hur länge till tål -gate att användas? Weinsteingate etc.
D: Det har känts gammalt länge
N: Jag skulle säga att det har standardiserats nu. Den är där for good. Men i vanlig ordning: fyra ej ammunition mot budets bärare!
N: Vad är det undre kravet på att det ska vara en gate idag? Mer än två personer tycker att annan person gjort något dumt?
D: Devalveringen av ordet är delad den med. Dels att det räcker med otroligt lite argt/dumt och dels att det inte på något sätt behöver vara något “viktigt”.
D: Watergate var ju, med alla mått mätt, viktigt.
C: Finns inget svenskt alternativ?
D: -härvan kanske?
N: Timellhärvan.
D: -härvan känns bra och grått, som han som gick till horor. Den där svenska politikern. Eller var det en “affär”?
N: Jag gillar nog affär. Härva har något så uppgivet över sig. Affär känns som något internationellt och lyxigt.
D: Det kan man ju inte påstå att till exempel Timell gör. “Timellaffären” faller på sin egen orimlighet.
N: Timellgeggan
D: Mer så
C: Men ska vi enas om att -gate är tröttsamt?
D: Hur många av alla som säger Weinsteingate kan redogöra för vad Watergate egentligen handlade om?
N: Jag ser det som ett krav framöver. På så sätt kan vi förhindra mer – gate.

C: Det andra jag vill ta upp är att säga “man”, engelskt uttal, framför saker. Manbag och manbun är gammalt. Manflu också. Men igår hörde jag till exempel “manbox”, en ask med hudvårdsartiklar för män.
D: Det bygger väl på att “man” kopplas ihop med något fjolligt?
N: Eller att man så tydligt måste försäkra alla om att det är manligt och inte bögigt. Manbag är INTE en handväska.
C: Så många brunchgrejer som har engelska ord nu. Overnight oats.

N: Men om jag får gå lite Magdalena Ribbing här så tycker jag att innan man använder “man-” på ytterligare en grej så kan man i alla fall fundera på om finns något genuint mansunikt bakom det. Manflu har jag alltid gillat på grund av allt uppenbart ståupp-material som ju grundar sig i det.
D: Vad är manbag då, en portfölj?
N: Det är en handväska. Men man måste få männen att tro att det inte är det.
D: En portmonnä.
C: En Börs.
D: En pung. Fast med förledet “herr-” känns det i stället snuskigt på grund av kopplingen till herrtidning.
N: Herrväska låter onekligen som sexväska.
C: Var det inte han Kapten Klänning som hade en sån?
N: Säkert.
D: Herrtrosa. såldes på 80-talet.
C: Det var en gympaväska full med diverse instrument, masker, sexleksaker. Ready to go. Som väskan man packar inför en stundande förlossning.
N: Det borde finnas ett bekvämt namn för en sådan väska med innehåll
D: Eggarväska?
N: Låter som spolvätska
D: B.O.B. För “bug-out bag”
N: Tror det är för etablerat redan.

  • Postad 2019-05-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Fukt

Det regnade igår och i morse, det är fuktigt i staden. Den typ av fukt som tränger sig in i kläderna och håret fast man står stilla. Jag promenerade till “det andra caféet”. Mitt favoritställe Scout nere i kvarteret har fått en filial. Det var ett tag sedan men vi kallar det fortfarande för “nya Scout” eller “det andra caféet”. Det tar kanske tjugo minuter att promenera dit, jag var lagom fuktig när jag kom fram.

Jag får för mig att jag jobbar bättre när jag gått dit. Att jag sitter ned och fokuserar. Det är både sant och inte sant. Jag får saker gjorda men de har inga eluttag där (de vill väl inte att collegestudenterna ska sitta där hela dagen och suga på en kopp). Så när batteriet är slut är det också slutjobbat för min del. Jag tar den långa vägen hem genom lummiga kvarter där träden sträcker ned sina armar för att hälsa och där man undrar varför ingen plockar de stora, mogna citronerna som hänger långt ut över staketen. Av artighet? Respekt?

Jag lagar trerätters. Jag gillar att laga mat i Kalifornien, mer än hemma. Dels för att det är roligare att laga till två än till en. Dels för att grönsakerna är så fantastiska. En bruschetta här är inte samma sak som en bruschetta hemma.
Jag går till gymmet oftare här och inte alls lika mycket hemma. Inte motiverad, inte lika kul. Inte lika lätt att gå till gymmet i leggings i Stockholm, här är det standard att knalla runt i sportswear. Skulle aldrig få för mig att lämna hemmet i tajts hemma. Men det är också den Kaliforniska icke-respekten. Alla avarter av yogan som YogaSulpt (med vikter) och YogaBarre (balett-yoga) och nu – skojar inte – också HipHopYoga.
Den totala icke-respekten för den ortodoxa yogan och workouten gör mig glad. Jag går på allt utom HipHopYoga. Aldrig att jag skulle göra HipHopYoga. Jag har svårt med koordinationen bara på balettyogan och då står vi mest mot en stång och sparkar.
Jag gillar det. Det är som en slags yoga-anarki. Och ändå måste alla sitta ned i lotusställning och säga namaste när passet är över.


  • Postad 2019-05-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Melankoliska maj


Jag har en oro som inte går över. Det är trist. Jag gör det jag tror på: vårdar kroppen och försöker att distrahera mitt inre, ge det en liten paus. Problemet är att pauser lätt kan förslöa.

Jag försöker skriva men det blir bara dåligt. Känns platt och kliché. Så jag slutar att skriva. Jag försöker jobba men jobben är få. En tidning skriver att de ska ändra formatet, en annan att de ska byta redaktör. Jag ogillar att vara så utbytbar.

Jag ser en fin dokumentär om Mr. Rogers och tänker på snällhet. Kindness är ett bättre ord, det är mer aktivt. Snällhet har tyvärr andra konnotationer, som att man är snäll i brist på annat. I brist på mod eller intelligens?
Vill man inte bli ihågkommen som en snäll person? Minns en intervju med Eddie Redmayne som börjar så här: “Du har ryktet om dig att vara den snällaste, artigaste och mest älskvärda personen i Hollywood…?”. Ja, jag sa inte att det var en bra intervju, bara att jag minns den. Han svarar i alla fall “Tja, hellre det än ett rykte om det motsatta?”.

I brist på att skriva bra tänker jag att jag ska vara snäll och göra gott. Är de ens relaterade? Jag tänker att tanken på att glädja eller i alla fall vara snäll, kanske mildra någonting, skulle kunna distrahera oron.

Till och med Mr. Rogers hade oron. Mest den där vanliga, om att inte duga. Men han hade försprång: han var kristen. Det fanns alltid någon att stå till ansvar inför, någon som skulle summera i slutändan. Någon man kunde falla tillbaka på i stunder av tvivel.

Det är rörande i alla fall. Är det betryggande? Det vet jag inte. Men jag vet att alla, oavsett, har oron. Det är bara en fråga om mer eller mindre.

  • Postad 2019-05-16
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Nama-friggin’-ste

Tre, fyra gånger i veckan går jag dit. Ser mig själv i en spegelvägg, jag utför övningar och rörelser. Ansiktet blir rödare och rödare. I början, när kinderna bara är lätt röda, tycker jag att det är ganska klädsamt. Det man kallar glow, om man har lust. Sedan blir jag mörkröd, det ser ut som om jag har andnöd. Men jag vill inte att någon ska bli orolig för mig så jag försöker att le med jämna mellanrum för att signalera att allt är lugnt, gud vad skönt det är att svettas ordentligt och verkligen jobba igenom hela kroppen.

Bla bla.

Jag har tre instruktörer jag gillar. Det finns en jag är mest fascinerad av, hon är den mest muskulösa kvinna jag sett i hela mitt liv. Inte muskulös som att hon är stor utan muskulös som att varenda muskel i hennes kropp är definierad och hon har inte ett gram fett på kroppen.

Av de jag gillar är Alyssa den mest peppiga. Hon skriker WHOOOOO då och då och saker som “Ta det ännu läääägre”. Här om dagen, efter ett svettigt pass (alltså, det finns inga fönster i lokalen och passet innan är någon slags bikram som salen är fuktig och varm) var också hon svettig och röd. Vi för ihop handflatorna och sätter tummarna mellan ögonbrynen och så säger instruktören några ord i stil med tack för att ni gav mig förtroendet att leda er denna tisdag eller något sånt. Sedan säger de namaste och vi förväntas svara namaste och böja överkroppen mot golvet.
Den här gången sa hon nama-f***ing-ste och sedan bad hon om ursäkt och sa att så ska man inte säga.
Det gjorde mig ändå glad. Ibland menar man det, ibland kan man faktiskt känna tacksamhet – för att kroppen orkar, för att man ändå vill någonting – men ibland känner man bara att det här var ju superjobbigt och herregud, någon borde tacka mig. Nama-f***ing-ste.

Det får bli mitt motto under nästa vecka.

  • Postad 2019-05-06
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Budskapet går (inte) fram

Vore det inte så tråkigt och sorgligt så skulle jag skratta.

Jo, den där drömmen jag haft om pappa i över tio år nu, den där han måste ge sig av på något uppdrag som han (och jag) vet att han inte kommer att komma tillbaka från.
Det har varit många varianter genom åren: ned till “havets botten” utan dykarutrustning är den vanligaste versioner. Säkert finns det tolkningar att göra kring just vatten och det undermedvetna men vi skiter i det.
I drömmen försöker jag alltid att övertala honom om att tacka nej, att inte gå. Först med logiska resonemang (“Du kan dö”), sedan mer och mer vädjande. Men han går ju alltid i alla fall och i drömmen vet jag att vi aldrig ses mer. Precis som i verkligheten.

I natt drömde jag en annan variant, en ny version på exakt samma tema. Min hjärna har slut på manus, samma story som ska bearbetas om och om igen fast i ny tappning bara. Det är som hjälteresan, ursprungsmanuset och konflikten.

I denna nya variant har jag spårat pappa som befinner sig på en hemlig, oåtkomlig adress. Jag får tag på någon som kan ge mig numret dit men vårt samtal bryts gång på gång innan jag får alla fullständiga siffror.

Till alla som undrar om döden och som undrar om sorg:
Förtvivlan försvinner först, sorgen tar längre tid. Först försvinner den bara fläckvis, sedan bleknar färgen. Sedan försvinner den helt.
Men saknaden försvinner aldrig.

  • Postad 2019-05-05
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Skriv, skriv

Jag kommer ingen vart. Skriver, raderar. Skriver ingenting. Skriver lite till (“förutsättningslöst”) och inser att jag plötsligt skriver med vrede.

Jag har tänk på det förut, hur döden är nära besläktad med vrede. Man blir arg på döden som snor bra, levande människor. Man blir arg på den som går och dör, den som lämnar. Ett jävla svek.
Detta för att döden, att någon som funnits inte längre finns, är så svårt att greppa. Det är egentligen enkelt, såklart: kroppen slutade, människan upphörde.
Men i detta enkla finns det mest komplexa. Det är irriterande. Man blir arg.

Har i stort sett inga artikeljobb. Sånt går i vågor såklart, jag skriver ju för Aftonbladets fina kulturbilaga. Men det är kortare spaningar oftast, som jag visserligen älskar. Men jag behöver fler jobb. Fast vill inte ha jobb, vill hellre vila. För jag känner mig trött. Börjar tro att det är luften, den är förorenad och allmänt dålig här.

Går på konsert, vi ser Beach House. Vuxna människor i publiken ser ut som barn, vissa beter sig som barn också. Vi är ett gäng som går och jag blir utmattad. Av konserten, av att stå, av hög volym, av att prata och socialisera. Jag vill gå hem direkt efteråt. Men den amerikanska mannen har ännu inte helt begripit att jag blir trött av människor, att jag inte gillar att umgås i grupper. Eller ens umgås alls en längre tid. Han blir sur och tycker att jag är tråkig och ibland även lite överdramatisk. Han är inte ensam, det är ingen ovanlig reaktion direkt. Men jag önskar att jag blev tagen på allvar oftare. Det här var i förrgår och jag är fortfarande slut. Eftersom jag självklart inte bara kunde få gå hem efteråt utan var tvungen att “ta en drink”, “vara lite trevlig” och “träffa lite folk”.

Det är kanske det vreden handlar om. Och inte döden.

  • Postad 2019-05-02
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Stiltje

Hello stiltje my old friend. Tillbaka till icke-kreativitetens period, då det känns som att försöka få igång regalskeppet Vasa igen som en kollega sa en gång.
Känner mig trött i huvudet, trött på idéer och språk. Skiter i språk och ord, känner svårt för innebörden bakom dem.
Det blir så här ibland.
Det löser sig. Det går upp och ned.
Och så vidare.
Här är stora skillnaden mellan frilansare och annat skrivfolk: man är aldrig bättre än sin senaste artikel. Och stiltjen märks i plånboken.

Borde ta långa promenader och lämna telefonen hemma. Tänker att jag borde läsa mer men så läser jag en svinbra bok som berör mig (Normal People av Sally Rooney) och tänker att det inte finns en endaste anledning för mig att skriva en enda rad till. I bästa fall blir det mediokert, vad är poängen?

Borde baka kakor, lära mig baka bröd. Är inte bra på jästdegar. Maränger än en annan gäckande brist, kan inte för mitt liv få till en bra maräng.

Vi åker till Santa Cruz, jag har läst om en farm där man kan plocka bär och köpa pajer. Det finns också en antikaffär där.
Vi åker dit, jag mår inte fullt så illa under åkturen som annars. Frukterna och bären är inte plockbara ännu och antikaffären är stängd. Men däremot är pajbutiken öppen och vi köper ljuvliga bitar av pajer som ser ut som om de bakats av farmor anka. Tjocka, krispiga lock. Tjock, djupröd fyllning.

Vi störs av ljudet av motorcyklar, de vrålande motorerna. Ett MC-gäng i svarta läderjackor dyker upp, det står GODSPEED på deras ryggar. De flesta är män och de flesta har grått skägg. Alla har tatueringar. En man har FORGIVEN tatuerat på ena armen och JUSTIFIED på den andra. Vem har förlåtit honom, tänker jag, och vad är det som är rättfärdigat? Skulle vilja fråga.
Hela gänget köper paj och sätter sig vid ett långbord under ett äppelträd.
Hemma kollar jag upp deras gäng på måfå och ser att det var ett kristet, pajätande motorcykelgäng. Detta roar mig. Och ger mig svaret på frågan om tatueringarna såklart. Gud förlåter och rättfärdigar pajätande.

  • Postad 2019-04-27
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Don’t you dare

Igår gick jag på en workout som leddes av en väldigt ung och väldigt vältränad gay man som berättade att “those of you who know me knows my playlist always has a theme and tonight’s theme is feud”.

Sedan delade han ut små affirmationer (de gör alltid det på det här stället). Han hade valt ett citat av Taylor Swift. Det var felstavat och jag försökte aktivt att inte döma. “I consider myself a smart person unless I am in love then I am ridiculously stupid”. Under passet återkom han till Swift gång på gång. Fall in love with yourself! Get ridiculously stupid – about yourself! It doesn’t matter how many boyfriends or girlfriends you have had, or if they have been famous…love YOU for YOU!

Det var över 25C i rummet, detta är jag säker på. Ett litet rum utan fönster som precis innan hade använts för bikramyoga. Jag svettades så att svetten rann ned i mina ögon, droppade på yogamattan. Instruktören skrek “Don’t you dare give up on me now!”

Jag visualiserade en kall dusch medan jag försökte lyfta vikter. Jag ansträngde mig för att få ned andningen, blundade för att fokusera bort huvudvärken.

Han avslutade med att “avslöja” att nästa veckas theme blir att alla sånger i hans playlist har orden BURN eller FIRE i sig. “There will be some Billy Joel in there I think”.

  • Postad 2019-04-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen