Jazzhands

Mellan mamma och pappa

Pratade med mamma i telefon igår, hon var rädd att gå in i sitt hus. För två dagar sedan hade hon inbrott. Tjuvarna kom över lite kontakter hon hade i en låst låda men den största förlusten är tryggheten som gått förlorad. De har trängt sig in, invaderat den privata, trygga sfären. De hade tömt precis allt: dragit ur lådor och kastat dem på golvet. Vält hyllor, dragit ned allt i skåpen. Till och med garderobernas innehåll låg på golven.

Fullt förståeligt är mamma inte bekväm med att gå in i huset hon bor i själv, tillsammans med sin röda katt. Hon hade gått in ändå, direkt till sovrummet där tjuvarna tagit sig in. Där hade hon känt efter att det nya fönstret som jourhavande glasmästaren satt in var stängt och satt kvar ordentligt. Hon frågade mig om avslappningsövningar, hon sa att hon skulle försöka lyssna på sådana.

Vi kom hem från Hawaii igår och i posten hittade jag ett brev från en polsk släkting jag kontaktat som skickat bilder på pappa från 90-talet. Jag hade aldrig sett bilderna förut. Han hade ett eget liv i Polen som var bara hans. På en av bilderna ser jag en enorm likhet hos mig och honom. Dessa två saker händer på en och samma gång: jag ser mig själv i pappa och samtidigt ser jag mamma och hennes skörhet. Jag finns även där.

  • Postad 2018-02-16
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Två veckors nedräkning

Nu börjar varvet om igen. Nedräkningen till hemkomst istället för nedräkning till utresa. Om vartannat, om vartannat. Jag bokar upp möten och tänker som smått på vad som ska packas och vilket tåg jag ska ta för att hinna med flyget ordentligt. Jag får nog åka ned till LA dagen innan planet ska gå och då blir det plötsligt en dag mindre i schemat…

Sånt är livet. Men det är gott, det är ett bra liv. En vän har förstått att en kvinna som figurerat i hans liv, kommit nära men vänt, nu har ett nytt förhållande. Han är ledsen och jag förstår honom så väl.
Jag hör mig själv ge honom råd jag själv fått: det betyder inte att du är betydelselös, att du står kvar och stampar på samma ställe medan hon går vidare. Du har glädje i ditt liv, det har du haft även utan henne. Du måste fokusera på de glädjeämnen i ditt liv som är viktiga för dig.

Jag är där nu. Jag är den som ger dessa råd, inte för att jag fått dem en gång i tiden utan för att jag tror på dem.

Jag mailar min redaktör och frågar om hon vill läsa mitt nya manus och hon säger att jag ska skicka om två veckor. Det var precis vad jag ville ha, en deadline. En att se fram emot så att resan hem blir någonting ytterligare.

Även detta låter som något som skulle kunna vara ett råd. Som jag själv tror på.

  • Postad 2018-02-16
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Sköna dagar

All denna skönhet, jag pallar inte. All grönska, dessa solnedgångar.

Jag snorklade längs det döda korallrevet som tappat färg och dött. Tack vare turismens påverkan, tack vare giftiga solskydd. Jag hälsade på exotiska fiskar, några helt otroliga. En blå, självlysande regnbågsfisk. Ett stim gul- och svartrandiga. Två sälar dök upp och skrämde mig så jag sprattlade – tills jag insåg att det nog var det sämsta jag kunde göra. De är ju enorma, herregud vilka kroppar. Jag stirrade på dem, de var kanske fem meter ifrån mig, och tänkte på samma gång “De är så vackra, så coola djur” och “Herregud, hoppas de inte stångar mig, eller biter mig”. Men de lajade mest med varandra, kivades och dansade.

Jag kände mig upplyft. Som om jag sett essensen av liv, jag som en del i det stora. Samtidigt beklämd. Jag som en del i det stora som en del av det som också förstör det stora. Korallen är död, så är det bara. Och det är turister – som jag – som bidragit. Det syns att de är döda, de är helt färglösa.

Man erbjuder turisterna helikopterturer. Dels är de miljöovänliga och dels stör de faunan, i synnerhet fåglarna. Nu åker vi inte någon sådan men andra turister gör det ju.

Å andra sidan: jag älskar att vara här. Och med honom, han ser så glad ut. Han har blivit röd om näsan trots att han är rätt mörk i hyn. Hans svarta hår efter en dag i saltvattnet ser vilt ut. Detta gör allting bra.

  • Postad 2018-02-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Färger

En sak som händer när det uppstår en oro i kroppen som sedan sitter kvar, hänger med och gör klart för mig att den inte tänker dra är att jag blir färglös.

Det har hänt förut, jag blir som löv som ändrar färg från grönt till gult fast istället tappar färgen helt och hållet. Det känns som om jag sminkar mig till tantsminkets rand och ändå är mitt ansikte blankt utan varken linjer eller nyanser. Blekt, naket och försvinnande.
Jag känner igen detta. Det är inte ångest men kan komma att bli. Inte följeslagaren jag försökte döpa till Stuart enligt någon billig terapimetod som gick ut på att “göra sig vän” med känslan, därmed acceptera den vilket i sin tur ska göra den mindre påtaglig. Men den som hittar på sånt där har aldrig haft med riktig ångest att göra, snarare en slags gemytlig höstångest som vill ha en tjock pläd omkring sig och dricka varm choklad.

Detta är inte ångest.
Detta är inte ens i närheten av ångest.
Så varför pratar jag om ångest?

För att det är oro och en sådan är släkt med ångest, de bor till och med grannar.
Det finns förstås massor med olika oro, men det största skillnaden är den obefogade och den befogade.
Det är den obefogade som är släkt med ångest. Den jag känner av nu. Den jag känt av förut. Den som börjar som ett lätt obehag i magen, ett tryck över bröstet. Som tar sig uttryck i att jag inte vill träffa någon, drar mig från sociala media, avinstallerar Facebook från mobilen, förhindrar kommentarsknappar och försvinner.

Mina färger likaså, de försvinner också.
Jag har kjol och skjorta, passerar ett skyltfönster och ser att jag ser ut som en tant.
Jag skäms. Jag drabbas faktiskt av skam, att jag går runt och ser ut så här. Det överensstämmer inte med den jag vill vara, den jag tror att jag är.

Så börjar det. Och till skillnad från andra typer av oro sitter denna i, den minskar i styrka men den försvinner inte. Nu har den funnits här i ett par veckor. Nu har den infekterat också bröstet och min hållning. Jag stryker längs med husväggarna, sitter i hörnet på caféet och skäms, hoppas att någon inte ser mig.

Jag vill inte prata med någon, jag vill mest bara avlägsna mig. Det är solig ute, jag går hem tidigt. Lämnar downtown medan det fortfarande är varmt ute, medan jag fortfarande har saker jag borde skriva.

Jag svarar på några mail, jag får för mig att jag svarar fel. Jag tror jag förolämpar. Det är inte meningen, det är aldrig meningen. Men jag har kommit fram till att avsikten inte spelar någon roll, det är resultatet som räknas.

Jag ringer mamma. Jag vill inte prata med någon men mamma kan prata med mig. Det gör hon, berättar att katten mår bra och att hon själv ser till att gå till gymmet tre, fyra gånger i veckan så att artrosen håller sig på avstånd.

En väninnas mamma dör. Jag skriver om min pappa i något som kanske blir en bok, kanske inte, vem orkar läsa. Jag skriver om familjeband, de som bara ska finnas där. Sedan ramlar de ihop på en restaurang och dör av hjärtattack.

Jag är så färglös, det är helt otroligt. Jag sätter på mig en ljus t-shirt och ansiktet smälter in i tröjan. Jag skickar en bild till A och skriver just detta. Att jag förtvivlas för att oron är här och för att jag själv äts upp.

Skriver jag för mycket?
Skriver jag för lite?

  • Postad 2018-02-05
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Receptdags: Pasta in Pan

Nä nu måste jag dela med mig av en rätt jag gjort här i Kalifornien. Jag har ingen bild på den, jag tar inte bild på min mat men det kanske jag borde. Men den ser lite ut som denna som jag hittade på Williams-Sonomas hemsida. Liknande ingredienser i det receptet men inte samma. Till exempel kokar jag allt i samma stekpanna. Javisst, pastan och grönsakerna! I en traktörpanna. Och det är detta jag vill dela med mig av.

Okej, jag är ju inte så duktig på det här med mått när jag lagar mat men…

1/3 Små morötter
1/3 Sockerärtor
1/3 Små tomater, plommon eller cocktail
1 Scharlottenlök
3 klyftor vitlök
Olivolja
Angel hair pasta, tunn spagetti
Salt
Peppar
ca 5 dl buljong (jag föreslår kyckling eller grönsaks)
Parmesanost, riven
Färsk basilika eller färsk persilja för den som vill

Du kan bestämma själv hur mycket grönsaker du vill använda men tänk en tredjedel var av morötter, sockerärtor och små tomater.
Skär de skalade morötterna på längden. Det är därför baby carrots eller snacksmorötter är bra, de har perfekt längd.
Rensa sockerärtorna (dvs skär av udden).
Skär tomaterna i halvor.

Förbered buljongen, håll den varm.

Stek finhackad lök och pressad (eller skivad) vitlök i en generös mängd olja i en traktörpanna med hög kant. Jag väljer scharlottenlök eftersom den är mildare än gul lök men det är en smaksak.

När löken bara lätt börjar mjukna så lägg i morötterna och sockerärtorna. Blanda runt i oljan och fräs. Vill man krydda så kan man ha i några små chili flakes.

Sänk temperaturen till “medium” och lägg i pastan. Det går utmärkt att dela spagettin på mitten så att den får plats i pannan.
Fyll på med den varma buljongen så att den bara precis täcker pastan. Angel hair är bra för att den är tunn nog att kokas snabbt. Man vill ju inte att grönsakerna ska bli för mjuka.
Lägg i tomaterna. De ger också vätska, och mjuknar med den varma buljongen. Därför: inte mer buljong än nödvändigt.

Det fina med detta är att när pastan kokar så blir pastavattnet – buljongen i det här fallet – mjukt och fullt av krämig gluten. Som bidrar till rättens konsistens, som inte ska vara torr. Just det, det är därför vi har i rikligt med olivolja när vi steker också: för att spagettin inte ska klibba och för smaken.

Några minuter senare ska vattnet/buljongen kokat bort och du ska ha en vacker pastarätt med fina färger. Häll på rikligt (rikligt!) med salt och peppar. Servera med parmesan och färsk basilika, strimlad, eller färska persiljeblad.

Ett av mina favoritrecept hittills. Jag gör den här rätten flera gånger i månaden.

  • Postad 2018-02-03
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Mot fyren!

Igår besökte vi en fyr. Man kan bara nå den på två sätt: hajka eller betala för en tour och åka en liten buss med öppna fönster. Vi valde det senare alternativet och fick se fantastiska vyer på vägen upp längs berget.
Fyrtornet sköts på viss volontärbasis idag, en drös gamla farbröder med skepparmössa och kalasmage. En av dem, vår guide, berättade att han träffade en flicka som växte upp i detta avlägsna fyrhus. Hennes pappa var fyrmästare eller fyrman eller vad det kan heta, hon bodde i huset med honom, sin mamma och bror mellan 7 och 17 års ålder. Jag frågade hur hon fick sin utbildning, guiden log pillemariskt och frågade om jag hade lagt märke till den nedgångna baracken vid foten av berget, där vi steg ombord på bussen? Det var en liten skola, berättade han. Det tog flickan två timmar att gå ned dit och två att ta sig upp. Hon fick alltid ha något slags redskap med sig för det låg alltid ormar i vägen.

Det finns mycket poetiskt med en fyr förstås. Symboliken i att med ljus varna för fara. Signalera till båtar man inte ser. Det ensamma tornet som räddar liv.

Jag klättrade upp för de branta trappstegen och sedan klätterstegen upp till själva tornet där lampan stod. Några saker slog mig. För det första att tornet är så fruktansvärt varmt. Instängt, en stor lampa, vid vatten och under stark sol. Som en bastu.
För det andra ensamheten. Tornet och den livsviktiga uppgiften att hålla lågan stadig och tänd. Det ensamma ansvaret.

Det påminde mig lite om min pappas intresse av amatörradio. Radiosignaler som skickas ut, ibland korsar de varandra. Ibland möts de och då tillkännager man att man hört, att man är där. Men framför allt att man hört den andre. Det är allt man gör, man bekräftar den andres liv. Den man inte ser.

Utsikten var förstås spektakulärt vacker. Men hav och bergsutsikter är ju ofta det.
Jag kände att jag är ledsen att jag ska resa hem om bara en månad.

  • Postad 2018-02-02
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Orsak och verkan

Ketchupeffekten lever och frodas! Jobben ramlar in när semesterveckan stundar!
Jag svarar förstås med att shoppa upp alla pengarna innan jag ens checkat in på hotellet. Eller ens fått fakturorna betalda.

I vanlig ordning.

Det är verkan och effekt. Frilanslivets spänningstillvaro. Och jag börjar redan stressas av att jag bara har en månad kvar i landet, sedan åker jag hem och på lite olika bokresor. Till Norge och sedan till Littfest i Umeå där jag är en punkt i programmet. Det är också en känsla att vad jag än skriver härnäst (och det blir förhoppningsvis en roman om två syskon, en pappa och ett stundande hot) så kommer jag aldrig att få lika mycket uppmärksamhet för den som för en bok jag skrev om penisbilder.
Också en känsla, som sagt.

  • Postad 2018-02-02
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Allt som oftast

Det är inga nyheter direkt att frilanslivet går i vågor. Efter en nästan oroväckande lugn period (läs: arbetsfri) trillar jobben in. Just när en vecka på Hawaii stundar.

Jag har, liksom så många andra, börjat förtvivlas av flygandets effekter. Jag tänker också att det är hemskt att det ska vara svårt, samtidigt lätt. Jag äter typ inte kött, jag återvinner allt jag kan, jag har inga barn. Jag borde ligga på plus!

Men nej. Såklart inte. Jag flyger, grisar ned atmosfären och pajar med gaser och växthuseffekt.
Men framför allt: jag konsumerar.

Jag minns när Internet var bra för det skulle göra världen papperslös.
Men nu gör Internet att man beställer sina kläder och sin mat och får dem skickade till sig. Hemkörda av bilar, fraktade i plan.

Tankar som såklart inte är nya. Men som är behövda.

Kollar Hard Sun där jordens undergång är själva premissen för thrillermomentet i serien. (Ingen spoiler).

Sitter på caféet och beställer en kall matcha som jag får i en plastmugg med lock och plastsugrör. Jag menar vad är detta. Och vad kan jag göra?

Sluta flyga? Det vore ju en insats. Jag får mail från en dam i Fresno som jag inte känner särskilt väl och som älskar Frankrike på det sätt som bara damer i USA kan älska landet. Jag skriver att jag kommer tillbaka till USA i höst och stannar lite längre eftersom jag inte vill flyga mer än nödvändigt. Om det ens är nödvändigt.
Hon svarar att jag inte ska ha dåligt samvete för flygresor: “Flygplanen reser ju i vilket fall, även om sätena är tomma.”

Detta gjorde mig sorgsen bortom hopp. Att inte se större än så.

När jag var ung läste jag en bok som hette Hur ska vi leva av djuraktivisten och filosofen Peter Singer. Såg honom prata på universitetet, aulan var helt fullsatt. Detta var på 90-talet eller början av 2000-talet då vegetarianism fortfarande var edgy och hett.

Nu tänker jag samma tanke som bokens titel: Hur ska vi leva?
Hur ska jag minska flygande, minska mitt avtryck när halva livet finns på andra sidan jorden.

Förslag: färre resor, längre vistelser? Känns som att försöka köpslå med djävulen.

PS. Mamma Baskets har ingenting med flygresor att göra men Louie Anderson porträtterar här ganska träffsäkert hur mitt inre känner sig just nu.

  • Postad 2018-01-29
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Liv och död

Mammas stora, tjocka röda katt Chester slutade leva. Hans bästa vän Rebus, en annan röd krake som levt tillsammans med Chester i hela sitt liv, är ensam kvar. Han verkar inte särskilt bekymrad. Han kräver mer uppmärksamhet, han är mer tillgiven. Men det kan ju vara för att Chester inte längre är där och kan konkurrera om mammas gunst.

En väninna förlorar en förälder. Oväntat fast väntat. Så är det, oavsett. Även om läkare säger “inte långt kvar nu” är det ändå oväntat. Just nu, just denna stund. Det kan inte vara så.

Jag drömmer om pappa, i vaken tillstånd försöker jag påminna mig om hur han såg ut. Klart jag minns, men inte lika lätt eller lika tydligt. Jag minns mer en känsla, en tanke. Jag såg en gubbe som såg ut som honom i profil, han stod utanför fönstret till caféet jag satt på. Känslan kom tillbaka, direkt, även fast jag visste att den var falsk. Trots det tog jag den till mig, njöt av den en flyktig sekund.

  • Postad 2018-01-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Den stora pengaförvirringen (om MVKFM och konstig kritik)

Nyligen blev jag intervjuad för en artikel i finska Hufvudstadsbladet. Det var en bra artikel, tidningen puffade för den på sin Facebook-sida. I vanlig ordning hamnade jag på kommentarerna under inlägget och i vanlig ordning fanns där personer som kommenterade utifrån den felaktiga tolkningen att det är en helt känslobaserad bok om hur dåliga män är.
Dessa besvärar mig inte så mycket eftersom det är uppenbart att de varken läst bok eller artikel.

Något som däremot förbryllar är hur ofta jag ser kommentarer, i förhållande till mig och bok, som går ut på att jag skrivit den bara för att tjäna pengar. Det kan stå “Man kan visst tjäna pengar på allt” (Facebook-kommentar), det kan stå “Nu sitter hon i tv och tjänar pengar på att prata om dickpics” (trådkommentar på Nöjesguiden). Ja, ni fattar. Variationerna är inte jättemånga. Kommentarerna däremot, är ett par stycken. I alla fall som jag har sett.

För det första undrar jag varför det skulle vara fel att få betalt för en bok man skrivit, ett arbete man lagt ned? En bok skriver man inte i en handvändning direkt och det är inte superlätt att få den utgiven i regel, vinstmarginalerna är supersmå.
Varför är detta en kritik? Varför skulle ersättning i sig sänka boken, göra den mindre relevant eller trovärdig eller bra?
Det fattar inte jag.

Om man nu vill veta så kan jag ju tala om att jag snarare gått ekonomiskt back på att skriva MVKFM. I regel får man mellan 20-40 000 kronor för en bok, det är det normala. Då kan man ju ha i åtanke att en bok tar minst ett år att skriva, och då jobbar man ganska snabbt. I mitt fall började jag skissa på boken sommaren 2014. Jag skrev i några månader innan jag visade upp saker för förlag. Tre tackade nej för övrigt, innan Mondial tackade ja ett år senare, alltså sommaren 2015. Så det var inte direkt smooth sailing, en guldkantad skrivtillvaro eller garanterad pengautdelning.

Sedan jobbade jag rätt intensivt. Utan ersättning alltså. Jag tog väl tre månader på mig att bara plöja böcker och forskningspapper och sånt. Ja, de betalade jag själv. Förlaget köpte två böcker åt mig som jag behövde som research men resterande köpte jag. Jag har kanske tio böcker hemma i bokhyllan som alla handlar om sexualitet. Några köpte jag som e-bok och några lånade jag.

Sedan jobbade jag i stort sett uteslutande med att skriva på mer eller mindre heltid i tre månader.

Intervjuer får man inte pengar för, i så fall är det etiskt tveksamt. Jag har inte fått en krona för den tiden jag lagt ned på att intervjuas, gästa underbara poddar och skriva gästinlägg och texter kring boken. Det har jag gjort för att jag velat, för att jag blivit tillfrågad och för att det förhoppningsvis är ett sätt att nå ut kring boken. Helt normalt, inga konstigheter. Men en hel del tid går ju åt, vilket betyder minus i kassan eftersom man inte kan jobba lika mycket.

Jag spelade in boken som ljudbok gratis, utan ersättning, och jag bjöd in gäster till efterföljande samtal kring alla kapitel för att visa på seriositet. Tanken var att man kan lyssna på ett kapitel som består av min research, mina slutsatser. Men för att också ge lite vetenskaplig tyngd till det, ett annat perspektiv kanske eller helt enkelt en diskussion kring slutledningarna bjöd jag in mer eller mindre sakkunniga. Också gratis.

Jag vet inte varför jag behöver rättfärdiga detta. Det behöver jag säkert inte, det är helt självpåtaget. Men det är en svag kritik, dessutom felaktig, att jag skulle vada i pengar för att jag kom på att skriva en bok om dickpics som inte direkt blivit nya Fifty Shades eller Millenium-serien om man säger så. Kom gärna med någonting annat. För det stämmer helt enkelt inte.

  • Postad 2018-01-18
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen