Jazzhands

Insidan ut

Det finns en vedertagen psykologisk teori om att de egenskaper vi avskyr hos andra är de vi avskyr hos oss själva. Oftast är vi inte ens medvetna om att vi besitter en sådan egenskap (snål, dömande, småsint…) för vi skäms så mycket för den att vi gömmer den djupt inne.

Kanske hade vi en snål pappa och svor att vi aldrig skulle bli som honom. Kanske hade vi en dömande mormor som en gång sårade djupt med sin kommentar.
Eller vad det nu kan vara.

Själv ser jag rött när “folk” talar om för mig hur jag ska göra saker och ting som jag behärskar sedan tidigare. Allmänna ting. Det är en bred och diffus grej, jag vet. Men till exempel har min mamma alltid haft för vana att säga “Gjorde du precis som det stod i receptet?” när jag serverar någonting jag bakat.
Jag vet inte varför det alltid irriterat mig så mycket men det har det. Hon menar inte att pika, hon kan säga det efter att jag själv konstaterat att kakan nog blev lite torr eller att bullen inte jäst som jag hade velat.
“Gjorde du precis som det stod i receptet?”.

Jag har blixtrat till och blivit skitsur på partners som talat om för mig hur jag ska göra grejer i någon slags nedlåtande ton även om det är i all välmening. “Du ska inte låsa överlåset istället för att bara lämna det öppet sådär?”, “Sitter inte marsvinens drickflaska lite fel?”.

…tills jag kommer på mig själv med att vara exakt likadan.
Exakt likadan.
Kanske till och med ännu värre eftersom jag “talar om” hur folk ska leva. Hur “det är väldigt mycket kolesterol i maten du äter”. Hur “du vet att du kan få skador om du tränar för mycket” och “har du inga vantar, så att du inte fryser?”.

Vad är det för skit? Blir alldeles iskall bara jag tänker på hur jag låter.
Varför blir jag sådan?
Herregud.

Till mitt (usla och svaga) försvar så inser jag att mitt sämsta, påpekande och tjuvnypande jag kommer fram under stress. När jag själv känner mig utsatt eller tycker synd om mig själv. Oftast för att jag gör allt och hen inget. Då kan jag passa på att påpeka min överlägsenhet. Genom att tala om allt som är fel med dennes livsstil.

Hur korrigera detta? Hur låsa in mitt sämsta, pikande skitjag i en bur som inte går att öppna?

Bli av med stressen kan ju vara en start.
Tänka innan jag öppnar munnen en annan.
Och den tredje, som jag anammar sedan typ igår kväll, är att tänka på alla de gånger just den här känslan kickat in och jag vill säga något jävligt pikande, säger det och sedan får tillbaka en sårad blick som borrar sig rakt in i hjärtat och vrider om så att det blöder.

  • Postad 2023-01-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Fredag

Tydligen är det en röd dag idag. Det hade jag ingen aning om. Så är det ju när man är frilans, noll koll på röda dagar. Eller på semester över huvud taget.

Igen och igen tänker jag samma sak: “Jag borde ta en vecka och göra ingenting”. Jag minns inte när jag var ledig senast. Alltså aktivt ledig. Inte bara en dag då jag inte jobbar på en text. Utan aktivt ledig, autosvar på mailen-ledig.

Jag borde skriva klart min bok. Särskilt efter ett så fint och uppmuntrande mail från redaktören kring jul.
Jag borde ta den där intensivkursen i italienska så att jag kommer vidare, inte bara står och stampar på turistnivå.
Jag borde skriva klart mitt tv-manus, särskilt när det nu finns folk som uttryckligen bett att få läsa.

Borde, borde.

För ett år sedan fick jag en panikattack. Det var faktiskt första gången. Skriver “faktiskt” eftersom det inte hade varit märkligt, till sjukdomshistoria sett, om jag fått en tidigare. Det kanske jag har också men den här var i alla fall av ont-i-bröstet-åka-till-sjukhus-slaget.
Det var ett år sedan.
Den var ett resultat av ett december med anspänningar och en tid av hög stress, både personlig och professionell.
Då tänkte jag i alla fall att okej, jag har jobb framför mig nu och sedan ska jag väl skriva på boken i sommar men fram till våren ska jag nog vara lite ledig.

Jag tänkte alltså detta i januari 2022. Jag tänkte alltså att jag skulle vara lite ledig våren 2023. Haha. Men det ännu mer absurda med detta är att tanken på den vansinniga framförhållningen inte ens slog mig förrän i somras. Då frågade A mig hur jag skulle vara ledig i sommar och jag sa “Nej, ingen ledighet under sommaren men till våren har jag planerat att vara ledig några veckor”.
“Till våren? Men det är ju sommar nu. Våren var ju precis?”
“Ja men till våren”.

Nu är vintern här, men på väg mot våren. Jag sover sämre, ännu sämre, och Det Är Inte Så Konstigt. Jag blev erbjuden ett jobb, stadiga pengar i ett par månader framöver. Men jag tackade nej. Men det räcker inte att tacka nej för att det ska bli Aktiv Ledighet. Jag tackar ju likväl ja till mindre jobb, minst lika stressande eftersom det är ett ständigt strösslande. Litet jobb här, litet jobb där. Kan du ha texten klar tills på onsdag tror du? Kan du lämna redan i morgon?

Så. Nyårslöfte. Eller jag vet inte. Livslöfte. Till VÅREN tar jag ledigt.

Så tänkte jag i alla fall våren, sommaren, hösten och vintern igenom. Tre månader utomlands, tacka nej till allt. Vila hjärnan som tappar portkoden, tappar namn, tappar ord.
Så tänkte jag i alla fall hela vägen fram tills nyligen. Då jag insåg att jag inte längre är ensam. Det finns en man med i bilden nu. Han bor här, han lever inte mitt liv men han är numera med i mitt liv. Han kan inte bara släppa allt och försvinna i tre månader.
Vi kan heller inte försvinna tillsammans i tre månader i alla fall för då försvinner jag ju inte. Det blir ingen bok skriven på så vis. Ingen hundraprocentig Aktiv Ledighet.

Jag märker det redan nu. Hur helgerna blir projekt. Roliga projekt! Hundra procent Roliga Projekt! Hundra procent Fint Leverne. Hundra procent Han Är Så Fin.
Men det blir inte Aktiv Ledighet.

Vad gör jag?

  • Postad 2023-01-06
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Farväl Max

Knappt hann Max komma till oss innan han lämnade oss. En liten, liten gris på bara 850 gram. Svart med sträv päls som stod rakt upp. Han såg ut som ett litet piggsvin. Ett långhårigt marsvin hade tydligen lyckats rymma och smugit sig in i en bur med en korthårig hona. Resultatet – Max – blev en blandning av punkare och emo.
Men det mest framträdande hos honom, förutom hans ständigt förvånade och plutande underläpp, var hans humör. En så snäll och timid liten varelse. Han hade fått flytta många gånger i sitt liv, berättade man. En liten bortbyting, ett litet maskrosbarn.

Och så liten, så liten. Hans 800 gram mot Alfens 1100 fick min vita gris att se ut som en Finlandsbåt i jämförelse. Det blev en jobbig start, Alf visade sig ha en rent mordisk sida. Han slogs och slogs och slogs. Ibland fattade han säkert inte ens varför han behövde hoppa på den beskedliga varelsen Max, som i ärlighetens namn bara ville vara ifred och äta hö. Men efter två dagars slagsmål, där Alf också fick erfara att det finns fördelar med att vara liten – Max var både kvickare och smidigare och trots att Alf initierade bråken var det också Alf som de flesta betten – var de plötsligt goda vänner. Sida vid sida stod de och åt hö.

Och jag kunde känna hur hela min kropp slappnade av. Max var inte Figge och kan aldrig bli Figge. Men en beskedlig liten svart varelse. “En liten Harry Martinsson”, sade A och syftade till att han sålts och fått byta hem flera gånger som barn. En liten mager sak.

Men så på juldagen vaknade jag av att han gjorde märkliga ljud. En tung andning. Sådan har jag hört förut, när Alf snarkar. Men detta var lite annorlunda. Det lät inte som en snarkning.
På morgonen kollade jag veterinärtider men ingenting var ju öppet. Nu är det också så att det bara finns en handfull kliniker som kan just smådjur, de allra flesta är inriktade på hund och katt. Det finns ungefär tre smådjurskliniker i Stockholmsområdet. Jag fick inte tag i någon.

Max åt – om än mindre.
Han åt hö – om än mindre.
Han andades konstigt men när jag lyssnade på hans lungor tyckte jag ljudet kom från nos eller svalg.
Jag gav honom lite smärtstillande och näsdroppar.

När jag fick tag på en veterinärtid var det för sent, hon lyssnade bara snabbt på lungorna och konstaterade att det inte fanns någonting att göra. Vätskefyllda. Svårt att andas. Halvt medvetslös. Endast ett farväl kvarstod.

Så det fick jag ta. Med den lilla, halvt livlösa kroppen i famnen. Förlåt, viskade jag. Förlåt, Max. Förlåt, förlåt, att jag inte lyckades ge dig ett hem. Jag lyckades inte ta hand om dig jag heller.

Och sedan dess har jag inte slutat gråta, känns det som.

  • Postad 2022-12-29
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

Självklarheter och inte självklarheter

Jag var vag i mitt förra inlägg. Jag tror att jag inte ville låta klemig eller som om jag sökte efter bekräftelse. Men melankolin handlar om det, i viss mån. Det handlar om självklarheten.

Jag vet att det kommit upp i terapin många gånger. Jag har inga problem – tror jag – att be om hjälp när jag behöver det. Jag har inga svårigheter att visa mig svag, för jag kan också visa mig stark. Alltså, jag är inte bara det ena eller det andra. Det är precis så enkelt där.

Men det finns en liten nyans, jag väljer att kalla det för självklarhetens nyans. Inte för att det är poetiskt utan för att det är det mest konkreta sättet jag kan beskriva det på.

Så här:

Jag är svag. Jag ber om hjälp. Jag får hjälp, för jag har omtänksamma människor i min närhet. Jag tar emot hjälp. En liten, liten känsla av skuld eller att vara till besvär infinner sig. Inte övervägande men liten. Känslan av att jag måste ge dem någonting tillbaka. Jag tackar dem, jag sträcker på mig och säger att jag känner mig tusen gånger starkare nu.
Det både stämmer och inte stämmer, jag känner mig tio gånger starkare. Deras närvaro har hjälpt. Men jag måste ge dem någonting större tillbaka. Tacksamhet och bevis på deras omtänksamhet, det får dem av mig. Jag försöker ge dem betalning i form av att – i min svaghet – stärka dem.

Varför kan det inte räcka att jag ber om hjälp, de kommer och de hjälper lite grann?

Det är här jag tänker mig självklarhetens nyans. Kände jag att jag var en självklar person för dem, självklar i deras liv (tänk ett djur, tänk en älskad förälder) så skulle det inte behöva utdelas en extra medalj. Det skulle vara en självklarhet att hjälpa, inte en transaktion.

Detta är den hårdragna versionen såklart.

Födelsedagen är ju ingen svaghet. Såklart. Fåfänga eller bekräftelse måste inte heller vara det. Men borde man inte ställa sig (om man är jag, då) frågan om varför det måste finnas tio olika bakverk på bordet, och ibland har det till och med utlovats goodiebags?
Fanns självklarhetens nyans i detta så skulle jag ju tänka att mina vänner kommer till mig för att jag bjuder dem, jag får lita på att de vill komma och gratulera mig för de vet att det gör mig glad. Varför denna känsla av att jag måste kompensera dem för det? Locka dem med någonting mer än “bara” mig?

Det ligger lite efter-melankoli i den tanken. Den känslan. Det saknas helt enkelt en självklarhetens nyans i den.

  • Postad 2022-12-08
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Monday birthday blues

Jag fyllde år i fredags. Jag älskar att fylla år, jag greppar efter alla små uppvaktningar som om de var smulor och jag en vinterhungrig fågel. Jag tror att det handlar om att det är en enda dag om året då man mer eller mindre kan begära att få stå i centrum. Inte begära kanske men i alla fall slicka i sig uppmärksamheten med gott samvete.

Ungefär som man kan babbla på om sig själv i en timme hos terapeuten för att man betalar ju för det. Man kan slappna av och låta frisören tvätta ens hår och massera bakhuvudet i några sekunder för hon får betalt för det.

Jag kan ta åt mig av hejarop och uppmärksamhet och sms på min födelsedag – för att det är min födelsedag.

Det gör jag också. Får jag något gratulationskort spara jag det till dagen. Ja, även om det kommer något generiskt från försäkringsbolaget eller vad det nu kan vara. Min idé är att allt sammantaget ska bilda en maximal födelsedagsupplevelse.

Sedan infinner sig den där melankolin. Det måste finnas en specifik term för den, ungefär som det finns ett specifikt ord för besvikelsen man känner när man besöker Paris och inser att staden inte är lika härlig och genomromantisk som i filmerna.

I brist på ett specifikt ord får jag väl kalla det födelsedagsmelankoli. Den handlar dels om att födelsedagen är över, nu är det ett år kvar tills nästa gång. Dels det. Vilket såklart också innefattar den där jobbiga känslan av att allt roligt försvinner så snabbt. Tiden rinner iväg.

Men den handlar väl också om att jag alltså ger mig själv tillåtelse att bjuda hem folk bara för att jag fyller år. Alltså, att jag tänker att de bara har lust att komma hem till mig för att jag fyller år och då måste man ju komma om man blir bjuden. Och om man lockar dem med tårta och kakor (många kakor).
Det finns ju någonting aningen sorgligt där. Att det skulle krävas en födelsedag för detta, för att kunna motta vänners uppskattning. Eller våga bjuda. Är det inte där melankolin ligger, tro?

  • Postad 2022-12-05
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

En och två

Nu är han här, en svart liten knatte med små, svarta ögon och hår som står rakt upp som på ett piggsvin. Alf har fått en ny vän i buren. Åtminstone tror jag och hoppas att de är vänner.

Inledningen var däremot hemsk. De slogs, rök ihop och hackade tänder. Alf var tokig, hade verkligen vansinne i blick. Den lilla svarta, som nu heter Max, tyckte jag så synd om. Nytt hem, nya dofter, nya ljud. Allting nytt. Och så en stor, vit galning som ska hoppa på en.

Men Alf hade inte räknat med att den nya varelsen är yngre, lättare, snabbare och smidigare. Max fick bett men Alf fick flera. Han är ju vit så det syntes mer men blod rann från öppna sår. Det var hemskt. Men Max visade att han bara försvarade sig, att han inte var intresserad av att ta Alfs revir. Efter tre dagar åt de hö sida vid sida.

Men jag märker någonting hos mig själv, hur luften lite gått ur mig efter Figge. Jag brukade rusa hem för att ta dem i famnen. Det första jag gjorde var att plocka upp dem. Beundra dem. Älska dem.
Det är som om luften gått ur mig. Plötsligt har jag två djur, inte två vänner.

Jag har svårt att ta till mig den nya. Det är ingenting jag ger mig själv dåligt samvete för eller så. Han är ingen ersättare för Figge, det vet jag och begär inte heller någonting så omöjligt. Han är här för Alfs skull, så att han inte är ensam.
Men jag har inte kontakt med honom, når honom inte som med Figge. Ännu. Det är bara så det är.

Men visst tar jag upp honom, självklart, och tar hand om dem båda. Leker med dem, klappar dem och ser om dem. Men något har förändrats.

  • Postad 2022-11-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Räddningsaktion

Apropå drömmar. Apropå att vara trött. Igår kände jag hur energin gick ur mig som när man släcker ett ljus.
Och sedan drömde jag att jag hittade typ två små fluffiga, bruna djur, en slags wombats. Jag tog upp dem i famnen, gav dem sallad och bar runt på dem för att se om de tappat bort sin mamma eller ägare. Jag hittade bara fler och fler övergivna wombats och ingen människa verkade bry sig, de sa bara “åh vilka gulliga” till mig och hastade vidare medan jag försökte hålla dem alla, krama dem och mata dem. Till slut hittade jag ingen mer sallad och jag kunde inte hålla alla wombats i famnen. De var för många och jag kunde inte ta hand om dem alla.

Någonstans påminner det mig om mitt favoritstycke i “Frukost på Tiffany’s” där Holly förklarar för Doc att när han tar hand om herrelösa djur där på gården, när dem med mat och kärlek, bygger dem starka, så blir de en dag tillräckligt starka för att lämna honom och ge sig av själva ut i världen. Och det gör honom olycklig.

  • Postad 2022-10-27
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Trötthet och kontroll

Dagarna börjar stabilisera sig. Det blir ju så. Man tror det aldrig, för mig har “det går över” och alla varianter på det påståendet alltid låtit tunt. Hur vet man att något går över? För att det alltid gör det, är väl svaret. Men det stämmer ju inte riktigt, saker går inte över. De ändrar bara form och färg.

Sorg, till exempel, ändrar färg. Intensiv, bländande skarp röd som färgar allt man ser. Den kan gå över till grå, färglös och bedövande. Den kan bli svag också, bara anas.

Saknad, däremot. Det är något som aldrig går över. Detta vet jag med säkerhet.

Tillvaron börjar stabilisera sig. Jag plockar upp kalendern, skriver in deadlines och möten och allt vad det nu är som hör vardagen till. Men inte för många. Jag har faktiskt redan missat två (!) deadlines. Ja, två! Så oproffsig var det länge sedan jag var. Om jag någonsin varit det. Men frilansare är ju också människor, som någon sa. Allt jag kan göra, och har gjort, är att be om ursäkt och skriva och lämna efter bästa förmåga, utifrån förutsättningarna.

Men det är annat som halkar efter, inte bara jobb. Känslan av kontroll och planering, den har också halkat av. Den tar det längre tid att jobba ikapp. Svara på mail, boka tvättid, ha koll på vad som finns i frysen. Vad vet jag, vardagens alla små miniprojekt.

Och mitt i det – jag tar fram två matskålar på morgonen som vanligt, redo att skära upp grönsaker till frukost. Och blir stående. Det är bara en skål som behövs. Den andra får åka tillbaka in i skåpet.

Det här är en känsla jag minns, den är bekant. Den där som handlar om skiften, om hur någonting blir Den Första Gången. Första julen efter pappas död, första födelsedagen utan mormor och så vidare. Första morgonen med en skål, inte två.

Det går över. Jag tar fram en skål om morgonen nu. Men det är bara för att vardagen ändrat färg. Inte för att saker är som de ska eller alltid gång varit.

  • Postad 2022-10-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Farväl älskade gris

Hade ingen aning om att jag skulle reagera så fysiskt. Jag fick en chock, alltså i medicinsk mening. Jag andades så kraftigt och snabbt – hyperventilerade – utan att kunna kontrollera andningen. Jag trodde jag skulle kvävas – och kunde inte kontrollera det. Tog mig till en diskho genom att dra mig dit med händerna längs väggen, famlade efter en pappersmugg och försökte dricka vatten men händerna darrade och andningen gjorde att jag satte i halsen.
Jag såg suddigt, hackade tänder men svettades och trodde att jag höll på att kvävas. Jag kände hur benen och kroppen inte lydde mig, blicken zoomade in och ut på ett märkligt sätt och någon satte mig ned och gav mig saft. Jag tappade rösten och fick bara fram kväsande ljud som kändes som en stor ansträngning i säkert tjugo minuter efteråt, det kändes lika konstigt som hjälplöst. Som om jag verkligen var på samma gång utesluten som innesluten i den hemska situationen. Jag mådde illa och hade fruktansvärt ont i huvudet, bilen fick stanna och jag fick gå ut och hyperventilera.

Det var när de stack en spruta i hans lilla, lilla nacke medan jag höll i honom och hörde honom skrika. Det var då min andning började att snabba upp. När de sedan berättade att nästa spruta skulle de sticka rakt in i hjärtat. Då gled jag in i chocktillståndet, skrek okontrollerat och tappade fattningen helt.

Nu letar Alf efter sin pappa i buren. Men han är inte där.

  • Postad 2022-10-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 6

Etiketter None

De betryggande rösterna från ovan

En vän har snöat in på astrologi. Eller, det har flera vänner gjort. Det verkar ligga något i luften. Hon säger att hon aldrig sett någon som är mer skytt än jag. Hon uttryckte det mycket coolare, efter att ha kollat upp min ascendent på någon app sa hon “Du är Sag all the way!”.

Jag är Sag all the way. Frihetsälskande, impulsiv, energifylld! Tydligen.

När min pappa dog var senaste gången jag i ett par sekunder försökte bli katolik. Hitta mening, tänka “vi ses igen” och så vidare. Provade i ett par sekunder men det gick ju inte. Jag kan inte ens bli vanlig, svensk medelkristen. En sådan som inte går i kyrkan men tycker att kyrkokörer är fina och anser att man kan tolka Bibeln lite hur man vill, att följa regler är inte det viktiga. För mesigt! Ska man bli något ska man bygga upp ett helt, stramt ramverk och bara ta alla budord och skrifter och grejer helt dogmatiskt eftersom bara då kan man få lugnet som “ödet ligger inte i mina händer” ger.
Tycker jag. Men kan inte. Och, ärligt talat, vill inte.

Det var alltså femton år sedan jag sist ägnade några sekunders tanke- och viljekraft åt detta.

När min mammas katt dog sa amerikanens mamma att jag skulle hälsa mamma att inte vara ledsen för “jag tror att man träffar sina husdjur i himlen”.

Ingen som helst tröst för någon som inte tror. Ville jag säga. Jag ville också fråga om man även träffar andra djur, till exempel de man ätit upp. Det var ingen förlöjligande fråga utan jag ville veta om det var kärleken till djuret som avgjorde om man fick träffa dem eller inte. I så fall tycker jag att hennes föreställning är grym.
Men jag frågade inte detta. Jag kunde väl bara konstatera att det vore ju nice om man hade någon övertygelse som sade att sorgen inte har så stor plats i ens liv, den finns ju knappt.

Till skillnad från till exempel Jung som säger att sorgen är helt och hållet supernödvändig för att vi ska kunna leva våra liv. Utan sorg, ingen lycka. Utan sorg, ingen livsvilja. Varför ska vi försöka fylla våra liv med mening om vi inte dör? Om vi inte förlorar de vi älskar någon gång? Om vi inte vet detta?

Tyvärr är jag ju mer benägen att luta mig tillbaka på sådana intellektualiseringar än på stjärnor och Biblar. Sorgen är nödvändig. Sorgen gör allt det andra möjligt.

Men ändå – tanken i det är inte alls lika trösterik som jag föreställer mig att “universum har en plan” och/eller “himlen existerar” är.

  • Postad 2022-10-14
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen