Jazzhands

Hamlet och jag

Jag ska inte gå så långt som att påstå att jag har en “favorit-Shakespeare”, jag har inte läst alla hans verk. Men jag minns att jag verkligen gillade Hamlet, jag läste den för första gången i gymnasiet. Fattade inte mycket men läste den sedan under guidning av en fantastisk litteraturlärarinna och fick en aha-upplevelse. Och sedan dess har jag sett den och upplevt den i olika uppsättningar och hittar någon ny vinkel varje gång.
En gång i tiden kunde jag recitera hans Att vara eller icke vara-monolog. Det kan jag absolut inte idag.

Jag inser att jag gillat Hamlet för att den handlar om döden. Det är egentligen allt den handlar om – olika aspekter och tankar kring döden. Och så hämnd förstås men den hämnd som Hamlet funderar över inkluderar död. Eftersom det är faderns död han ska hämnas. Död, död, död.

Till en början är han mest så där allmänt fascinerad över döden – en dag lever man, nästa är man borta. Hans pappa är död, hastigt fråntagen livet.
Men under pjäsens gång fram tills prisens egen död (spoiler!) hinner han fundera över alla olika dödar som finns, och från alla möjliga perspektiv: livet efter detta? Vikten av att minnas de döda? Vad är döden värd?

Jag sympatiserar med Hamlet. Det som skiljer oss åt är ju att jag tänker på livet mer än jag tänker på döden. Jag gläds nog livet mer än jag fruktar döden, åtminstone mesta delen av tiden.

Men ibland svider det till. Som när jag höll Figge, det treåriga marsvinet, och drabbades av tanken på att hans liv är tidsbegränsat. Ett marsvin lever bara 5-7 år och han är redan tre. Jag insåg att hur väl jag än sköter honom, hur mycket kärlek jag än ger honom kan jag inte förlänga hans liv mer än så.
Och jag grät högt och ljudligt, kände verkligen en djup smärta i mitt bröst. Jag klappade honom och tänkte på detta lilla liv – i mina händer. Hur jag lovat att ta hand om honom, vårda hans liv. Hur han litar på mig.

Jag försöker att resonera så här: De lever i stunden, de varken tänker på eller vet om att de ska dö. Jag kan ge dem kärlek men till min lättnad och glädje kan jag faktiskt inte ge dem ett medvetande om sin egen dödlighet. Det får jag bära på. De slipper.


.

  • Postad 2019-02-10
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

…och nu en nyhet

Jag har haft saker för mig. Jag har haft videosamtal med veterinären för att Alfen satte någonting i halsen och det lät som om han höll på att kvävas. Han var på sitt allra charmigaste humör och jag blev stolt som en mor när veterinären sa att han var “sjukt söt”.

Jag har haft andra saker för mig också. Blivit bjuden på semla och tillfrågad om jag vill få jobbet förlängt en liten stund.

Men se det går inte för jag ska börja på ett helt annat jobb: som manusförfattare. Nej, inte permanent eller så men under den aktuella säsongen av Svenska Nyheter i SVT. Ska hoppa in i februari och stanna säsongen ut och jag ser mycket fram emot detta. Ja, trots press och stress.
Jag ska vara researcher men det betyder också manus. Alltså, leta fram nyheter och sedan tycka roliga saker om dem.

Ingen press.

Veterinären skrev “ovanligt söt” om Alfen i protokollet som jag fick i morse. Jag skärmdumpade och slängde upp på Instagram för sådan är jag nu. Manusförfattare, marsvinsägare.

Jag har haft saker för mig, som sagt. Eller så har jag inte det. Jag minns inte, dagarna flyter ihop. Jag försöker att gå antingen till eller från jobbet. Jag försöker träna och jag försöker äta middag som inte är en tallrik yogurt.
Men det känns som om jag har haft saker för mig.


  • Postad 2019-01-27
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Januarijobb


Svältfödd man är ändå, på lite uppskattning och resultat. Synliga resultat. Inte abstrakta som vetskapen om att en text går i tryck utan att veta om den ens blir läst.

Nu är jag inne sista rundan på produktionsbolaget. Saker börjar falla på plats, intervjuobjekt bokas och knytas. Synliga resultat, synliga och konkreta saker man kan få ett “men gud så bra!” för.

Svältfödd är man. Har en enda redaktör som säger saker i stil med “Bra text!” och henne älskar jag ju därför. Det är sällsynt med sådant. Mest kommer korr och feedback.

Inser nu vilken skillnad det gör, det synliga och konkreta. Och de “bra gjort” som hör till (liksom de “hm, här får vi tänka om i så fall”).

Jag tror att det är exakt det som gör att jag trots intensiva timmar och långa dagar inte känner mig helt utmattad. Det och träning, antar jag. Varje gång jag är på gymmet känner jag “det här var bra” och “den tog nog”. Varje gång jag klär på mig känner jag “gud, det tar ju ingenting alls”.

Men nu kom jag av mig. Poängen är att jag inser vikten av konkretisering. Och att träningen ger energin som får bränsle av bekräftelsen och sedan sover jag okej.

  • Postad 2019-01-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Två gånger existentialism

Två gånger den här veckan har jag drabbats av en mikrosekunds dödsskräck. Eller om det är ren existentialism, någon slags becksvart insikt – på riktigt, i hela kroppen – om livets förgänglighet.

Både tillfällena var lika banala. I efterhand tänker jag att det är grejen, att det banala och allmängiltiga är det som öppnar våra sinnen. Man gråter lättare till, tja, musikaler än till intellektuella dramer. Känslorna är inte nödvändigtvis större, bara lättillgängligare. Låsen lättare att lirka upp.Nå. Första gången var i trappan på väg ned till tvättstugan. Jag var på en middag hos några släktingar förra veckan. Vi gav dem julklappar och de de ansåg att våra var så mycket mer generösa än deras så de ville bjuda på middag. Jag skojade och sa “Det räcker med något enkelt, hummer och skaldjursplatå bara duger bra”. De bjöd på hummer.

Jag hade några dagar tidigare hittat några svartvita kort på släktingarna. En period i tonåren var jag inne på “foto”. Ja, det är säkert alla en gång i tonåren. Om man inte är helt insnöad på sport kanske. Jag skulle framkalla själv, gjorde ett primitivt mörkrum i ett hörn av mitt rum och så vidare. Morfar var fotograf, jag bjöd hem mig själv till honom för att han skulle visa mig. Morfar var en lång, smal och stel person. Han köpte tårta och pratade mest om Tyskland och tändstickor. Han var mycket fascinerad av Ivan Kreuger. Kanske för att morfar (och jag) liksom Kreuger hade ett tyskklingande namn fast vi är svenska. Jag vet inte. Eller så gillade han entreprenörer, sina egna smeder och så vidare. Han var moderat, trots allt.

Morfar byggde mörkrum i sitt rum, framkallade några bilder på tåg och byggnader. Inga människor. Han lät mig inte försöka själv, jag tror inte hans ens förklarade mer än “här har vi framkallningsvätskan”.

Jag hade med mig några negativ, jag hade tagit bilder på släktingarna och kusinen som då var liten. De bilderna hittade jag för några dagar sedan, inte alls dumma. Lite hårda i kontrasterna kanske ett par stycken men annars fina. Jag tänkte ta med dem till släktmiddagen men glömde. När jag kom hem efter middagen sedan, mätt på hummer och glassbomb, så tänkte jag att jag skulle skicka dem istället. Lägga i ett kuvert tillsammans med ett tackkort. För en minimal sekund tänkte jag “Tja, vad man nu ska med fotografier till. De är ju inte relevanta, jag menar det är ju bara en liten skärva i en stund som passerat för länge sedan. Vad ska man med dem till? “titta på?” För att minnas? Vad i så fall?”.

Sedan ryckte jag på axlarna, i alla fall mentalt, tog tvättkorgen och gick ned mot tvättstugan. När jag låste upp dörren ned till källaren kom det över mig, jag svajade och kände ett styng i bröstet. Alltså verkligen, rent fysiskt, medan en tanke bara flashade förbi i hela hjärnan och hela kroppen: vi ska alla dö.

Tanken försvann lika snabbt som den kom men känslan stannade kvar. Jag gick och tränade med A och berättade för honom om upplevelsen. Först trodde han att jag fått någon slags farhåga i stil med “jag kommer dö i morgon” men så var det inte. Han blev påtagligt lugnare. Det kändes typiskt att gå och träna efter en sådan upplevelse, att göra sig själv till kropp igen. Något slags enträget försök att bevisa för sig själv att man finns.

För ett tag sedan såg jag klart näst sista säsongen av The Americans. Jag hade sparat säsongen, vill inte att serien ska ta slut. Jag såg i alla fall klart den och det finns en sen som är ett lite melankoliskt collage där flera av familjemedlemmarna gör mondäna saker fast med symbolisk betydelse (sätter sig i bilen etc) till Elton Johns Goodbye Yellow Brick Road.

Morgonen därpå gick jag till jobbet – jag har ett sådant nu i ett par veckor. Jag satte på mig lurarna direkt när jag steg utanför porten och av någon anledning (eller för att jag hörde den kvällen därpå, antagligen) bläddrade jag fram Goodbye Yellow Brick Road på Spotify och började gå.

Det var grått ute, lagom ruggigt. Jag såg ansiktena på alla som passerade mig på Östgötagatan, tänkte på alla vi som tänker att vi vill göra gott. Vi som vill känna mening. Som går till jobbet, hem från jobbet. Och då kom samma känsla över mig igen, om än inte lika kraftig. Snarare mer som en mjukt spirituell känsla. Den som handlar om att man är en del av något större men att man samtidigt bara är en utbytbar, relativt obetydlig varelse bland andra relativt obetydliga varelser. Min existens betyder någonting och ingenting. Och absolut ingenting. Och snart är den förbi men det kommer andra, annat.

Jag höll på att snubbla, halka på isen.

Vad vill jag säga med detta? Att den som inte någon gång kan känna sig berörd över tidens tillstånd just nu är både lyckligt lottad och samtidigt har ett hjärta av sten.

  • Postad 2019-01-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Årets sista

Jag slutade fira nyår för länge sedan (sena kvällar och alkohol är två saker som hamnar högt på min Inte Intresserad-lista). Den 31:a är verkligen en dag som alla andra och dessutom har jag aldrig varit på en lyckad nyårsfest. All hysteri, alla förhoppningar, den stora antiklimax.

Istället har små alternativa traditioner hamnat på plats, liksom bara infunnit sig utan att det bestämts eller planerats. I flera år i rad nu har A gjort nyårsmat åt oss. Han dukar extra fint med servetter och ljus. Jag har med någonting i stil med en fin äppelmust eller en kaka till efterrätt. Vi äter, skålar. Han börjar ursäkta sig för att han behöver “göra sig fin” och försvinner ut i mörkret medan jag tackar för mig och går hem och lägger mig på soffan och unnar mig en film.

När vi var i Wien i somras var det samma sak. Efter den gemensamma middagen gick han vidare till hotellbaren och jag upp till mitt rum för att lägga mig och läsa. Så fantastiskt det är med sådana vänner, sådana dagar. Sådana år. Och eftersom nyårafton är en dag bland andra dagar så kommer flera dessutom.

Gott nytt.

  • Postad 2018-12-31
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Ovant

Sov tio timmar i natt, slut efter en veckas jobb. Hur orkar folk? “Du är inte van”, sa kompisen M.

Jag minns min första dag som vikarie på ett dagis, jag trodde att jag skulle somna på tunnelbanan hem. Volymen, alla kids man behövde hålla ett öga på. Jag var matt i hela kroppen men mest i huvudet. Och jag tänkte redan då att herregud, det här finns det alltså människor som jobbar med i flera år.

Vana, antar jag.

Marsvinen är härliga och glada och nöjda i famnen, Alfen gillar att ligga eller sitta vid mitt nyckelben, jag får gärna ha hakan på hans rygg. Då myser han.
Men eftersom det är inbyggt i deras beteende att alltid vara i “flight mode” så springer de iväg så fort man bara tittar på dem i buren eller på golvet. Även om det bara var fem sekunder sedan man kramade dem och kelade med dem och de var så avslappnade så att de kissade på en. Ja, det ska tydligen vara en “komplimang” men lika trist varje gång. Ungefär som när mammas katt kommer hem med en död fågel. Också en komplimang.

Jag hade naturligtvis högtflygande planer på allt jag skulle göra i helgen. Ta igen artikeljobb, skriva klart det ena och det andra, städa garderoben.
Jag sov till tio och sedan blev det halvhjärtat städande av garderoben och nu är klockan fyra och det är tvättdags och det blir nog ingenting mer gjort förutom det skulle jag tro.

  • Postad 2018-12-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Mörkt i Stockholm

Jag har haft rätt så lite jobb de senaste månaderna så jag har hoppat på ett regelrätt kontorsjobb. Det är på ett produktionsbolag så kanske inte det man normalt klassar som kontorsjobb även om det är på ett kontor.
Jag har ett skrivbord, en lånedator och så vidare. Jag äter lunch med kollegor även när jag inte är hungrig. Idag fick jag en julklapp från företaget.

…och jag märker hur svårt jag har att vänja mig. Vid att gå upp tidigt, vara på ett ställe i flera timmar. Att inte kunna säga “äh” vid tresnåret då jag börjar gäspa.

Ja, jag vet. Det är så alla andra har det. Detta är normalt.
Men det är inte min vardag.

Däremot uppskattar jag att promenera hem i ett mörkt men levande Stockholm. Jag har lurarna på, älskar alla vackra och bekanta syner. Julgransförsäljning på Mariatorget, vackra saffransbullar i bagerierna och högar av mandariner till extrapris som lyser orange inne i butiken. På det viset uppskattar jag jobbet. För det ger mig en promenad varje dag som gör mig varm, glad och tacksam. Min stad.

  • Postad 2018-12-20
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Gömda skatter

Gjorde skattjakt åt grabbarna, gömde godbitar på olika ställen i lekhagen på golvet. De hittade (och åt) alla inom två minuter.
Kändes som en metafor för livet, tänkte jag först. Alla highlights som ligger gömda i det mondäna och som försvinner snabbt. Men sedan tänkte jag: Ja, men nu sitter de nöjt och äter hö som vanligt, nöjda med att tillvaron är förutsägbar och pålitlig.

  • Postad 2018-12-09
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Lördag

Man försöker göra gott, vara en bra vän. Kanske tackar ja till någon grej fast man egentligen känner sig stressad eller faktiskt bara vill vara själv. Man tänker “jag får jobba ikväll istället”.
Man jobbar inte på kvällen istället.
Man tackar ja till en lunch och en fika eftersom man är hemma i stan.

Sedan är det lördag och man tänker att man måste gå upp tidigt och uträtta ärenden. Få undan, bocka av saker på listan.
Några blir gjorda, andra funkar inte. Paketet jag ska hämta ut visar sig väga tjugo kilo. “Du kan inte bära det, det är omöjligt”, säger killen i kassan. Jag frågar om jag får låna en pirra. Han skrattar och säger nej.

Varför går jag runt och känner ängslan? Det känns som om jag kan springa på någon (vem?) som får mig…ja vaddå? Orolig?

Varifrån kommer det dåliga samvetet? Jag går omkring och känner mig tyngd. Varför då?
Som en tråkig vän. Varför då?
Som någon som borde vilja mer, göra mer. Enligt vem vet jag inte.

Man tänker “Jag får göra mer grejer senare ikväll eller i helgen”.

  • Postad 2018-12-08
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Grabbar

Nu är grabbarna här! Satte mig på tåget till Norrköping ett dygn efter hemkomst och träffade dem. Var lite nervös, nästan som inför en första dejt. Sedan åkte två vettskrämda i en bur hem medan jag jobbade på att inte somna eller uttråkas till döds. Vilket som nu skulle ta överhanden.
Väl hemma var de såklart livrädda, satt och tryckte i sina hus. Detta var förstås väntat. Vad som inte var väntat var att jag under en minut drabbades av en darrande våg av köpånger. Under en minut darrade hela kroppen och jag tänkte gud vad har jag gjort.
Till saken här att mitt hem fått ändra på sig för pojkarna, det står en bur på 120 x 90 cm där mitt sminkbord brukade stå (symboliskt?). Jag har lagt ned åtskilliga tusenlappar på dem redan. Men det var nog inte det som drabbade mig i en minut medan jag satt på knä utanför buren och stirrade på två vettskrämda djur. Det var ansvaret, såklart. Förändringen. Livet.
Jag tänkte “undrar om föräldrar någonsin drabbas av den känslan på BB”. Jag minns en väninna som berättade att hon grät i tre månader när hon fick reda på att hon var gravid. Hon är också frilans. Detta skulle innebära slutet på frilanslivet och så vidare. Hon berättade sedan att när hon och maken sedan skulle ta hem den nyfödda från BB tänkte hon “Men herregud, det går ju inte. Vi vet ju ingenting om barn? Ingår det inte en kurs?”.
Min köpånger varade i en minut. Jag tror att jag såg på djuren och tänkte men gud, jag har traumatiserat två varelser för min egen skull. Satan vad själviskt. Det bottnade väl i den känslan. De satt och tryckte. Uppryckta från sina liv och så vidare.
Nu kikar de ut mer ur husen, man ser en nos och en liten nuna då och då. Om man är tålmodig äter de ur handen. Eller i alla fall nafsar åt sig en bit paprika eller vitkål och springer iväg. Ett framsteg.
Fotbollskillarna kallar dem “my boys”. Det ska jag också börja göra. Men föredrar “grabbarna”.

  • Postad 2018-12-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen