Jazzhands

När de ringer

Jo, det här med min examen i socialantropologi. Redaktören som frågade om den var ute efter en antropolog till ett populärt tv-program. Hade jag tackat ja hade det varit en seger för min akademiska karriär.

(Eller så hade kanalen fått mail med “jävla ljugarmedia och fake news hon är ju inte antropolog…?!? ELLER?!??)

(När jag pluggade antropologi dröjde det säkert ett år innan jag fattade varför grannar och annat löst folk frågade om jag “hade varit i Järna ännu” efter att de fått svar på frågan “vad gör du nu?”)

(Antropologi – ett missförstått ämne)

Men i och med att jag numera, som sagt, är fast tv-recensent på GP så tackade jag nej. Jag kan inte recensera en bransch jag också medverkar i, tänkte jag.

Så förvirringen kring min professionella utbildning fortsätter, gissar jag. Suck.

Etiketter None

Resten av historien

Har haft påtagligt med mycket milt “ont i bröstet” sedan i torsdags då jag fick för mig att jag skulle “gå hem”. Jag hade varit med i Efter fem och pratat om Tiger King men knappt varit ute på hela dagen. Under taxiresan till studion blev jag åksjuk, som jag ofta blir.
“När du är nervös inför nåt tv-framträdande”, skockade A. Han har fel. Jag är aldrig nervös för sånt. Däremot blir jag åksjuk när jag inte har ätit någonting på länge innan resan. Om jag åker på någon slags tom mage.

På hemvägen bad jag taxin släppa mig tidigare, jag hade tänkt Kungsträdgården först, det är en lagom promenad. Men himlen såg mörk ut vilket borde fått mig att tänka “äh, kanske åka direkt hem?” men istället hörde jag mig säga “Du kan släppa mig var som helst nära Slussen”. Vilken han gjorde. Vid det laget hade det inte bara börjat ösregna utan det var någon slags storm också.
Jag kände “jag kan inte ändra mig nu” och “lite spännande med regn?” och gick hem. Stannade till i portar några sekunder och tog mig vidare. Kände mig som Odysseus.

Sedan dess ont i bröstet. Lite rinnig näsa. Säkert förkylning? Men håller mig inne ändå. Verkar mest beställa grejer på nätet, som dyra ekologiska tvålar med motiveringen “de går ju åt”. När jag inte gör det städar jag men det är ändå stökigt. Marsvinens fel mest.

Och så läser jag dessvärre läsarkommentarer på saker jag skrivit. Varför?

Den goda nyheten är ju att jag numera är regelbunden, fast tv-recensent på GP. Jag känner en sådan enorm tacksamhet för detta uppdrag. Så jag jobbar hemma. I soffan. Med ett djur i famnen.
…och försöker att inte oroas för nära, kära och de jag omedvetet kan ha smittat trots att jag hållit mig borta från folk.

Etiketter None

Jag är irriterad

Jag har gått omkring med en gnagande irritation. Först trodde jag att jag höll på att insjukna i corona, det där ilande i bröstkorgen. Men eftersom jag sällan blir arg så tog det en stund innan jag kände igen känslan.

Men var kommer den ifrån?

Jag försöker att spåra den och får för mig att den kanske börjar när jag springer in i en gammal vän i tobaksaffären där jag hämtar paket. Hon också tydligen. En gång i tiden hördes vi varje dag, sågs ungefär lika ofta. Sedan började jag få en massa jobb och hon tyckte jag blev snobbig. Så har jag förstått det men jag kan inte säkert veta eftersom hon sade upp vår vänskap utan någon förklaring.

Vi sprang på varandra – det händer ibland – och jag log och var som alltid glad att se henne. Försökte prata med hon var så demonstrativt osugen på det. Så avvisande. Detta sårade mig först men sedan blev jag irriterad. Hon ska inte bestämma hur jag får känna. Hon får vara besviken eller sur på mig, efter alla dessa år. Det är hennes rätt.
Men hon får inte bestämma åt mig vad jag ska känna. Jag har aldrig hållit det emot henne, aldrig varit sur tillbaka.
Så jag blev, motsägelsefullt nog, irriterad. Över att hon bestämde att jag skulle vara irriterad.

Men jag tror att det bara var början. Jag skakade nog av mig det där, jag tror det i alla fall.
Så varför går jag omkring som ett åskmoln och bara vill skrika?
Jag tror det har att göra med en tidningsartikel där någon ung man fått någon sen vuxeninsikt om att hur man själv uppfattas kanske inte delas av exakt alla omkring sig. Av hur små “klurigheter” som dem höjs till skyarna, att den unga mannen i fråga ses som sårbar och öppen när det är tvärtom – han vill bli bekräftad.

Av att en vän säger, om en bok, “kul att hon har läst den, hon hör inte direkt till målgruppen. Ingen typisk läsare” och jag fattar så småningom att han menar “eftersom hon är kvinna”.

Av att jag efter en medverkan i P1 Kultur där jag pratar om verk som tydligt inspirerats av #MeToo och får mail med “tips” att läsa Jordan B Peterson, en till synes välmenande tips om att Asia Argento – en kvinna – faktiskt också förgrep sig, på en man. Samtliga tips kommer från män. Samtliga har en “snäll” men mästrande ton. Och samtliga tips är helt irrelevanta. (Tror de att jag inte känner till Argento? Vad har Jordan B med saken att göra?)

Av att jag inte kan sluta tänka på en man som var elva år äldre än mig och inte tvingade men övertalade mig att ställa upp på saker jag inte ville. Jag var 23 och han retade mig genom att säga att jag var “lesbisk”.
Jag skrev ett brev till denne man för några veckor sedan på rent infall. Berättade att han är ett as och att han inte fick kontakta mig men jag behövde framföra att han är ett jävla as och att han, till skillnad från vad han tror, inte respekterar kvinnor ett dugg.

Sedan är jag med i Efter fem och pratar om Tiger King och en manlig bekant hör av sig och säger “varför tog du inte upp att han konverterar straighta män till gay?”. Smiley. “Varför pratade du inte om att han har den förmågan?”. “Varför tog du inte upp att x och x och x” (spoilers).
Man har ju bara några minuter i sändning (han såg för övrigt inte inslaget). Men det är ju inte relevant för honom, han vill bara mästra mig. Han vill bara heller inte ta mina eventuella kunskaper och eventuell analysförmåga på allvar. Mitt val kring vad jag anser relevant att ta upp.

Ja, där någonstans börjar den isande, jobbiga känslan i bröstet. Jag tror jag ska bli sjuk. Men istället blir jag sur.

Etiketter None

Haveriet

Haveriet kring min utbildning och akademiska bakgrund fortsätter. Journalistvännen som vänligt hävdade att jag inte “kommunicerat min antropologbakgrund tillräckligt tydligt” kommer med förslag på Instagramtexter jag skulle kunna skriva (ett av dem är att jag ska skriva “så här i coronatider kommer forskaren i mig fram, den som en gång i tiden tog en examen i socialantropologi“). Han påpekar också att söndagar är bra dagar för den typen av info.

En annan säger “jag hade ingen aning” och jag kontrar med “fråga mig om korskusiner på Nya Guinea” vilket leder till att hon frågar mig om korskusiner på Nya Guinea och sedan ifrågasätter varför de har detta system på Nya Guinea, påpekar att det verkar värdelöst och tangerar till inavel.

Etiketter None

Min luddiga bakgrund

Får ett spännande mail där en redaktör frågar om det stämmer att jag är antropolog. De letar efter en sådan.
Glad och smickrad visar jag mailet för några vänner som svarar med “Ljug!”. Jag frågar vad jag ska ljuga om, jag är ju antropolog. Eller, jag har inte jobbat en enda dag som antropolog men jag har min universitetsexamen i socialantropologi.
De ser frågande på mig.
Det visar sig att ingen har en aning.
“Det här har du inte kommunicerat ut särskilt bra”, menar en av dem, också journalist.
Jag som tycker att jag lägger till “…som antropolog” mest hela tiden.
Det visar sig att folk trott att jag skämtat eller inte ens noterat det.
Hela min identitet är nu skakad i grunden.

Etiketter None

Ensamhetens lov

Jag är naturligtvis inte ensam i att gå omkring och leta symptom. Behöver jag inte snyta mig oftare än vanligt?
Men på senare tid har jag sållat mig till en annan grupp – de som ser någonting spännande och vackert i den frivilliga isoleringen. Jag ger mig av på promenader på hyfsat folktomma gator, jag går på bio. Igår såg jag om Emma (den är ljuvlig, här är min recension). Min misstanke sa mig att biografen borde vara den säkraste platsen att vara på – för att den inte är det. Alltså, för att en biograf är en plats där många samlas för en gemensam upplevelse så borde det vara en plats man flyr. Alltså är den säker.
Jag hade rätt, det var bara jag och två till i hela salongen. Oceaner av utrymme mellan oss enstöringbesökare, minst tre, fyra rader. Det stod inte ens någon i dörren för att kolla våra biljetter. När jag kom ut ur salongen hade Filmstaden gått ut med ett meddelande om att man stänger stadens alla biografer. Allt påminner mig om den där drömmen/den skrämmande dagdrömmen de flesta av oss någon gång har som små: att vi blir ensamma kvar i en öde stad, ett öde land. Först blir vi skrämda och förvirrade, sedan superglada. Barnet i dagdrömsscenariot går till godisaffären eller leksaksbutiken och släpper alla hämningar.
Kanske gjorde jag samma sak igår, som gick på bio. Sedan gymmet, lyfte 58 kilo i marklyft. Gick hem och kände mig oövervinnerlig. Den farligaste känslan av alla. Den vuxna dagdrömmen.

Etiketter None

Om böcker

Jag brukade ha ett standardsvar på frågan “Varför läser du?” och det svaret var “För att känna mig mindre ensam”. Men det var ett svar som inte var helt sant ens då, för jag känner mig sällan ensam. Jag är inte ensam. Och när jag är det så är det självvalt.
Ett sannare svar är nog för att jag samlar på formuleringar, för att jag tycker om att studera karaktärer. Men det är ett tristare svar. Och säkert inte hela sanningen.
För att distrahera mig själv och för att se om jag har ett bättre svar idag snor jag det här frågeformuläret från Sheerluxe rakt av.

Vad läser du just nu?

– Jag läste ut Dolly Aldertons Allt jag vet om kärlek igår kväll. Först blev jag lite glad över att den tycktes mig aningen banal. Som en Inte helt hundra, alltså min egen bok. Rannsakan, genomgång och så vidare. Men sedan upptäckte jag till både förtret och glädje att den är mycket bättre.

Vilken barnbok kommer alltid att stanna i ditt hjärta?
Till vildningarnas land av Maurice Sendak. Älskade den, identifierade mig med den och levde i den så till den milda grad att mamma sydde en vildingdräkt till mig som jag bar tills jag växte ur den.

När och var läser du?
– Tråkigt svar men i sängen. Lägger mig tidigt och läser.

Var köper du böcker?
– Tyvärr blir det mest på nätet även om jag gör stora ansträngningar att handla i butik, i synnerhet The English Bookshop runt hörnet. Den är så fin. Jag handlar en del second hand-böcker i det helt anarkistiska och märkligt oorganiserade antikvariatet i kuststaden i Kalifornien där jag bor en del av året.

Print eller Kindle?
– Svarar någon nånsin Kindle?

Hur väljer du vad du ska läsa?
– Förutom det vanliga – rekommendationer – så gillar jag böcker som nämns i förbigående, i intervjuer med någon regissör eller författare man tycker om. Jag skriver ned titlarna i min kalender, eller markerar dem i önskelistan på Adlibris.

Vad har varit din största läsupplevelse under 2020 än så länge?
– Nu är det ju bara mars men hittills blev jag rejölt skakad av Litet land. Jag tänkte att jag skulle läsa mer litteratur som utspelar sig i Afrika. Boken är en självbiografi, en sorglig redogörelse över hur inbördeskriget i Rwanda kommer smygande och spiller över också i Burundi. Den är så vacker och så oerhört hemskt. Otäck. Jag mådde dåligt i flera dagar efteråt.

Favoritbiografi?
– Borde säga Springsteens bok eftersom jag är ett fan. Men att någon gör bra musik eller film betyder inte att denne också skriver en bra självbiografi. Jag, Elton John verkar däremot strålande. Har hittills bara börjat. Annars är Michael Ondaatjes Running in the Family oerhört bra. Den handlar om författarens egen familj, om hur han återvänder till Sri Lanka och försöker pussla ihop sin egen historia med landets.

Har du en “comfort read” som du alltid återvänder till?
– En diktsamling jag köpte i London 1996 med mestadels engelska romantiker, med sidor som är tummade, dikter markerade och rader understrukna. Jag har några dikter där i som blivit som mantran, som strofer jag använder mig av akut. Emergency poems. Oerhört ambitiöst. Men de funkar. Vad det går ut på är att poeter försökt sätta ord på saker, företeelser och känslor i årtusenden. Och vissa har lyckats. Det finns en förtröstan i det.

Några guilty pleasures?
– Dyra kokböcker. Köper, dreglar över recepten, markerar sidor men lagar sällan själva rätten.

Vilken bok ger du bort som present?
– Jag har slutat att ge bort böcker i present. Jag ger bort böcker jag har läst och tyckt om men inte kommer att läsa om. Men jag låtsas inte att de är presenter som jag valt med omsorg. Att ge bort böcker är som att ge bort parfym – det är vanskligt, för att inte säga omöjligt.

Vilken bok fick dig att gråta senast?
– Det var länge sedan en bok fick mig att gråta. Jag minns inte vilken det kan ha varit senast. Men jag minns hur jag grät floder första gången jag läste Svindlade höjder. Som för övrigt är min absoluta favoritbok.

Några rekommendationer för böcker som får en att skratta högt?
– Humor i text är svårt. Men David Sedaris lyckas mer ofta än sällan.

Finns det några böcker som har hjälpt dig genom svåra tider?
– Den där diktsamlingen jag köpte 1996.

Vilken litterär karaktär är din favorit?
– Max i Till vildingarnas land, antagligen.

Favoritbok?
Svindlande höjder, utan tvekan. Men också det mesta av Truman Capote. Läser också gärna Julian Barnes och Jane Austen.

Vilken bok borde alla läsa under sin livstid?
– Om man bara ska läsa en bok i sitt liv bör det väl vara någon med historisk kontext som ger lite perspektiv på saker och ting? Eller någon samhällsförankrad, som Män förklarar saker för mig?
Men visst, om man ska hålla sig till fiktion så kanske Dödssynden av Harper Lee?

Läser du poesi?
– Inte mycket. Men när jag gör det så blir det gamla klassiker. Eller e.e. cummings.

Vad kan du säga om din nya bok?
– Att den är svår att skriva. Jag är inne på tredje rundan nu, jag skriver och blir missnöjd, stryker och börjar om.

Etiketter None

Dag tre

Så blev det så att jag stannade hemma från jobbet, att jag träffade läkaren som var sympatisk (nej, inte han som svarade i jourtelefonen på psykiatrin utan en läkare) och fick nya mediciner.
Nya och nya. Jag fick mediciner jag inte behövt äta på flera år. Tog en klunk Theralen, minsta möjliga dos, och blev tung och trött. Jag somnade klockan halv nio och vaknade tolv timmar senare. Men då hade jag också tagit en Sobril, gråtit en massa och – för att gardera mig – tagit en insomningstablett.

Men jag vaknade och jag var inte förtvivlad. Däremot matt, trött och med ett motstånd i hela kroppen. Ett motstånd mot – ja vad?
Ett motstånd mot att göra någonting alls, det var som om den sa ifrån. Jag kunde inte ens gå ut och handla lite grönsaker. Jag diskade, blev matt och fick lägga mig ned med knutna nävar och tänka på andningen.

Men jag lyssnade, jag meddelade jobbet att tyvärr blev det nu så här att jag nog troligtvis fick en ångestattack. Att jag måste vara hemma en stund, kroppen är supertrött och vill ta igen sig efter stresspåslaget.

Idag har jag hemma dag tre.

En gång sa min pappas fru att siffran tre är viktig. Att när det händer någonting, en katastrof, en sorg, så lättar det på den tredje dagen. Det ändrar form, kanske försvinner, den tredje månaden.
Men jag vet inte, hon är ju religiös. Återuppstod inte Jesus på den tredje dagen?

Hur som helst.

Jag är hemma, detta är dag tre. Jag har diskat. Jag blev nervös och kände hur det fladdrade till i kroppen. Jag sov tolv timmar i natt också. Samma kemiska sömn, baserad på Theralen, insomningstablett (fast bara en! Inte två!) och Sobril (bara en! inte två!).

Jag noterar alla piller, alla doser. Jag blir till den där medicinaren igen som mäter, väger och gör diagram. Om så bara i mitt huvud.

Men det här går bra, jag stoppar det i tid. Så tänker jag. Och jag gör saker jag inte provat förut: slår av mail och Facebook och sådant. Jag har lärt mig vikten av mindfulness och meditativt tänkande. Här och nu. Känn andningen och så vidare. Det gör man inte om man samtidigt också ska kasta sig mellan virtuella samtal, saker som påkallar ens uppmärksamhet.

Jag lägger mig på golvet, jag får för mig att rensa en verktygslåda och då vet jag att jag kommer bli okej. Rensning och ordning, det är mina friskhetstecken. Blir glad när jag hittar saker som inte hör dit: en gummisnodd, någon konstig skruv.
Bortrensade. Precis som dessa störande känslor, tankar och underliggande katastroftankar.

Etiketter None

Eko

Nu är jag så rädd för att det ska börja igen.
Eller, börja har det ju redan gjort men jag är rädd för att det ska utvecklas.

Det är den lilla, helt oskyldiga Figge som satt igång det. Tanken på hans stundande död – om än helt naturlig, helt logisk och helt ofrånkomlig – har satt igång den förlamande ångesten hos mig.
Idag går jag inte till jobbet, jag kan inte. Jag grinar bara.

Har en läkartid. Om en timme.

Ringde till den gamla psykiatrin där jag skrevs ut för fyra år sedan. Jag är medveten om att det inte ger någon slags förtur på något sätt, men mannen som svarade i jourtelefonen var mycket noga med att påpeka att jag hamnar “på ruta noll”, att jag inte ska räkna med att ens få hjälp eftersom jourtelefonen är för akuta fall.
Jag frågade vad som räknas som akut och han sade livshotande situationer, eller där hela ens levnadssituation slås omkull. Han tillade “Så om du ringer för lättare ångest, sömnsvårigheter, oro och så vidare så måste jag hänvisa till dig blah blah vårdcentral..”.
Jag tillade att jag inte fattade varför han sa så, jag hade inte fått en enda chans att förklara varför jag ringde, jag har inte beskrivit mitt tillstånd alls.
Nähä, sa han. Är det så? Jag tyckte du pratade om ångest och sömnsvårigheter?
Nej, sa jag. Du har inte gett mig en enda möjlighet att förklara varför jag ringer.
Ja men då ber jag om ursäkt, ordet är ditt, sa han.

Och när någon säger “ordet är ditt” i en sådan situation förstår man ju att denne man har fel arbete, han sitter på fel plats. Jag vet inte var min vrede kom ifrån men jag sa att jag betackar mig och lade på. Jag kommer inte att få hjälp därifrån, det är lönlöst.

Etiketter None

Original wound

Jag tror inte att det är en slump att jag vaknade med en bedövande huvudvärk. Skälet måste varit dosen med melatonin plus två insomningstabletter. Och skälet till att jag tog denna extra starka dos är att jag hittade en till knöl på Figge igår, han som opererade bort en tumör för en månad sedan – som visade sig vara elakartad.
Alltså betyder en ny knöl en ny tumör och eftersom den förra var malign är detta med all säkerhet en obotbar och dödlig sådan.

Så jag grät. I absolut förtvivlad.

Tillbakaspolning till fredagskvällen. Jag träffade Sofia som är inne på olika alternativa mediciner, vistas regelbundet i Sydamerika och just nu läser olika teorier om trauma och oläkta sår. Eller, det som man kallar för “original wound”, det första och därmed definierande traumat.

Det finns olika metoder och skolor men alla pekar ju på samma sak: hitta the original wound så förstår du varför du reagerar som du gör, du ser ditt mönster. Man kan jobba med teman (mitt är, föga förvånande, “övergivenhet”), man kan jobba med anknytningsteori eller – det som Sofia just nu läser om – teorin om att hur man hanterar första traumat delar sedan in ens reaktioner i flight, fight och freeze. Flyr du från det som skämmer, slår du emot eller trycker du bort.

Egentligen pratade vi om Love is Blind, min senaste tv obsession. Det är en realityserie på Netflix, jag pratade om den i radio i fredags.
Jag och Sofia ser den, vi pratade om karaktären Jessica som i ett sent avsnitt blottar sitt “original wound”.

Hopp till lördagen. Jag lägger ett I-Ching. Eller, inte jag så mycket som min mentor. Det är hon som använt sig av det sedan 1980-talet och lägger ett sådant tillsammans med mig då och då. Jag frågade om min pappabok som jag har mest i huvudet men också på papper. Runt trettio sidor sedan stopp eftersom jag inte kan bestämma mig för om detta är min historia eller hans.
Så jag frågade I-Ching och oraklet sa att jag ska ta ett steg bakåt och fokusera på den stora frågan, det stora temat. Originaltanken men boken. Original book wound, om man så vill.

Jag är medveten om mitt original wound, jag är medveten om att allt som ens tangerar övergivenhet får gigantiska proportioner hos mig. Det är därför jag stannat kvar i usla förhållanden där till och med kroppen sliter och utvecklas psykosomatiska symptom för att jag ska dra. Men jag pallar inte.
Det är därför jag gråter i dagar och nätter innan jag ska resa (detta gör jag dock inte alls lika mycket numera).
Det är därför jag fortfarande drömmer om pappa. Och det är därför jag gråter så att jag får huvudvärk en lördagskväll när jag håller mitt marsvin. Och ja, det är fritt fram att tänka att ett marsvin inte är en människa eller att man är löjlig som har sådana känslorkring ett djur. Fritt fram. Men man kan också läsa de många forskningsresultat som menar att bandet till ett djur kan vara starkare än till en människa eftersom det är så okomplicerat och så förenat med ovillkorlig kärlek. Det är en ren form av kärlek, en där vi inte kan låta bli att projicera våra egna känslor på djuret som i sin tur svarar med att älska oss precis som vi är.

Figge är sjuk, på väg att överge mig fast det känns som om jag överger honom. Jag grät och A kom över och höll om oss båda. Sedan hade jag ont i huvudet och var törstig. Klockar var tio så jag tog den stora dosen tabletter. Jag varierar mellan lugnande, dubbelt lugnande, insomning, dubbel insomning, melatonin, Propavan och Imovane. Oftast i olika kombinationer.
Tog en tyngre dos igår, som sagt, för jag var uppriven. Jag brydde mig inte ens om att smörja in ansiktet eller läsa någonting. Jag bara tog biljetterna, hade Figge i sängen en stund och sedan kände jag hur de började verka.
Jag vaknade sju timmar senare med en ordentlig huvudvärk. Original wound. Jag känner till dig, original wound. Ändå håller du på så här, vägrar läka. Jag kastar tabletter på dig och stirrar på dig, försöker att förstå dig. Men du lämnar mig inte ifred.

Original wound, jag återkommer till dig i allt jag gör. Från reality-teve till bokskrivande till marsvin. Lämna mig ifred.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen

  • April 2020
  • March 2020
  • February 2020
  • January 2020
  • December 2019
  • November 2019
  • October 2019
  • September 2019
  • August 2019
  • July 2019
  • June 2019
  • May 2019
  • April 2019
  • March 2019
  • February 2019
  • January 2019
  • December 2018
  • November 2018
  • October 2018
  • September 2018
  • August 2018
  • July 2018
  • June 2018
  • May 2018
  • April 2018
  • March 2018
  • February 2018
  • January 2018
  • December 2017
  • November 2017
  • October 2017
  • September 2017
  • August 2017
  • July 2017
  • June 2017
  • May 2017
  • April 2017
  • March 2017
  • February 2017
  • January 2017
  • December 2016
  • November 2016
  • October 2016
  • September 2016
  • August 2016
  • July 2016
  • June 2016
  • May 2016
  • April 2016
  • March 2016
  • February 2016
  • January 2016
  • December 2015
  • November 2015
  • October 2015
  • September 2015
  • August 2015
  • July 2015
  • June 2015
  • May 2015
  • April 2015
  • March 2015
  • February 2015
  • January 2015
  • December 2014
  • November 2014
  • October 2014
  • September 2014
  • August 2014
  • July 2014
  • June 2014
  • May 2014
  • April 2014
  • March 2014
  • February 2014
  • January 2014
  • December 2013
  • November 2013
  • October 2013
  • September 2013
  • August 2013
  • July 2013
  • June 2013
  • May 2013
  • April 2013
  • March 2013
  • February 2013
  • January 2013
  • December 2012
  • November 2012
  • October 2012
  • September 2012
  • August 2012
  • July 2012
  • June 2012
  • May 2012
  • April 2012
  • March 2012
  • February 2012
  • January 2012
  • December 2011
  • November 2011
  • October 2011
  • September 2011
  • August 2011
  • July 2011
  • June 2011
  • May 2011
  • April 2011
  • March 2011
  • February 2011
  • January 2011
  • December 2010
  • November 2010
  • October 2010
  • September 2010
  • August 2010
  • July 2010
  • June 2010
  • May 2010
  • April 2010
  • March 2010
  • February 2010
  • January 2010
  • December 2009
  • November 2009
  • October 2009
  • September 2009
  • August 2009
  • July 2009
  • June 2009
  • May 2009
  • April 2009
  • March 2009
  • February 2009
  • January 2009
  • December 2008
  • November 2008
  • October 2008
  • September 2008
  • August 2008
  • July 2008
  • June 2008
  • May 2008
  • April 2008
  • March 2008
  • February 2008
  • January 2008
  • December 2007
  • November 2007
  • October 2007
  • September 2007
  • August 2007
  • July 2007
  • June 2007
  • May 2007
  • April 2007
  • March 2007
  • February 2007
  • January 2007