Not on the rug, man

Det är inte ofta jag längtar tillbaka till min ungdom, ser tillbaka på vissa vägval och konstaterar att jag gjorde fel. Sånt är bara deppigt. Men igår, på förekommen anledning, så stod det smärtsamt klart att jag borde ha haft vett att flytta till Austin i tidig ålder, förslagsvis pluggat på universitetet här (och därmed också, kanske, lärt känna Wes Anderson på ett djupare och personligare plan) istället för att harva omkring hemma. Och i Belfast, what was I thinking?

Då hade jag också besökt the Alamo Drafthouse Cinema regelbundet, säkert en gång i veckan, för att njuta av deras sing-along-visningar och quote-alongs. QUOTE-ALONGS!

Igår var vi på en Big Lebowski quote-along. Inte bara fick man props (basebollträ, vita kallingar etc) utan när ett extra bra citat (såsom “Mr Treehorn treats objects like women, man“) kom en liten indikator upp och sedan citatet så att man kunde “säga med”. Quote-along, alltså.Och en liten dude (bilden) körde en warm-up-session med oss innan också.

Att säga “Not on the rug, man” unisont tillsammans med The Dude och en hel biopublik är en obeskrivlig känsla.

Liksom den när det stod klart för mig och Linnéa att man alltså serverar mat, snacks och glass under filmen. Visst, pizza, allt man kan önska sig. En liten servitör i typ bowlingskjorta kom och presenterade sig innan filmen och visade att man kunde skriva ned sin matbeställning på ett papper och flagga pappret under filmen, så kom han och hämtade ens beställning. Så det var därför stolarna var så bekväma och det var alltså därför vi hade en skön bardiskliknande sak framför oss. Aaaaah…Austin, som du levererar.

Peppen!

Har bestämt oss för att stanna en extra dag i Austin och bara hänga, och åka till vårt sista stopp Dallas på onsdag. Det var egentligen ursprungsplanen men den har ändrats ett par gånger under resans gång. Sånt som händer på roadtrip.

För Austin är totalt hängvänligt, den kanske hängvänligaste staden med caféer och restauranger (och barer och klubbar) i varenda hörn, utan överdrift. Det är billigt, folk är vänliga och portionerna är stora. Dessutom gillar jag söderuttalet av ord som börjar på “wh”. Som “what”. Uttalas på Owen Wilson-vis som “hwhat”.

Nu närmar sig klockan tio på kvällen och vädret är som allra skönast. Jag har jeans och linne och det är precis lagom. Dagarna skälver av värme, natterna hämtar andan.

Vi ska på en lokal biograf där man visar sing-alongs och andra specialare flera gånger i veckan, om inte varje dag. Ikväll är det “quote-along”-visning av The Big Lebowski. Pepp!

Heat it up

Det är varmt i Austin. Alltså, jättevarmt. Söka upp skugga/släpa sig fram/torr i munnen-varmt. Tror det var 32 grader idag och det är ändå lågsäsong.

Vi tog bilen ut en bit och besökte en stor westernshop med westernwear för alla i familjen, inklusive barnen och bebisarna. Nu känner inte jag någon som behöver en sparkdräkt med snibbar och brodyr men om jag gjorde det skulle jag köpte tre stycken. Minst.

Åt självklart tex-mex till lunch och ja, det stämmer att man bär cowboyhatt i hela Texas. Har inte ens nämnt det för det har känts som en sån självklarhet. Och det är det. Även här i Austin som har en skön, laid-back, cozboyhipster-feel ser man cowboyhattar, boots och brodyrskjortor.

Som jag gillar det. Inte bara jag, tydligen. I en butik berättade man för mig att det kommer hit massor av svenskar. Jag tror dem. Austin är tillräckligt stort och hippt för att få den där storstadsamerikanska känslan, men ändå tillräckligt vischigt för att få exotismen också.

Jag skulle säga att Austin är Texas Södermalm, komplett med hipsters, hippies OCH gamla rödvita kåkar. Austin är min storstadsfavorit, hittills. Och Jefferson småstaden i mitt hjärta.

Såg förresten en mongolian BBQ idag som hette “Mad Mongos”. Och Linnéa gillar kedjan “Whataburger”. Jag är också förtjust i radiosloganen som går “I was punched in the mouth – by awesome!”.

Lycka är en bit amerikansk paj, Texas-size

Texas ain’t for amateurs

Osäker på vad det betyder men sloganen “Texas ain’t for amateurs” har vi sett. Hittills har jag inte känt mig som en heller. Heck, vi hittar bra, har åkt genom sjukt många städer nu, säger “ya’ll” när situationen kräver det och har ätit både grits och biscuits. Lokala specialiteter.

Men ikväll var det dags att sålla agnarna från vetet. Texasborna från amatörerna, och jag hamnade bland amatörerna.
Som jag hamnade bland amatörerna.

Linnéa, som är dansant av sig, ville besöka danshaket The Broken Spoke. Inte mig emot, det hela presenterades i guideboken som ett ställe med äkta western- och countryatmosfär, fullt med cowboyhattar OCH dans. Och country.
Så vi åkte dit, bara för att hamna mitt i en obligatorisk danslektion. Gah! Förnedringens timme, när “tjejerna” (de allra flesta skönt uppklädda i westernskjortor och boots) fick ställa upp sig mot en vägg och killarna (de flesta i jeans och rutig skjorta, flera i cowboyhatt) mot den andra väggen. Gah!

Jag fick en jätteung dude att dansa med som inte kunde ta ett steg för fem öre. Inte jag heller, så det hela blev stelt och jobbigt. Skulle blivit helt katastrofalt om inte stämningen ändå var så obetalbart skön. Blandade åldrar, men alla dansade med lika stor entusiasm.

Men innan dess hade jag lyckats hitta Den Heliga Graalen, nämligen en westernwear-jeansskjorta (för skitmycket pengar) i en fantastisk affär (Allen’s Boots) full med boots och kläder. Så jag var såklart på gott humör ändå.

Tropisk fisk och jultomten

Träffade en professionell tomte idag, han är med i organisationen Real Bearded Santa Association. De har riktigt skägg allihopa, inget lösskäggstjafs. De håller kontakt med varandra över hela USA, tipsar om gig etc. Tomten jag träffade berättade att han börjar odla sitt vita skägg i juli, då hinner det bli rätt tjockt och fint till jul. Sen åker det av i januari.

När han inte jobbade som professionell tomte så jobbade han med att göra mat till tropiska fiskar.

Vi har nått Texas, för övrigt. Vi är i staden Jefferson, en pittoresk liten westernstad man inte trodde fanns på den här sidan av Dr. Quinn. Antikaffärer, glassbarer och små matbutiker som stoltserar med hemgjord chokladkola. Man trycker också ganska mycket på sitt Civil War-förflutna, vilket jag uppskattar. Vår värdinna, förresten, på B&B vi bodde i, igår, i Mississippi visade oss runt och pekade på “the entertainment library” där hon hade filmer och böcker och sa att det fanns massor med filmer där om Civil War om vi vill kolla på nåt spännande innan vi somnar.

Behold!

Här är den! Världens största gjutjärnsstaty! The world’s greatest cast iron statue! Finns i Jackson, Mississippi! Gjordes till en världsutställning i St. Louis något jätteviktigt år!
Ja!
JA!

Men jag kan inte säga att jag är jätteimponerad.

Det sägs att den är homoerotisk, men jag vet inte. Jag överlåter den bedömningen till er:

Hälsningar från södern

Är proppmätt. Portionerna här i södern är ju rent av löjliga. Nu är varken jag eller Linnéa de som petar i maten och ändå klarar vi inte ens hälften. Rullade just in på vårt överdekorerade rum på andra våningen i ett stort mansion med fet porch runt hela verandan på både under- och övervåning. Frukosten serveras 9.00 och bara då, och alla gäster äter tillsammans kring ett långbord i en sal som ser ut precis som man tänker sig att en matsal från en Nord&Syd-kuliss ser ut. Överpyntat, högt i tak, virkad duk, stor centerpiece på bordet. Givetvis är housekeepern klädd i förkläde.

Tog en promenad längs tågrälsen (!) och hörde gnägg från häst, syrsor och tv-skal. Gick förbi hus efter hus med skeva dörrar, avflagnad färg och diverse bråte på gården (en madrass, en kyl, en sparkcykel, en kontrabas). På verandan till ett av de nedgångna husen satt inte mindre än sju katter och stirrade.

Twice’s a charm

Vaffan! Punka på bilen för ANDRA gången! Den första fick vi redan dagen efter vi plockade upp våran sköna Dodge. Vi var strandade på en konstig outdoor mall, en mekaniker fick komma dit och byta till reservdäcket. Vi fick vänta tre timmar på en bänk.

Sen fick vi ändå åka till flygplatsen och byta.

Nu hände det igen! Och i regnet dessutom! These cowgirls get the blues. Fick byta bil igen, blev uppgraderade till en riktig r’n’b-bil med säten stora som rymdfarkoster.

Där halvligger jag och gör bisarrt pinsamma försök till att vara Linnéa behjälplig med kartläsning (“Men är vi på väg norr eller söderut?”, “Åkte vi inte här igår?”).

I morgon lämnar vi staden. Vårt besök här fick sig ändå ett värdigt slut. Pannkaka med kolasås, rom, banan och grädde till brunch och sen ett besök på countrymuseum där jag fick beskåda Dolly Partons klänning och Elvis cadillac i guld, med guldskivor fastmonterade i taket. Fab.

I morgon kör vi alltså i riktning mot Austin. Vi kommer att stanna till på ett B&B på någon gammal plantation, som bara har fyra rum och där värdinnan klär sig som i Nord & Syd. Längtar! Vår plan var ursprungligen att stanna till på ett ställe nära Jackson där det finns en gigantisk hangar där landets “unclaimed baggage” säljs. Alltså allting som folk glömt på allmänna platser.

Men vi kanske inte hinner. Linnéas nya förslag är att vi ska ta den andra vägen istället, den som går via “the world’s largest cast iron statue” som – wait for it – också råkar stå bredvid “the world’s largest chair”. Vem är jag att säga nej?

Meatmarket

Alltså nattlivet i Nashville. Det går inte att gå förbi en bar utan att det hörs musik från något liveband där inifrån. Det är högst imponerande.
Jag och Linnéa besökte “Tootsies” och stampade lite i takt med en traditionell countrysnubbe på nedervåningen men insåg sedan att det riktiga röjet var på övervåningen. Där hade folk cowboyhatt och stövlar, rutiga tröjor och hillbillyfrisyr. Händerna i luften medan de dansade höftrullningsdans framme vid scenen där en dude med otippad douchestil (bakvänd keps, hang-loose-tecken med handen, säckiga khakibyxor) sjöng covers. I ett stick i någon låt passade han på att snyggt hoppa ned till några brudar nere på dansgolvet, ta ett kort tillsammans med dem och sedan hoppa upp på scenen igen.
Dude’s got skills.
Color me impressed.

Det luktar inte lika mycket kött i Nashville som i Memphis. Mer häst. Men det beror på att det rids häst-och-vagn upp och ned för gatan i tid och otid. Det är okej för mig, föredrar hästlukt framför köttlukt, generellt.

Och idag var det Linnéas födelsedag och vi firade med att åka ut på vischan och handla cowboyboots. Fantastisk upplevelse. En rund liten man i för stor skjorta och sävlig, långsam röst ledde Linnéa runt bland hyllor efter hyllor med boots. Women’s boots, working boots…
Jag strosade runt och kollade efter sköna jeansskjortor med lite countryfeel. De jag hittade var lite för tacky till och med för mig. Strass, utsmyckningar…Åh, herregud. Polyesterskjortor med långa snibbkragar och broderade hästskor. Den runda lilla farbrorn kom förbi och frågade med sin söderröst om jag också var på jakt efter boots. Jag sa artigt nej, jag var bara sällskap men jag kollar lite efter denimskjortor…”countrywear”…
Han förklarade snällt att de inte har så många. Höll upp den tacky skjorta jag precis avfärdat. “Men det finns några i herrsektionen” påpekade han. Jag gick dit och insåg att de minsta skjortorna där är XXXL. Utan överdrift. Alltså 3XL. Fantastiskt. Farbrorn kommer förbi, frågar hur det går och jag säger att de nog är lite för stora för mig. Han säger då att ärligt talat så är denimskjortor lite ute…