A Day in the Life…

…of Caroline Hainer. Hemma igår kväll efter femton timmars flygning. En sallad och sen tio timmars sömn på det. På morgonen tillbaka till jobbet på DN som om ingenting har hänt.

Det är Hainer, det.

Men är det inte…?

John Cusack är förresten längre än man tror. Han är en lång man. Och bredare, alltsa mer bredaxlad. Han talar så mjukt och tyst att man måste hålla andan och liksom luta sig fram lite for att höra vad han säger.

He's the man!

Woody Harrelson, denna man av folket. Såg honom chilla på stranden idag. Han gungade på vågorna ett bra tag och tog sedan nåt fan i handen. Han ser ut som hälsan själv – solbrand, lite lagom deffad, och en liten flint högst upp på kronan. Hälsan själv som sagt.

Som ett barn i en godisfabrik

Glomde beratta att det harom dagen serverades lunch i samma anda som filmen “Cloudy with a chance of meatballs“. Jo, vi ar ju pa ett pressevent som bekant. Glada kockar som sag ut som seriefigurer med breda, mexikanska leenden och hog kockhatt serverade pizza, kottbullar, korv och gud vet vad. Man fick ta allt och hur mycket man ville.

I mitten av salen stod tva bokhyllor – tva bokhyllor – fulla med munkar. Donuts alltsa. Jag vet inte hur manga olika sorter. Tio? Tjugo? En annan bokhylla var full av godis, en sort i varje hylla.

Men, har kommer det basta, de hade ocksa en glasstation. En stor kupol med atta olika glassorter man fick hur mycket man ville av, och en hel bokhylla med olika toppings. Alltsa, jag blev sa till mig att jag skakade. Det stod tio mixers uppradade, om man hellre ville ha milkshake, och bredvid fanns ett oljefat, typ, med pannkakor och vafflor. Tre fontanen med choklad och rader och ater rader av saker som frukt och mashmallows pa trapinnar man kunde doppa i den rinnande chokladen. Jag borjade nastan grina. Det ar mojligt att jag grinade faktiskt.

Det har med domedagen…

Roland Emmerich, forresten, ar roligare an man tror. Och sa skrattar han sa dar tyskt: HA! HA! HA! och typ slar sig pa knana.

I trailern for 2012 ser man den dar Jesus-statyn i Rio falla sonder och krossas. En journalist fragade Emmerich om filmen inte forolampar alla kulturer som tror pa apokalypsen och alla stader som Emmerich forstor hela tiden. Da rackte en forsynt brasilianare upp handen och sa “Ursakta mig, jag vill bara saga att jag kommer fran Rio och manga av oss tycker den dar statyn ar ohyggligt kitschig och skulle garna se den forsvinna. Jag blev glad nar jag sag den ga sonder i trailern”.

City of Cancun

Lustigt forresten hur bade hotellpersonal och taxichaffissar verkligen avrader fran att aka in till stan, alltsa till downtown Cancun.
“Det finns inget dar att se”
“Det ar fult”
“Om du ska shoppa har du ju fina butiker har, varfor ska du dit?”

Visst, det finns “malls” har men hey…ibland vill man liksom se en asna och en man i poncho. Tyvarr ar downtown Cancun inte riktigt stallet for det, dar finns mest trasiga gator, fargglada trad, drugstores, bussar som kor som i Fast and the Furious, och idel tacohak. Men det ar ett steg narmare asne-Mexico an hotellhalvon som ar som ett enda stort lyx-Disneyland for vuxna. Allt ar nytt, frascht, snyggt och dyrt. Alla priser sjunker om man tar bussen tjugo minuter harifran.

…har halsan!

Och om nagon undrar om min halsa kan jag saga att rent fysiskt har jag aldrig matt battre. Visst, man svettas ju bort i denna varme (mellan 30C och 35C) med 85% luftfuktighet, men jag ater battre an nagonsin i mitt liv – farska exotiska frukter och underbara mexikanska ratter – och hanger i skuggan, simmar och gar mycket. Ingen svininfluensa hittills.

Bizarroland

Jag har slutat forvanas over grejor vid det har laget. Igar sag jag varldens storsta kottbulle och sen gick jag pa zombieparty och sag tjugo zombies framfora en dans till Stayin’ Alive. Jag hojde inte ens pa ett ogonbryn. En enarmad man (journalist fran okant land) skakade rumpa med kanske tva hundra journalister och zombies pa dansgolvet. Jag fick en tar i ogat. Jag ar glad att han har vanner. Jesse Eisenberg var dar. Sakert Woody Harrelson, han ar i krokarna. En glidare i fyrtiofemarsaldern limmade pa en annan journalist genom att sjunga med i texterna och peka pa henne. Han fick nobben. Sen serverades vi kott fran varldens storsta kottbulle. Den vager runt femtio kilo. Jag tackade nej.

Vi skapade historia!

Hej Mattias Dahlstrom, du var precis med om ett historiskt event. Vad hande egentligen?
– Ja, ibland sa racker ju orden nastan inte till. Det har var ett sant tillfalle.

Vad hande? Vad har du varit med om?
– Kockarna pa Ritz-Carlton i Cancun formligen krossade det tidigare rekordet i att gora varldens storsta kottbulle.

Du sag detta?
– Ja.

Du sag kottbullen?
– Jag sag kottbullen. Den hade en ganska dalig stekyta skulle jag saga men vagde upp det med ren storlek.

Du sag varldens storsta kottbulle?
– Jag sag varldens storsta kottbulle.

Var ar den nu?
– Kvar dar ute vid hotellets pool och ska val atas upp tror jag.

Kommer du att ata av den?
– Nej, det vore for vulgart.

Djur

Jag har sett en krokodil och massor av jattestora odlor, som kanske ar leguaner. En rolig fagel med stora fotter som springer klumpgt fram. Men jag vill se en asna. Ar inte Mexiko ett asneland? Ett land av asnor? Det sags att man ser jatteskoldpaddor om man gar ned till vattnet nattetid. Hittills har jag varit for trott for det men ska forsoka ikvall. Jag vill se en san. Garna klappa ocksa.

Och for alla kollegor som oroar sig dar hemma: nej, jag har varken sett eller klappat ett svin. Annu.