Sätter ned foten

Paus från filmhysteri ikväll. Faktiskt! Man är ju ingen ungdom längre. Det får bli en DVD istället, från den ständigt växande högen med “bör ses”-filmer. Den är numea nästan lika stor som “Borde väl ses men vem orkar?”-högen som just nu toppas av Girl on a Motorcycle av någon anledning. Annars brukar det mest vara arty dokumentärfilmer och filmer som har ordet “gripande” i någon blurb på framsidan som hamnar där.

Livet på ett bananskal

Filmfestivaldag. Såg två på raken. Steven Soderberghs The Girlfriend Experience som var trist och sedan Mike Judges Extract som inte var så mycket bättre, trots Ben Affleck i trasslig permanent.

Mike Judge måste verkligen hata “corporations”. Alltid detta nedklankande på “floor managers” och andra former av lägsta, möjliga chefspositioner. Alltid detta hån mot arbetaren som är något av en paragrafryttare, och hyllandet av killen som vägrar jobba 9-5. Vad har han för dåliga erfarenheter i bagaget, undrar man? Okej, jag vantrivs själv på de flesta kontor och har därför valt att frilansa/inte ha kontor men jag delar inte Judges uppenbara hat. Eller så har jag jobbar för lite i “cubicles”. Eller så har jag förträngt alla satans jobbiga kunder jag hade som servitris, och alla miffon som ringde när jag extraknäckte i växel/reception. Några highlights från den tiden:

1. Två bittra damer visar sina tomma tallrikar och säger med snörplig min att “potatisen var oätlig”. De förklarar i mun på varandra hur dålig bakpotatisen var. Hur rinnig skagenröran var och yada yada. De kräver en ny bakpotatis och det nu! Jaja, säger jag. Men var är den dåliga potatisen då? Den åt vi upp, säger de. Vi var ju hungriga och orkade inte stå i kö och trängas.

2. Jag hivar upp tunga, klumpiga matbespisningsaktiva flak med pannkakor för en oimponerad crowd i Försäkringskassans matsal. “Kan du inte lägga pannkakorna åt rätt håll den här gången?” påpekar en sur gubbe. “Alltid vänder du pannkakorna åt fel håll!”

3. “Varför serverar ni aldrig sillbullar som alla andra restauranger gör?”

Ett litet farväl

Det kanske låter banalt i vissa öron men idag sörjer jag vår katt Marius. Han kom till oss 1992 och idag försvann han från oss.

Alltså, djur åldras inte på samma sätt som människor. De springer runt och hoppar tills de en dag blir sjuka och lite senare dör de. Kanske blir de blinda på vägen.
Man ser liksom inte på dem att de är gamla på samma vis. Marius var ett konstant inslag, något man kunde lita på som var likadant efter år utomlands eller någon flytt eller någonting annat som ruskar om hela ens värld. Samma randiga katt som kom fram med en värdig uppsyn och hälsade på samma sätt. Samma bekanta spinnljud. Samma bekanta tass. Allt annat förändrades sedan 1992. Folk kom och gick. Marius var fortfarande där, åt sin fisk, kom och hälsade.

Så blev han plötsligt blind. Det var ett år sedan. Så kunde han plötsligt inte hoppa upp i sängen med samma lätthet längre. Så en natt – natten till idag – skriker han plötsligt av smärta och så ska han dö.

Det är jobbigt att påminnas om att de man älskar alltid dör. Förr eller senare ger de sig av. Marius var vår lillebror. Det stora grå kallade Peter honom. Eller Tiger, det var lättare att säga.
När vi kom till akuten var mamma redan där, i ett rum. En sköterska tittade på mig, såg att jag grinade och förde in mig dit utan ett ord. Jag sa inte ens mitt namn. Eller Marius.

Mamma satt där med Marius inlindad i en filt. Han låg ned och flämtade. Han tittade rakt fram. Han hade fått smärtstillande, sa hon. Han var där men ändå redan borta. Jag klappade honom och tog hans lilla huvud i handen men kunde inte se på när veterinären rakade hans tass (jag hörde ljudet av rakapparaten och såg den lilla hårbollen virvla på golvet) och sedan gav honom en spruta. Mamma höll honom hela tiden. “Hur lång tid tar det” frågade jag medan jag fortsatte kolla på en plansch på väggen. Hon sa att hans hjärta redan hade stannat.

Överjaget får sig en törn

Jag har tackat nej till att recensera Luftslottet som sprängdes. Bra. Jag ska fortsätta tacka nej till skit och därmed rena min värld. Jag ska bara tacka ja till vackra saker. Milda, fina saker. Som New Moon och Mammas pojkar.

Igår tackade jag också nej till att gratis avvara två timmar till att svara på frågor om trender för någon trendspanarbyråas räkning. Jag må vara helt omedveten om mitt värde (hej, jag är nästan gratis) men inser att det är en dålig idé att bjussa företag på två timmar. Mina trender behåller jag för mig själv. Här är en som jag bjuder på: det är skittrendigt att dricka Afternoon Tea! Alltid fullt på Esthers sedan jag skrev om det i DN På stan. Kom i tid och bli först med det senaste.

It always comes as a surprise

Jag lyssnar på Pet Shop Boys. Det finns något lugnande över Pet Shop Boys. Artiga, väluppfostrade och intellektuella män som sjunger om att det alltid kommer som en överraskning.

Idag är jag lätt melankolisk som om jag skulle resa bort i övermorgon. Min reseångest brukar börja såhär. Men nu är det inte reseångest det är tal om. Ingen ångest alls faktiskt, bara lite melankoli i allmänhet, sånt som människor lidit av i århundraden. Inget konstigt.

Jag ska ha ett F2F ikväll. Filmen heter Outrage. Handlar om amerikansk, snedvriden homopolitik. Efteråt blir det snack med filmens regissör.

Har man “övereaktioner” på någonting eller ens reaktioner som kanske inte står riktigt i proportion till vad som händer så är det något gammalt som det är frågan om, säger min schrink. I det här fallet är det glasklart. Melankolin handlar om förra årets F2F med Wong Kar-Wai som gick myckt bra (tycker jag) men som fick en så sorglig ton när “ingen” var där och dunkade mig i ryggen efteråt. Pappa är död så han är ursäktad. Mamma kunde inte. A drack öl vill jag minnas och M var på jobbmiddag. Så vad kunde jag göra? Och ja, jag är 32 och borde kunna klara mig utan stolt förälder i publiken men hey, vi behöver alla kärlek, eller hur?

Eko från mellanstadiepjäser utan förälder i publiken, uppvisningar med improvisationsteatern och så vidare. Buhuhu, jag vet. Vore detta en film så skulle stråkarna kicka in.

It always comes as a surprise. Att jag ens bryr mig. Att det är en “deal”. Ja, fan, melankolin. Kommer alltid som en överraskning, pojkar. Ni har helt rätt.

Älskade undermedvetna!

Jag älskar när mitt undermedvetna släpper loss och går bananas. Hej Frued, jag har något åt dig!

Idag spelades första avsnittet av tidningens Cinemas webb-program in. Snack om film. Runda bordssamtal. En trevlig form. Jag fick prata om New Moon vilket gladde mig oerhört. Jag har massor att säga om New Moon. Och svar på frågan om varför Twilight-sagan blivit så populär bla bla. Nu har ju detta ältats fram och tillbaka i snart varenda tidning förutom, möjligen, lokaltidningen med annonser för falukorv men i alla fall.

Svaret heter Edward, kort och gott. Han är perfekt. Ung och stilig och totally high school. Samtidigt 109 år gammal och därmed världsvan, vis och trygg. Inte nog med det, han är också galet djurisk (Hej Kristofer, jag vet att du älskar texter om “sexiga” vampyrer).

Här skulle jag säga att han, Edward, måste hejda sig för att inte de djuriska drifterna tar över, vilket är spännande. Snacka om att känna sig åtrådd.

Men jag sa “dra över” istället.

Så:

Hej Freud!
Hej “sexiga” vampyr!
Värst vad vi var “på hugget” idag då!

Lista för själen

Saker jag ännu inte gjort men vill:
1. Be någon (som förtjänar det) att dra åt helvete.
2. Sagt “Nej, jag tror inte att jag har tid att skriva den artikeln”.
3. Kommit på en titel till min roman.
4. Gå och se ståupp på Big Ben eller Norra Brunn. Kvittar vilket.

Saker jag skulle vilja men vet att jag inte kommer att göra:
1. Ringa upp gamla skuggor från förr som jag aldrig bad dra åt helvete då men som jag skulle kunna be dra åt helvete nu. Å andra sidan har de varit ute ur mitt liv i en evighet så vad är poängen?
2. Läsa Ejvind (Öjvind?) Jonsson. Eller Clownen Jack. Eller Martin Bircks barndom.
3. Reka kolonialtid.nu och göra en vacker hemsida där alla kan trivas.
4. Intervjua Robert Wells.

Är inte det här en konstig bild, förresten?

 

Ett massbröllop med katter.

Släpp kylskåpet!

Såg New Moon idag. Hela Rigoletto var som en stor folkfest. Folk var uppsluppna, lite spralliga och förväntansfulla. Gulliga Erika kom med i stort sett hela ELLE-redaktionen. Biografen var ganska så full trots att visningen var mitt på dagen.

Nå.

Utan att avslöja för mycket, jag vet att det är en efterlängtad film, så vill jag bara säga att deffade överroppar är väl ändå ingenting man kan förvänta sig i en film om vampyrer? Va? Ska det vara såhär? Kolla bilden ovan. Släpp kylskåpet, grabbar och fram med mer taniga, bleka killar.

Besvikelse.

Så här tycker jag om Twilight: jag älskar allt med den utom vampyerna. Edward undantagen. Men alltså, vampyrfamiljen Cullen är bara jobbig och “skurkvampyrerna” är allt annat än skrämmande. De ser ut som musikalversionen av en vampyr – överdrivna, överdramatiska och SÅ inte trovärdiga. De förstör en annars så ljuvlig high school-skildring.

New Moon? I stort sett samma sak. Plus viss kritik mot för mycket deffad överkropp i bild.

Another day in the life…

Huvudet snurrar. Måste lägga mig ned. Såg Coenbrödernas A Serious Man i morse (nyckelord: det judiska arvet). Webbrecension direkt efteråt.

Såg New Moon (nyckelord: smörigt), hann inte äta lunch innan. Webbrecension direkt efteråt.

Nu hemma. Nu ont i huvudet. Nu te och artikelskrivande.