Ett LAGOM inlägg

Trots sprängande huvudvärk i morse blev det en bra dag idag också. Ibland behövs det så lite, eller i alla fall till synes lite. Vänner som kommer över, lagom spontant, chokladbiskvier och en omgång 90-tals-TP.

Om någon hade hissat upp en kamera utanför mitt köksfönster hade de kunnat knäppa en bild av detta: en tjej som skrattande skalar en satsuma, en kille som sträcker sig efter en pepparkaka och en annan som läser på ett frågekort.

Bilden av lycka. En sorts lycka. En flyktig, tunn, behaglig lycka.
Man ska aldrig bagatellisera eller glömma sådana stunder. De bästa.

Min första runa

R.I.P. Holger!

Höjden av värdighet

Igår bevittnade jag det som kan varit höjden av värdighet. Eller ovärdighet. Troligtvis det sistnämnda.

Jag var på Hamburger Börs och såg Joe Labero, Magic Master. Hans show heter Being Joe Labero/The Magic Inside Me. Ja, det går bra att läsa den meningen en gång till.
Jag var alltså på Hamburger Börs för att uppleva illusioner. Och för att min mamma önskade sig detta i 65-årspresent. Vem är jag att neka min mor Joe Labero?

Jag kan alltså idag svara på frågan “Vem betalar tusen spänn för att se Joe Labero?”. Förutom jag själv (hänvisar än en gång till min mamma), så är det firmafolk (Joe läste upp namnen på alla firmor som hade kick-off eller nåt där igår. Applåder följde efter varje firmanamn), i regel berusat firmafolk, snubbar i trettioårsåldern och “folk från landet”.
många dudesi t-shirt med tryck, med kavaj över.

Jag är, som vana Jazzläsare vet, inte främmande för magi och trollkonst. Illusionister anses ju vara lite mindre fina än trollkarlar, inom magin, som jag förstått det. Jag har talat med amerikanska trollkarlar om detta. Joe ligger nog kanske i mittfåran, han liksom blandar old school magic och illusionism. Lite korttrick, lite duvor och vita kaniner. Men också – på illusionisters vis – bredbent rock på hög volym, en Playboy-bunny och borttrollning av sig själv.

Några firmasnubbar blev fullare och fullare. en av dem blev utkastad, under pågående “klippa av slipsen på random gubbe i publiken”-trick. Vi som satt längst bak såg allting, från de två vakternas fasta handtag om den överförfriskade arbetaren, till uppviglarens tomma, glasartade blick. Gråmelerad huvtröja, noterade jag.

Alltså, att bli för full – och utkastad – från Joe Laberos show på Börsen…ja, det är nog det minst värdiga jag bevittnat. Fantastiskt.

Förlåt men…

…är vi inte lite lika ändå? Säg ja.

Mötet med akupunktören

Han såg ut som Seth Rogen, ganska exakt. Han konstaterade att mitt problem – att jag är så trött jämt – är relaterat till njurarna. Han förbjöd mig att äta “sparris, svamp och kalla mjölkprodukter” och betonade att jag måste sluta med detta direkt. “Cold turkey! Cold turkey!”. Sen stack han nålar i mig. I händerna och i anklarna. Det kändes mycket mindre än jag trodde att det skulle göra.
“Är du nålrädd?, frågade han. “Jag visar på mig själv först…” sa han och stack en nål i armen på sig själv.

Låg där på en brist med nålar i händer och fötter. Tänkte på mest ingenting. Fick “Everyday is like Sunday” på hjärnan.

Min första akupunktursession. Kvacksalveri säger A. Får se vad mina njurar säger.

Stoppa pressarna!

Intressant är att detta alltså är tidningen som har en fatwa hängande över sig. Man kan ju på sätt och vis förstå att de valde att publicera bilderna, det verkar ju inte vara alltför mycket action i Askersund om det här är toppnyheten.
Fotograf Peter Erikson har också bidragit med några sköna bilder längre ned. Missa ej!

Carolines samlade tankar om realitysnubbar del 1

Mina tankar om “catchfraser” resulterade i detta.

Engelsmän…

…slutar aldrig att tycka män i kvinnokläder är jättefestliga.
Och alla tekniker och naturare gillar Monty Python.
Två fasta ting vi alla kan finna viss trygghet i att veta.

Problemet med Spotify

Michael Bublé, säger du herr Spotify?
Tja, varför inte, hur dåligt kan det vara?
Men för i…!
ARGH! Varför satte jag på det här?
Gud! Tryck på stop, stäng ned!
Nej, stäng inte ned hela programmet, bara den där satans Bublé!
Sluta sjung! Gud, bort.
Nu är jag på dåligt humör.
Den här dagen blev genast sämre och gråare. Och den var rätt otrevlig till att börja med.

Rysk coaching

Gillar min nitiska, ryska danslärarinna. Idag var hon förkyld, satt på en pall och klappade takten, koreograferade oss därifrån. Hökögonen svepte över salen. Varje gång hon reste sig var jag livrädd att hon skulle komma fram till mig och smälla mig på fingrarna. Eller i alla fall rätta till min hållning.

Hon skyler aldrig sitt missnöje heller utan låter oss få veta att vi inte gör rätt. När vi inte håller armarna absolut raksträckta får vi banningar.

Jag gillar det. Inser alldeles för sent att det är tough love som är det rätta, att det är de stränga lärarna som man i slutändan gillar bäst. Inte Döda poeters sällskap-lärarna som försöker tala kidsens språk och dunka i ryggen.

Vad jag behöver nu är alltså en rysk, stenhård livscoach som kan slå mig på fingrarna varje gång jag nedvärderar mig själv, slackar med ryggen och tjurar för att jag inte bor i LA. Ett käppslag ska jag ha. Eller fem.
Det ryska missnöjet ska skölja över mig när jag börjar med en artikel alldeles för sent, eller när jag äter filmjölk till middag.