Vi började kolla på amerikanska Gift vid första ögonkastet redan kring nyår och det var ju en fullträff. Rolig reality och dessutom om förhållanden, om än i extremvariant. Vilket banade för dels det härliga med att dela ett tv-projekt med någon och dels den otippade bonusen i att prata förhållandegrejer fast med distans. Alltså, man pratar om paren i serien men vissa förväntningar, värderingar och tankar om egna erfarenheter kommer ändå fram.
Nu har det gått två avsnitt sedan vi sågs, jag och fotbollskillen, och vi har sagt att vi ska spara dem och se dem tillsammans när jag åker dit igen (!). Men för någon kväll sedan föreslog han att vi skulle kolla ändå. Tillsammans fast på varsitt håll. Trycka på PLAY samtidigt och chatta på telefonen medan.
Jag funderade en minut men bestämde mig sedan för att detta var en bra idé. Ett sätt att faktiskt umgås fast på avstånd, vilket ju är en verklighet. Och det funkade faktiskt! Vi skickade emojis, utrop som “Men vad håller hon på med?” och “Hon snackar verkligen goja” och annat. I reklampauserna utvecklade vi lite.
Och det hela gav mig hopp. Om att vissa saker går faktiskt att göra även på distans och just distansen är ju en verklighet som vi kommer att behöva erfara hur som helst och i ännu större utsträckning snart framöver. Nu är det februari plötsligt och det slår aldrig fel. Hur länge jag än är här känns det alltid som alldeles för kort tid.

• Postad 2016-02-03
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None