Bryan Ferry-kvällar när man är lite trött och melankolisk

Vid kvällar som denna kommer den: saknaden.

Det finns mycket man klarar, så småningom. Efter en förlust alltså, en sorg.
En vän förlorar sin mamma plötsligt och oväntat, hon skriver “nu förstår jag hur du kände dig“.

Jag minns en gång när jag var fjorton och gick i konfirmation. En gång pratade prästen om döden, jag kände hur det knöt sig i magen. Tänkte på mormor, trodde alltid att hon skulle försvinna först. Han sa att han hade varit med om massor av begravningar. Något sånt, jag minns inte riktigt. Vad det än var så fick det mig att, som en duktig flicka och student, att fråga honom, i pausen, hur man bäst förbereder sig på döden. “Finns det något man kan göra”?

Det fanns det ju inte, förstås. Sa han. Påpekade han.
Jag var missnöjd med svaret. Magen vred sig.

Det finns säkert de i min omgivning som tycker att jag “gick ner mig” eller “tog det lite väl hårt” när pappa dog/sambo drog. En jag trodde var en nära vän sa upp bekantskapen med mig.

Men vad jag lärt mig är att alla sorger ser annorlunda ut, även om de är lika. Detta säger jag till vännen som förlorat sin mamma. Sorg är mer än tårar.
Och en annan smärtsam grej: saknaden försvinner aldrig. Mycket av det andra gör det. Man kan skratta, man kan uppleva glädje. Det där trycket över bröstet lättar, precis som det gör när man blivit lämnad, eller upplevt en annan förlust. Man tror det ju aldrig då, men det lättar.
Man lär sig somna på egen hand på kvällarna, man lär sig prata om den som inte finns. Man kanske till och med kan gråta utan att det övergår i förtvivlan.

Men saknaden försvinner aldrig. Det gör den inte.
När jag besöker mataffärer utomlands, vilket jag älskar att göra, och ser raderna av alla vackra sardinburkar, så tänker jag på pappa. Var jag än var i världen så brukade jag alltid köpa hem den finaste jag hittade till honom.
Jag tänker på honom, jag saknar honom, önskar att jag trodde på ett liv efter detta.

En kväll som denna, med Bryan Ferry, Richard Hawley och Nick Drake. Fönstret kan fortfarande vara lite öppet, det är inte för kallt ännu. Då tänker jag på honom och saknar honom så fruktansvärt.
Men jag är inte förtvivlad. Längre.

Det är vad som händer. Det är så det ser ut.

Parfymen

Jag kan inte lukta på en jasminblomma till. Så trött på doften jasmin. Ha inte Chanel No. 5 i närheten av mig, jag kommer att bli yr i huvudet. Har nu luktat på fler jasminblommor än jag trodde var möjligt. Har dessutom:
ätit jasminblomma
plockat jasminblomma
besökt jasminodling
lagat mat med jasmin
sett jasmin destilleras
luktat på jasminolja
ätit jasmingodis
ätit jasminsylt
druckit jasminte

Fyra dagar i parfym- (och jasmin-)staden Grasse har gett mig en doftöverdos. För tillfället kan jag bara umgås med människor som helt saknar egen odör.

Det bekanta

Finns det något värre än att bli besviken?
Eller jo, det finns det väl. Död, sjukdom och sånt. Men det är ju också en form av besvikelser, även om det inte är den tyngsta känslan.

Jag minns flera besvikelser. Jag minns den växande besvikelsen under sommarlovet när telefonens signal gick fram utan att någon svarade. Alla var bortresta. Alla. Det var en långsam, sömnig sommar.

Jag minns besvikelsen då jag tillbringade de sömnigaste av den tidigare höstens dagar hos ett slött och tyst pensionärspar i LA, vid sjutton års ålder. Det var ett förortsområde som ser ut som alla andra i Californien. Rader av tegelhus med trevliga buskar och gräsmattor. Lugnt, tyst. Känns alltid som söndag. Jag cyklade runt, hittade inget att göra fast jag försökte. En dag skulle pensionärsdamen ta med mig till “ett köpcenter” och jag blev entusiastisk. Hon tog timmar på sig att göra sig i ordning. Jag väntade otåligt i vardagsrummet hela tiden, som en hund som väntar på mat, studerade henne när hon passerade förbi. Var hon klar nu? Skulle vi åka nu? Lyssnade när hon talade i telefon. Var hon klar nu? Skulle vi åka nu?
Till slut, när klockan var tre, och flera timmar hade gått, sa hon att vi inte skulle åka. Var det okej att ta det någon annan dag, det blev ju så sent nu?

Och så besvikelsen när man själv gör något man inte vill, säger något man hör låter fel.
Plötsligt är den man inte vill vara.

Blundar gör man kanske först. Försöker.
Men den är där, som den där sömniga, ljumma känslan från Sommarlovet Ingen Var Hemma.

Bara en rad…

…för att tala om att jag är i Grasse och kollar på jasminfält, besöker parfymfabriker och påminns om varför det här jobbet – och min tillvaro – ändå är rätt bra.

Saknad (lång och tråkig läsning. Spoiler: ingen dör i slutet)

De senaste tre åren har döden varit väldigt närvarande i mitt liv. Jag får en kommentar på Jazzhands från “Flemming” om att dödens närvaro kan påverka oss  mer än vad vi inser. Jag blir glad för kommentaren, men också vemodig. Den rör något.

Vad dödens oinbjudna närvaro gjort för mig de tre senaste åren vet jag inte riktigt men jag fattar, vet och känner att den gjort något med mig och den där grundstabiliteten man har någonstans i maggropen.

Pappa dog först. Helt oväntat och chockartat.
Min sambo sedan fyra år lämnade mig i samma veva. Dubbel sorg.

Sen dog min farbror. Jag träffade honom på pappas begravning för första gången i vuxen ålder. Jag tyckte om honom. Han var en liten bit pappa. Sen försvann han. Tomt.

Sen dog vår katt Marius, vilket kan tyckas trivialt i sammanhanget men det blir en markering av något som avslutas, kanske ännu tydligare. Ett djur som funnits där i nästan tjugo år, helt självklar och oförändrad, när allting annat förändras. Kattens utseende åldras ju inte, som på en människa. Så en dag blir katten gammal och dör. Bara en dag.

Min dagmamma dog nyligen. Det kanske också låter trivialt men hon spelade en stor roll i min och min brors liv. Hon var trygg, stabil och bra. Det är jättekonstigt när en trygg och stabil person blir svag och försvinner.

Snart kommer mormor att göra det också, hon är så liten och svag nu. Skinnet på hennes armar är så tunt att man ser alla blå ådror under det, de sticker upp som om de var kablar under ett rispapper.

Vad gör det med en person. Det är en bra fråga. Vad gör det med mig?
Jag vet att jag, de senaste tre åren, rensat upp hela min bekantskapskrets. Jag har många och fler vänner nu. Fler nya. De som inte kände mig innan döden. De som känner mig nu.

Jag tänker mycket på döden. Och saknaden. Den kommer man inte ifrån.
Jag tänker på bräckligheten. Ibland är det en ödmjukhet, men så stannar man upp och liksom trampar lite snett och hamnar helt ur balans. Och känner att ingen är där att ta emot en. Sant eller inte (troligtvis inte) så är det en känsla som etsar sig fast.

Verklighetens catchphrases

Som konnässör inom trash-tv skulle ja vilja ta upp det här med “catch phrases”. Det finns vissa uttryck och formuleringar som bara hör reality-såpan till. Allra tydligast märks dessa i Kungarna av Tylösand, men så är den reality-showen också exceptionellt trashig. Kanske smutsigast, snuskigast och mest illaluktande i svensk tv just nu.

Därför är det alltså inte så konstigt att man där också hittar en hög koncentration av dessa uttryck:

1. “Som människa” (alt “Som person”)
Exampel: “Jag gillar honom som människa, men han är skitjobbig när han är full”.

2. “-mässigt”
Exempel: “Städmässigt är det nog jag som gör mest”.

3. “Jag kan tycka”
Exempel: “Jag kan tycka att det är snyggt med restylane-läppar, på rätt person“.

4. “Jag är spontan”
Exempel: “Jag är spontan och säger alltid vad jag tycker”.
Variationer: Jag är oförutsägbar/crazy/står för mina åsikter.

Det här med, ja ni vet…

Det här med självkänsla.
Varför har jag en sån bristande sådan när jag, rent objektivt, borde ha en rätt så bra sådan?

Skånezzzzzzzzz

Alltså, Skånefruar är det minst actionfyllda programmet som går just nu. “På Malmös finaste gata ska Nancy göra sig vacker…” och så tio minuter av att Nancy färgar ögonfransarna.
Zzzzzzz…..

Apropå sömnpiller, förresten, så såg jag La Danse. 95 kr och två och en halv timme jag aldrig får tillbaka igen. Jesus. En dokumentär utan storytelling, berättarröst, intervjuer eller huvudpersoner. Bara alldeles för långa scener av seniga människor i blå kroppsstrumpa som dansar modern dans.

Om man tycker att det är “fantastiskt vad folk kan göra med sina kroppar” är det säkert en utsökt film. Om man, som jag, inte begriper någonting av modern dans, är det ett misstag att sätta sig i salongen.
Okej att de där franska balettmänniskorna anstränger sina kroppar otroligt mycket, hela dagarna. Men att sitta i en biostol  i två och en halv timme är liksom ingen lek heller.

Shake it!

Milkshakekoma!

Oreo-milkshake på Marions på Kungsgatan. Gah! Jag är plötsligt ungefär tretton kilo tyngre. Vore det socialt accepterat att gå runt med uppknäppta jeans skulle jag göra det.

Inte bra att dricka sig tjock, slö och snurrig på milkshake innan man ska iväg på reportageresa.
Ja, det stämmer. Dags igen.
Frankrike även denna gång, men skönhetfokus och inget annat på artikeln.

Jag är mesta möjliga globetrotter.