Random måndagsgrejer

En gång chattade jag med en kille på Tinder. Han var jättetrevlig och rar. Jag sa “fota någonting i din närhet som du gillar” och han skickade en bild på en didgeridoo. Det var otippat.
Idag känner jag mig intellektuell eftersom jag irriterar mig på Gaspar Noes senaste film Love (recension för TT) och ordet “nörd”. Jag behöver med andra ord ta mig ut ur huset idag och knalla runt i 31c sol istället för att grubbla på cineastiska provokationer och omformuleringar av sociala stigman. Men jag har så mycket jobb just nu, så mycket att skriva, och så måste jag tvätta kläder. I morgon är det dags att packa ju!
Fan vad lite kläder jag har inser jag när jag tvättar och planerar packning. Fyra tjocka, stickade tröjor. Inga shorts, knappt några t-shirts. Till mitt försvar: det var kalifornisk vinter när jag kom hit.
Måste umgås med hamstern också. När jag kommer tillbaka har brorsan varit här och hämtat honom. Tomheten! Såg honom dricka vatten i morse (hamstern, inte brorsan) och kastade ned två små, små bitar sugarsnaps till honom i buren. Kände kärlek när han glupskt kastade sig över dem.

Käpphästen/den svarta hunden

Åh dagen började ju så bra. Solsken, söndag och allt. Men sedan ramlar jag över ytterligare en hopblandning av depression med saker som oro, sorg och ångest på sociala media. Och blir irriterad.
Livet är supersvårt ibland. Det är mänskligt att må dåligt, det kan vara förödande att uppleva sorg. Ibland drabbas vi av motgång, tragedier och svårigheter. Livet kan kännas oerhört tungt.
Detta betyder inte nödvändigtvis att vi har en diagnos eller att vi lider av en obalans i hjärnan som behöver åtgärdas av SSRI-medicin och terapi.

Ibland måste vi få professionell hjälp med vårt tillstånd. Sorg kan kräva sömntabletter, vitaminer, åtgärder, livsförändringar och samtal med en kurator eller terapeut. Men det behöver inte betyda att man har en diagnos. Det kan lika gärna betyda att vi är människor. Att vi lever. Och vi ska vara försiktiga med att medicinera mot att leva. Och jag önskar att detta gällde både läkare och patienter.

För jag tror att ju mer vi urholkar begreppet och diagnosen depression, desto svårare kommer det att bli att få relevant hjälp och desto svårare kommer det att bli att ta itu med vad som verkligen tynger oss. Att medicinera bort sorg, till exempel, är inte en bra idé. Jag är självklart inte emot att man äter medicin som stöd i en svår tid men att klassa någonting som depression som egentligen snarare är ett resultat av att vara människa är farligt.

Följande gäller

Nu gäller kvalitetstid med min nya bästis. Nu gäller plötsligt shorts och kjol, det är 25C varmt. Nu gäller jobb och packning innan kusten, slut på lata dagarna och kryssa mellan caféer.
Gör ett nytt försök på den åtråvärda ansjovispizzan ikväll. Stället som har den (det är vit ansjovis på!) hade “slut på deg” förra veckan då jag och R försökte. Man kan i stort sett inte få tag på ett bord, man måste dra dit och vänta i en evighet på att få en plats i baren. Men det är så värt det.
Hittade ett par sandaler idag, som jag verkligen gillar, och höll på att få tårar i ögonen. Äntligen någonting nytt och användbart till kusten!

Bagateller och big deals

Herregud vad jag äter mycket. Men det gör jag alltid i LA, jag känner till för många bra och billiga ställen och de snålar ju inte direkt på portionerna här heller.
Hänger med Sheila, köper en Alla hjärtans dag-present till fotbollskillen. Har tänkt och grubblat i flera dagar. Valentine’s är en big deal här i det nya landet. Mina singelväninnor är antingen superstressade och halvkränkta eller så flyr de staden, till och med landet. Sheila åker iväg och paddlar kajak. Vi umgås hela dagen, hon och jag, och avslutar det hela med en förhandsvisning av en bagatellartad film som går ut på att man måste älska sig själv innan man är redo att älska någon annan. Vi fick gratis drinkar och popcorn. Och en biobiljett som jag planerar att casha in supersnart eftersom jag också ser filmer härifrån och recenserar för TT.
Fotbollskillens present. Jag kommer ju att vara på kusten, med honom, på själva dagen så det känns som om jag borde ha någonting med mig. Någonting. Inget romantiskt (herregud!) och ingen överdådigt eller bombastiskt (herregud!), bara en skön liten grej. Bara ett tillkännagivande. Först tänkte jag ett fint passomslag, alltså en sån där härligt lyxig grej man har passet i så att det ser snyggt ut och man upplevs som berest. Men Sheila blev förskräckt och sa att det var alldeles för insinuerande. Fast vi har ju pratat om att han vill hälsa på i Stockholm.
Okej, plan B var ett set med blyertspennor av svindyr och fin sort eftersom han gillar att lyssna på musik, dricka öl och teckna. Så blev det. Köpte ett härligt old school pennskrin i trä också. Fyra pennor. Bra kvalitet. Jag vet, jag brukade också teckna en massa förr i tiden.
Kom hem, inser att jag snart ska skiljas från hamstern eftersom brorsan med fru kommer och hämtar honom när jag reser till kusten nästa vecka (yay!). Kommer att sakna djuret. Trodde inte man kunde bli så fäst vid en liten gnagare men han är en glädje faktiskt. Trots att han mest sover. Måste leka med honom och ta så många foton som möjligt av honom innan nästa vecka.

Monstermat

Sedan kan det ju vara härligt att liksom bara nämna att en sån här grej existerar: en tallriksstor våffla som också är en brownie serverad med overdos fudge och löjligt mycket glass.
Jag och Hollywood-Lotta försökte dela på den. Det gick inte, jag tror minst en tredjedel blev över och då var jag sänkt för resten av dagen sedan. Kunde inte ens äta middag. Känner mig fortfarande helt sockerseg så här dagen efter.
Tog en Uber till Sherman Oaks för att se Point Break. Ja, precis. Typ en halvtimmes biltur dit. Men jag var tvungen, skrev en recension för TT och trodde i min enfald att den gick på typ vilken biograf som helst här i krokarna men det visar sig att den är gammal här nu och därför förpassad till förortsbiograferna. Ändå ett härligt vardagsäventyr. Jag var den enda personen i hela biografen. Den enda i hela salen. Skärpan var dålig, filmen kass. En härlig dag på det stora hela i sin vardagliga lunk. Här är recensionen.

Däremellan

Vi började kolla på amerikanska Gift vid första ögonkastet redan kring nyår och det var ju en fullträff. Rolig reality och dessutom om förhållanden, om än i extremvariant. Vilket banade för dels det härliga med att dela ett tv-projekt med någon och dels den otippade bonusen i att prata förhållandegrejer fast med distans. Alltså, man pratar om paren i serien men vissa förväntningar, värderingar och tankar om egna erfarenheter kommer ändå fram.
Nu har det gått två avsnitt sedan vi sågs, jag och fotbollskillen, och vi har sagt att vi ska spara dem och se dem tillsammans när jag åker dit igen (!). Men för någon kväll sedan föreslog han att vi skulle kolla ändå. Tillsammans fast på varsitt håll. Trycka på PLAY samtidigt och chatta på telefonen medan.
Jag funderade en minut men bestämde mig sedan för att detta var en bra idé. Ett sätt att faktiskt umgås fast på avstånd, vilket ju är en verklighet. Och det funkade faktiskt! Vi skickade emojis, utrop som “Men vad håller hon på med?” och “Hon snackar verkligen goja” och annat. I reklampauserna utvecklade vi lite.
Och det hela gav mig hopp. Om att vissa saker går faktiskt att göra även på distans och just distansen är ju en verklighet som vi kommer att behöva erfara hur som helst och i ännu större utsträckning snart framöver. Nu är det februari plötsligt och det slår aldrig fel. Hur länge jag än är här känns det alltid som alldeles för kort tid.

Osämja

Tar ut hamstern för att gosa lite med honom. Han är okej med det en kort liten stund men sedan börjar han snurra runt, krångla sig ur min hand och uppföra sig allmänt otåligt och tjurigt. Känns som när jobbiga och griniga småbarn gör allt de kan för att åla sig ur ens kärleksfulla grepp.
Han smiter, rullar runt och när jag får tag i honom biter han mig. Brat! Jag kastar ned honom i buren igen och vi stirrar på varann. Sedan vänder han ryggen mot mig och knallar demonstrativt in i sitt hus och vägrar komma ut.
“Be honom om ursäkt nu”, skriver fotbollskillen.
“Det var han som började!”, skriver jag, blänger på hamsterns hus och går ut.

Nu har det gått ett dygn och det är fortfarande dålig stämning i lägenheten.