En vanlig onsdag som inte alls är vanlig

Det här är, helt ärligt, första gången i mitt liv som jag inte frågar vidare.

Vi ligger i sängen, vi är trötta och lampan är släckt. Jag säger att jag trivs här, att det är så himla lätt att vara med honom, att vara här. Att jag verkligen börjar gilla staden också. Han skojar, jag säger åt honom att jag är allvarlig. Jag säger att jag gillar att vara med honom och att jag är ganska säker på att han känner samma sak. Jag säger att det känns som om vi båda vill fortsätta med det – att ses. Han säger “Ja, definitivt” och det är här det revolutionerande händer: Jag nöjer mig.
På allvar. Ingen oro någonstans i kroppen. Inget skriande behov av att få mer bekräftelse på just detta, på att få det sagt i ännu mer klarhet, kanske med någon slags plan, något slags löfte (som jag ändå skulle börja tvivla på för löften kan brytas eftersom känslor kan ändras).
Jag känner inget sånt. Och det beror inte på att klockan är sen och jag ska sova. Det beror inte på det. Det beror på att jag vet. På att jag tänker att det här är ju supersoft och härligt och det är klart att det kommer bli knepigt att bygga något när vi bor i två olika kontinenter men ändå.

Här är den stora, megastora skillnaden:
1. Jag litar på det han säger, det han gör. Jag litar på vad jag känner, det jag gör.
2. Fortsätter detta är det fantastiskt, gör det inte det blir jag jätteledsen men inte knäckt. Det kommer inte döda mig så som andra hoppfulla känslor dödat mig tidigare. Jag kommer att veta att detta var äkta – just detta – och att jag gjorde allt jag ville och kunde.

Detta är den största skillnaden i världen.

Bra grejer

Här är för övrigt ett satans fint ordlöst hyllningsinlägg från min kompis Björn. Aldrig känt mig mer hedrad.

Drömskt

Kullarna är så gröna, så lugna. Som en skyddande, mjuk mur kring staden. Det är varmt idag, över trettio grader. Han börjar jobbet vid elva idag så vi tar en sovmorgon, vaknar halv tio och hör grannens papegoja kraxa. Grannen har flera papegojor. Stora fåglar i stora burar, ibland går jag förbi hans hus med flit och hoppas att en papegoja är ute och vill hälsa.
Jag rostade blomkål i ugnen, ett stor huvud som jag köpt på marknaden. Priserna är löjliga, tjänar de ens pengar på det här? Fem solmogna, kaliforniska citroner för en dollar. En tjock bukett grönkål för en dollar. Och så vidare.
Jag rostar blomkålen med rödlök och vitlök, jag tänker servera den med pasta och lite riven ost. Kanske kapris också om han gillar kapris. Alla gör ju inte det.
Jag har saknat att laga mat och baka. Jag har saknat hur avslappnande och stärkande det är. Det är något mer utmanande att stöka i hans kök. Dels är mått och temperatur olika, dels är hans gasugn lite oberäknelig och dels har han inte så många köksredskap. Men jag gillar det, det är mer av en utmaning. Mer McGyver.
Man ser kullar från fönstret. Gröna, lummiga. Man ser en klarblå himmel utan minsta lilla moln. Hur hamnade jag här?
En ny granne flyttade in tidigare i veckan, i lägenheten mitt emot. Jag möter henne utanför huset, hon hälsar och presenterar sig. Jag säger att jag egentligen inte bor här utan bara hälsar på. Jag specificerar ingenting, jag vet inte vad jag kan specificera. Det är okej. På marknaden dit jag går själv eftersom han jobbar sent, träffar jag hans två kompisar. De presenterar mig för en tredje kompis som har ett litet stånd där han gör ballongfigurer. De säger att jag är “en vän” till deras vän. Jag hör tvekan i rösten men uppskattar artigheten. Jag tror det är artighet i alla fall, att inte anta saker och ting. Det är helt okej för mig, i alla fall för tillfället. Jag vet att han tänker på mig, jag vet att jag kan få honom att skratta.
Den nya kompisen gör en blomma av två ballonger och ger den till mig utan ett ord. Jag tackar så väldigt mycket. Hur hamnade jag här?

Vaniljvindar

Helgens sista suck

Bara några hundra meter bort dog James Dean i en bilolycka. Någon Dean-frälst japan köpte marken och nu står en diner där. Den är rätt charmig men också rätt så ful. Jag hade hoppats att de hade lite sköna grejer där till salu men det var bara James Dean-vykort, fula James Dean-klockor och registreringsplåtar.
Men de hade god paj. Så pass god att vi stannade där på både ditvägen och tillbakavägen. Dinern ligger lite mitt emellan kuststaden och Fresno där fotbollskillens familj bor. Vi var där över helgen. Gick på zoo med hans syster och hennes kids. Åt på italiensk restaurang med hans mamma. Tog det lugnt, kollade på teve och somnade i soffan. Såg Deadpool som var otippat våldsam och otippat rolig, vissa skämt skrattar jag åt fortfarande.
Nu är vi tillbaka igen. Det som känns hemma. Tog en lur på sängen, satte väckarklockan på en halvtimme. Tvättid, bakar alla hjärtans dag-kakor. Han frågar “Vad ska vi kolla på ikväll?” och sen pratar vi om att vi måste försöka hitta en ny tv-serie vi kan se tillsammans och som vi kan kolla på samtidigt när vi är ifrån varandra.
Det är en realitet. En verklighet.

Bagatell

Han stod och borstade tänderna i morse då en reklamslinga för alla hjärtans dag drog igång. Vi har inte nämnt alla hjärtans dag.
Han stack ut huvudet med tandborsten i handen och sa “Är alla hjärtans dag stort i Sverige?”.
Jag sa “Nej men det börjar väl bli, som med alla andra amerikanska kommersiella högtider. Men nej, jag brukar få ett kort av min mamma, det är allt”.
Han sa “Jag tycker det är en dum högtid”.
Jag sa: “Har du köpt något till mig?”
Han tystnade och sa sedan: “…yeah…?”
Jag garvar och säger “Lögnare”
Och så garvade vi båda två.

Hemma!

Har hittat det. Mitt hörn i staden. Ett cafe med bra te, perfekta (alltså verkligen perfekta) pain au chocolate. Och milkshake på menyn. Plus att mandelcroissanterna ser sjukt lovande ut.
Hittade det på en sidogata och kände okej, bra. Staden är söt och rar och allt men jag har inte hittat en hörna ännu, ett ställe som jag förknippar med staden och dit jag längtar efter att gå. Nu har jag det. Dessutom heter stället Scout vilket alltid varit namnet på min framtida hund. Plus att de säljer sweatshirts och vackra kort. Och jag utmanar alla att hitta någon som äger (och använder) fler sweatshirts och vackra kort än jag gör. Hela garderoben full – av både sweatshirts och vackra kort.
Jag gillar detta. Jag hittade mitt hörn. Nu har jag flera anledningar att kunna känna mig hemma här i staden. Och jag hittade det på egen hand, fotbollskillen har inte hört talas om stället. Men så dricker han varken te eller kaffe också.

Andra omgången

Det känns som om det var länge sedan du var här men samtidigt gör det inte det alls.
Sa han.
Och jag tror jag fattade vad han menade.

Så mycket som känns bekant, jag vet vilket skåp jag ska öppna för att ta fram tekoppen. Jag vet vilken gata caféet jag gillar ligger på. Han lämnar mig hemma, ger mig extranyckeln och drar till jobbet. Vi hörs några minuter senare. Det är som det är och ska vara.
Jag förbereder middagen, han jobbar sent, vi lagar ihop den tillsammans sedan när han kommer hem och äter medan vi kollar på amerikanska Gifta vid första ögonkastet. När jag ligger bredvid honom i sängen minns jag att det var ju det här, det var ju den här känslan. Just det. Den.

Ny resa, gammalt mål

Såååå…..jag åker till kusten i morgon igen. Tillbaka till honom. Han hämtar mig vid stationen, droppar av mig hemma och går till jobbet igen. Precis som förra gången. Jag har lovat att laga middag, något jag gärna gör. Skickade en inköpslista igår, han ska handla idag efter jobbet.
Det känns annorlunda den här gången. Både lugnare och mer nervöst på samma gång. Är det nu vi måste prata? Måste vi prata alls? Om vad som händer, menar jag. Det är ju troligtvis sista gången vi ses innan jag reser tillbaka till Sverige.
Detta gör mig nervös.
Samtidigt är det mycket annat som gör mig lugn. Vi hörs fortfarande varje dag, vi retas och gör upp planer för helgen om vartannat. Det känns lätt. Fortfarande lätt.
Vilket också gör att jag känner att vi kanske inte behöver prata, vi kanske bara kan fortsätta ha det lätt. Konstatera att det är roligt att ses och höras och vi fortsätter med det utan några större definitioner?
Jag hoppas på det.

Söndagen och nedräkning och gränsfall hysteri

Men jösses vad folk börjar tjata om alla hjärtans dag nu då. Och med folk menar jag förstås amerikanska väninnor. En blir sur för att jag “har planer”, en annan stressar upp mig genom att poängtera att det är en så stor grej, en så stor dag, en så stor helg. Varenda butik langar upp hjärtformade saker och choklad och kort. Matvarubutikerna är fulla av hjärtgrejor. Börjar tycka det är stressande. Jag kan ju inte ens dejtingreglerna här, hur ska jag förväntas veta vad som gäller på alla hjärtans dag?

Hemma i Sverige har jag i stort sett alltid varit den som gett nån grej eller skickat något kort och fått ett skamset “Oj, jag visste inte att man skulle göra nåt på alla hjärtans dag” tillbaka. Helt sant. Och jag har aldrig kunnat förebrå dem – det hela är mycket oklart. Så verkar det inte direkt vara här. Om någon blir “utbjuden” på alla hjärtans betyder det något. Eller så letar man desperat efter en dejt bara, väninnan säger att hon noterat en märkbar ökning av desperata killar som fiskar på dejtingsajterna hon hänger på. “De är ensamma och känner av att 14 feb närmar sig”, konstaterar hon.

Medan min andra väninna bara är allmänt sur på hela grejen.